Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in valet (4)

lördag
jun292013

E-röstning och formlöshet

Under valet 2010 blev det en del rabalder om Socialdemokraternas så kallade röstskolor. Frågan var om S-företrädare gjort sig skyldiga till otillbörligt verkande vid röstning eller andra bestämmelser kring valproceduren genom att handgripligen påverka när väljaren röstar (”hjälpa till med kuveret”, följa med in i vallokalen osv.). Det har varit si och så med respekten för regler och procedurer kring valet. Det är inte tillåtet att bedriva valkampanj i lokaler där man tar emot röster. Ändå sker det för fullt, exempelvis i Stockholms centralstation, där partiledare höll kampanjtal några tiotal meter från röstbåsen. Valmyndigheten har inte tillsynsansvar, utan hänvisar den som invänder mot kampanjandet i vallokaler till kommunen och polisen. Jo, de lär ju prioritera ärendet…

Jag hoppades och trodde att Alliansen skulle verka för att skärpa upp reglerna kring sådant slafs. För detta är viktiga frågor. Valet är en av våra allra viktigaste processer, och självklart måste regler och procedurer vara glasklara och oantastliga. Men utredandet i vallagskommittén gick tydligen så olycklig att resultatet blev det rakt motsatta.

Click to read more ...

torsdag
sep092010

Ofullständig analys utan S-perspektiv

I dagens SvD analyseras spelet om regeringsmakten i det sannolika vågmästarläget efter valet. Det är intressant läsning, men i scenarierna som analyseras tycker jag att Socialdemokraternas situation hastas förbi. Som jag tidigare skrivit, tror jag att S har goda skäl att frukta en Mp+Allians-koalition och att partiet därför kommer att vara berett till fler och större blocköverskridande uppgörelser än man kan ana idag. Ju mer samarbetsinriktad socialdemokrati, desto mindre sannolikhet för att Mp bryter blockgränsen och marginaliserar S.

Jamen då säger vi väl det, då.

I gårdagens Kvällsöppet: Valspecial på TV4 fick vi se Jan Björklund, från en klarblåhimmel, plötsligt sträcka ut handen till Ylva Johansson och säga att det finns fina utsikter för en blocköverskridande uppgörelse om skolpolitiken mellan S och Alliansen efter valet. – Visst finns det det, replikerade Johansson, men Alliansen sänker skatten och bla, bla. Jaja, det är valrörelse. Det remarkabla är att se en sådan handskakning över blockgränsen mindre än två veckor före valet.

Miljöpartiet och Socialdemokraterna kompletterar varandra bra som möjliga samarbetspartier för en alliansregering i minoritet. På de punkter Miljöpartiet skulle krångla – energi, industri, försvar och slika hårda frågor – skulle regeringen kunna luta sig mot Socialdemokraterna. Och vice versa. Jag gissar att livet för en alliansregering i minoritet skulle bli enklare än många spår idag, och att det är den strategin Alliansen förbereder sig för nu.

tisdag
aug312010

Miljöpartiet beredd att ingå i Alliansregering – men kommer inte släppas in

I Ekots partiledarutfrågning signalerade Mp:s språkrör Peter Eriksson indirekt att Miljöpartiet kan tänka sig att bilda regering med Alliansen, även om det rödgröna blocket blir större. Samtidigt kommer knappast Alliansen att tvingas släppa in Mp, eftersom S hellre ingår uppgörelser än ser Mp byta block.

Förlåt ännu ett omtag på den ständiga frågan om vad som händer om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen mellan två minoritetsblock efter valet. Anledningen är att Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson bjöd på ett par pusselbitar i Ekots partiledarutfrågning den 23 augusti, men än så länge har jag inte sett någon dra slutsatserna av vad Eriksson faktiskt sade (börjar 8:15 i intervjun).

Huvudalternativet

Miljöpartiets och De rödgrönas huvudalternativ är redan känt: att bjuda in något av de mindre borgerliga partierna till att bilda en majoritetsregering med De rödgröna. Det är förstås vad Eriksson upprepade både en och två gånger.

Intresset ljuger inte.

Prioriteringen

Sedan blir det mer intressant. Eriksson är tydlig med att det överordnade för Miljöpartiet är att det bildas en majoritetsregering.

Vi tror att det är bäst med en majoritetsregering i ett sådant oklart parlamentariskt läge.

