Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in Remissinstansen (24)

tisdag
feb092010

Stackars kommunpolitiker

Landets kommunpolitiker har det sannerligen inte lätt. De bär upp vår lokala demokrati genom att ta på sig uppdrag som få andra vill ha. Vidare försöker de göra så gott de kan, givet de begränsade resurser de har att bolla med, men tvingas rätt ofta till obekväma prioriteringar. Det är allt som oftast ett otacksamt uppdrag. De flesta fritidspolitiker rapporterar om att de förlorar ekonomiskt på sitt engagemang. Lägg därtill att de som faktiskt får ersättningar, t.ex. kommunstyrelseordförande, knappast kan beskrivas som välbetalda, givet det ansvar de har. Och medborgarnas reaktion? I en sisådär sex år gammal SKL-rapport - Jag hör av mig när jag är redo (2004) - framkommer att 45 procent av medborgarna anser att kommunpolitiker inte lyssnar till de synpunkter som folket för fram, och att 39 procent anser att kommunpolitikerna inte ens är ärligt intresserade av vårt allmänna bästa.

Och vad gör då våra Public Service-institutioner, nu inför valet, för att på allvar folkbilda om den lokala politikens villkor, för att om möjligt kunna stärka den lokala demokratins legitimitet? Producerar en dokumentär om fritidspolitikernas vedermödor? Presenterar några inträngande intervjuer med djupt engagerade eldsjälar som tagit sig till kommunstyrelseordförandeposter, som får berätta om sina visioner, hur de försöker arbeta för att förankra beslut eller dylikt? Nej då. Tvärtom, faktiskt. Som jag förstår det, har tittarna - efter att ha fått se ett pilotavsnitt - bestämt sig för att SVT nu ska producera och sända serien Starke man. Temat? Ett urbota korkat och maktfullkomligt kommunalråd i den fiktiva skånska kommunen Svinarp. Och visst, det är rätt kul, men kommer nog att spä på fördomarna om våra redan hyggligt bespottade kommunpolitiker...

fredag
dec182009

En liten julis från oss till er

Åh, hur ofta har jag inte tänkt: "Jag borde ta och fräscha upp min spelteori lite grand"? Allvarligt, jag har tänkt så. Ofta. Räddningen? www.academicearth.org, där vi hittar en binge trevliga kurser/onlineföreläsningar, helt öppet och gratis, om allt från "Datorprogrammering" till "Nabokov och modernismen". Har bara slökikat igenom den, men en hel del ser riktigt intressant ut. För min personliga del var detta en särdeles nyttig upptäckt, och efter en okulärbesiktning ger den vid handen att räddningen för min spelteoretiska uppfräschning är här:

http://academicearth.org/courses/game-theory

Mycket nöje!

tisdag
dec082009

En uppmärksammad skolrapport och ett metodbekymmer

Det blev mycket bilåkning i helgen. Därigenom blev det också en överdos radiolyssnande. Noterade att en SKL-rapport, Konsten att nå resultat: Erfarenheter från framgångsrika skolkommuner, fick rejält med istid i nyhetssändningarna. Inte konstigt. Rapportens syfte är att finna vad som kännetecknar de framgångsrika skolkommunerna. Med tanke på frågans vikt, kan man med fog konstatera att den här typen av forskningsinsatser behövs för att vända den lite trista utveckling som präglat den svenska skolan de gångna decennierna. 

Rapporten har, enligt baksidestexten, "identifierat ett antal faktorer som kan leda till framgång!". Inte mindre än åtta stycken, faktiskt. Intressant och vällovligt. Men hur kom de fram till just dessa faktorer? Såvitt jag kan förstå, ser metodologin ut som följer: Man valde ut de 16 kommuner som klarar sig bäst i nationella jämförelser avseende skolområdet under perioden 2000-2007. Sedan ställde man följande frågor till materialet: Kan vi se gemensamma framgångsfaktorer i de kommuner som deltagit i studien, och vad kännetecknar i så fall en framgångsrik skolkommun?

