Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
nov162007

Rösträtt

hund.jpgLäsare av Slashdot (som var första blogg) och Freakonomics känner till att en undersökning av studenter på New York University nyligen fann att 20 procent var beredda att sälja sin rösträtt för en iPod Touch, 66 procent mot att få terminsavgifterna betalda och att hälften var beredda att för alltid ge upp sin rösträtt för en miljon dollar. (Vem skulle inte ge upp rösträtten för > 6 miljoner kronor? Vilka små lögnare.)

Att sätta en prislapp på sin rösträtt har förstås varit kvällens stora samtalsämne. Nåja, men frågan är onekligen kittlande. En aspekt som borde berörts i undersökningen är huruvida andra skulle känna till att man sålt sin rösträtt. Min hypotes är att man i själva verket värderar valhandlingen högre än rösträkningen. Om man ändrar frågeställningen till att gälla vid vilket pris man är beredd att undandra sin röst från rösträkningen (men  fortfarande får gå till vallokalen etc.), så kommer priset att sjunka.

Många av dem som diskuterar röstskolk har nog inte prövat på det själva. Här kommer en introspektiv rapport från en liten deltagande observation: Skam. Och detta trots att röstskolket genomfördes av en cynisk rationalist i experimentellt syfte.

Det är helt enkelt inte särskilt förtroendeingivande att öppet deklarera att man analyserar allting ur ett rationellt perspektiv. Man förväntas inte tänka i cost-benefit-termer när man röstar, utan bara uppfyllas av en anda. Samma sak gäller för övrigt källsortering. ”Jaså du, vad är det mer du analyserar med samma iskalla blick?” frågar sig omgivningen. ”Värdet av vänskap, ärlighet, världsfred och kärlek till söta barn och hundvalpar? Va? Finns det något du förskonar sådan analys?” Ingen vidare grund för förtroende.

Missa förresten inte Edlin, Gelman och Kaplans artikel i Rationality and Society, där de ger en lotteriförklaring till varför det är rationellt att rösta

torsdag
nov152007

Den ignorerade Arrow

Sammanfattning: Arrows omöjlighetsteorem är en viktig samhällsvetenskaplig lag om demokratins gräns. Ändå är detta resultat ignorerat i svensk demokratidebatt. Lite data på detta ges.

rhino.jpgDet är ont om universella samhällsvetenskapliga lagar. Ett undantag är Arrows omöjlighetsteorem. Detta teorem är ett logiskt bevis för att det är principiellt omöjligt att utforma ett röstningssystem som samlar ihop individuella preferenser till ett gemensamt beslut och samtidigt uppfyller vissa grundläggande krav (mycket modesta krav som varje demokrat skulle skriva under på).

So what? Jo,  demokrati brukar (för de allra flesta) ses som ett i bästa fall neutralt system där man samlar upp och ’översätter’ en mängd individuella preferenser till ett gemensamt beslut. Att majoritetsviljan ska råda är ett exempel på en sådan princip. Legitimiteten i systemet kommer ifrån att det är alla enskilda åsikter som styr utfallet – att själva översättningsprincipen (omröstningsregler och dyl.) i sig är neutral och bara sammanställer och konverterar individuella uppfattningar till ett gemensamt utfall. Ibland ifrågasätts om reglerna verkligen är neutrala och effektiva, och man diskuterar vilka ändringar som skulle lösa problemet.

Arrows omöjlighetsteorem visar att det saknas lösning. Inte att problemet är ”svårt”, utan att det är olösligt. Principiellt olösligt. Arrows omöjlighetsteorem drar upp gränserna för vad en demokratisk konstitution kan åstadkomma inte bara på Jorden, utan för alla sociala system som någonsin funnits eller kan finnas. Det går inte att åstadkomma demokratiska omröstningssystem där man kan vara säker på att utfallet är ett resultat av folks preferenser, inte bara ett resultat av omröstningsreglerna. Och om man inte kan vara säker på att beslut grundas på åsikter snarare än på omröstningsregler, får vi ett legitimitetsproblem av mått. Rena svavelsyran för rosiga visioner om den perfekta demokratin.

Det märkliga är att Arrows omöjlighetsteorem mycket sällan diskuteras i svensk samhällsvetenskap. Man kan tycka att Arrow inte borde vara långt borta närhelst författningspolitik och demokratifrågor är på tapeten. Nix. Och detta gäller inte bara i den allmänna politiska debatten, där det är förståeligt om han är okänd, utan också i den akademiska debatten.

