Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag

Entries in historia (4)

tisdag
jun242014

Hur bevarades antikens litteratur?

Det finns mycket som är fascinerande med antiken. En av de märkligaste sakerna är att den fortfarande finns kvar. På kvällen ligger jag och läser samma rader som Marcus Aurelius skrev ned i sitt tält under ett fälttåg. Hur i hela friden kan det vara möjligt? Hur har antikens litteratur kunnat överleva till våra dagar?

Ett trevligt litet standardverk på området har nu utkommit i sin fjärde upplaga, Scribes & Scholars av L. D. Reynolds och N. G. Wilson. Det är en detaljerad historia som skiljer sig från felaktiga schablonbilder som man annars oftast kommer i kontakt med.

När den västra delen av Romarriket föll var överlevnadsutsikterna för antikens litteratur mycket dystra. Krig, oroligheter och ointresse präglade väst. Den ekonomiska nedgången när imperiet föll blev väldigt kraftig. I norr regregerade man till och med tillbaka till bronsåldersnivå. Hur skulle antika skrifter kunna klara sig?

Click to read more ...

onsdag
mar172010

Ska vi byta grejer? Ingvar Carlsson bytte landshövdingeposter mot riksdagsplatser

– Såvida inte alla blir generaldirektörer, då kan vi ställa upp, sade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Marianne Ståhlberg.

Cynismen antydde vad det var som krävdes för att hon skulle släppa in en ”rikskandidat” på valbar plats i riksdagslistan i hennes partidistrikt. Rikskandidat? Med ett år kvar till valet 1988 bekymrade sig den socialdemokratiska partistyrelsen för att gräddfilen in i riksdagen, systemet med rikskandidater, var på upphällningen. Personer som en partiledning av ett eller annat skäl ville se i riksdagen kunde man låta placera på valbar plats i någon valkrets ute i riket.

Problemet var bara att det egentligen var partidistrikten som bestämde över riksdagslistorna. Under tvåkammarriksdagens tid var det enkelt. Då kunde partiledningarna använda första kammaren som destination för önskade personer. Första kammaren var indirekt vald och tillsattes av landstingen. Rikskandidater var ingen ovanlighet. Så landade exempelvis en ung Olof Palme sin riksdagsplats för Jönköpings län 1958. Men med enkammarriksdagen var det en annan femma.

Det föll på partisekreterarens lott att ringa runt och tjata, truga och beveka de måttligt entusiastiska kamraterna i spenaten. Inför valet 1985 hade Bo Toresson bara lyckats placera tre rikskandidater, och nu befarade han att systemet skulle kollapsa. Varför skulle ett partidistrikt offra sig om så många andra vägrade och istället prioriterade sina egna?

Click to read more ...

onsdag
mar102010

När Socialdemokraterna skulle avskaffa kollektivanslutningen

Idag är det en festlig kuriositet att vara medlem i flera partier samtidigt. I början av 1980-talet var det inte lika märkligt. Genom fackmedlemskapet blev många medlemmar i Socialdemokraterna vare sig de ville eller inte, och fick sedan komplettera med ett extra medlemskap i det parti där sympatierna verkligen befann sig. Det kallades som bekant för kollektivanslutning, och var en rätt omstridd inrättning.

Regelförändringar skapar vinnare och förlorare.

På kongressen 1984 öppnade Socialdemokraterna för ”andra samverkansformer” vid sidan av kollektivanslutningen. De LO-förbund som inte ville kollektivansluta fick fler och bättre möjligheter att kliva av. Intresset var måttligt. Två år senare visade en genomgång att av 1 300 fackliga avdelningar var det bara ett 20-tal som alls hade diskuterat att lämna kollektivanslutningen. LO-ledningen saknade inte en egen uppfattning. Sommaren 1986 sade Stig Malm i en intervju att det var dags för LO att bryta sig ur kollektivanslutningen. Det satte förstås fart på diskussionen i den socialdemokratiska ledningen.

