Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in LAS (1)

torsdag
jun242010

Meningslöst att avskaffa LAS, även om den är skadlig?

Synen på las splittrar Alliansen. Medan i synnerhet Centerpartiet vill lätta upp regelverket, menar Moderaterna att LAS inte har någon nämnvärd negativ effekt på den totala sysselsättningen. Det där kan man ha olika uppfattningar om, men jag skulle vilja lyfta en annan fråga. Även om det är så att LAS har en substantiell negativ effekt på företagens anställningsvilja är det för mig inte uppenbart att sysselsättningen skulle öka om man avskaffade lagstiftningen.

”Men hon har jobbat här i sextio år. Hur skulle vi kunna göra oss av med henne?!”

Förklaringen till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige brukar skrivas i termer av överdrivet anställningsskydd och alltför höga ingångslöner. Anställningsskyddet regleras genom lag (nåja, det kan sägas mer om den saken, men det sparar vi till kommentarsfältet). Höga ingångslöner regleras genom kollektivavtal. Till skillnad från exempelvis USA finns det ingen lagstadgad minimilön i Sverige. Skillnaden är tankeväckande. Svensk lönebildning visar att det har gått alldeles utmärkt för fackföreningar att – utan tvingande lagstiftning – driva krav som gynnar (vissa) insiders på bekostnad av högre arbetslöshetsnivåer. Låt oss anta, för enkelhetens skull, att fackets löneanspråk begränsas av två saker. (1) För varje bransch finns en högsta arbetslöshetsnivå som facket kan tolerera, och de driver sina lönekrav upp till den punkten. (2) På samma sätt finns det en högsta lönenivå som arbetsgivarna kan tolerera innan det blir mer lönsamt för företagen att vägra och istället ta kostnaden av att båda sidor trappar upp med stridsåtgärder. Den nivån kommer bland annat att bestämmas av styrkerelationen mellan fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas konfliktresurser/-kostnader.

Låt oss, för argumentationens skull, anta att LAS verkligen innebär ett reellt anställningsskydd och därmed är en värdefull förmån för de anställda och att arbetsgivarna därmed ser det som dyrare i vid mening att anställa någon (sämre möjligheter att maximera värdet på personalen till given lönekostnad). Vid en given lönenivå skulle i så fall en arbetsgivare ha en lägre efterfrågan på arbetskraft med LAS än utan. Lagen ligger, så att säga, ovanpå lönekostnaden som en lagstadgad förmån.

Vad skulle i så fall hända om den lagstadgade förmånen plockades bort?

Allt annat lika skulle naturligtvis efterfrågan på arbetskraft öka – när inte LAS-kostnaden finns kvar har det blivit mer prisvärt att anställa. Men varför skulle allt annat vara lika? Har det inte, i själva verket, nu öppnats ett utrymme för facket att driva långt hårdare krav i nästa avtalsrörelse: ”kompensation” för LAS avskaffande, antingen i form av att snarlika regler förs in i kollektivavtalen, eller en ersättning i form av högre löneläge?

Om det är högsta tolererbara arbetslöshetsnivå som håller fackföreningarna tillbaka, skulle de kunna driva dessa kompensationskrav fram till den punkt där effekten av LAS avskaffande helt ätits upp i avtalsrörelsen. Och på samma sätt, i den utsträckning det är styrkerelationen mellan fackföreningarnas och arbetsgivarnas konfliktvapen som satte lönenivån på den tidigare nivån, så förändras inte den relationen nu. Istället avgör den bara vem som kommer att kunna utnyttja utrymmet som skapats: arbetsgivarna i form av att anställa fler, eller arbetstagarna i form av att höja sina löne- eller kompensationsanspråk.

Det här resonemanget är kanske på tok. Berätta gärna i kommentarsfältet.