Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
jan062008

Lipsillesamhällets språk

Vår tid är lipsillesamhällets, det ytliga debattklimat där man inte frågar efter vad som är sant utan efter hur det känns. Dessa dagar är envar kränkt, och istället för att hänvisa till data berättar man hur man upplever saker och ting.

Nåväl, så ”upplevs” lipsillesamhället i varje fall. Och det räcker för en lipsill. Vi andra kan exempelvis fråga oss om detta ömfotade debattklimat har satt avtryck i den politiska språkbarometern? En mätning av lipsillesamhällets honörsord ”kränk*”, ”känns” och ”upplever” ger följande nedslående bild.

uploaded-file-08808 

Under 2004–2006 blev man påtagligt mer benägen att använda sina upplevelser som argument, med en viss tillnyktring under 2007. Eller är det bara som det känns?

måndag
dec312007

År 2007: Skitdrömmar och paternalism

2007 års obehagligaste uttryck var skitdrömmar. Det var i mars som Nina Björk skrev en DN-artikel om hur hon satte sig upp mot heminredningsvågen och det marknadsekonomiska systemet genom att vara nöjd med sin trasiga golvlampa och sina udda matsalsstolar. Busigt värre:

Jag ser det som en politisk motståndshandling. En nöjd människa är ett hot mot vår ekonomiska och politiska ideologi. Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.

Säg den ilskna adolescensrebell som inte tänkt likadant, att det moderna kapitalistiska samhället bygger på slit-och-släng, statusjakt och materialistisk eskapism, att systemet brakar om vi genomskådar det. Och det är naturligtvis dumheter. Slaget träffar tillverkningen av just köksbord och golvlampor. Oförargligt, och inget fel i det om alltfler råkar vara nöjda med sin befintliga heminredning.

Begreppet skitdrömmar var däremot en desto större motståndshandling. För Nina Björk talade inte bara om sina gamla drömmar, utan recenserade allas våra ideal. Det var vi som skulle sluta drömma om nya köksbord. Våra drömmar, som vi bar, kunde nämligen avfärdas som skit. Klangen påminner om ett annat paternalistiskt begrepp med anor: degenererad kultur. Talet om skitdrömmar spred sig under året. Igår dök det senast upp i chefredaktör Heidi Avellans krönika i Sydsvenskan. En mamma hade funnit alltför stort nöje i att shoppa barnvagnar för att falla Avellan i smaken. Genast satt ”en liten – vagt grön – Nina Björk ... på min axel och hötter med näven: 'skitdrömmar'.

Begrepet skitdrömmar” är verkligen en motståndshandling, och motståndet riktas mot ett fritt marknadsekonomiskt samhälle. Nej, det hotas inte när lyxkonsumtionen sjunker, utan när smaken dikteras politiskt. Det är ett ord för människor som inte är villiga att låta andra vara ifred, ett ord för människor som inte nöjer sig med att välja sina egna drömmar utan därtill lägger sig till med den fula vanan att sitta smakdomare över andras liv. Man kan bara hoppas på ett 2008 där människor får ha vilka drömmar de vill, så länge de håller sig till gemensamma regelverk när de försöker uppfylla drömmarna. Eric Hoffer är alltid mitt i prick. 

A man is likely to mind his own business when it is worth minding. When it is not, he takes his mind off his own meaningless affairs by minding other people's business. 

 

söndag
dec302007

Filosofiskt toalettexperiment

I dessa tider har energisnålhet kommit på modet. På min lokala stormarknad säljs självsläckande lågenergilampor avsedda för utomhusbelysning. Att en lampa är självsläckande innebär att den är utrustad med en ljussensor som känner av dagsljus och automatiskt fimpar belysningen under dagtid. En lampa som deaktiveras av ljus: detta är en förtjusande paradoxal konstruktion.

energilampa.jpgFrågan är om en självsläckande lampa kan placeras på ett sådant sätt att den deaktiveras av sitt eget ljus.

Vad händer då? Råkar lampan in i en logiskt oändlig regress och imploderar i ett stort brott mott Russells typteori? Det finns inget skäl att nöja sig med grubblerier om man kan skaffa sig data. Syftet med föreliggande vardagsexperiment är att finna svaret på denna centrala fråga.

Utrustning

En 15 W självsläckande lågenergilampa (ljusproduktion motsvarande ordinär 75 W-lampa). Fabrikat: Proove.

