Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
dec152007

Rutiner och signaler

elefant.JPGDet var någon gång runt millennieskiftet, och på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte väcktes frågan om inte förbundets jämställdhetspris borde avskaffas. Priset hade inte delats ut på flera år och fyllde därmed ingen funktion. Avslag. Priset behölls med den intressata motiveringen att ett avskaffande skulle vara en olycklig signal. (Att priset inte delades ut hade däremot ingen noterat särskilt och väckt som signalfråga.)

Händelsen är ett exempel på ett generellt socialt mönster: brutna vanor är signaler öppna för tolkning, medan kontinuerlig passivitet är tvetydig och ointressant. Att bryta en vana betyder något, att aldrig uppta den till att börja med brukar däremot inte ge reaktion. Tänk ett socialt ursprungstillstånd där Boris och Doris är goda vänner och litar på varandra. En dag lämnar Boris en kopia på sin lägenhetsnyckel hos Doris, vilket Doris förnöjt tolkar som en förtroendesignal. Om Boris därefter ber att få tillbaka nyckeln kommer detta att tolkas av Doris som ett uttryck för att förtroendet upphört. Det finns ingen väg tillbaka till ursprungstillståndet i relationen. Kör man ned foten i det symboliska klaveret blir det alltid ännu mer oljud när man försöker dra upp den igen.

Detta mönster utgör ett av grundproblemen med julen. Varför är det så förtvivlat svårt att bryta meningslösa jultraditioner som flertalet vuxna människor helst skulle vara utan? Det skickas julkort och köps julklappar trots åratal av högtidliga löften om att vi förstås lägger av med tramset till nästa år. Thomas Schelling diskuterar julkortsproblemet huvudsakligen som ett koordineringsproblem

People feel obliged to send cards to people from whom they expect to receive them, often knowing that they will receive them only because the senders expect to receive cards in return (s. 31–32).

Samtidigt konstarerar han i förbifarten att ”[p]eople sometimes send cards only because, cards having been sent for several years, cessation might signal something”. Men vänta lite. Denna senare mekanism är något helt annat än en enkel fråga om koordinering, och min misstanke är den är mer central – mer utbredd och slår djupare – än koordineringsfrågan. Såväl inom politiken som i det privata finns mängder med situationer där vi är rädda för att avveckla misslyckade försök och bryta poänglösa sociala vanor. Vi darrar inför tanken på hur det skulle se ut om man slutade. Effekten är, naturligtvis, att icke-beslut och feghet premieras.

tisdag
dec112007

Oväntat modern människa

rhino.jpgI morse var rss-läsaren fylld av inlägg om en studie publicerad i PNAS där man funnit att människans evolutionstakt ökat väsentligt de senaste 40 000 åren (översikt, fördjupning).

”We're more different from people 5,000 years ago than they were from Neanderthals,” said study co-author and University of Utah anthropologist Henry Harpending. (Wired Science)

Den spontana entusiasmen inför resultatet dämpas av att det har en sådan obehaglig potentiell politisk koppling som Gudmundson tar upp. Om människan utvecklats snabbt under så närliggande tid, kan detta rön komma att användas som stöd för tesen att olika grupper utvecklats i olika riktning.

Men även för oss som vill hålla den debatten på långt avstånd finns det skäl att finna denna forskning högintressant. Frågan handlar om vilket slags social miljö människan kan vara anpassad för. Evolutionär psykologi utgår ifrån att människans kognition är anpassad för en environment of evolutionary adaptedness som ligger under pleistocen (1,8 miljoner till 11 500 år sedan), vilket innebär en hjärna anpassad för livet i en liten jägar-samlargrupp. Dessa rön drar ut vår signifikanta evolutionära historia ett gott stycke in i jordbrukarsamhället, en väsentligt annorlunda social miljö och en möjlighet för nya typer av anpassningar. Kort sagt: ett väldigt spännande resultat!

---

Uppdatering: Länk till studien (via kommentar i Gene Expression) 

 

måndag
dec102007

Vardagssnuskets 5-i-topp

rat.JPGDet pratas mycket om köttfärs dessa dagar (missa inte Dr Vlachos analys). Med ens har det blivit ont om pannbiff i lunchrummens alla medhavda matlådor. En freudian kan förstås fråga sig om inte köttfärsskandalen delvis fyller en projiceringsfunktion. Det är inte vi som är snuskiga, det är ICA och deras förskräckliga köttfärs. Utan att förminska vidrigheten i köttfärsskandalen, kommer här en påminnelse om annat bortglömt äckel i vår vardag.