Önska kan man ju alltid, men viktigare än vad? Till att börja med, hur förhåller sig det målet till principen som både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin uttalat om att störst block skall ges chansen att bilda regering. Jodå, Eriksson svarar på om Miljöpartiet fäster vikt vid vilket block som är störst vid regeringsbildningen.

Jag tycker inte att det är det som är den grundläggande frågan – om det är ett mandat mer på ett av blocken – utan frågan är hur skapar vi en majoritet.

 Han fortsätter senare:

Om det är ett mandat mer eller mindre, det är ju ändå inte så väldigt intressant när ändå ingen har majoritet.

Kan Miljöpartiet ingå i en Alliansregering?

Intressant nog avfärdar inte Eriksson möjligheten att Mp bildar regering med Alliansen genom att hävda att Miljöpartiet skulle ha några politiska invändningar. Istället hänvisar han till att Reinfeldts erbjudande än så länge inte är generöst nog.

[Alliansen] har öppnat för att vi skulle kunna vara ett stödparti åt dem. Men det tycker jag är att bjuda med armbågen. Vi tror att det vore bättre för Sverige i ett sådant läge att försöka skapa en majoritetsregering. Och då är det något av de mindre borgerliga partierna som är mest aktuella.

Rollen som stödparti räcker alltså inte. Här krävs ministerposter. Och att Eriksson föredrar en situation där man lyckas locka över ett borgerligt parti till den rödgröna sidan förvånar ingen. Men kommer Miljöpartiet att gå över om det står klart att inget borgerligt parti lånar sig till De rödgröna?

Reinfeldt har varit tydlig med det, det är inte det som är aktuellt. De har inte bjudit in till en sådan diskussion. Det är bara vi som har gjort det.

Jaja, men skulle han vara intresserad av att få erbjudandet?

Jag är inte intresserad i dagsläget. Vi har ett förslag från vår sida istället.

I dagsläget? Den har man hört förut. Utfrågarna pressar Eriksson. Vad är hans besked till den väljare som vill rösta på Miljöpartiet, men som verkligen inte vill att partiet ingår i en borgerlig regering? Kan Eriksson ge några garantier?

Vi går till val för att få en rödgrön majoritet. Skapas ett oklart parlamentariskt läge så är vi de som idag ger tydligast besked om att då bjuder vi in något av de borgerliga partierna. … Jag tycker inte att man kan spekulera längre än så. Vi går längre än de andra i det här fallet. … Vi har givit ett bra och tydligt besked.

Vad säger Eriksson?

Låt oss summera väsentligheterna bland babblet.

  • Miljöpartiet prioriterar en majoritetsregering.
  • De finner sig inte i rollen som stödparti.
  • De avvisar principen om att störst block nödvändigtvis skall bilda regering.
  • Eriksson utesluter inte – ens på en direkt fråga – att bilda en Allians+Mp-regering. Men Reinfeldt får inte bjuda med armbågen.

Kort sagt: Mp kan tänka sig att byta sida för att bilda en majoritetsregering, och utesluter inte ens detta om det rödgröna blocket är större än alliansblocket. Men det kostar ministerposter. Om ett rödgrönt minoritetsblock är större än Alliansen spelar ingen roll så länge det inte lyckas skapa en majoritetsregering.

Kommer Mp lyckas?

Miljöpartiet kommer att kräva ministerposter av en Alliansregering i minoritet, men kommer de att lyckas? Reinfeldts svar torde bli: ”Nej. Your move.” Alliansen försöker regera vidare i minoritet och träffa hoppande uppgörelser med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Miljöpartiet har all anledning att spela svårflörtade i det läget, men hur resonerar Socialdemokraterna? För att fälla Alliansregeringen i minoritet krävs att både S, Mp och V vägrar träffa några tunga uppgörelser med regeringen.

Socialdemokraternas valsituation är bister. Om de agerar svårflörtade, för att driva fram regeringens avgång, blir istället resultatet att regeringen släpper in Miljöpartiet i regeringen. Varför skulle Socialdemokraterna frukta det utfallet?

  • Det skulle bildas en majoritetsregering, vilket fullkomligt marginaliserar S parlamentariskt, i vackert sällskap med V och Sd.
  • Miljöpartiets status som regeringsfähigt parti skulle stärkas än mer, och ett gravt stukat S skulle inte längre vara självklart regeringsbildande parti på samma sätt i valet 2014.