Genomförande 

monterad.jpgLampan monterades i ett trångt utrymme med ljusa väggar, nämligen halltoaletten i er skribents lägenhet. Tanken med detta arrangemang var att maximera mängden reflekterat ljus, för att därigenom uppnå den logiska singularitet där lampan inte vet om den ska vara tänd eller släkt. Strömmen slogs på, dörren stängdes och utrymmet observerade sedan genom ett ventilationshål i dörren.

Resultat

Gissa! (Svaret ges i kommentarsfältet om någon dag.)

 

 

lördag
dec292007

Kostnaden för köer

blas.jpgPå en bar i Ann Arbor fanns en jukebox med en funktion som intresserade mig. Efter att ha valt låt erbjöds man att betala extra för att flytta upp låten överst i spellistan. Normalt använder vi en annan lösning: att tvinga kunderna att betala för service med tid istället för pengar är mycket utbrett. Vi skakar på huvudet åt gamla bilder på brödköer, varpå vi tar en kölapp och väääntar på att bli betjänade.

Jukeboxsystemet skulle enkelt kunna införas överallt där kölappar förekommer. Så här skulle det gå till. Montera en skärm jämte nummerlappsautomaten. Skärmen visar alla aktiva könummer och i vilken ordning de kommer att expedieras. Nederst i listan ser kunden sitt eget könummer. Vill man flytta upp sitt könummer drar man sitt kontokort i automaten och anger det belopp man är beredd att betala för bättre service. Könumren expedieras sedan i fallande betalningsordning. Sist i listan ligger obetalda könummer, som expedieras i kronologisk ordning. Transparent, effektivt, och ett sätt att blottlägga den verkliga samhällskostnaden för köer.

Apropå mitt motsvarande förslag för att effektivisera parkeringsmarknaden inflikade Bergh att det finns starka normer mot att köpa bättre köplatser. Sant förvisso. Jukeboxsystemet skulle kunna få bieffekter, varav vissa skulle uppfattas som svårsmälta. Den egalitära invändningen ligger nära till hands. ”Jaha, ska man dessutom behöva vänta längre om man har ont om pengar?”

En intressantare fråga är vilka effekter systemet skulle få på köpvanor och butikernas bemanning. När kunden så tydligt ser sin servicekostnad (”På det där stället måste man betala tjugo spänn för att bli expedierad i rimlig tid!”) ökar kanske efterfrågan på schysst servicenivå? Å andra sidan kan man tänka sig att extrainkomsten på kölappsbetalningar blir så attraktiv att man medvetet söker framkalla köer.

Det vore spännande att prova systemet i mikroskala för att se vad som händer. Särskilt intressant vore det att pröva systemet på inneställenas krogköer. Ökar eller minskar klubbens sociala dragningskraft om man kan köpa sig en bättre plats i kön? Min gissning är att statusen skulle öka. 

fredag
dec282007

Akademisk närsynthet

glasogon.jpgVad var 1947 års viktigaste händelse, sett ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv? Tja, bildandet av CIA kanske? Eller  GATT? Utvecklingen i Ungern? Nej, överst på listan bör en teknisk landvinning sättas, en uppfinning som i grunden formade efterkrigstiden: den första transistorn. (Undrar hur många samhällsvetare som kastade sig över den nyheten när den kom?)

Alla forskare måste hålla koll på vad som händer inom andra discipliner. Inom de hårda vetenskaperna är detta en självklarhet. En cellbiolog kan sin kemi och en kemist sin fysik. Samhällsvetare är däremot överlag ett sorgligt släkte. Det är inte bara vanligt med en hårresande naturvetenskaplig okunnighet. Därtill har man ofta en grumlig och felaktig bild av forskning och teoribildning inom andra samhällsvetenskapliga discipliner.

Sådan akademisk närsynthet är dubbelt diskvalificerande. Dels innebär den att man missar väsentlig kunskap och därmed producerar sämre forskning. Dels är den ett tecken på att man inte är särskilt intresserad av hur världen fungerar, att man saknar den grundläggande nyfikenheten – kort sagt, att man inte är intellektuell.

Skippa Wittgenstein och läs New Scientist istället. Det är där de verkliga kickarna finns idag, det är där man hittar idéerna som formar framtiden.

