Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in idéer (4)

måndag
feb172014

Vänstervågen och idéspridning

För knappt två veckor sedan medverkade jag på ett Axesseminarium som hade samma tema som det senaste numret, Från idyll till idéer. Ett seminarium om att den rådande idélösheten i svensk politik förmodligen är tillfällig och att idéer och ideologier lär få en återkomst och bryta idyllen. Titeln är en lek med Tingstens gamla bok som lyckades proklamera att ideologiernas tid var förbi strax innan vänstevågen bröt ut. Det kommer säkert att hända igen. Men vilka kommer dessa idéer att vara? Vilka idéer kan vi önska oss?

Click to read more ...

fredag
jun082012

En uttalad civilisationsfiende

Hur ska man hantera idéer och traktat som legat till grund för allvarliga brott? Legitimerar man handlingarna om man behandlar texten som en verklig text och inte bara en psykopatologisk efterlämning?

– Vi ska bajsa i det fria säger Unabombaren.

Kritik av det moderna samhällets olika plågor är en stapelvara inom samhällsfilosofi och politisk debatt. Dr. David F. Skrbina vid University of Michigan är inte udda i sitt intresse för en filosofisk kritik av den högteknologiska samhällsordningen med de risker och den miljöpåverkan som följer. Om man ens ägnat ett förstrött intresse för sociologisk forskning om risk, ekofilosofi och liknande så är temat bekant. De seminarier som Skrbina har med sina studenter är ämnesmässigt inte avvikande från vad som förekommer vid varenda samhällsvetenskaplig fakultet i västvärlden. Men kurslitteraturen ser annorlunda ut. I det här fallet är den skriven av Ted Kaczynski. Japp, den Kaczynski. David F. Skrbina har brevväxlat med Unabombaren i många år och hävdar att hans manifest faktiskt är en intressant samhällsteknologisk analys. Det är en uppfattning som en del, så att säga, kan finna magstark.

Click to read more ...

fredag
jul162010

En idésherpa på min sommarbalkong

Det brukar heta att det pratas för litet om idéer i den politiska debatten. Timbros poddradiosatsning Idésherpa är ett högst vällovligt försök att göra någonting åt den saken. I en serie om tio halvtimmeslånga avsnitt avhandlas Locke, Rawls, Popper och the gang i trivsamma samtal mellan Timbros Fredrik Johansson och olika politiska kommentatorer som Louise Persson, Petra Östergren och Johan Norberg.

Mitt balkongbord. Året är inte 1930.

Jag har tillbringat en förmiddag på balkongen med en mp3-spelare laddad med de filosofiska samtal Idésherpa har producerat. Det är ingen oangenäm upplevelse. Som alltid är diskussionerna inte invändningsfria. Det är svårt att presentera politisk filosofi och göra en koppling till aktuella debatter utan att förvanska eller trivialisera resonemangen, och emellanåt skulle samtalen vunnit på att tydligare äga rum i vår egen tid.

Här och där tycker jag i ärlighetens namn att de riktigt intressanta frågorna slarvas bort. Behandlingen av Poppers kritik av kunskapssociologin och den senare Nozicks nyansering av hur staten kan fylla en symbolisk funktion som inte nattväktarstaten klarar, är två exempel där jag morrade till bakom hörlurarna. Nozick råkar Ingemar Nordin för övrigt felaktigt placera i Princeton istället för Harvard, där han i själva verket var kollega med Rawls.

Och visst, sådär kan man hålla på och tråka sig. Men varför? Självklart går det inte att ro ett projekt som detta i land utan att det blir skavanker här och där. Men det verkligt roliga är förstås att någon faktiskt försöker. Satsningar som denna förtjänar mer seriösa kommentarer än att den utdelade mp3-spelare är ett iPod-plagiat. I mörka stunder kan man undra om inte pratet om att vi vill se mer idéer i politiken ofta just bara är prat?

torsdag
jan142010

Den meningslösa benämningen ”liberal”

Begreppet är komplett urvattnat och förorsakar mer besvär än innehållsupplysning. En ”liberal”, vad tusan är det? Jag lutar åt att det är dags att helt överge begreppet. (Jag ser framför mig hur politiskt sentimentala kastar sig efter astmasprejen – men kom igen, det är bara ett begrepp och om det ändå inte fungerar?).

