Förlåt ännu ett omtag på den ständiga frågan om vad som händer om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen mellan två minoritetsblock efter valet. Anledningen är att Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson bjöd på ett par pusselbitar i Ekots partiledarutfrågning den 23 augusti, men än så länge har jag inte sett någon dra slutsatserna av vad Eriksson faktiskt sade (börjar 8:15 i intervjun).

Huvudalternativet

Miljöpartiets och De rödgrönas huvudalternativ är redan känt: att bjuda in något av de mindre borgerliga partierna till att bilda en majoritetsregering med De rödgröna. Det är förstås vad Eriksson upprepade både en och två gånger.

Intresset ljuger inte.

Prioriteringen

Sedan blir det mer intressant. Eriksson är tydlig med att det överordnade för Miljöpartiet är att det bildas en majoritetsregering.

Vi tror att det är bäst med en majoritetsregering i ett sådant oklart parlamentariskt läge.

Önska kan man ju alltid, men viktigare än vad? Till att börja med, hur förhåller sig det målet till principen som både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin uttalat om att störst block skall ges chansen att bilda regering. Jodå, Eriksson svarar på om Miljöpartiet fäster vikt vid vilket block som är störst vid regeringsbildningen.

Jag tycker inte att det är det som är den grundläggande frågan – om det är ett mandat mer på ett av blocken – utan frågan är hur skapar vi en majoritet.

 Han fortsätter senare:

Om det är ett mandat mer eller mindre, det är ju ändå inte så väldigt intressant när ändå ingen har majoritet.

Kan Miljöpartiet ingå i en Alliansregering?

Intressant nog avfärdar inte Eriksson möjligheten att Mp bildar regering med Alliansen genom att hävda att Miljöpartiet skulle ha några politiska invändningar. Istället hänvisar han till att Reinfeldts erbjudande än så länge inte är generöst nog.

[Alliansen] har öppnat för att vi skulle kunna vara ett stödparti åt dem. Men det tycker jag är att bjuda med armbågen. Vi tror att det vore bättre för Sverige i ett sådant läge att försöka skapa en majoritetsregering. Och då är det något av de mindre borgerliga partierna som är mest aktuella.

Rollen som stödparti räcker alltså inte. Här krävs ministerposter. Och att Eriksson föredrar en situation där man lyckas locka över ett borgerligt parti till den rödgröna sidan förvånar ingen. Men kommer Miljöpartiet att gå över om det står klart att inget borgerligt parti lånar sig till De rödgröna?

Reinfeldt har varit tydlig med det, det är inte det som är aktuellt. De har inte bjudit in till en sådan diskussion. Det är bara vi som har gjort det.

Jaja, men skulle han vara intresserad av att få erbjudandet?

Jag är inte intresserad i dagsläget. Vi har ett förslag från vår sida istället.

I dagsläget? Den har man hört förut. Utfrågarna pressar Eriksson. Vad är hans besked till den väljare som vill rösta på Miljöpartiet, men som verkligen inte vill att partiet ingår i en borgerlig regering? Kan Eriksson ge några garantier?

Vi går till val för att få en rödgrön majoritet. Skapas ett oklart parlamentariskt läge så är vi de som idag ger tydligast besked om att då bjuder vi in något av de borgerliga partierna. … Jag tycker inte att man kan spekulera längre än så. Vi går längre än de andra i det här fallet. … Vi har givit ett bra och tydligt besked.

Vad säger Eriksson?

Låt oss summera väsentligheterna bland babblet.

• Miljöpartiet prioriterar en majoritetsregering.
• De finner sig inte i rollen som stödparti.
• De avvisar principen om att störst block nödvändigtvis skall bilda regering.
• Eriksson utesluter inte – ens på en direkt fråga – att bilda en Allians+Mp-regering. Men Reinfeldt får inte bjuda med armbågen.

Kort sagt: Mp kan tänka sig att byta sida för att bilda en majoritetsregering, och utesluter inte ens detta om det rödgröna blocket är större än alliansblocket. Men det kostar ministerposter. Om ett rödgrönt minoritetsblock är större än Alliansen spelar ingen roll så länge det inte lyckas skapa en majoritetsregering.

Kommer Mp lyckas?