För att gå från allmänt intryck till mer rejäla data på att Arrow ignoreras kan man titta på utredningsväsendet. I dessa dagar arbetar Grundlagsutredningen. I hittills publicerade betänkanden och rapporter nämns Arrow över huvud taget inte  (SOU 2007:40, 2007:41, 2007:42, 2007:67, 2007:68, 2007:69, 2007:84, 2007:85). Men visst, hoppet är inte ute där.

Ett mer omfattande datamaterial hittar vi i Demokratiutredningen, som  knöt till sig stora delar av det Samhällsvetarsverige som forskar i demokratifrågor. Man kan nog betrakta dess betänkanden och rapporter som ett tvärsnitt på vad slags frågor som står i fokus i den svenska debatten (SOU 1998:63, 1998:97, 1998:101, 1998:102, 1998:103, 1998:124, 1998:134, 1998:145, 1998:146, 1998:155, 1998:161, 1998:164, 1999:8, 1999:9, 1999:10, 1999:11, 1999:12, 1999:13, 1999:22, 1999:56, 1999:58, 1999:64, 1999:74, 1999:76, 1999:77, 1999:80, 1999:83, 1999:84, 1999:93, 1999:101, 1999:112, 1999:117, 1999:121, 1999:126, 1999:129, 1999:130, 1999:131, 1999:132, 1999:144, 1999:150, 2000:1. SOU 1998:55 och 1999:40 finns ej på nätet).

I detta digra material finns exakt två omnämnanden av Arrows omöjlighetsteorem. I det ena fallet (1999:93, s. 61) är det Mats Lundström som nämner det i förbifarten i en volym om demokrati i skolan. I det andra fallet (1999:132, s. 189) är det Jan Teorell och Anders Westholm som nämner Arrow i en fotnot apropå lite annat. That’s it.

Poängen är förstås inte att man nödvändigtvis måste diskutera Arrow i varenda SOU. Däremot kan man se detta som en rätt tydlig indikation på hur frånvarande omöjlighetsteoremet är i den svenska samhällsvetenskapliga demokratidebatten.

Det är svårförklarligt och olyckligt.

onsdag
nov142007

Karius och Baktus

tand.JPGNär Thorbjørn Egner skrev Karius och Baktus – rimligen i syfte att lära barn att sköta om sina tänder – glömde han bort att det krävs ansikten för att vi ska identifiera oss med någon. I boken lär vi känna två gulliga troll. De är charmiga livsnjutare, har god kamratskap, och är dessutom riktigt företagsamma. Baktus bygger ett hus med balkong uppe i hörntanden, och Karius gör en underjordisk gång mellan tänderna så att de kan hälsa på varandra. Glada polare som har det soft och tar en fika.

Dessa troll förväntas läsaren ogilla, för att istället sympatisera med den helt ansiktslöse Jan som är ägare till munnen ifråga. Vad får vi veta om Jan? (1) Han är en lipsill. (2) Han har dålig impulskontroll och munhygien. (3) Han kan inte lösa sina egna problem utan springer först till mamma, sen till tandläkaren. Inget vidare identifikationsobjekt.

Hur reagerar ett barn som tar del av denna pedagogiska historia? Följande är en autentisk kommentar från en treåring: ”Dumma tandborsten!” 

Egner var en säregen barnboksförfattare. Karius och Baktus följdes av Klas Klättermus där identifikationsobjektet är en utstuderad snyltare. Därefter följde Folk och rövare i Kamomilla stad där identifikationsobjektet är ett gäng inbrottstjuvar.

tisdag
nov132007

Pest, kolera och kalaspuffar

”I got thirteen channels of shit on the TV to choose from” klagade Roger Waters i Nobody home. Om man är helt likgiltig mellan sina handlingsalternativ kan valfriheten upplevas som chimär. Verkliga, meningsfulla val fattas mellan alternativ som det är skillnad på, val där man bryr sig hur det blir, verkar Waters säga. Man vill inte välja mellan pest och kolera.

Ett annat sätt att ifrågasätta om en valsituation är meningsfull är att peka på att alla alternativ utom ett innebär kraftiga försämringar. Ett val mellan kalaspuffar och kolera är ur det perspektivet i praktiken inte meningsfullt eller autentiskt.

indiff.JPGDessa båda krav på vad som gör ett val meningsfullt står i motsatsställning. Antag att man har att välja på (a) pest, (b) kolera och (c) kalaspuffar. Man är indifferent mellan pest och kolera och föredrar kalaspuffar.