På femte plats, hyvlade hårdostar.
Ställ fram en hårdost på ett gemensamt frukostbord – man behöver inte vänta länge förrän de börjar synas på ostens sidor: gråa fingeravtryck, små fördjupningar som uppstår när man fixerar osten med handen som inte hyvlar. Och denna stämpeldyna av fingertoppsbakterier äter vi upp. Vi kallar det för pålägg.

På fjärde plats, lösviktsförsäljning.
Det är en het sommardag 1987, och kvartersbutiken i Annemasse säljer mjöl på lösvikt ur en öppen tunna som står utanför butiksdörren. På tunnans kant sitter en duva och äter av mjölet. Det är inte mycket bättre i Sverige. Här är det statsministrar och småbarn som sticker ned sina grisiga tassar i smågodiset. Efter stängningsdags kan man ana att personalen sorterar tillbaka karamellerna som hamnat på golvet. Äckligast är skedarna som man öser med. Hur många händer håller inte i samma sked mellan diskningarna? Vilka diskningar, förresten? På ICA (!) i ett av Lunds studentkvarter satt en fasttorkad blomfluga i klegget på godisskedens spets.

På tredje plats, smörgåsar lagda på avtorkade köksbord.
Disktrasan är sannolikt ett av hemmets snuskigaste föremål. Det är en olustig vana att först gnugga in köksbordet med bakterier från den varma, fuktiga disktrasan, och sedan använda detta nyss nedsmutsade köksbord som serveringsyta för smörgåsar. Det hör till hyfs och gott förstånd att använda smörgåsbrickor eller assietter istället.

På andra plats, tangentbord.
Händer är i allmänhet smutsiga, och det många händer vidrör blir följaktligen också smutsigt och fullt av bakterier (Se vidare, Nonicoclolasos). Det speciella med tangentbord är att de så gott som aldrig blir rengjorda. Här hittar vi mångåriga ansamlingar av fingerfett, hudavlagringar, bakterier och Gud vet vad. Ibland bildas en grå hinna i utkanten av tangenterna, bortnött i mitten där fingrarna dansar som flitigast. Allra värst är tangentborden i offentliga utrymmen. Där kan man känna hur fingrarna nästan klibbar fast.

På första plats, kontanter.
Om värdetransportrånen påskyndar övergången till det kontantlösa samhället har vi de kriminella att tacka för en välkommen folkhälsoreform. Kontanter är vardagslivets äckligaste bruksföremål (toalettborsten på offentliga toaletter undantagen). De befingras många gånger om dagen, cirkulerar i åratal, rengörs aldrig, och förvaras ofta i varma, kroppsnära fickor. Tangentbordets snusk bleknar inför tanken på vilka läbbiga fingrar som tidigare kan ha hållit i de mynt som ligger i plånboken. På vissa matställen hanterar samma händer betalning och matservering utan att först ta vägen via tvål och vatten. Det är mycket, mycket äckligt.

fredag
dec072007

Holism och emergens

ants.JPGTill samhällsvetenskapens mytologi hör sagoväsendet ”positivister”. De påminner om 50-talets UFOn i amerikanska södern. Många tror sig veta att de finns, men aldrig lyckas någon ta en skarp bild i form av en referens. Positivisterna lär ha många märkliga åsikter. Bland annat sägs de vara anhängare av ett udda slags reduktionism, nämligen att ett fenomen skulle kunna förklaras som summan av sina delar (att förklara klockans funktioner genom att räkna upp alla kugghjul som ingår i klockan). Som motpol mot detta ställs tesen att ”helheten” är mer än summan av delarna, så kallad holism. Poppers svar är vasst.

Even three apples on a plate are more than a ’mere sum’, in so far as there must be certain relations between them (the biggest may or may not lie between the others, etc.) … What most of the Gestalt theorists apparently wish to assert is the existence of two kinds of things, ’heaps’, in which we cannot discern any order, and ’wholes’, in which an order or symmetry or a regularity or a system or a structural plan may be found. Thus, a sentence such as ’Organisms are wholes’ reduces itself to the triviality that, in an organism, we can discern some order (Popper 1957: 75–76).

Nå, hör ändå inte detta till idéhistorien idag, en gammal debatt som samhällsvetenskapen lagt bakom sig (även om en eller annan grundkurs ger annat intryck)? Frågan är om vi inte fått en arvtagare till holism-begreppet i form av emergens. Termen används idag flitigast inom AI, komplexitetsforskning och liknande Santa Fé-aktiga genrer, men den migrerar. Vad innebär den? Om man vill förklara något svårbegripligt (säg, intelligens) så kan man säga hur den emergerar ur hjärnans struktur. Se där, det lät lite djupsinnigt, va? Man kan riktigt känna hur intelligensen reser sig ur neuronerna som en sufflé.