Miljöpartiet kommer att kräva ministerposter av en Alliansregering i minoritet, men kommer de att lyckas? Reinfeldts svar torde bli: ”Nej. Your move.” Alliansen försöker regera vidare i minoritet och träffa hoppande uppgörelser med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Miljöpartiet har all anledning att spela svårflörtade i det läget, men hur resonerar Socialdemokraterna? För att fälla Alliansregeringen i minoritet krävs att både S, Mp och V vägrar träffa några tunga uppgörelser med regeringen.

Socialdemokraternas valsituation är bister. Om de agerar svårflörtade, för att driva fram regeringens avgång, blir istället resultatet att regeringen släpper in Miljöpartiet i regeringen. Varför skulle Socialdemokraterna frukta det utfallet?

• Det skulle bildas en majoritetsregering, vilket fullkomligt marginaliserar S parlamentariskt, i vackert sällskap med V och Sd.
• Miljöpartiets status som regeringsfähigt parti skulle stärkas än mer, och ett gravt stukat S skulle inte längre vara självklart regeringsbildande parti på samma sätt i valet 2014.

Socialdemokraternas alternativ är att bita i det sura äpplet och krama ut så mycket som möjligt ur ett antal uppgörelser med Alliansregeringen, vilket samtidigt möjliggör regeringens överlevnad.

Vad gör Miljöpartiet i det läget? Partiet kommer att tvingas välja mellan att sluta en paketuppgörelse med regeringen, enligt den gamla Persson-modellen – eller chansa på att man totalt lyckas ro hem bättre uppgörelser i en sakpolitisk auktion mellan Mp och S som upprepas gång på gång under mandatperioden. Min vilda gissning är att Mp accepterar en paketuppgörelse och att regeringen också skulle föredra den lösningen.

Så tänker jag kring utsikterna för en Alliansregering i minoritet. Det finns även en del att säga om scenariot där ett rödgrönt minoritetsblock ges chansen att bilda regering. Men det kan vi ta en annan gång.

Jag tyckte att jag skymtade just den där uppgivenheten när jag såg Christer Isakssons nya bok om socialdemokraterna. För två år sedan präntade han ned en Sahlin-biografi som var en så reservationslös hyllning till den nya förnäma partiledaren, att även en Åsa Linderborg blev generad och grunnade på om författaren till I väntan på Mona Sahlin hade försökt skriva till sig ett jobb hos nästa S-ledda regering. Två år senare hette det plötsligt i Isakssons efterföljande bok att partiet under Mona Sahlins befäl hade gått för långt till höger, en förändring till allmän plåga och ideologisk villervalla. Tänk som det svänger.

Det vore fel att skriva att råttorna lämnar skeppet. Dels verkar Isaksson vara en bra prick som skall slippa jämförelser med skadedjur, dels är alla slags politiska skeppsmetaforer intill kräkningsgränsen utslitna. Men nog är det allt någon som lämnar någonting just nu. Rörelsens äldre tunggubbar förklarar för Aftonbladets reporter varför valet går åt helvete i expressfart. Lena Mellin säger inte precis emot. Leif GW Persson tackar för sig och tänker rösta på något annat i år. Ett magplask är på gång, och nu börjar man vilja kliva åt sidan. Det kommer att stänka. Mönstret är inte på något sätt unikt. Jag drar mig till minnes hur oberoende liberala Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson i september 2002 uttalat önskade sig en socialdemokratisk valseger. Hellre Persson än Lundgren. Den gången var det Moderaterna som närmade sig vattenytan på osnyggt sätt. Reflexen sitter i. Vem vill stå bredvid när det plaskar?

Hur tänker Socialdemokraternas koalitionspartner? Det var inte detta man hade hoppats på, och vad gör man nu? För Miljöpartiets del är inte mödan bortkastad. Den förändrade EU-politiken och övergivna flyktingamnestin kommer man ändå att kunna få betalt för om det blir aktuellt med samarbete med en borgerlig minoritetsregering, som från andra hållet pressas av Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Miljöpartiet kommer att kunna, och kommer se till att få, nytta av sin nyvunna regeringsfähighet.

Men Vänsterpartiet? Ack, hur tänker vänsterpartisterna nu? Där har man tvekat inför koalitionstanken till att börja med. Och nu ser det ut som om man inte ens kommer att få betalt! Här har vi ungen som varit snäll ända sedan november, och nu verkar inte jultomten komma.