(Se vidare orgtheory.net

tisdag
dec252007

Nyhet: Den politiska språkbarometern

utblick.JPGÅrets julpyssel är avslutat: Den politiska språkbarometern. Genom att mäta förekomsten av politiska nyckelord i riksdagsprotokollet får man en måttligt träffsäker, men ganska underhållande bild av politikens vindriktning.

Barometern kommer successivt att byggas ut med oumbärliga topplistor och annan kuriosa.

Det är ett säkert tecken på att man tappat kontrollen över sina obskyra intressen när man ägnar så mycket tid åt riksdagstrycket. Men med tiden lär man sig sluta skämmas över att vara nörd.

Uppdatering kl 21.30:

Nu har även ett par topplistor tillkommit.

fredag
dec212007

Torgmöten och offentliga avrättningar

apa.jpg En organisationskonsult (handelsresande i Corporate Bullshit) berättade en gång för mig att han för många år sedan hade varit statssekreterare. Jaså minsann, och varför hade han lämnat politiken? Svaret kom från hjärtat:

”Torgmöten!”

Maktspelet i Rosenbad var stimulerande. Den stora baksidan var det slitsamma och ofta förödmjukande mötet med ointresserade väljare, lokala partiaktiva och annat kreti och pleti. Ledan tog sig många uttryck. Men torgmöten, han återkom till dem… Fy fan alltså.

Och nog finns det något förbryllande i fenomenet. Varför hålls torgmöten? För vems skull? Med tanke på kostnaden i termer av tid och lidande måste de rimligen fylla ett angeläget syfte. För att förstå politiska torgmöten kan det vara lärorikt att begrunda ett annat obehagligt torgfenomen, offentliga avrättningar.

Kollektiv rädsla 

Varför är det just diktaturer som ägnar sig åt att ta livet av folk inför publik? Utan systematiska data, kan man ändå våga säga att offentliga avrättningar är någorlunda vanliga i diktaturer, medan de över huvud taget inte förekommer i demokratier. (Dock förekom det i USA fram till 1936, hur nu det ska förklaras.) Ett skäl att utdela straffet inför publik kan förstås vara att man hoppas på att rädslan för straffet blir starkare när man med egna ögon sett det verkställas. Synintryck och egen erfarenhet är oslagbara informationskanaler. Men är det hela förklaringen?

Vid en offentlig avrättning ser man inte bara straffet utdelas. Man ser dessutom en publik – andra människor som bevittnar straffet, andra människor som man vet också har sett en publik som sett en publik. Det motsvarar skillnaden mellan att vara ensam mottagare av ett e-brev och att stå med bland andra mottagare på en kilometerlång Cc-lista. Det förra fallet förmedlar bara budskapet, det senare förmedlar dessutom kunskap om att alla vet, och att alla vet att alla vet att… Sådan offentlighet har en dynamik i sig själv. Den skapar kollektiv kunskap och ger individerna rationella förväntningar på varandra (Chwe 2001). En offentlig avrättning skapar på så sätt kollektiv rädsla, inte bara individuell. Det offentliga straffet är ett arrangemang som passar samhällen som hålls samman genom ömsesidiga förväntningar på skräck och underkastelse.

Förödmjukelse och offervilja 

Vad är det för kollektiv kunskap man uppnår genom ett torgmöte? Effekten på den lokala valmanskåren torde vara ointressant. Även om hela publiken skulle övertygas av talet, är den påverkan ointressant eftersom publikstorleken är försumbar. Måltavlan för torgmötet är förmodligen den lokala partiorganisationen. Vad skulle de lokala partiarbetarna ha för utbyte av torgmötet? Argumenten torde de redan ha hört och övertygade är de redan. Nej, utbytet är ett annat. De får se sin partiledning förödmjuka sig. Slösa tid, resa långt och vara borta från familjen och Storstaden. Bara för deras skull. Snacka om att visa engagemang och offervilja. Yummy-yummy. Meningslösheten är själva poängen.

Varför just meningslöshet genom torgmöten? Till del handlar det nog om vanlig spårbundenhet. En gång i tiden hade torgmöten en verklig opinionsbildande effekt, och sedan dess vågar man inte överge traditionen eftersom brott mot poänglösa rutiner kan tolkas negativt. Men delvis kan det ses som en offentlig avrättning av politikerns värdighet. Publiken består till största delen av lokala partimedlemmar som ser varandra bevittna politikerns uppträde: Vi har varit på mötet. Vi har sett att politikern är en av oss och inte står över det lokala livet i Gnuttehult.

