inslag.se

Tio tusen – vad som än händer

2012-05-24T06:37:11Z

Gårdagens diagram över antalet uppehållstillstånd för flyktingskäl per ursprungsland väcker en fråga: hur förändras takten? Diagrammet visar som sagt antalet utfärdade uppehållstillstånd 1980–2011, där den röda delen av staplarna anger antalet de senaste fem åren, dvs 2007–2011. Är det oproportionerligt mycket eller lite rött i diagrammet?

De senaste fem åren utgör 15,6 procent av tidsperioden.* Hur mycket rött är det i diagrammet då? Remarkabelt nog är andelen förbluffande lika: 16,2 procent. I snitt de senaste 32 åren ligger nivån på drygt 10 500 uppehållstillstånd per år för flyktingskäl. Om man jämför perioden 1980–2006 med 2007–2011 syns en ökning: från 8 800 per år till 10 900. Men snarare är stabiliteten det märkliga.

Varför då? Därför att formellt ska dessa beslut till största delen vara styrda av yttre händelser utanför Sveriges kontroll. Sverige anger ett regelverk för vilka asylskäl som accepteras, och sedan är det världshändelser och flyktingströmmar som avgör vilka som kommer till vårt land och visar sig uppfylla kraven. Och världen är en väldigt föränderlig plats. Som synes av diagrammet kommer den stora delen av flyktingarna från en handfull länder där specifika händelser och konflikter utlöst mycket skiftande flyktingströmmar. Då borde det rimligen finnas en väldig variation i hur många som kommer och hur starka skäl dessa personer har.

Frågan man då kan ställa sig är hur det av en ren slump kan vara så att dagens flyktingströmmar från Somalia, Irak och Afghanistan innehåller ungefär lika många personer med tillräckliga skäl för uppehållstillstånd som gårdagens strömmar gjorde när de kom från Iran, Ex-Jugoslavien och Chile. Onekligen ett sammanträffande. Hur kan det vara så egentligen?

–––

*Som alltid gäller en generell friskrivningsklausul för statistiska uppgifter på inslag.se: det kan förekomma helt oavsiktliga räknemissar här. (Exempelvis minns jag faktiskt inte i det här fallet om jag kapade bort några små obetydliga strömmar i svansen när jag gjorde diagrammet för att få hanterbar storlek på det.) Behöver man skarpa 100 procent garanterat exakt korrekta siffror till sista decimalen får man själv bege sig till Migrationsverkets statistik.

Ursprungsländer

2012-05-23T12:45:02Z

Apropå gårdagens utvikning om nivån på invandringsdebatten, finns det en aspekt till som skulle må bra av mer sakkunskap och tankereda. Det gäller var flyktingströmmarna kommer ifrån och hur det förändras över tid. I debatten pratas det om ”flyktingar” så där i största allmänhet, som om det vore en homogen massa. Så ser förstås verkligheten inte ut.

Nedanstående diagram visar, nedbrutet per ursprungsland, antalet beviljade uppehållstillstånd 1980–2011 till flyktingar.* Den röda delen av stapeln utgör upphållstillstånd som utfärdats de senaste fem åren.

Man kan göra ett par reflektioner här. För det första, merparten av flyktinginvandringen handlar om en handfull länder. För det andra, de länderna verkar skilja sig rejält åt sinsemellan, inte minst när det gäller flyktingarnas förutsättningar att ta sig in på svensk arbetsmarknad. De fem största flödena kommer från fyra olika världsdelar. För det tredje, flyktingströmmarna förändras rejält över tid. Dagens flyktingar kommer från helt andra länder än de gjorde för femton år sedan. Man ska hålla tungan rätt i mun när man jämför flyktingar och flyktingar, med andra ord.

Bland annat av den anledningen är det lite märkligt när man, som i Betnérs program, ägnar energi åt att dividera hur stor invandringen till Sverige är brutto respektive netto – som om detta var jämförbara flöden som kunde balansera varandra på något vis. Det här är data som tjänar på att brytas ned ett par hack. Totalsiffror döljer väsentliga skillnader.