Det initiala valet mellan pest, kolera och kalaspuffar är meningsfullt, eftersom man starkt föredrar ett av alternativen. Vad händer sedan? I nästa tidpunkt känner man sig instängd, berövad verkliga val, eftersom de enda alternativen till kalaspuffarna är pest och kolera.

Det intressanta är att det första kravet på meningsfulla val med nödvändighet leder till att det andra kravet därefter inte kan uppfyllas. Om man fattar val där ett av alternativen leder till en rejäl nyttohöjning, känner man sig därefter maktlös då alla återstående alternativ innebär försämringar. Frågan är om inte den känslan snarare bör beskrivas som ett naturligt kvitto på att man fattat ett rationellt val. Redan utövad valfrihet kan föda en högst rimlig känsla av att inte längre ha kvar något att välja på.

söndag
nov112007

Gamla och sjuka

Det är slående hur just nomadiserande grupper bemötts med misstro från omgivningen. För att ta några av de minst känsliga exemplen – cirkusartister, kringresande försäljare och sjömän har överlag setts som allmänt opålitliga, av samma anledning som man inte förväntar sig bra mat på turistrestauranger. Det är förväntingar om upprepat spel som föder tillit.

Varför har inte gamla och sjuka (i bemärkelsen knackar snart på pärleporten) drabbats av motsvarande misstro?  Om ålderdom och döende har någon effekt på en persons trovärdighet, går den paradoxalt nog i motsatt riktning. Ett vittnesmål på dödsbädden anses möjligen ha lite extra tyngd. Och gamla människor är måhända inte alltid pålitliga vad beträffar prestationsförmåga, men deras korta framtidsskugga brukar däremot inte fläcka ned uppfattningen om deras goda vilja. Hur kan man förklara det här?

Om man bär på föreställningar om att möta en allvetande domare hinsides, ökar rimligen ens pålitlighet i takt med åldrandet. Den potentiella världsliga behållningen av en defect blir allt mindre i takt med att återstående dagar krymper, och domens dag rycker allt närmare. Men är det verkligen en rest av gamla religiösa föreställningar som lever kvar i vår sekulära tillit till gamla och sjuka?

För gamla och sjuka som har barn och barnbarn i livet finns ett intresse av att värna deras sociala position efter den egna bortgången. Blodshämnden är, med evolutionära glasögon, ett arrangemang som sträcker ut nyttokalkylen bortom det egna livets slut – helt utan att ta till religion.

Vilka sekulära skäl har man att tro på utläggningar på dödsbädden?  Å ena sidan har en döende inget att förlora på att spela defect, men å andra sidan har man heller inget kvar att vinna. Föreställer vi oss att gamla och sjuka är likgiltiga inför resultatet, och därför lika gärna kan tala sanning då lögner blott blir ett meningslöst besvär? Det är trots allt trevligare och mindre ansträngande att säga som det verkligen ligger till.

Med en ytlig rationell anblick skulle man kunna tänka sig att gamla människor inte skräms lika mycket av fängelsestraff. (Det går inte att lugga en flintskallig, etc.) Sanningen kan i själva verket lika gärna vara den omvända. Sista semesterveckan känns värdefullare än den första.

fredag
nov092007

Tröst för spelteoretiker

utblick.JPGDet kan kännas motigt att intressera sig för spelteori när vanligt folk envisas med att spela cooperate i fångarnas dilemma. Här kommer lite ammunition att ta till på nästa metodseminarium. Science News rapporterar om statsvetaren Bruce Bueno de Mesquita som har byggt upp en datorbaserad spelteoretisk modell med vilken han förutsäger politiska händelseförlopp.

Bueno de Mesquita provides the computer tools, but he relies on political or business experts to identify specific issues, their possible outcomes, and the key players. He asks experts narrow, carefully delineated questions about which outcome each player would prefer, how important the issue is to each player, and how much influence each player can exert. But he does not ask about the history of the conflict, the cultural norms of the area, or what the experts think will happen.

Med dessa data som underlag gör han en spelteoretisk förutsägelse av den politiska framtiden. Fungerar det, då? Triumfens ögonblick har kommit. Två utvärderingar, en utförd av  ”oberoende forskare” (källa?), en annan utförd av CIA, har båda uppskattat träffsäkerheten till 90 %. Siffran är rimligen skakig, men kunden är i varje fall helnöjd.