Detta går emot metodologisk intuition om hur man ska leta efter framgångsfaktorer. Det är knappast rimligt att göra sitt urval på den beroende variabeln (dvs. utgå från de lyckade exemplen), för att därefter se efter vad dessa har gemensamt. Man säger bara något om vad dessa råkar ha gemensamt, inte vad som skiljer dem från de övriga 274 kommunerna. Det kan ju vara så att de relativt sett mindre lyckade kommunerna gör samma saker som de lyckade. Det kan också vara så att det är mer relevant att undersöka vad kommuner ska undvika att göra, snarare än att singla fram vad de bör göra och stirra sig blind på de goda exemplen. Denna uppmärksammade rapport ska nog snarare ska betraktas som en pilotstudie, eller i bästa fall "inspirationsläsning" för praktiker, eftersom det finns visst fog för försiktighet när vi funderar över vilka policyimplikationer som sådana här medialt uppmärksammade rapporter egentligen ska få ha. Petigt, kan tyckas, men det är viktigt att vara noggrann med sådana här saker, i synnerhet när resultat får medialt genomslag. Då riskerar resultaten att förväxlas med sanningar, och kan komma att ligga till grund för politiska reformer vars effekter vi egentligen vet rätt så lite om.

torsdag
nov262009

Hur tänkte man här?

Jag har tidigare frågat mig hur taktiska man egentligen är, numera, inom (s) (t.ex. fanns detaljer i EU-kampanjen som störde mitt ordningssinne, och Bli supporter-kampanjen sände tydliga signaler om att "nej, hörrni, nu ger vi upp den här grejen med att vara ett folkrörelseparti"). Nu, nästa datapunkt. Bodström, etta på riksdagslistan för (s), trots att han - som tänkbar ministerkandidat - annonserat att han kommer att vara i USA i ett halvår från och med oktober 2011. Nu är väl just det inte det den jättebiggie som kvällisarna gjort det till, i vart fall i min bok, men något slags signal skickar det ändå till väljarna som kanske inte skänker Boda jordens mest grundmurade förtroende.

Det andra som stör mitt ordningssinne är däremot tron (väl?) på att Bodström som etta ska kunna vinna tillbaka Stockholmsväljarna. Minns (s) katastrofala EU-val i Stockholms län, där man med sina 17,9 procent blott blev tredje parti (och fjärde parti i Stockholms kommun med 15,05...). Om vi nu ska våga oss på gissningen att integritetsfrågor blir allt viktigare för stockholmsväljarna, och det finns väl vissa signaler om att det kan vara så, är Bodström knappast snubben som ska locka stockholmsröster? Mannen som gett namn åt ett begrepp inom integritetsterminologin (Bodströmsamhället)? Ah, well, jag kanske är snett på det, men jag är rädd att vi fått ytterligare en datapunkt på att den svenska socialdemokratin har jumped the shark.

tisdag
nov102009

Tänkarhattar och nyhetsvärdering

Visst är de för tossiga, människorna som verkar i det offentliga? Ett par minuter av mitt liv stals i morse av rapportering i P1 om detta, och t.o.m. våra morgontidningar vevade ett varv med det här: För 18 000 spänn har Laholms kommundirektör köpt in hattar som ska "hjälpa de anställda att tänka", samtidigt som kommunen ska spara. Och visst är det lika tacksamt som helfestligt att rapportera om dessa tokerier. Men hur intressant är det? Om det är politik vi är intresserade av, inte särskilt. Det här är mer på kul anekdot-nivån.