–––

* Migrationsverkets rubricering lyder: ”Beviljade uppehållstillstånd 1980-2011 enligt Genèvekonventionen, krigsvägrare, de facto flyktingar, skyddsbehov, humanitära skäl 1), tidsbegränsade 2), kvotflyktingar, tillfällig lag 3), tidigare tidsbegränsat tillstånd och verkställighetshinder 4)”

Betnér Direkt, Åkesson och den där debatten

2012-05-22T07:21:10Z

Betnér Direkt hade säsongsavslutning igår kväll. Det nya debattprogrammet i Kanal 5 ägnade vårens sista program åt vår mest laddade politiska fråga, invandringen. Med Jimmie Åkesson i studion, flankerad av Sakine Madon och Andreas Johansson-Heinö, var det upplagt för en intressant debatt. På grund av misslyckat programledarskap får man säga att programmet tyvärr blev en gapig flopp.

I programmet fungerade Åkesson och Betnér som två rätt typiska representanter för den invandringskritiska och den invandringsbejakande positionen i svensk debatt. Vad Åkesson står för är välkänt och genomtröskat vid det här laget:

Massinvandring: Sverige har en mycket stor invandring.
Invandringsproblem: Netto har denna invandring mycket negativa konsekvenser för landet.
Policyrekommendation: Därför bör invandringen minskas kraftigt och regleras mycket hårdare.

Ungefär. Sd:s budskap kan knappast ha undgått någon och är inte speciellt komplicerat.

Varför tenderar då debatter mot Sd i allmänhet och Åkesson i synnerhet att bli så röriga? Problemet är att de som företräder den invandringsbejakande positionen tycks ha svårt att bestämma sig för vilken del i argumentationskedjan man vill attackera och sedan göra det på ett logiskt konsekvent sätt. Resultatet blir en gapig diskussion – man hör att de tycker mycket illa om sin motståndare – som i sak inte levererar speciellt mycket sammanhängande substans.

Faktum är att den verklighetsbeskrivning som invandringskritiker och invandringsbejakare gör i led 1–2 ligger närmare varandra än man kan tro.

Led 1. Är invandringen stor eller liten?

Har Sverige i dag en ”massinvandring”? Frågan kom upp i programmet och avhandlades med sedvanlig hetta. Egentligen är detta dels en fråga om terminologi, dels en materiell fråga om volymer. Om det ligger något värderande i att använda förledet ”mass-” finns det olika uppfattningar. Massinvandring låter onekligen inget vidare, utan har samma klang som massarbetslöshet. Massvaccination låter å andra sidan bättre. Förledet antyder någonting som sker i stora volymer på bekostnad av precision och urskiljning. I internationell forskning om invandring används ”mass immigration” regelbundet utan att vara ett laddat begrepp. Men visst, klart att termen är laddad på svenska.

Men vad man än använder för begrepp, är det rimligen intressantare att uppehålla sig vid hur stor invandringen är och vad den volymen ska sättas i relation till. Här brukar siffran 30 000 om året dyka upp, och det är i den storleksordningen som flykting- och relaterad anhöriginvandring ligger på. Frågan är om det är mycket eller lite. Om man ska debattera mot Åkesson bör man bestämma sig och sedan hålla fast vid detta. Men det verkar vara svårt.

30 000 om året är väl inte så mycket, sägs det ena stunden. Sverige är ett stort och ödsligt land, och 30 000 personer utgör tre promille av befolkningen. Ok, då är alltså invandringen obetydlig. Och i så fall har den väl rimligen obetydliga konsekvenser för svensk demografi?

Men samtidigt som 30 000 personer om året är försumbart, framhålls i andra sammanhang som ett oundgängligt befolkningstillskott som räddar landet från att ha en befolkningsminskning. Det vill säga den lilla invandringen har stora, påtagliga (positiva) konsekvenser för svensk demografi och ekonomi. (Detta argument återkommer i flertalet västländer.) Man bör bestämma sig för vilket budskap som gäller.

Ännu konstigare blir det när man attackerar invandringskritiker för att överdriva hur många som kommer (det är faktiskt bara 30 000 om året) men samtidigt anför att invandringen borde vara större än i dag eller helt oreglerad. Skulle det vara ett problem eller inte om invandringen var större än dessa 30 000? Återigen, bestäm vilket budskap som gäller.