Ja, givetvis kan det vara rimligt att tala om att makrofenomen emergerar ur mikrovillkor. Men det handlar om hur man gör.

The phrase ”emerges from” is acceptable, just like ”arises from” or ”is caused by” are acceptable, if the phrase precedes some specific model to be judged on its own merits. However, this is not the way ”emergence” is commonly used. ”Emergence” is commonly used as an explanation in its own right (Overcoming Bias, min fetstil).

Det intressanta är att om man har en sådan specifik modell, blir talet om emergens överflödigt. Varför grumla vattnet med emergens om man har en riktig modell med mekanismer som kopplar mikro- och makronivån? Ingenting ytterligare blir sagt.

Ibland är det just den effekten man är ute efter.

–––

Popper, Karl (1957). The Poverty of Historicism. Routledge Classics edition 2002. London: Routledge.

måndag
dec032007

Äkta vara, ingen fara

diskus.JPGIbland verkar gäster bli lite besvärade av vardagsrummets romerska mynt, dinosauriefossil och skrufs från antiken. ”Stackarn har blivit grundlurad av bondfångare.” Det finns ett underförstått janteideal för vad man får lägga sina pengar på. Ve den som söker efter mer spännande heminredning än Bruno Mathsson-stolar, lustiga plastdetaljer från Designtorget, eller möjligen något gammalt tennfat som man hoppas ska dyka upp på Antikrundan.

Sydsvenskan bjöd i helgen på en artikel skriven i denna kvävande tradition. På Blocket hade de funnit en förment antik egyptisk figur för 15 000 kronor, sannolikt förfalskad enligt den intervjuade experten. Utgångspunkten var given: Tro inte att det går att köpa spännande objekt på nätet. Talande var att man höll fast vid denna vinkling i rubrik och ingress, trots att den intervjuade experten sade något annat.

  • På Blocket är det ytterst sällsynt att egyptiska fornfynd bjuds ut. Artikeln bygger kort sagt på ett väldigt dåligt exempel.
  • Däremot sker mycket handel på eBay. Experten: ”Där är det oftast äkta grejor. Vill du köpa en riktig Ushabti-gubbe kostar det kanske 2000 kronor. Det är en liten gravfigur som fanns i hundratal i varje mans grav. Jag tycker inte att det är särskilt dyrt för en gravgubbe som är 3500 år gammal och där inskriptionen av hans namn fortfarande är läsbar.

Helt riktigt. I själva verket är marknaden för riktiga antikviteter, det vill säga objekt från antiken, fantastiskt spännande och tillgänglig även för normala plånböcker. Har man bara vanligt vett att hålla sig till väletablerade, seriösa handlare med gott renommé, väntar en värld av fantasieggande små artefakter som kan ta plats i ens bokhylla. Varför nöja sig med att bara läsa om sestertier i Asterix, när man lika gärna kan gå runt med den äkta varan i plånboken?

Man kan se ett större mönster. Det är en spridd myt att det äkta skulle vara mycket dyrare än det kopierade. Sanningen kan faktiskt vara den omvända. Innan bokmomsen sänktes var det i vissa fall billigare att köpa förstaupplagor av klassiker på antikvariat än att köpa motsvarande bok i Månpocket. Inramade ”tavlor” på Gallerix kostar mer än man får ge för riktiga, trevliga tavlor på en auktion. Det är beklämmande, men samtidigt praktiskt.

fredag
nov302007

Rent-a-Bum

bum.JPGVarje kväll står någon av dem och huttar i sin förödmjukelse utanför Konsum, försäljare av Aluma som är Malmös lokala variant av storstädernas ädla men ack så oläsbara hemlöshetsmagasin. Det är lätt att ömma för de hemlösa – ruffiga och småtokiga, utstraffade från de vanliga sociala skyddsnäten, kanske för att de inte kan eller vill sluta punda, kanske för att de vägrar att foga sig efter det Ordnade Livets alla krav. Man kan aldrig riktigt veta vilka historier som ligger bakom de där sjörövaransiktena som står vid butiksentrén. En nypa vardagsmystik.