Den uppmärksamhet denna nyhet fick ger anledning att väcka till liv ett gammalt inlägg av Inslag.se:s founding father, allas vår PSW, som tangerade ämnet för ett tag sedan under rubriken Politikerjournalistikens elände. För kom igen - 18 loppor? Det motsvarar en bråkdel av ett havererat doktorandprojekt. Betydligt vanligare, inte lycka tossigt att rapportera om.

fredag
nov062009

Skämmes, vänsterkverulanter och högerhaverister

För en dryg månad sedan presenterade Robert Aschberg och Aftonbladet ett "scoop". Så mycket scoop vet jag nu inte om det var. Samtliga 349 ledamöter fick en inbjudan från den påhittade organisationen Svenska rese- och eventgruppen, SREG. Löftet om en femrättersmiddag, toppunderhållning och möjligheten att vinna exotiska lyxresor lockade så få som 12 personer. Till en grej som kanske inte så himla enkelt kan pressas in under korruptionsetiketten... i bästa fall som något som hamnar i gråzonen för, tja, mindre etiskt handlande. Nåväl, givetvis gjordes enkla kvällstidningspoänger. Ledamöternas moral ifrågasattes. Yada, yada. *Gäsp*.

Men så, till mitt ärende. Det som förstummar mig är vad som utifrån min begränsade sökningsförmåga (rätta mig om jag missat något här) tycks vara fullkomlig brist på spinn på denna halvmesyr till "scoop". Det finns nämligen, minst, två möjliga vridningar på det hela, givet hela den palett av spännande människor av allehanda politiska schatteringar som finns därute. För, notera följande:

  • Av de tolv som tackade ja till evenemanget, dök bara sju upp: fem moderater, två kristdemokrater.
  • Bara två sossar tackade ja, men de kom inte till själva eventet när det var skarpt läge.

Så till de två möjliga vridningarna:

  • Borgerliga ledamöter i allmänhet och moderater i synnerhet är klart överrepresenterade. Var är de sköna vänsterkverulanterna som automatiskt triggar igång av sådana data och rockar loss med högoktaniga analyser av typen: "Det här, det visste vi ju sedan länge, borgarna/högern är etiskt fördärvade!!!". 
  • Bara två sossar, och de dök inte ens upp!!! Var är nu högerhaveristerna och konspirationsteoretikernas "Aha, vad i helvete! Någon av Aschbergs röda hejdukar, eller varför inte kommunisten Aschberg själv har FÖRVARNAT socialisterna och kommunisterna om sin set-up, och därför anmälde de sig inte, eller drog sig ur när de hade anmält sig och fått veta om att det var en fälla."

Jag säger då det, jag är så besviken på er, alla ni fina som är så bra på att koka spiksoppor. Och på att skapa jättelika hönor av små fjädrar.

tisdag
okt272009

Personrånens matematik

Åh, ni som har hört mig säga det här förut, förlåt. Men jag kan inte låta bli. Under dagens regelbundet återkommande överdos av tågpendling satt ännu en av alla dessa välartade gossar bredvid mig. Något slags netbook framför sig, en Iphone bredvid. Ska vi säga att datorn är värd 4 000? Och telefonen, tja, kanske omkring 6 000. Och killen är för bövelen hyggligt representativ för de 18-40-åringar som fladdrar förbi mig på X2000 eller de universitets- och högskolemiljöer jag frekventerar! Nuförtiden glider folk runt med värden på uppemot 10 000 spänn på sig.

Min poäng? Tja, att utbudet av intressanta rånoffer torde ju ha ökat explosionsartat sedan vi trädde in i mobil-, mp3-, och bärbardator-eran. Människor går runt som rena rama skattkistor! Och om utbudet av intressanta rånoffer ökar, är det väl inte helt osannolikt att det dyker upp lite fler personrånare som vill ha sin del av den här marknaden? Borde inte den rimliga hypotesen - om vi nu tror på utbud-efterfrågan-mekanismer - vara att personrånen ökat explosionsartat, säg, sedan slutet på 1990-talet?

Jag hittar inte riktigt några bra data. BRÅ:s nationella trygghetsundersökningar har bara gjorts sedan 2006, och resultatet från den senaste undersökningen är att personrånen varit oförändrade över de tre senaste mättillfällena. Läser man Regeringens omdebatterade Ds 2009:42 Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare möter man dock följande bild (s. 48):

I kriminalstatistik för senare år går det t.ex. att se ... en ökning av antalet personrån.