Hur ligger det till, då? Är 30 000 personer om året mycket eller lite? Det beror förstås på vad man jämför med, och för att bedöma den långsiktiga effekten av inflödet är det svenska födelsetal som är relevant måttstock. Det varierar förstås en del, men grovt räknat handlar det om i storleksordningen drygt 100 000 barn om året. Med den jämförelsepunkten får man säga att invandringens storlek är betydande och att det på lite sikt får stora demografiska konsekvenser (hur man nu än värderar dessa). Europas låga födelsetal gör att Europa behöver invandring för att hålla uppe befolkningstalen, men samma låga födelsetal gör också högst naturligt att denna invandring kommer att sätta ett stort demografiskt avtryck. (Annars skulle den ju inte behövas.) Det är bara enkel matematik. Fores informationsportal migrationsinfo.se ger statistiken för Sveriges del och drar slutsatsen:

Redan från och med mitten på 1970-talet var nettoinvandringen till Sverige större än födelseöverskottet, en siffra som har växt kraftigt de senare åren. Invandringens påverkan på befolkningen blir extra stor eftersom de som kommer till Sverige ofta själva är unga och senare också får barn. Det bodde nästan 400 000 barn med två utrikes födda föräldrar i Sverige 2009. SCB:s befolkningsprognoser för 2010 och framöver är mycket osäkra och beror både på fruktsamheten och invandringens storlek. Ganska säkert är dock att invandringen kommer att spela en viktig roll i den demografiska utvecklingen.

Det är en välunderbyggd ståndpunkt, som man gott kan hålla sig till i debatten. Det här handlar om stora förändringar, hur vi än ska värdera dessa.

Led 2. Finns det ”invandringsproblem” eller inte?

Vilka sociala problem följer med invandringen och hur ska man förklara problemen? Att det finns allvarliga sociala problem i städernas miljonprogramsområden, och att dessa områden är etniskt segregerade, förnekar knappast någon. Striden blossar upp när det gäller hur orsakssambanden ser ut.

Betnér intog en ovanligt märklig position i sändningen: problemen beror inte på invandring utan på brister i integrationspolitiken. (Jämför: fattigdomsproblemen beror inte på hushållens låga disponibla inkomster utan på brister i social- och arbetsmarknadspolitiken.) Distinktionen är svårbegriplig.

Den vanligare och mer lättfattliga striden brukar stå mellan om man ska beskriva problemen som en fråga om kultur eller en fråga om klass. Utanförskapet i dessa problemområden är i grund och botten den gamla klassfrågan som nu har återvänt i en ny skepnad, lyder motargumentet mot Åkessons ståndpunkt.

Hur det ligger till med den saken kan man förstås med fog ha olika uppfattningar om. Men på vägen görs ofta en tankevurpa. Man framför motargumentet som om eventuella problem som beror på klass därmed inte skulle vara invandringsrelaterade – som om motargumentet helt förde ut dessa frågor ur debatten.

Men den tankegången bär ju inte. Tvisten gäller hur leden i orsakskedjan ser ut (klass, kultur, diskriminering, dålig politik, etc.) och vilka praktiska möjligheter som finns att komma åt problemen, men kedjan börjar och slutar fortfarande i samma faktorer: stor asylinvandring respektive sociala problem.

Invandringsbejakande debattörer kommer i många varianter. Den libertarianska positionen, som intas av exempelvis Fredrik Segerfeldt, är logiskt oklanderlig men inte speciellt vanlig. (Klyftor är inte ett politiskt problem i sig. Låt invandrarna klara sig bäst de kan på en fri marknad.) Mycket vanligare är debattörer med en vänsterprofil, och dessa brukar i andra sammanhang beskriva ekonomisk ojämlikhet som ett socialt gift med de allra gruvligaste effekter på de samhällen som drabbas. Där ginikoefficienten stiger blir barnen feta, livet blir kort och människor slutar att lita på varandra. Då borde det för debatten inte vara helt ointressant att fråga sig vilken effekt invandring har på ekonomisk ojämlikhet. Kanske kan Åkesson och hans vänsterkontrahenter mötas genom den orsaksmekanismen?

Nedanstående diagram visar ginikoefficienten i Sveriges kommuner 2008 (SCB-data, hämtat från SKL) samt andel utrikes födda i kommunerna (SCB).