Ett koalitionsbildande parti måste väga koalitionens intressen mot partiets. Vad föredrar man? Att vara ett litet parti i en koalitionsregering, eller ett större parti men i opposition? För regeringsalternativens trovärdighet förmås småpartierna överge profilfrågor – det gäller som bekant att ”lämna besked” nuförtiden. Priset man riskerar är naturligtvis att tappa röster till de partier som är gravitationspunkter inom respektive block.

Om Vänsterpartiets ledning börjar tappa hoppet om en rödgrön valseger, vore det rimligt om de började strunta i blockgemensamma överenskommelser och satsade på partiprofilen istället. Jag skulle inte bli förvånad om Vänsterpartiet börjar blåsa i sina gamla trumpeter under valrörelsens sista veckor. Tomten kommer ändå inte.

Men, men. Man kommer inte undan detta men. Partiet har en pålitlig förmåga att avfyra politiska förslag utan att fundera närmare på implikationerna. De verkar vara slarviga, helt enkelt.

Piratservrar i riksdagen

Bank! Bank!Först ett litet äldre exempel. I Almedalen fann jag mig en kväll sitta jämte Rick Falkvinge och ett av alla dessa glas rosévin. Han pratade sturskt och stolt om hur Piratpartiet ämnar driva Pirate Bay inifrån riksdagen om partiet kommer in. Idén hade lanserats några dagar tidigare i en debattartikel i Aftonbladet. Riksdagsledamöter har åtalsimmunitet, löd resonemanget. Över vinglaset fyllde Falkvinge i att eventuella rynkade näsor i riksdagen bara var att skita i. Piratpartiets riksdagsledamöter skulle endast låta fantasin begränsas av grundlagen, och där står inget om att piratservrar skulle vara uteslutna på Helgeandsholmen. Ha, vad sa ni nu då!

Det där hör till den sortens drömmerier som man kokar ihop under förlovade sommarnätter på de politiska ungdomsförbundens tältläger, någonstans mellan den första haschpipan och sexdebuten. Problemet med Piratpartiet tycks vara att spärrarna mellan frejdigt fikarumssnack och offentliggjorda politiska förslag är ovanligt låg. Låt oss göra en snabb översyn av vad som skulle hända med serverplanerna när de kom i kontakt med svensk författning.

För det första, åtnjuter verkligen riksdagsledamöter åtalsimmunitet? Nja, regeringsformen sätter upp en tröskel att hoppa över för den åklagare som vill väcka talan mot en ledamot för någonting denne gjort i sitt uppdrag. Piratpartiet skulle hävda att piratservrarna drevs som en del i deras politiska verksamhet. Ponera att den fågeln flyger, är man då skyddad? Nej, det som krävs är att åklagaren lämnar en skriftlig ansökan till talmannen (RO 3:16) att upphäva immuniteten och att 5/6 av riksdagsledamöterna (ca 83 %) röstar för att godkänna ansökan (RF 4:8). Tror någon att övriga partier skulle rösta emot eller att Piratpartiet kommer att säkra minst 17 % av riksdagsmandaten i höst? Det finns i praktiken ingen immunitet att gömma sig bakom.

Vidare, skulle Piratpartiet överhuvudtaget ha praktiska möjligheter att sätta upp sådana servrar i riksdagens lokaler? Falkvinge sade till mig att Piratpartiet skulle låta installera ett eget nätverk i sitt riksdagskansli. De skulle säga tack men nej tack till riksdagens IT-tjänst, som ändå bara ägnade sig åt avlyssning av trafiken. Den planen, gissar jag, stupar på riksdagsordningen, den lag som reglerar riksdagens inre arbete.

I riksdagsordningen 1 kap. 5 § står att läsa att riksdagsförvaltningen leds av riksdagsstyrelsen. Riksdagen beslutar om instruktion för riksdagsförvaltningen (9 kap. 3 §) som därefter bland annat handlägger frågor om förvaltningen inom riksdagen (9 kap. 4§) och har rätt att besluta om föreskrifter i de frågorna. Och utan att ha helgarderat genom att ha kollat upp saken i detalj, skulle jag våga sätta en fin slant på att riksdagens IT-system hör till de förvaltningsfrågor som riksdagsförvaltningen den vägen har bemyndigats att styra över. Serverplanerna är kort sagt ogenomförbart nonsens från början till slut. Tänka sig, va? Att det skulle finnas hinder att sätta upp piratservrar i riksdagen, vem kunde ana det?