En av de centrala samhällsvetenskapliga frågorna är hur institutioner förändras, i synnerhet var välfungerande institutioner kommer ifrån. Ett svar som jag finner övertygande är att institutionell förändring är en bieffekt av, surprise surprise, rationella aktörer som ser till sitt egenintresse. Det landar inte, plötsligt, en uppsättning altruistiska statsmän som, med ingenting annat än social välfärdsmaximering för ögonen, inrättar välsmorda regelverk till hela samhällets fromma. Snarare är regelförändringar ofta en bieffekt – lycklig eller beklagansvärd – av att nyttomaximerande aktörer med förändringskapacitet finner att en regeländring just där och då ligger i deras eget intresse. (Låångt lästips, kortfattat engelskt lästips (kapitel 10), samt ett svenskt: kapitel 5 i Reform.)

Åter till Socialdemokraterna. Hur resonerar man inför ett eventuellt avskaffande av kollektivanslutningen? Vi ger ordet till Bo Toresson, partisekreterare vid tillfället i fråga:

[O]m vi nu ska ta upp en diskussion om och ompröva kollektivanslutningen, så bör det ske på alldeles bestämda villkor, och de är, att vi måste gå hand i hand med LO, så att det verkligen blir en förstärkning av samarbetet och att de insatser måste göras och de beslut som måste tas måste ha förankring i både partiet och LO. ... Något annat tror jag blir mer till skada än nytta för det framtida samarbetet. Det är det ena villkoret.

Det andra, som vi också måste ha klarlagt, innan vi skrider till något beslut i den här frågan, är, att vi måste få rimliga garantier för att partiet totalt sett inte försvagas ekonomiskt. Här rör det sig ändå om cirka 30 miljoner kronor per år, som tillförs partiet genom kollektivanslutningen. Dessutom ska vi komma ihåg, att vi har en anslagsgivning vid sidan om, som inte är att förakta men som vi inte har något vidare grepp om storleken på. Vi skulle naturligtvis försvagas rätt avsevärt, om de här pengarna försvinner eller börjar naggas i kanten. Därför måste vi också på den punkten ha en överenskommelse med LO och förbunden om att vi kan få igenom en operation av det här slaget ekonomiskt skadeslösa och helst starkare ekonomiskt.

Det är de två villkor, som jag ser som helt oundgängliga. Utan en gemensam uppläggning från partiet och LO finns det risker, att vi kan försvagas i landet. (Protokoll, partistyrelsen 1986)

Nu tror jag inte att Socialdemokraterna är vare sig mer eller mindre benägna att lägga partiintresset åt sidan när man diskuterar institutionella förändringar. Däremot är de förtjänstfullt benägna att dokumentera sina interna överväganden. Det låter oss få en icke-naiv syn på hur partier fungerar och politisk förändring går till.

Att fundera på: 

  • Vilka skäl hade LO-ledningen att avskaffa kollektivanslutningen?
  • Vilka skäl fick Socialdemokraterna att gå med på det?
fredag
mar052010

En fri television – Olof Palme-tappningen

Ett par veckor innan han mördades förklarade Olof Palme varför han var motståndare till privat reklamfinansierad tv i Sverige. På Socialdemokraternas partistyrelsemöte i februari 1986 sade han:

Om vi skulle få en privat, reklamfinansierad kanal, så skulle det bli ett utflöde av 4-oktoberkommittén ... Det skulle raskt utvecklas till ett instrument för Svenska Arbetsgivareföreningen. Detta är oerhört viktigt för oss att förhindra. Därför tycker jag att det är är utomordentligt förgripligt när en person skriver, att vi kan väl göra upp med folkpartiet och släppa Barabas lös.

Det var inte reklam i sig som var stötestenen för Palme. Han var inte främmande inför tanken att tillåta reklam i SVT. Det kunde rentav vara litet fiffigt eftersom det skulle dränera den privata reklammarknaden. Istället såg han den verkliga sprängkraften i tv-frågan.

Vi kommer ideologiskt så oerhört fel, om vi får en diskussion om reklam eller icke reklam, utan i grunden ligger frågan vem som ska äga och driva dessa för svenska folket så oerhört starkt påverkande massmedia.

Den generationen socialdemokrater är det lätt att känna ett slags reserverad respekt för. De tänkte klart i grundläggande maktfrågor, förstod kopplingen mellan ekonomi och politik och var strategiskt skickliga. Palme gjorde en korrekt analys och drog en helt riktig slutsats givet sina utgångspunkter: tv-kanaler har utomordentligt stort inflytande, alltså ska staten ha ett monopol. Förlåt, en fri television menade jag.