
Rutiner och signaler
Det var någon gång runt millennieskiftet, och på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte väcktes frågan om inte förbundets jämställdhetspris borde avskaffas. Priset hade inte delats ut på flera år och fyllde därmed ingen funktion. Avslag. Priset behölls med den intressata motiveringen att ett avskaffande skulle vara en olycklig signal. (Att priset inte delades ut hade däremot ingen noterat särskilt och väckt som signalfråga.)
Händelsen är ett exempel på ett generellt socialt mönster: brutna vanor är signaler öppna för tolkning, medan kontinuerlig passivitet är tvetydig och ointressant. Att bryta en vana betyder något, att aldrig uppta den till att börja med brukar däremot inte ge reaktion. Tänk ett socialt ursprungstillstånd där Boris och Doris är goda vänner och litar på varandra. En dag lämnar Boris en kopia på sin lägenhetsnyckel hos Doris, vilket Doris förnöjt tolkar som en förtroendesignal. Om Boris därefter ber att få tillbaka nyckeln kommer detta att tolkas av Doris som ett uttryck för att förtroendet upphört. Det finns ingen väg tillbaka till ursprungstillståndet i relationen. Kör man ned foten i det symboliska klaveret blir det alltid ännu mer oljud när man försöker dra upp den igen.
Detta mönster utgör ett av grundproblemen med julen. Varför är det så förtvivlat svårt att bryta meningslösa jultraditioner som flertalet vuxna människor helst skulle vara utan? Det skickas julkort och köps julklappar trots åratal av högtidliga löften om att vi förstås lägger av med tramset till nästa år. Thomas Schelling diskuterar julkortsproblemet huvudsakligen som ett koordineringsproblem
People feel obliged to send cards to people from whom they expect to receive them, often knowing that they will receive them only because the senders expect to receive cards in return (s. 31–32).
Samtidigt konstarerar han i förbifarten att ”[p]eople sometimes send cards only because, cards having been sent for several years, cessation might signal something”. Men vänta lite. Denna senare mekanism är något helt annat än en enkel fråga om koordinering, och min misstanke är den är mer central – mer utbredd och slår djupare – än koordineringsfrågan. Såväl inom politiken som i det privata finns mängder med situationer där vi är rädda för att avveckla misslyckade försök och bryta poänglösa sociala vanor. Vi darrar inför tanken på hur det skulle se ut om man slutade. Effekten är, naturligtvis, att icke-beslut och feghet premieras.