Valmanifestet

Det här exemplet är småpotatis jämfört med den soppa till valmanifest som partiet presenterat. Mycken vrede har östs över Rick Falkvinge personligen, för att han i en Ekot-intervju såvitt jag kan se helt korrekt redogjorde för vad valmanifestet indirekt har att säga om innehav av barnpornografi.

All handel med dokumenterade övergrepp på barn som inte genomgått puberteten kan vara fortsatt kriminaliserad. … Det ska alltid (som i "alltid") vara tillåtet att dokumentera det man ser eller upplever och att kommunicera sådan dokumentation, även i flera led. … Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Endast informationsdistribution kan vara straffbart, och då bara i mycket speciella fall där sekretessbelagda personuppgifter inte får spridas från myndighet/sjukhus/bank, eller då det rör nationens säkerhet.

Noga räknat innebär detta att framställan av barnpornografi (dokumentationen av övergreppet) skulle bli fullt tillåten (hey, man dokumenterar ju bara det man ser). Samma sak gäller innehav och icke-kommersiell distribution av barnpornografi (endast ”handel” nämns som fortsatt kriminaliserad). Falkvinges tolkning av den här passagen tycker jag är den naturliga. (Vore barnpornografi ett ”speciellt fall” där undantag är motiverat, är det obegripligt varför det inte nämns i sammanhanget.) Valmanifestet är antaget av partistyrelsen, gissar jag. Skicka vreden i den riktningen.

Tittar man närmare på valmanifestet är det ingen ände på underligheterna. Mårten Schultz har kommenterat inslaget av rättsosäkerhet i programmet. Men idén att göra det straffbart att ens väcka talan mot en enskild för upphovsrättsintrång är faktiskt värre än så. Förslaget gör inget undantag alls för den idéella upphovsrätten, som jag föreställde mig att Piratpartiet inte var motståndare till. Det blir alltså komplett omöjligt för näringsidkare (t.ex. sådana läskiga slemproppar som författare och journalister som har egen firma) att rättsligt försvara någon som helst upphovsrätt till sina alster gentemot enskilda. Och är det bara jag som reagerat på straffet för den näringsidkare eller den organisation som skulle stämma en enskild för upphovsrättsintrång? Räcker det inte med att domstolen avvisar målet? Nä nä. Staten skall konfiskera hela företaget. (Bära ut dator och skrivbord och spika igen dörren till skrivarlyan där den upphovsrättshävdande författaren huserar?) Och har man dristat sig till att ta en advokatbyrå till hjälp konfiskerar staten hela advokatbyrån också. Stanna upp ett ögonblick och inse storleken på det monster som skapas.

Det blir långrandigt att gå igenom alla underligheter i programmet. Jag stannade upp ett ögonblick inför punkten där partiet slår fast att alla oaktsamhetsbrott skall avskaffas:

Ingen svarar för gärning man inte hade avsikt att utföra.

Det låter nästan som ett möjligt försvarstal från partiet. Och visst, de är bara amatörer. Ofta trevliga amatörer som är lätta att tycka om, dessutom. Och jodå, det är normalt att partier genomgår en barndomsfas. Men tack och lov brukar de inte sitta i riksdagen under den perioden. Risken är dock försumbar att det skulle inträffa nu.

Om så Tage Erlander finge regera i tusen år, kommer det alltid att vara möjligt att skriva löpsedeln: ”De tvingas gå till Sveriges sämsta läkare”. Haken är att man inte kan bli kvitt existensen av Sveriges sämsta läkare med mindre än att man, från botten och upp, successivt avskedar hela kåren tills blott en älskad tv-doktor återstår, Sveriges sämsta, bästa och enda läkare. Det finns alltid en nitlott när man jämför.

Medan patienter till obemärkta läkare inte är offer för ”relativt kvacksalveri”, är detta slags jämförelser vanliga när det handlar om privatekonomi.