Ginikoefficient och andel utrikesfödda i svenska kommuner. (SCB, SKL)

Sambandet är hyfsat starkt (r2=0,24) och ligger väl i nivå med andra typiska storheter som påverkar ginikoefficienten. Och detta är ju egentligen inte konstigt alls. En stor del av dessa grupper är mer eller mindre utblottade när de kommer till sitt nya land och har dystra utsikter på arbetsmarknaden. Följaktligen får de en kärv ekonomisk situation, och lika följaktligen kommer ginikoefficienten därmed att stiga.

Man kan förstås invända att det är just detta som är grundproblemet som ska åtgärdas. För all del. Men poängen är att den debattör som i andra sammanhang hävdar att en stigande ginikoefficient medför allvarliga sociala problem, får svårt att komma runt att offentlig statistik pekar i riktning mot att detta tråkiga samband mellan invandring och stigande gini faktiskt föreligger i dag. Därmed borde inte heller den invandringsbejakande verklighetsbeskrivningen i praktiken ligga så långt i från den invandringskritiska. Sverigedemokraterna skulle kunna börja referera till The Spirit Level om de hade haft lite fantasi och retorisk illvilja. (Glöm inte att infoga en släng om ”evidensbaserad politik” för den rätta knorren.)

Så vad borde de prata om?

Invandringsdebatter handlar oftast om led 1–2, ett ältande om hur många som kommer och om problemen beror på klass eller kultur. Det är inte konstigt att de debatterna inte leder särskilt långt. Det vore mer meningsfullt om man fokuserade på led 3 istället: policyslutsatser. Tre punkter som borde diskuterats med Åkesson igår är:

1. Integration. Även om så all asylinvandring skulle upphöra kvarstår fortfarande problemet med hundratusentals utrikes födda som har en svag ställning på arbetsmarknaden, segregering m.m. Den frågan behöver andra lösningar än stängda gränser. Och om man kan hitta en lösning på den frågan faller argumentet för stängda gränser.

2. Bistånd. Invandringskritiker brukar hävda att det bästa sättet att hjälpa utsatta människor i tredje världen är inte genom att släppa in dem i Sverige som flyktingar, utan genom ett utökat bistånd. Men samtidigt finns det i dag en omfattande och växande kritik mot biståndets effekter på mottagarländerna. Varför skulle en utökad biståndsverksamhet vara så saliggörande när det befintliga biståndet fungerar så illa? Däremot kan invandring ha positiva effekter även för ursprungsländerna, dels genom direkta pengaöverföringar från invandraren till sitt hemland, dels genom stärkta handelsförbindelser.

3. Moral. I grunden kretsar asylfrågan i dag kring vilka förpliktelser vi känner att vi har för nödställda människor som står vid vår dörr och ber om skydd. Förmodligen är det få som anser att förpliktelserna är helt obegränsade, men det är nog också mycket få som anser att de är obefintliga. Det handlar ofta om outhärdliga människoöden. Det är nog få väljare som tycker att det är moraliskt meningsfullt att försöka väga upp att man ena dagen kastar en politiskt förföljd författare till sin död genom att andra dagen lägga en halv miljard extra på vaccinationsprogram i en annan kontinent. De där kärlen kommunicerar inte moraliskt med varandra på ett självklart sätt.

Där någonstans skulle invandringsdebatten med Sd börja bli intressant.

Lambertz och Palme

2012-05-20T08:10:23Z

Man får i varje fall bli lite imponerad av ärligheten. Men inte mer än så. Justitierådet Göran Lambertz skriver nu om hur han i sin tidigare roll som justitiekansler med snabba svep förde åt sidan alla propåer från allmänheten om att JK borde försöka få fart på Palmeutredningen igen.

Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.

Nu har Lambertz tänkt om. Mordgåtan har inte alls någon naturlig lösning, antyder Lambertz i dag. Varför då? Jo ser ni,

häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1 000-sidig, 13 år gammal lunta: Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.

You shall not pass!

Tretton år senare fördjupade han sig en smula i det som han med sådant självförtroende hanterat tidigare. Och blev ”häpen”. Som om han likt en annan Gandalf begivit sig på vandring ned i de allra dammigaste arkiv och hittat spindelvävstäckta luntor som ingen levande själv tidigare öppnat.