Socialdemokraternas alternativ är att bita i det sura äpplet och krama ut så mycket som möjligt ur ett antal uppgörelser med Alliansregeringen, vilket samtidigt möjliggör regeringens överlevnad.

Vad gör Miljöpartiet i det läget? Partiet kommer att tvingas välja mellan att sluta en paketuppgörelse med regeringen, enligt den gamla Persson-modellen – eller chansa på att man totalt lyckas ro hem bättre uppgörelser i en sakpolitisk auktion mellan Mp och S som upprepas gång på gång under mandatperioden. Min vilda gissning är att Mp accepterar en paketuppgörelse och att regeringen också skulle föredra den lösningen.

Så tänker jag kring utsikterna för en Alliansregering i minoritet. Det finns även en del att säga om scenariot där ett rödgrönt minoritetsblock ges chansen att bilda regering. Men det kan vi ta en annan gång.

måndag
aug232010

Hukningen inför magplasket

Undrar om de börjar uttala tanken högt nu? När man såg Svenska Dagbladets huvudnyhet igår frågade man sig om inte snacket hos de rödgröna valstrategerna snart tar en ny vändning. Tänk om det här inte går vägen? Vad gör vi då?

Jag tyckte att jag skymtade just den där uppgivenheten när jag såg Christer Isakssons nya bok om socialdemokraterna. För två år sedan präntade han ned en Sahlin-biografi som var en så reservationslös hyllning till den nya förnäma partiledaren, att även en Åsa Linderborg blev generad och grunnade på om författaren till I väntan på Mona Sahlin hade försökt skriva till sig ett jobb hos nästa S-ledda regering. Två år senare hette det plötsligt i Isakssons efterföljande bok att partiet under Mona Sahlins befäl hade gått för långt till höger, en förändring till allmän plåga och ideologisk villervalla. Tänk som det svänger.

Det vore fel att skriva att råttorna lämnar skeppet. Dels verkar Isaksson vara en bra prick som skall slippa jämförelser med skadedjur, dels är alla slags politiska skeppsmetaforer intill kräkningsgränsen utslitna. Men nog är det allt någon som lämnar någonting just nu. Rörelsens äldre tunggubbar förklarar för Aftonbladets reporter varför valet går åt helvete i expressfart. Lena Mellin säger inte precis emot. Leif GW Persson tackar för sig och tänker rösta på något annat i år. Ett magplask är på gång, och nu börjar man vilja kliva åt sidan. Det kommer att stänka. Mönstret är inte på något sätt unikt. Jag drar mig till minnes hur oberoende liberala Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson i september 2002 uttalat önskade sig en socialdemokratisk valseger. Hellre Persson än Lundgren. Den gången var det Moderaterna som närmade sig vattenytan på osnyggt sätt. Reflexen sitter i. Vem vill stå bredvid när det plaskar?

Hur tänker Socialdemokraternas koalitionspartner? Det var inte detta man hade hoppats på, och vad gör man nu? För Miljöpartiets del är inte mödan bortkastad. Den förändrade EU-politiken och övergivna flyktingamnestin kommer man ändå att kunna få betalt för om det blir aktuellt med samarbete med en borgerlig minoritetsregering, som från andra hållet pressas av Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Miljöpartiet kommer att kunna, och kommer se till att få, nytta av sin nyvunna regeringsfähighet.

Men Vänsterpartiet? Ack, hur tänker vänsterpartisterna nu? Där har man tvekat inför koalitionstanken till att börja med. Och nu ser det ut som om man inte ens kommer att få betalt! Här har vi ungen som varit snäll ända sedan november, och nu verkar inte jultomten komma.

Ett koalitionsbildande parti måste väga koalitionens intressen mot partiets. Vad föredrar man? Att vara ett litet parti i en koalitionsregering, eller ett större parti men i opposition? För regeringsalternativens trovärdighet förmås småpartierna överge profilfrågor – det gäller som bekant att ”lämna besked” nuförtiden. Priset man riskerar är naturligtvis att tappa röster till de partier som är gravitationspunkter inom respektive block.

Om Vänsterpartiets ledning börjar tappa hoppet om en rödgrön valseger, vore det rimligt om de började strunta i blockgemensamma överenskommelser och satsade på partiprofilen istället. Jag skulle inte bli förvånad om Vänsterpartiet börjar blåsa i sina gamla trumpeter under valrörelsens sista veckor. Tomten kommer ändå inte.