Den korrumperade statsapparaten är inte nödvändigtvis så mycket ädlare deltagare än övriga. De ca 25 000 döda på tre år (läs den siffran en gång till, 25 000 döda på tre år!) är inte nödvändigtvis skurkar och banditer. Det handlar om vanligt stackars folk som lever i skräck, terroriserade av knarkmaffior men berövade möjligheten att vända sig till polisen, eftersom den också är inblandad i spelet.

Narkotikadebatten här på hemmaplan är synnerligen närsynt. Vilket utrymme skapar västvärldens narkotikapolitik för narkotikaimperier i producentländerna? Är våra principfasta kritiker av ”liberal narkotikapolitik” intresserade? Hur skall ”kriget” vinnas? Är det bara 10 000 döda till som krävs i Mexiko? Allt högre doser av samma verkningslösa åtgärder?

– Å nej! Vi har tappat taget! Alla är inte med ombord. Nu gäller det att vässa. Eller avfyra åtgärdsbatteriet. Eller nått.

Det svenska politiska språket är ett rövarspråk i mer än den bemärkelsen. Den sammanhållande metaforen är ett sjörövarskepp. Svårigheter tar man sig an genom att sjösätta reformer utrustade med ett helt batteri av åtgärder. Övrig beväpning består av ”vassa” förslag, dock får de absolut inte vara fyrkantiga. Det gäller att hålla i rodret och följa kursen när debattens vågor går höga. Vid den händelse att befälhavaren skulle tappa den ideologiska kompassen finns nämligen risken för myteri i partiet. Ibland är skeppet inblandat i drabbningar, och då måste man se till att alla är med ombord. (Är det bättre än att vara med på vagnen?) Det är ett evigt slit med segel och linor – ständigt skall det nämligen tas nya tag och huggas i. Alla krafter behövs och aldrig får man tappa greppet. Ibland hettar det till. Vid utsikt om att erövra regeringsmakten formeras en äntringsstyrka. Samtidigt står luggslitna besättningsmedlemmar påfallande lågt i kurs. Den som blivit stelbent eller enögd berövas allt inflytande. Drömmen är att få vind i seglen.

Rövarspråket är inte svårt att förstå, men outhärdligt att lyssna på. Var socialiseras man in i att fylla sitt tal med denna parad av verkningslösa metaforer? Vilken kursgård är det som behöver brännas ned? Jag kan knappt höra vad som sägs för allt prat.

  – Du kan kissa i poolen.

  – Men det får man väl inte?

  – Nej, egentligen inte. Bara den här gången. Säg inget.

Varmt och skönt.

Visst kissas det i bassängerna, och nog känner vi alla till det. Offentliga hemligheter är saker som alla känner till men ingen vill prata om. Man skulle kunna tro att kisset i simbassängerna är en offentlig hemlighet. Men det stämmer inte riktigt. Vi pratar om bassängsnusket. Man kan till och med prata om snusket i bassängen man badar i för tillfället.

Ändå finns det något slags tystnad i görningen här. Hur skall man annars förklara vår reaktion på vad ungen gjorde. Han kissade i poolen, precis som mamma sagt. Problemet var bara att han gjorde det stående från poolkanten. En vacker parabel av pojkurin strålade ned i vattnet, för alla att skåda.

Barnet gjorde kisset i vattnet till någonting offentligt. Jodå, nog hade besökarna varit medvetna om vattenkvalitén redan innan. Ingen hade egentligen lärt sig något nytt. Men den som kliver ned i vattnet efter att barnet helt öppet kissat i det skickar en signal. Man badar i en urinoar: ”Här simmar jag i en vattensamling som barnen kissar i. Hej, hej.” Plötsligt måste alla förhålla sig till kisset inför varandra.

Hur skulle man kunna ta poolen i bruk igen? Antingen får man tömma poolen, rengöra den och fylla den på nytt. Eller så får man vänta någon timme, tills de som bevittnade händelsen har hunnit ersättas av nya besökare som ännu spelar spelet där poolpinkandet är semi-privat kunskap. De nya besökarna har knappast högre tankar om vattenkvalitén än de tidigare, men de har möjligheten att låtsas litet och tänka på någonting annat.

I umgängeslivet kan det vara svårt att skilja poolpinkande från meningsfullt sanningssägande.  – Jag talar bara om världen som den är, jag sprider värdefull kunskap, mallar sig cynikern, omedveten om att han i själva verket drar ned brallorna och pissar i bassängen. 