Nu gäller det i själva verket en omfattande offentlig utredning som granskat hanteringen av det enda statsmord Sverige haft i modern tid. Snälla nån. Det är alltid trevligt med bättring på gamla dar, men är det något man önskar att man blev häpen över så är det vad Lambertz berättar…

Emellertid blir man tyvärr inte alls förvånad. Palmemordet är ett av de bättre exemplen på frågor där bildat folk har tvärsäkra uppfattningar och nedlåtande attityder till åsiktsavvikare utan att själva veta ett skvatt om saken. Den sortens frågor där ståndpunkter intas av social bekvämlighet: men är det inte bara stollar som…? Nej, inte alls. Stollar fattar beslut baserat på majoritetsuppfattningar på groggpartyn istället för att titta närmare på de sista 30 sidorna i tusensidiga luntor och tänka efter för egen maskin en stund.

Nej då, man kan inte läsa in sig på särskilt mycket utan måste förlita sig på expertisen. Nästan hela ens världsbild bygger på att man accepterar påståenden som man inte kan eller hinner verifiera. Man måste oftast nöja sig med att lita på avsändarens trovärdighet. (Hur kan man verkligen veta att Kongo ens existerar innan man själv varit där?) Men det svaret fångar inte in vad som pågår här.

Relaterat ur inslag-arkivet:
Statskuppsmakaren från Sollentuna
Lena Andersson om Palmemordet

Finns det inte snarare en tendens att i vissa frågor närmast välja att inte närmare sätta sig in i ämnet, därför att de slutsatser man kan riskera att dra om det egna förnuftet aktiveras kommer att få en att trivas mycket sämre på det där groggpartyt? Mordet på Olof Palme är inte exakt en perifer fråga. Hur kommer det sig att en tung jurist som Lambertz ändå lyckats förhålla sig så monumentalt ointresserad?

Vilka böcker struntar man systematiskt i att läsa och varför? Det är värt att fundera på.

En teori om skrämseljournalistik

2012-05-19T11:28:47Z

Man får intrycket av att det är i amerikansk media som man hittar ovanligt många rapporter om bisarra, fruktansvärda händelser. Köttätande bakterier och vansinniga mord – nog har journalistiken på andra sidan Atlanten en doft av Hollywoodskt bisarriana som saknas i europeiska mellanmjölkstidningar.

Inslag.se föreslår följande hypotes: Ju större land, desto större andel skrämmande, udda händelser i kommersiell journalistik.

Förklaring: det är välkänt att identifikationen är starkare när man läser om personer som delar grupptillhörigheter med en själv. Att läsa om landsmän eller kulturella fränder engagerar mer än att läsa om det avlägsna. Därför är det en mycket bättre nyhet att en landsman fått sin kropp upplöst av en köttätande bakterie än att någon utsocknes europé drabbats. Finns det hundratals miljoner landsmän finns det helt naturligt en större pool av sådana ”engagerande” händelser att rapportera om, vilket sätter avtryck i media.

Effekt: Ju större land, desto räddare blir den mediekonsument som tar intryck av denna nyhetskompott.

En byråkratisk reform för Grekland

2012-05-18T08:14:01Z

Problemet med att upprätta en icke-korrupt, regelstyrd byråkrati är att tjänstemännens lojaliteter måste ligga hos den abstrakta staten eller rättare sagt hos lagen – till skillnad från att vara uppbunden av bytesrelationer och förpliktelser mot den egna konkreta och påtagliga släkten, hemorten eller folkgruppen. Det kommer sig inte lätt och naturligt att ersätta privata, nära sociala band med en teoretisk hängivenhet för ”lagen”. Men utan detta slags opersonliga tjäntstemän får man ingen byråkrati, och utan en byråkrati går det inte att upprätta en effektiv stat. Och där hittar vi det grekiska problemet, om man ska tro Francis Fukuyama.

Statsverket anordnar rekryteringsdag.

Apropå detta klassiska problem – att den byråkratiska staten står i ett konfliktförhållande till individens spontana sociala nätverk – diskuterar Fukuyama en av historiens mer udda lösningar på byråkratiproblemet, mamluksystemet (sid. 191). Metoden inrättades av abbasiderna och levde sedan vidare till det Osmanska riket. I stora välden som fragmenterades av klanlojaliteter blev det särskilt svårt att skapa arméer och byråkratier som var lojala mot riket snarare än mot den egna lokala klanen. Lösningen var ofrivillig arbetskraftsinvandring: man kidnappade och förslavade unga, lovande gossar utifrån och tränade dessa rotlösa individer till perfektion och omutlig lojalitet till den nya centralgestalt som de var helt beroende av. Så skapades mamlukerna.