Det finns två huvudproblem med begreppet liberal: dels är det alldeles för brett, dels har begreppet blivit moraliserande snarare än informerande (mer om det strax).

Det har nog slagit de flesta att ”liberal” kan betyda litet vad som helst. Samma etikett förekommer i självbeskrivningar i allt från Fria moderata studentförbundet till Expressens ledarsida. Vid ena sargkanten en renodlad marknadsliberalism. Vid den andra sargkanten det som jag i socialt uppsluppna sammanhang kallat för Grön ungdoms oberoende pressröst. (Det skulle jag dock aldrig våga skriva på en blogg. Men äsch, de har sina fans de också.) På något sätt föredrar jag Aftonbladet. Den är åtminstone borgerlig.

Nåväl, de cirklar som etiketterar sig själva som ”liberala” överlappar varandra på ett så litet, eller kanske snarare på ett så ointressant sätt att termen inte tillför något väsentligt. Istället skapar den en guilt-by-association som gör alla berörda illa till mods. Jag gissar att de ovan exemplifierade ”liberala” grupperna båda finner det precis lika olustigt att dela samma politiska beskrivning. Det är som att komma till skolan och upptäcka att snubben man verkligen ogillar har på sig en likadan tröja.

Men vaga och ointressanta begrepp kan man leva med. Problemet med ”liberal” är värre än så. Min allvarligaste invändning är att ordet så ofta används, inte som en beskrivning på en samling politiska uppfattningar, utan som ett slags utmärkelse eller troslära som man ska uppnå och visa sig vara en fullvärdig medlem av. Det räcker inte med att bara konstatera att de åsikter man har är av sådan art att de i normalt språk kallas för ”liberala” och därefter, för att förenkla kommunikationen, börja använda just den etiketten. Nä nä, man skall därtill vara en ”äkta” liberal! Fullvärdig medlem i klubben. Rashäst, liksom. Av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är.

”Liberal” som en politisk guldmedalj och nyckelhålsmärkning tar sig uttryck i anspråk på vad en äkta liberal måste tycka – samt vidhängande obligatoriska anklagelser riktade mot de förment ”oäkta” liberalerna. Anspråken på vad en ”liberal” måste tycka om ditt och datt brukar föregås av frasen ”du/den/ni som kallar sig liberal...”. Lustigast blir det när frasen används av personer som själva inte kallar sig för liberaler, men som ändå kan fördra det de menar är ”äkta” liberaler, medan de där ”oäkta” är ena riktiga ruskpälsar. Men för det mesta är det bara en inomliberal renlevnadstävling som försiggår. Dagens exempel är Cordelia Edvardson:

En sann liberal kan mycket väl erkänna att det finns biologiska/genetiska skillnader mellan tillexempel män och kvinnor. Den springande punkten är att dessa olikheter i liberalens samhällsvision inte tillåts att påverka könens sociala, politiska eller juridiska jämlikhet. ... Den sanna liberala visionen däremot har råd att medge att det i regel är skillnad på den intellektuella utvecklingen av ett svart barn som växer upp i ett slumområde och livnär sig på skräpmat, och ett vitt barn från ett medel- eller överklasshem där det noga hålls koll på vitaminintaget. Liberalen förnekar inte verkligheten. Hans/hennes vision är att förändra den.

Och sådär brukar det låta. Det är som om ”liberal”–begreppet är en livsuppehållande snuttefilt, och vi kan attackera varandra genom att rycka bort filten och sedan ställa åsiktskrav som villkor för att lämna tillbaka den. Å nej, å nej! Jag får inte kalla mig för liberal för Cordelia. Vad ska jag nu ta mig till?! Tja, för den som först väljer favoritbegrepp och därefter förser sig med åsikter som ger tillträde till begreppet återstår förstås bara att tänka om, så att man inte kastas ut ur klubben. Stå där alldeles ensam i kylan med sina åsikter, utan vare sig John Stuart Mill eller Ann-Charlotte Marteus att hålla i handen. Läskigt värre.