Mitt balkongbord. Året är inte 1930.

Jag har tillbringat en förmiddag på balkongen med en mp3-spelare laddad med de filosofiska samtal Idésherpa har producerat. Det är ingen oangenäm upplevelse. Som alltid är diskussionerna inte invändningsfria. Det är svårt att presentera politisk filosofi och göra en koppling till aktuella debatter utan att förvanska eller trivialisera resonemangen, och emellanåt skulle samtalen vunnit på att tydligare äga rum i vår egen tid.

Här och där tycker jag i ärlighetens namn att de riktigt intressanta frågorna slarvas bort. Behandlingen av Poppers kritik av kunskapssociologin och den senare Nozicks nyansering av hur staten kan fylla en symbolisk funktion som inte nattväktarstaten klarar, är två exempel där jag morrade till bakom hörlurarna. Nozick råkar Ingemar Nordin för övrigt felaktigt placera i Princeton istället för Harvard, där han i själva verket var kollega med Rawls.

Och visst, sådär kan man hålla på och tråka sig. Men varför? Självklart går det inte att ro ett projekt som detta i land utan att det blir skavanker här och där. Men det verkligt roliga är förstås att någon faktiskt försöker. Satsningar som denna förtjänar mer seriösa kommentarer än att den utdelade mp3-spelare är ett iPod-plagiat. I mörka stunder kan man undra om inte pratet om att vi vill se mer idéer i politiken ofta just bara är prat?

Hotellet, sett från sydsidan.

Den beskedliga aktiviteten på inslag.se senaste tiden har flera förklaringar, en av dem är att jag skribblat mina lättsamheter på annat håll. Delar av mina Almedalsaktiviteter har handlat om vad som kan tänkas hända med regeringsbildningen om Sverigedemokraterna blir tungan på vågen. På Brännpunkt sammanfattade jag och Per Nilsson från Demoskop våra resonemang och resultat. I Almedalen är det lätt att plocka hö från hästens mun, så jag passade på att göra en intervju med Jimmie Åkesson om hur han själv ser på rävspelet kring hur Sd skall hanteras. Han gav ett aningen kärvt intryck – inte alls otrevlig, men klart koncentrerad och allvarsam. För övrigt bar han mycket stora solglasögon à la kändis som inte vill bli spottad. Jag kände igen honom på mobiltelefonen (fråga mig inte varför jag memorerar den nonsenskunskapen).

Ett annat tema för mina Almedalsförlustelser har varit Socialdemokraterna, och vad som händer och, snarare, inte händer inom det partiet. Det senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift (pdf-dokument, 2,7 Mb) har förändring inom svenska partier som tema. Jag bidrar med ett litet alster om hur Socialdemokraterna agerat i regeringsfrågan den senaste tjugo åren, och argumenterar för att det inte är särskilt dramatiskt att de nu går över till att bli ett koalitionsbildande parti.

Och apropå stiltjen inom rörelsen har jag läst Mona Sahlins nya tankebok Möjligheternas land. Jag gjorde det, så att ni andra ska slippa. Min recension återfinns här – ”på sin höjd en bok som inbjuder till korta stunder av högläsning, på det sätt man inte kan låta bli att delge frukostsällskapet horrörerna från morgontidningens insändarsidor”. Det omdömet kan kontrasteras mot Expressens uppskattande rader (Sahlin och Aristoteles i samma andetag, jo man tackar!). För egen del är jag bombsäker på att jag både var nykter och hade läst boken när jag skrev.

Det som händer i Almedalen stannar i Almedalen. Det är lilla landet Amnesia. Talande nog var det där Littorin-affären briserade. Just nu sitter jag på balkongen, det är halv ett på natten och jag kan ändå inte sluta tänka på hur varmt det är. I morgon tänker jag ta ungarna till Skansen. Och ungefär där någonstans befinner sig nog de flesta mentalt dessa dagar. Hörs när jag kvicknar till igen. Klart slut.

Yttersta dagarna? Nu igen?

Nåväl, nu har jag läst grundliga motargument, framförda av en minst lika övertygande och tvärsäker skribent, som på punkt efter punkt avvisar spådomen om Oljearmageddon. Välj profetia efter smak eller, om man är lagd åt det hållet, efter förnuft.