Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in realism (1)

tisdag
jan122010

”Jag är otroligt naiv och vill fortsätta vara det”

Jag fick höra att jag var en cyniker i tonåren och förstod innebörden lika litet då som idag. Varför skulle man inte försöka förhålla sig till världen sådan som den verkligen är? Emellanåt råkar man på den motsatta inställningen – personer som medvetet väljer att vara naiva och som vill skydda sina barnaögon från direktkontakt med obehagligheter. Att vara oskuldsfull är fint, att försöka vara illusionslös om sakernas verkliga tillstånd är kallhamrat och fult.

Jag kom att tänka på denna inställning när jag lyssnade på Medierna i P1 för någon vecka sedan. Aftonbladets Åsa Linderborg fick frågan vad hon trodde om journalistikens framtid när gratiskulturen bredde ut sig på nätet. Jodå, hon var orolig för en framtid där annonsmarknaden skulle vara dominerande journalistisk affärsmodell, men förklarade sedan, med ett lekfullt och liksom belåtet tonfall, att hon är ”så oskuldsfull”. Hon önskade att det inte ens fanns en annonsmarknad, att allt betalades av läsarprenumerationer. Hon fortsatte ogenerat att beskriva sig själv:

Jag är otroligt naiv i sådana här frågor och vill också fortsätta vara det.

Sakfrågan är kanske inte den mest brännande, men jag intresserar mig för själva uttalandet och inställningen. Vad innebär det att själv uppfatta sig som naiv och att dessutom vilja vara det? Enligt min mening är ett sådant uttalande rena rappakaljan. Man uppfattar inte sig själv som genuint naiv, och att medvetet vilja vara naiv är i själva verket en kalkylerande inställning som är allt annat än naiv. Önskan negerar sig själv.

Att vara naiv är att vara okunnig och aningslös på ett barns vis. Om man själv uppfattar sig som naiv betyder det att man är medveten om att ens föreställningar inte stämmer. Det vill säga, man har ett någorlunda gott grepp om hur saker faktiskt ligger till – på en högre nivå, om man så säger – och erkänner för sig själv att ens uttalade världsbild inte är korrekt. Den är bara näpen, som ett barn är näpet.

Varför skulle man vilja hålla sig med en världsbild som är felaktig? Om man har tänkt sig att ens kunskap skall ligga till grund för beslut är det en dålig idé. Beslut har verkliga konsekvenser, och struntar man i data kommer verkligheten att sparka tillbaka. Men många uppfattningar får inga särskilt påtagliga konsekvenser för den som håller sig med dem, annat än sociala, så länge man saknar inflytande och ansvar. Verklighetsuppfattningen blir bara ett vackert örhänge. Och det är just i sådana frågor det är begripligt att man kan vilja vara naiv. Oskuldsfullheten ger social belöning, och så länge man håller sig till prat istället för handling slipper man ta konsekvenserna.

Men den inställningen är ingalunda naiv, utan mycket beräknande. Jag frestas att kalla en sådan attityd för cynisk, men jag är som sagt osäker på vad det ordet betyder egentligen.