Nu skulle det ta alltför lång tid för Grekland att bygga upp en ny tjänstemannakår av sedan barnsben specialtränade utrikes kidnappade slavar. Någon äkta mamluklösning är därför inte möjlig. Det torde också stå i strid mot diverse fördrag som landet har ratificerat. Men lojalitetsproblemet kan lösas på ett annat sätt: Grekland, Italien och Spanien skulle helt enkelt kunna byta sina offentliga förvaltningar med varandra. Alla gamla lojalitetsband och bytesrelationer klipps av. Vilsna i sin nya miljö måste tjänstemännen ty sig till staten och lagen.

Fungerar det skulle länderna sedan kunna gå vidare och byta väljare med varandra. Grekerna får rösta igenom nedskärningar i Spanien och vice versa. Det skulle kunna bli en självförstärkande process, där valmanskåren hämnas det senaste åtstramningspaketet genom att returnera en ännu kraftigare dos till landet på andra sidan Medelhavet.

Lätt som en plätt.

Vänsterns invandringspolitik i teori och praktik

2012-04-29T15:53:05Z

Med anledning av den senaste tidens debatt är det värt att påminna om två gamla poster på inslag.se. Vänsterns försök att retoriskt etablera en koppling mellan borgerlighet och rasism började inte med Breivik, utan är ett fult gammalt nummer. Ali Esbatis nyanser i frågan diskuterades för fyra år sedan. Ställ detta sedan mot den socialdemokratiska praktiken i form av regeringen Carlssons luciabeslut anno 1989. ”Detta kan vi inte utåt diskutera” sade Ingvar Carlsson om sin syn på invandringspolitiken. Tror jag, det. Men vad sa han i VU när dörren var stängd? Läs själv. Luciabeslutet upphävdes två år senare. Av en borgerlig regering.

Arkiveras under ”hyckleri”.

Hur kan man förklara efterfrågan på kat i Sverige?

2012-04-27T20:26:51Z

Konkurrensen är hård, men en av de mer absurda teserna som levererats från Aftonbladets ledarskribenter under senare tid måste ändå vara att det är en form av rasism att diskutera kulturella förklaringar till brott. Bladets flitige Anders Lindberg förklarade hur det hängde ihop i Almedalen förra året.

När man använder kulturella förklaringar för brott, när man försöker koppla ihop att brott har en kulturell orsak, då tycker jag att det i grunden är en rasistisk tankefigur som man utgår ifrån.

Den där uppfattningen har tidigare nagelfarits på inslag.se. Något som saknades den gången var ett konkret prov på brott som är besvärliga att förklara utan att beröra kultur. Dags för uppföljning.

Gammal exotism.

Katsmuggling är en form av olaglig narkotikahandel som av allt att döma är på mycket stark frammarsch. Mellan år 2000 och år 2011 mer än tiodubblades Tullverkets katbeslag (jämför pdf, pressmeddelande). Det är en förändring som heter duga. Tullverket resonerar själva om att det ”med stor sannolikhet beror på att det finns en ökad efterfrågan i landet”. Ökad efterfrågan? Och vad beror det på? Det handlar inte precis om någon stor partydrog.

Om man ska följa Lindbergs linje är det otänkbart att det skulle kunna ligga någon kulturell förklaring bakom den ökade efterfrågan på kat – att katkonsumtion skulle kunna ingå i sedvänjor hos någon befolkningsgrupp som ökat i antal. Det är en rasistisk förklaring, så man får fundera i andra banor.

Men i Storbritannien är det annorlunda. Inte med kattuggandet. Men med brottsligheten. Där är kat nämligen inte olagligt. Transnational Institute beskriver katkonsumtionen i Storbritannien på följande sätt (pdf, sid 2):

In the United Kingdom (UK), where khat is consumed in commercial establishments, these venues also act as communal centres where food and drinks are served, the television is often tuned into Arabic news channels or Somali music is played. They are subject to local licensing, health and safety regulations, and have to ensure that there is no nuisance for local residents.

I Storbritannien är det bara ett litet stycke antropologi att ge denna beskrivning. Där är verksamheten laglig. Men i Sverige skulle en motsvarande beskrivning vara rasism, ty här är kat olagligt och då kan katkonsumtion omöjligen ha en kulturell förklaring. Om kat skulle avkriminaliseras utvidgas däremot rymden av möjliga förklaringar till efterfrågan på kat.

