Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
feb102008

Utopister

M

dyrkan.JPGan kan tycka att det borde vara okontroversiellt att statens uppgift är att upprätthålla institutioner som möjliggör för folk att leva sina liv utan att lägga krokben för varandra. För en utopist duger däremot inte medborgarna som de är. Det framtida Goda Samhället kan bara fungera om det befolkas av nya, bättre och renare människor – sådana som inte korrumperats av samtidens synder (”marknaden”, ”materialismen”, ”media” och ”skitdrömmar”). Att på ett eller annat sätt förädla andra människor ingår alltid i utopiska drömmar (utopisten själv är redan ett föredöme). Problemet är att människor brukar vara rätt nöjda med att förbli sådana de är. Inte ens barn trivs med att bli uppfostrade.

I gårdagens SvD gjorde Thomas Gür en klockren observation angående det masochistiska inslaget i klimatdebatten. Av någon anledning tycks livsstilsförändring och umbäranden vara ett självändamål för många klimatalarmister:

Vänsterpolitik har alltid handlat om uppoffringar och bördor för andra. Det ska göra ont, och gör det inte ont är det fel. Lösningar som inte svider i skinnet på folk är lika med lättsinne. Man skulle kunna kalla det för självplågeri upphöjt till ideologi, om man inte visste att det för vänsterideologer aldrig har handlat om att plåga sig själva, utan om att plåga andra.

Varför denna lust till uppoffringar och livsstilsförändring? Därför att den verkliga politiska drivkraften i grund och botten inte handlar om klimat och miljö. Den handlar om en utopisk dröm om Bättre Människor, mer globalt altruistiska och mindre vulgära, lata och materialistiska. Klimathotet är blott ett karaktärsdanande medel – en utmaning som man ska möta och leva upp till.

Antag att man verkligen hittar en enkel lösning på klimatfrågan, ett smärtfritt sätt att lösa problemet utan att tvinga folk att att gå över till miljöpartistisk livsstilsdiet med cykelsemester och vindsnurror. Vissa skulle antagligen bli besvikna och känna sig lurade på möjligheten till samhällsförändring.  ”Så enkelt ska det inte vara.” En skrämmande tanke.

fredag
feb012008

Damen med hunden

Politisk satir är en trevlig genre, men den mister udden när originalet är ännu löjligare. Sydsvenskans dagliga rapporter från Malmös kranskommuner ger en bild av lokalpolitiken som är omöjlig att parodiera – det går inte att knäcka äkta vara. Dagens drama är ett typiskt smakprov: En upprörd förälder har klagat hos kommunen därför att sonen fått äta pizza på dagis. ”Är det inte meningen att personal på förskolorna skall vara goda förebilder för barnen?”

All time high i denna serie av smärtsamt komisk småstadsjournalistik är följetongen om kommunpolitikern med den bitska hunden i Burlöv.

24 September 2004

Doris B., fullmäktigeledamot för det lokala missnöjespartiet, har en bitsk hund vid namn Hampus.  Hampus attackerar den lilla hunden Rasmus samt dennes matte. Polisen beslutar att Hampus måste bära munkorg. Doris B. överklagar beslutet till länsstyrelsen. I sin överklagan anför Doris B. bland annat att hunden inte kallats till förhör. Man kan ju inte besluta något utan att ha sett hunden, det här är ju helt tosigt.” Dessutom anser Doris att den hundbitna damen har sig själv att skylla, eftersom hon skrikit: Det här ska stå dig dyrt, jag blev skadad i min redan dåliga hand och tumme.

27 september 2004

Doris B. vägrar att rätta sig efter kravet på munkorg. Tidningen når henne när hon är åter från en promenad med hunden. Ja, jag kom precis in. Det går alltid bra. Hampus behöver ingen munkorg, han är snäll.”  Historien är särskilt pikant eftersom  Doris B. sitter som nämndeman i Malmö tingsrätt. Själv tycker Doris B... att hon inte behöver följa polisens beslut därför att beslutet är felaktigt.

14 oktober 2004

En polisinspektör i Malmö skriver till justitieminister Bodström för att få klarhet i om det är förenligt med uppdraget som nämndeman att sätta sig över polisens munkorgskrav. Bodström avböjer dock att yttra sig i fallet Hampus.

10 november 2004

Doris B. stäms av Rasmus matte. Mattes bitna tumme är alltjämt öm, och hennes reumatiska rygg har blivit sämre efter hundattacken. Dramat har satt spår hos den lille Rasmus, som inte längre är en harmonisk hund.

29 december 2004

Länsstyrelsen avslår Doris B:s överklagan. Hampus måste bära munkorg.

13 januari 2005

Doris B. döms i Malmö tingsrätt att betala skadestånd till Rasmus matte. Doris juridiska ombud avvisar möjligheten att den snälle hunden Hampus skulle ha bitit matte.