Hm, påminner inte det om en stening? Publiken deltar i straffet.

måndag
dec172007

Oj, det stämmer

snigel.jpgVid lunchtid står vi på en gräsbevuxen kulle i jordbrukslandskapet ett par kilometer utanför Schengen. Det är den 11 augusti 1999, och vi väntar på en fullständig solförmörkelse. Den senaste timmen har solen börjat försvinna bakom en svart skiva, men särskilt märkvärdigt är det inte. Fan, har vi kört så långt bara för detta? Till och med när 95 % av solen har förmörkats är dagsljuset rätt normalt, lite skymningsaktigt kanske.

Plötsligt kommer en kolsvart rullgardin framrusande över dalen framför oss. Vi ser den på flera mils håll därifrån vi står. Den korsar dalgången på ett ögonblick, och täcker horisonten från ena änden till den andra. Bam! På en sekund blir det natt. Solen slår över till att bli en tunn, glödande ring och stjärnorna träder fram. Och plötsligt får man en insikt om att man faktiskt står på ett klot som rusar fram i rymden, att månen verkligen kretsar kring jorden och just nu trängt sig in mellan oss och solen. Smack, där satt den. Ett minne för livet.

Detta slags omedelbara insikter får man inte många av. Det är en lustig form av lärande. Inga nya data har tillkommit – alla på den kullen var redan upplysta om att jorden är ett klot som kretsar kring solen. Men på en sekund blir gammal abstrakt kunskap helt verklig, man tar den på allvar.

Rimligen är det samma fenomen som gör att personer med egna upplevelser av krig, svält och annat elände upplever en insikt som frustrerande nog är omöjlig att förmedla. Inga nya data har tillkommit, men man har börjat ta dem på riktigt allvar.
lördag
dec152007

Rutiner och signaler

elefant.JPGDet var någon gång runt millennieskiftet, och på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte väcktes frågan om inte förbundets jämställdhetspris borde avskaffas. Priset hade inte delats ut på flera år och fyllde därmed ingen funktion. Avslag. Priset behölls med den intressata motiveringen att ett avskaffande skulle vara en olycklig signal. (Att priset inte delades ut hade däremot ingen noterat särskilt och väckt som signalfråga.)

Händelsen är ett exempel på ett generellt socialt mönster: brutna vanor är signaler öppna för tolkning, medan kontinuerlig passivitet är tvetydig och ointressant. Att bryta en vana betyder något, att aldrig uppta den till att börja med brukar däremot inte ge reaktion. Tänk ett socialt ursprungstillstånd där Boris och Doris är goda vänner och litar på varandra. En dag lämnar Boris en kopia på sin lägenhetsnyckel hos Doris, vilket Doris förnöjt tolkar som en förtroendesignal. Om Boris därefter ber att få tillbaka nyckeln kommer detta att tolkas av Doris som ett uttryck för att förtroendet upphört. Det finns ingen väg tillbaka till ursprungstillståndet i relationen. Kör man ned foten i det symboliska klaveret blir det alltid ännu mer oljud när man försöker dra upp den igen.

Detta mönster utgör ett av grundproblemen med julen. Varför är det så förtvivlat svårt att bryta meningslösa jultraditioner som flertalet vuxna människor helst skulle vara utan? Det skickas julkort och köps julklappar trots åratal av högtidliga löften om att vi förstås lägger av med tramset till nästa år. Thomas Schelling diskuterar julkortsproblemet huvudsakligen som ett koordineringsproblem

People feel obliged to send cards to people from whom they expect to receive them, often knowing that they will receive them only because the senders expect to receive cards in return (s. 31–32).

Samtidigt konstarerar han i förbifarten att ”[p]eople sometimes send cards only because, cards having been sent for several years, cessation might signal something”. Men vänta lite. Denna senare mekanism är något helt annat än en enkel fråga om koordinering, och min misstanke är den är mer central – mer utbredd och slår djupare – än koordineringsfrågan. Såväl inom politiken som i det privata finns mängder med situationer där vi är rädda för att avveckla misslyckade försök och bryta poänglösa sociala vanor. Vi darrar inför tanken på hur det skulle se ut om man slutade. Effekten är, naturligtvis, att icke-beslut och feghet premieras.

Page 1 ... 115 116 117 118 119