Om vi utgår från att detta, sett över en lite längre tidsperiod än den NTU förmår överblicka, stämmer, borde vi inte vara särskilt överraskade över att personrånen blivit fler. Vi behöver inga komplexa kulturella förklaringar. Det har bara blivit mer lönt att råna en slumpvist utvald individ. Och ju fler personrån, desto mindre sannolikt torde det vara att polisen klarar upp dem. Och ju mindre sannolikhet att polisen klarar upp dem, desto mer ökar risken att fler ger sig in i personrånbranschen. Värdet av att råna blir högre. Risken att åka dit sjunker. Elementärt, eller hör jag något annat bud?

söndag
okt112009

"Välkommen till ett riktigt universitet"

 

På pendeltågen, i tunnelbanan, tja, jag har säkert sett det på fler ställen: Stockholms universitet kör en rätt kaxig stil i sin senaste marknadsföringskampanj. På universitetets hemsida kan man bl.a. läsa:

Undrar du också vad du ska göra i vår? Vi erbjuder ett stort utbud av program och kurser inom humaniora, samhälls-vetenskap, juridik, naturvetenskap och lärarutbildning. Vill du ha en riktigt bra utbildning - välkommen till ett riktigt universitet.

Vill du ha en riktigt bra utbildning - väkommen till ett riktigt universitet. Känns lite grand som att man kastar en handske. Örfilar till någon lite lätt utmanande. Drar upp knytnävarna mot hakan och säger "kom an då". Riktat till någon. Men vem, eller vilka? Vilka är det som inte ger en bra utbildning? Vilka är det som inte är ett riktigt universitet? Är det månne bara den lokala konkurrenten, Södertörns högskola, man försöker smälla upp mot sargen? Så måste det väl ändå vara. För med en sammanlagd elfteplats på en ranking som undersöker universiteten och högskolorna som ubildningsmiljöer, är det inte så många andra kvar att försöka tvåla till med den uppbröstade tonen i marknadsföringstexten.

torsdag
okt012009

En konstitutionell oförrätt?

Det är ju inte utan att man tycker lite synd om engelsmännen. Inte nog med att de tillhör världens enda självvalda u-land – de tycker sig också ha blivit drabbade av en konstitutionell oförrätt. Jag är långt ifrån någon expert på nyanserna i Storbritanniens institutionella arkitektur, men ska ändå göra ett försök att beskriva engelsmännens konstitutella olägenhet.

1997 lovade Labour att Skottland och Wales skulle få ökat självstyre. Mycket riktigt fick de egna parlament 1998. Graden av självstyrelse skiljer sig visserligen åt dememellan, där det skotska parlamentet har något starkare autonomi, men grundpoängen är densamma: man har alltså bestämt att två regioner, Wales (med tre miljoner invånare) och Skottland (med fem miljoner) i viss utsträckning ska få styra sina egna inre angelägenheter. I båda de regionala parlamenten sitter dessutom nationalistiska partier (Plaid Cymru i Wales, SNP i Skottland).

Varför rör då detta upp känslor hos engelsmän? Tja, för att Skottar och Walesare – förutom att välja regionala representanter till sina egna självstyrande parlament – också kan välja egna representanter till Westminster (t.ex. är premiärminister Brown vald från en skotsk valkrets; en något moloken engelsman muttrade dessutom för mig härförleden att omkring hälften av ledamöterna i parlamentet ”are of scottish descent”...).

Jag kände faktiskt inte till detta: för många engelsmän är detta sakernas tillstånd djupt upprörande. Argumentet är att konstruktionen innebär att Skottar och Walesare har två röster, engelsmännen bara en: Dels kan de rösta i valet till det egna, regionala parlamentet, dels kan de lägga sin röst i valet till det brittiska parlamentet (på just skotska eller walesiska representanter). Engelsmännen då? 52 miljoner utan eget parlament, vars röster blir uppblandade med andra regioners i valet till Westminster. Det smärtar alltså flera av dem. "We used to be a goddamn empire!"

Page 1 2 3