- Nej, nej, svarade hon innan Dahn Pettersson tog över och förklarade att Hampus svårligen kunde ha bitit Rasmus matte.
- Det är svårt för en hund som har munnen full av en annan hund också bita en annan person, menade Dahn Pettersson.

Fast Hampus bet egentligen inte heller Rasmus, menade Dahn Pettersson vidare.
- Han bara tillrättavisade Rasmus. Det är ett naturligt beteende hos en hund, det finns en ledarroll, och det ska inte inverka på en hund att den får stryk.

5 juli 2005

Dvärgschnauzern Roffe faller offer för Hampus käftar. Doris B. ser fortfarande ingen anledning att sätta munkorg på hunden. Han är jättesnäll och angriper aldrig någon hund. Han kan umgås med alla hundar. Roffe är däremot ilsken och ettrig.

18 oktober 2005

I Malmö tingsrätt, där Doris B. själv sitter som nämndeman, ställs hon nu inför rätta för sin vägran att sätta munkorg på Hampus. Doris B. har begärt att få Leif Silbersky som försvarare, men får nöja sig med en annan politisk företrädare för ett lokalt parti i Burlöv. Denne anför bland annat till Hampus försvar att han gillar katter och att den bitne hunden Roffe är psykiskt störd.

25 oktober 2005

Doris B. döms till dagsböter för sin munkorgsvägran. Ordföranden för det lokala parti som nominerat henne till nämndeman blir nu till slut fundersam kring det lämpliga i att hon sitter kvar, men menar att det är upp till Doris.

*   *   *   *   *

Det går inte att få nog av sådan här rapportering. Lokaljournalistik är helt enkelt underbar!

torsdag
jan312008

Landsting är intressanta

Efter att ha tillbringat större delen av de senaste dygnen på sjukhus har det slagit mig att landsting är samhällsvetenskapligt intressanta, i synnerhet sjukhusen. Statsvetare brukar föga förvånande vara inriktade på att studera staten. De som strövar lite utanför denna hemmaplan fokuserar på kommuner, intresseorganisationer och politiska partier, mellanstatliga organisationer, sociala rörelser och NGO:s. Kort sagt: det skrivs om det mesta som kan ha med politik att göra, utom landsting.

Vad är det som är intressant med landsting och sjukhus?

1. Kulturen. Man upptäcker snabbt att ett sjukhus inrymmer ett eget samhälle. Dagarna har sina små cykler: Kl. 8 kommer frukostvagnen, kl. 9 kommer ronden, kl. 10 kommer biblioteksvagnen, osv. Alltsammans förflyter i ett sakta mak som vrider ned kroppens temporala metabolism till en nivå strax ovanför total apati. Omvärlden blir avlägsen. Personalen och patienterna sorteras in i stereotypa persongallerier: den snälla sköterskan, den stränga-men-kloka läkaren, den kluriga bibliotikarien... Över alltsammans finns en air av säll Godhet. Här Botar Vi.

2. Rutinerna.  Samtidigt är sjukhusen enormt komplexa organisationer. Avdelningar och funktioner hänger samman med varandra i ett helt oöverblickbart system av delegeringar och kontakter. Kuggarna i maskineriet består av rutiner. Arbetet utförs enligt strikt fastlagda mallar. Den weberianska byråkratin lever för fullt på sjukhuset. Det sätts kryss i rutor, arkiveras och remitteras, det skickas prover och lindas bandage med ett slags mekanisk intelligens. Det finns något mycket ändamålsenligt bakom utformningen, men samtidigt är de strikta robotrutinerna fascinerande. När ett blodprov tas missar sköterskan att fästa klisterlappen på provröret, och lägger endast provröret ovanpå klisterlappen. Nästa sköterska kommer och noterar att provtagningen inte följt korrekt rutin, och slänger provet. ”Det här kan vi inte använda” förklarar hon för kandidaten som står i bakgrunden. Kandidaterna ja, de finns överallt som skuggor – rutierna ska överföras till nästa generation.

3. Hierarkin. I sjukhusmiljön arbetar människor med mycket skiftande kompentens nära varandra. Högspecialiserad personal arbetar sida vid sida med mer eller mindre okvalificerade assistenter. Delegationsordningen blir strikt: en hierarkisk ordning för vem som får göra vad. Överst i hierarkin befinner sig läkarna. Rondens ankomst aviseras förväntansfullt av sköterskorna, som en prästerlig procession som drar in på avdelningen. Av titulering att döma är samtliga läkare disputerade, vilket känns betryggande.

Detta sammantaget gör sjukhus till säregna organisationer som kan vara knepiga att styra. Men det finns ytterligare egenskaper som talar för att landsting är intressanta studieobjekt. 