Det är dags att ge hemlösa en chans att ta sig in på arbetsmarknaden, även om de vägrar att befatta sig med socialen. Tidningsförsäljning i all ära, här behövs institutionella reformer som gör det möjligt för dem att börja sälja sin arbetskraft på bredare front. Problemet hemlösa har är en extrem variant av det problem som drabbar alla nomader. Man saknar rationella skäl att lita på rotlösa personer som kan försvinna och inte har något att förlora. Det är därför hemlösa traditionellt har varit hänvisade till tjänsteproduktion som utförs omedelbart och under övervakning: skoputsning, gatumusicerande, tvätt av vindrutor.

Rent-a-Bum skulle vara ett licensieringssystem som ger ambitiösa hemlösa en möjlighet att jobba upp ett dokumenterat trackrecord, ett förtroendekapital i form av registrerat gott beteende i tidigare transaktioner. För en hemlös med Rent-a-Bum-legitimation öppnar sig en större tjänstemarknad än att bara kränga tidningar.

  • Bär hem dessa matkassar till mig och sätt utanför min dörr (portkoden är 1234). Själv ska jag gå vidare till caféet och vill helst slippa bära på matkassarna.
  • Gå till stationen och hämta min parkerade cykel. Ställ den utanför min dörr och lägg nyckeln i brevlådan. Här är nyckeln.
  • Klipp min gräsmatta på torsdag medan jag är på jobbet. Här är nyckeln till garaget. Lägg den i brevlådan när du är klar.

Den här typen av tjänster skulle ingen idag anlita en hemlös till. Hur skulle systemet fungera? En hemlös registrerar sig vid Rent-a-Bum-poolen och får en fotolegitimation med tydligt licensnummer.  Nöjda kunder kan lämna vitsord vid poolen, och missnöjda kunder kan där reklamera tjänsten. Gradvis kan den hemlöse bygga upp ett allt större kapital av vitsord, som öppnar möjligheter för alltmer kvalificerade förtroenden (t.ex. olika färg på licensen beroende på hur mycket förtroendekapital man samlat ihop i systemet). Vid förtroendebrott dras licensen in och den hemlöse blir då återförvisad till burksamlande och tidningsförsäljning.

Att göra affärer med någon är att visa respekt. Varför inte behandla hemlösa som myndiga personer och ge dem en chans att ta sig in på tjänstemarknaden.

tisdag
nov272007

Om det ringer… svara inte

telefon.JPGSom bekant rör sig forskare gärna i flock, all individualism till trots. Detta beteendemönster och dess orsaker är nu uppe för diskussion på Overcoming Bias och Statistical Modeling. Om lusten att lämna klungan skulle vakna serveras här ett tips på ett problem samhällsvetenskapen glömde: aktiv SETI. Fältet rymmer en förtjusande intressant samhällsvetenskaplig hardcorefråga, och är samtidigt så hopplöst nördigt att ämnet vänds ryggen.

SETI, sökandet efter intelligent liv utanför jorden, är en verksamhet som brukar bemötas med ett vänligt leende. Frågeställningen är kittlande, men progressiviteten i fältet är obefintlig. Bortsett från naturligt radiobrus är det fortfarande lika knäpptyst i hörlurarna som det alltid varit. Surprise, surprise – vissa tröttnar på att bara spana, och börjar istället sända. Man går från att lyssna på kosmos till att skrika ut vår närvaro. Det har funnits några enstaka fall tidigare, men vissa grupper vill nu sätta igång i större skala vilket utlöst praktgräl i SETI-kretsar (se här, här samt ett exempel). Idén är i bästa fall meningslös (det finns inga andra därute som har kapacitet att interagera med oss), i värsta fall livsfarlig. Tidskriften Nature har tagit frågan på allvar. I en ledare skriver de:

[T]he risk posed by active SETI is real. It is not obvious that all extraterrestrial civilizations will be benign – or that contact with even a benign one would not have serious repercussions for people here on Earth (Nature 2006: 606).

Frågan om vilken grad av vänligt svar man skulle kunna vänta sig vid kontakt med en utomjordisk civilisation är ett samhällsvetenskapligt problem, inte ett astronomiskt eller biologiskt. Men hur ska man tackla det? I brist på data blir en naturlig rationell utgångspunkt att en utomjordisk civilisation skulle ha samma fundamentala prioritering – sin egen överlevnad – som vi, och brottas med samma fundamentala rädsla: ”Hjälp, vilka motiv har de? Och vilka motiv tror de att vi har? Och vilka motiv tror de att vi tror att de har? Osv.”