En festlig detalj är Bueno de Mesquitas beskrivning av den kunskap han får ut av sina intervjuer med policyexperter. ”It’s basic information that experts agree on and that you can even find in The Economist.”

Jupp.

[Via boingboing

torsdag
nov082007

Underjorden

Världsrymden och världshaven brukar nämnas som vår tids sista Terra incognita. Det finns en annan bortglömd kandidat, nämligen underjorden. Jules Vernes tänkta resa mot jordens medelpunkt har inte precis blivit verklighet. De djupaste gruvorna är idag nere på 3 700–3 800 meter. Det är förvisso en bit ner, men djupen är småpotatis med tanke på att jordskorpan är 3 till 5 mil tjock på kontinenterna.

Underjorden kan bli politisk. En sådan situation är när marken ger vika. Malmberget är känt för Gropen som under dryga fyrtio år, meter för meter, har tuggat i sig staden. Den av gruvgångar underminerade marken har störtat samman, och där hus och gator tidigare låg finns idag ett 250 meter djupt hål.

Underjorden kan också börja brinna. Stenkolen kan fatta eld i kolgruvor, och om branden väl har fått ordentligt fäste i berget går den inte att släcka. Gruvsamhällen förvandlas till spökstäder där röken sipprar fram genom asfalten på de tomma gatorna. Det tar decennier innan sådana ådror brunnit ut.

Visst gör sig underjorden bra på film, men realismen brister. Morias gruvor i Sagan om ringen är ett bra exempel. Dessa gruvor var så stora att det tog dagar att vandra genom dem. Saken är bara att en gruvas invändiga volym av nödvändighet motsvaras av ungefär samma gigantiska mängd stenskravel utanför gruvöppningarna. Berg upplöses nämligen inte i tomma intet när man hackar och spränger det. Morias båda öppningar var dock helt fria från skravel. Tolkien var nog inte närmare bekant med verkliga gruvor.

Med detta sagt, framstår dock inte utforskandet av underjorden som ett angeläget projekt. Det är nog mest bara sten. 

---

Uppdatering 2007-11-24, 00:17

Natures nyhetssida har nu rapporterat om att man i Kina lyckats släcka en underjordisk kolbrand som rasat i 50 år. Artikeln nämner världens äldsta kända kolbrand, The Burning Mountain i Australien, och bjuder vidare på en intressant statistisk uppgift:

Künzer and her colleagues have estimated that all the coalfield fires in China account for less than 0.3% of human-induced annual CO2 emissions. That doesn’t sound like a lot, but it is equivalent to about half the CO2 emitted by cars in the United States annually, says Künzer.

 

måndag
nov052007

För en effektivare parkeringsmarknad

Svårt att hitta p-plats i city? Ibland är marknaden för p-platser i kraftig obalans. Priser långt under bilisters betalningsvilja skapar rader av sakta glidande bilar i jakt på en lucka. Här finns pengar att tjäna för den påhittige.

Följande kulturella reform vore intressant. En bilist som haft turen att få en mycket attraktiv p-plats, och som skulle vara beredd att ge upp denna till rätt pris, tänder varningsljusen på den parkerade bilen. I vindrutan placeras en lapp med bilistens mobilnummer, begärt pris på p-platsen samt tid som krävs för att kunna flytta bilen. (Detta kan man bara göra om man ändå ska befinna sig i närheten av bilen.) I samband med stora folkfester som skapar parkeringselände borde det kunna finnas ett icke-försumbart intresse för sådan svarthandel.

En annan möjlighet har balkongståare – dessa mystiska farbröder och damer som hänger på balkongen och i vardagsrumsfönster under dagen. Med utblick över gatans p-fickor skulle balkonståare kunna gps-tagga alla lediga p-platser. Dessa taggar skulle sedan säljas som points of interest som kan laddas ned till bilens gps. Klockren tjänst för den moderna bilisten.

Hur kan p-bolagen kontra? Varför inte införa dynamisk prissättning på p-platser? I takt med att antalet lediga platser sinar höjs priset automatiskt, så att det alltid finns kvar någon ficka för den verkligt desperata bilisten. Det systemet är att föredra framför dagens alternativ: en olaglig, potentiellt trafikfarlig parkering till priset av upptäcksrisk multiplicerat med 500 kronor i böter.

Page 1 ... 115 116 117 118 119