Emellanåt förundras man över hur olika sätt det finns att se på världen.

Myten om de farliga förskolorna

2012-04-25T06:18:49Z

Kalla Fakta sände ett reportage som hävdade att förskolor har blivit farliga, olycksframkallande miljöer. Nu tillsätter regeringen en utredning. Men larmet är falskt. Förskolor är mycket säkra platser.

Sällan har det varit så säkert att vara barn som i dag. Ändå är föräldrarna rädda. Tacka tusan för det. Tanken på att mista sitt barn är den yttersta skräcken, och den ängsliga föräldrajournalistiken tar sikte på läsekretsens ömma punkt. Tänk om det händer något därför att du varit slapp och ouppmärksam.

Svenska förskolor har blivit farliga, hävdade Kalla Fakta i TV4 i november 2011. Redaktionen hade tittat på antalet olycksfall på förskolor som lett till besök på akuten under 2009 och 2010. Siffran hade stigit från 5 900 till 6 600 – en ”stadig” ökning, som det beskrevs av TT, gissningsvis med ord lånade från programmet. En stadig ökning mellan 2009 och 2010? Ja jävlar, där ser man en lång och tydlig trend…

Programmet och den efterföljande indignationsrapporteringen var ett stycke slarvig journalistik. Ändå har den nu fått politiska konsekvenser. Regeringen tillsätter en utredning och tar ett ”helhetsgrepp” om frågan. Som om olyckorna i förskolan skulle vara alarmerande många. Men de självklara kritiska frågorna ställdes inte:

Pekar statistiken på att barn lever farligare i dag än tidigare?
Är förskolan en farlig miljö jämfört med andra miljöer barnen vistas i?

Svaren på frågorna är, föga förvånande, nej och nej. Det är jämförelsevis säkert att vara barn i dag och förskolan är en säker miljö jämfört med barnens hem- och fritidsmiljö. Socialstyrelsen uppskattar att omkring 7 300 barn förolyckas råkar ut för olyckor som kräver akutbesök under barnomsorgstid varje år (pdf, sid. 176), en genomsnittssiffra för 2007–2009. I en motsvarande undersökning fyra år tidigare skattade Socialstyrelsen siffran till ”närmare 7 000 barn” (pdf, sid 130) för åren 2003–2004. För skattningar är vad det handlar om, statistiken är inte exakt. Fyra procent upp på fyra år samtidigt som det finns osäkerhet i siffrorna. Betyder det att barnen lever farligare? Till saken hör att antalet barn i förskolan har ökat med 150 000 de senaste tio åren. Har antalet olyckor per barn rent av sjunkit? Och hur stort är problemet i jämförelse med andra olycksrisker? Den vakne läsaren frågar sig om man inte bör räkna i procent snarare än i absoluta tal? Även om dramatiken går förlorad då…

Sett över längre tid är barndomen mycket säker i dag. Nedanstående diagram visar dödsolyckor per 100 000 barn mellan åren 1970 och 2009.

Antal dödsolyckor per 100 000 barn, 1970–2009. Klicka för förstoring, (Socialstyrelsen)

För en ängslig förälder ser utvecklingen lovvärd ut. Notera att risken för ett barn att förolyckas dö i en olycka i dag är så låg att två enstaka katastrofer, diskoteksbranden i Göteborg och den thailändska tsunamin, skapar tydliga toppar i den nationella statistiken.

Hur ser då olycksriskerna ut för våra småttingar i förskoleåldern, 1–6-åringarna? Av uppskattningsvis 34 600 olyckor per år bland 1–3-åringar ägde 3 700 rum på daghem (pdf, sid. 66), det vill säga 10 procent. Siffran är remarkabelt låg med tanke på att den överväldigande delen av barnen i åldersgruppen tillbringar en betydande del av sin aktiva tid under dagen på just daghem.

Den absolut vanligaste skadeplatsen för barn i åldersgruppen är i bostaden eller i bostadens absoluta närhet. Här skadade sig sju av tio barn. Oftast inträffade skadorna inne i bostaden, vanligen i sovrum, vardagsrum eller annat bostadsrum, men köket var också en vanlig skadeplats för små barn.