Erfarenheten från Kalla kriget är att detta slags kalkylerande kan leda till mycket farliga situationer. Även om båda parter saknar aggressiva motiv, kan det ändå vara högst rationellt att attackera i och med att motparten saknar kunskap om ens vänliga motiv och därför kan tänkas slå till först i preventivt syfte. Denna gissningslek om varandras föreställningar blir en oändlig regress. Bäst att spela säkert och klippa till innan den andre gör det. Man behöver därför inte alls ha paranoida föreställningar om ett kosmos fyllt av klingoner för att darra på manschetten inför idén att tända fyrbåkarna. Redan vår egen osäkerhet och förväntan om att eventuella motparter också delar denna, är nog för att kontakter ska vara riskabla.

Tänk om bristen på resultat i SETI helt enkelt beror på att alla andra iakttar en förståndig radiotystnad.

–––

Uppdatering 2007-11-30 kl 19.35

Här återfinns en interaktiv Drake-ekvation, standardekvationen som används för att beräkna förmodat antal intelligenta radioutsändande civilisationer som finns samtidigt i vår galax.

–––

Nature (2006).  ”Ambassador for Earth. Is it time for SETI to reach out to the stars?” Nature 443: 606, 12 October 2006.

lördag
nov242007

”Vi vann!”

dv.JPGI långfilmsversionen (men inte i boken) av Carl Sagans Contact finns en scen där Jodie Fosters rollfigur förhörs om vad som skulle vara hennes viktigaste fråga till en intelligent, högteknologisk utomjording. Hennes svar, som ska föreställa laddat och djupsinnigt, lyder att hon skulle fråga dem hur deras civilisation lyckats nå sådana höjder utan att förgöra sig själv i krig. Fosters åhörare nickar eftertänksamt.

Det intressanta med frågan, och att vi uppfattar den som vettig och viktig att ställa, är att den förutsätter universella sociala problem: att en utomjordisk civilisation skulle brottas med samma grundläggande collective action-problem som vi och att deras lösningar på problemen skulle kunna vara relevanta även för oss, att de skulle kunna säga något om vårt sociala liv och dess villkor.

Det är en högst rimlig förmodan, men vi tänker inte så ofta på det. Precis som vi vet att eventuella intelligenta utomjordingar uppstått genom evolution, påverkas av gravitation och inte kan färdas snabbare än ljushastigheten, vet vi också att deras sociala liv rutas in av sådant som Arrows omöjlighetsteorem, allmänningens tragedi och att 100 % tit-for-tat inte är en evolutionärt stabil strategi.

Det är inte särskilt upplyftande universella mönster samhällsvetenskapen har funnit. De grundläggande sociala problemen är svåra, lösningarna bräckliga och lokala (det sociala normaltillståndet i universum är förmodligen icke-samarbete). Vad kan man förvänta sig att utomjordingen skulle svara på Fosters fråga?

”Ah, det är enkelt. Vi vann.”

torsdag
nov222007

Decemberbarn

decemberbarn.JPGSamtalsämne över söndagens laxmiddag: Ärligt talat, visst var de en liten aning små och barnsliga, de där stackars decemberbarnen i grundskolan? Födda precis före årsskiftet hade de åldersmässigt ena foten i klassen nedanför och kunde inte riktigt hävda sig mot klassens kungar, de ålderstigna januaribarnen.

Spelar det någon roll att decemberbarn börjar grundskolan nästan ett år yngre än januaribarn? Säkert finns det en och annan orolig förälder som är bekymrad över att undervisningen inte blir korrekt åldersanpassad och att deras lilla älskling har ett oförtjänt underläge i kampen om betyg, status och kärlek. Är sådan oro befogad?

Vissa undersökningar lär ha funnit ett svagt positivt samband mellan högre ålder vid skolstart (januarifödsel) och skolprestationer (se sid. 4, IFAU-rapport 2006:12 för referenser). Detta samband avtar dock med stigande ålder. Hur ser det ut i vuxenlivet – sätter decemberbarnens underläge i skolstarten några mätbara spår?

Konversationen under söndagmiddagen gällde nobelpristagare. Min hypotes, baserad på ovanstående skolminne, var att signifikant färre pristagare varit födda i december än i januari. Visst är det trevligt med tydliga hypoteser som enkelt kan testas. Två timmars wikipediasurfande gav följande födelsedata (tack Johanna, för sekreterarinsatsen):

 nobelfodsel.JPG
Födelsemånad för nobelpristagare i fysik, kemi och medicin 1901–2007 (antal).

Oroliga decemberbarnsföräldrar kan andas ut. Fler pristagare är födda i december än i januari. Hypotesen var tokfel.

Världen behöver inte fler felaktiga hypoteser. Nu är det dags att stryka decemberbarnsnojjan från listan. 

Page 1 ... 115 116 117 118 119