För barn i åldern 4–6 år handlar det om cirka 25 100 olyckor om året, varav uppskattningsvis 3 500 äger rum på ”daghem, fritidshem och ungdomsgårdar”, det vill säga knappt 14 procent (pdf, sid. 74). Återigen bör siffran jämföras med hur stor del av sin tid som dessa barn tillbringar i lek på daghem.

Men högre säkerhet är väl alltid bra? Inte nödvändigtvis. Allting har ett pris, och när man fått ned olycksnivåerna genom enkla åtgärder med stor effekt återstår de drastiska åtgärderna med marginell effekt. Den helt säkra barndomen är en öken att genomlida. Exempelvis är fallolyckor en av de vanligaste olycksriskerna för småbarn. Hur undanröjer fullständigt risken för fallolyckor på förskolor? Enkelt. Man plockar bort allt som man kan klättra upp på förstås. Det enda stackars trädet på gården sågas ned. De nedersta stegpinnarna på lekställningen sågas bort så att inte treåringarna kan ta sig upp i lekställningen. (Nej, detta är tyvärr inte teoretiska exempel.) Det är naturligt med risker och ett visst mått av olyckor i en vettig, stimulerande lekmiljö.

Auktoritetstron är stor, och man vill gärna föreställa sig att beslut om regler och utformning av barnens lekplatser m.m. sker efter sakliga överväganden. Ha! Låt mig föreslå en alternativ hypotes: Besluten sker utan att titta närmare på statistiken, och fattas under ängslan för att eventuellt kunna få kritik från hysteriska föräldrar och oseriösa journalister om någon unge någonstans går och slår sig fördärvad någon gång.

Relaterat ur inslag-arkivet:

Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända

Kanske kan läsekretsen dra sig till minnes de allmänt förekommande förbuden mot snöbollskrig på skolgårdarna? Man kunde ju bli blind om man fick en snöboll i ögat, som det hette. Märkligt nog läser man aldrig i tidningen om något barn som faktiskt blivit blind av en snöboll i ögat. Hur kommer det sig? Därför att risken är närmast påhittad (pdf, Läkartidningen). När tillsätter regeringen en snöbollsutredning som tar ett helhetsgrepp om problemet? Allt som behövs är ett oseriöst reportage i Kalla Fakta.

”Trevlig och himla duktig”

2012-04-21T19:54:01Z

En fråga får man nästan enbart från vuxna människor med hederliga jobb och lång yrkeserfarenhet: Vad i hela friden förklarar kadern av snabbt upphöjda partipolitiker som saknar just lång erfarenhet av hederliga jobb? Denna skara turbojästa parvenyer som knappt hunnit flytta hemifrån, men som ändå bär runt på tunga portföljer. Hur kan det vara möjligt att de har fått så… Frågeställarna brukar skruva på sig. Ingen vill ju tala illa om entusiastiska ungdomar som verkar vara så himla duktiga och trevliga. Som självsäkert besvarar journalisternas frågor med långa mekaniska harranger, alldeles korrekt formulerade på klingande politiska (ett språk man lär sig i ungdomsförbundet).

– Jag ska vara en tydlig röst som bidrar med perspektiv som ofta saknas i… etc, etc.

Men ändå. Frågan ställs i all försiktighet, är de inte litet väl, ehm, unga och oerfarna för det där ansvaret? Inte för att vara någon åldersrasist (Gud förbjude!) Men liksom, men, men… Tänk om det händer nått och de måste fatta beslut på riktigt? Inom politisk nomenklatura viskar man helst om sådana här saker. De trevliga och himla duktiga ungdomarna har sprungit som barn i huset. Kanske känner man föräldrarna. Men det är ju fruktansvärt fördomsfullt och stelt att inte vilja ge entusiasterna en chans.

Att vara ”duktig” – det är ett intressant omdöme. Hur avgör man dugligheten hos någon som ännu inte ställts i ett skarpt läge där man fattar verkliga beslut med verkliga konsekvenser? Då gäller det att känna av potentialen, att läsa mellan raderna hos personen som står framför en. Men det är knappast betraktarnas välvilja som gör partiledare av färska politiker och kastar dem i gapet på Ekots lördagsintervju tio år för tidigt i karriären. Det handlar snarare om att man väljer att läsa in de enastående egenskaper som man tror sig behöva.