4. Nivåproblematik. Om något ska bli politiskt intressant krävs handlingsutrymme. Det måste finnas möjlighet för aktörer att göra något annorlunda, att hitta på rackartyg. Landsting befinner sig på regional nivå. De innebär att de dels har en relation till staten som ger fint utrymme för politiskt rävspel, men också att det inom landstinget finns utrymme för spännande centrum-periferi-strider och rivalitet mellan olika delar av landstinget. I Region Skåne har sjukhusstriderna rasat i över tio år: vilka småstäder ska få behålla sina BB, vilka specialistbehandlingar ska ligga på Universitetssjukhuset i Lund och vilka ska ligga i Malmö? Relationen mellan dessa båda sjukhus är för övrigt ett drama i sig. Kort sagt finns det obegränsat med utrymme för machiavellisk politik på landstingsnivå. Många frihetsgrader och gott om folk som är förbannade.

5. Resurser. Frihetsgrader är som sagt den första ingrediensen för att något ska bli politiskt intressant. Det som krävs därtill är resurser. Striderna ska handla om något som är spännande. Och vad är mer spännande än en ruskig massa pengar, kryddat med frågor om liv och död? Najs! Vidare är de inblandade aktörerna resursstarka. Många är välutbildade, påfallande verbala och välorganiserade och har legitimitet i massor. Det känns motigt att komma med ekonomiska argument i en debatt med en läkare som lutar sig mot patientomsorgen.

Och trots detta skrivs påfallande litet om landstingspolitik. Här finns gott om forskningsbar mark att plöja upp. 

onsdag
jan232008

Valårslotteriet

partybjorn.jpgIgår diskuterades fördelen med att lotta ut tjänsten som statschef. Även inom partipolitiken finns en intressant möjlighet att använda sig av slump för att ta sig an ett annat politiskt problem. Teorin om s.k. political business cycles (svenskt exempel) lär att den ekonomiska politiken varierar över mandatperioden och blir särskilt expansiv under valår. Sådant beteende må vara rationellt för en regering som önskar överleva valet, men som budgetprincip är den inget vidare.

Men vad händer om regeringen inte vet när nästa val infaller? Så här skulle det kunna gå till. I juli varje år hålls det nationella valårslotteriet – en stor tv-sänd galakväll som förutom höjdpunkten, lottdragningen, även rymmer musikframträdanden av Mikael Wiehe och Wille Crafoord samt djupsinniga och folkbildande politiska samtal mellan mig och mina vänner. Lottdragningen? frågar ni er. Ett heltal mellan, förslagsvis, ett och fyra slumpas fram på något spektakulärt sätt. En etta, två eller trea betyder att det inte ska hållas val under innevarande år. En fyra däremot innebär att Fortuna bestämt att det är valår och att valet ska genomföras i september. (Om en fyra dras ska det regna konfetti från taket, tv-orkestern ska spela Champagnegaloppen och två festliga björnar som kan gå på bakbenen ska föras in på galascenen iförda lustiga hattar.)

Vad skulle effekten bli av att regeringen inte vet när det är valår? Skulle politiken bli mer kortsiktig eller mindre? Skulle man börja betrakta alla år som mellanår, eller skulle man betrakta alla år som halvt-om-halvt-valår? Rimligen måste någon ha analyserat tänkbara effekter av en sådan reform. Tacksam för tips, som alltid.

tisdag
jan222008

Statschefslotteriet

kungen.jpgPolitisk kritik får sin tyngd av storleken på den fiende man tar sig an. Därför är det svårt att kritisera den svenska monarkin utan att det stänker löje på de egna kläderna. Å, denna inrättning som är så till den grad tömd på innehåll att endast litet ornament och gammalt bladguld återstår – det kan tyckas småaktigt att inte låta rojalisterna få ha sitt i fred, när de ändå bara leker monarki nuförtiden, precis som Svenska kyrkan låtsas religion. Så förlåt en skribent som inte kan låta bli ikväll.

I den utsträckning man bryr sig om att försvara den svenska monarkin med argument, istället för att bara luta sig mot opinionen, brukar det starkaste argumentet vara att alternativet är sämre (smakprov: Förenade Monarkister). Det framställs som att det endast finns ett alternativ till monarki, en vald president. Ämbetet skulle genom valet bli politiserat, vi skulle få en statschef som var karriärpolitiker och inte representant för hela Sverige.

Nog är det ett problem med presidentämbetet. Men det är sannerligen ett fattigdomsbevis för svensk konstitutionell debatt att man inte kan föreställa sig fler alternativ. Låt mig skissa på ett annat förslag.

Positionen som statschef är idag tämligen substanslös. Därför vi kan acceptera att posten tillsätts godtyckligt genom arv. Särskilda kvalifikationer, utöver vanlig salongsfähighet, är mindre intressanta eftersom det inte finns mycket i jobbet att vara kvalificerad för. En statschef kan vara dålig, men inte särskilt bra. Detta förklarar varför det inte är angeläget att kunna välja ny statschef. Däremot är det ett problem att vi idag inte kan avsätta en sittande statschef (inom ramen för gällande grundlag). Lösningen är en statschef som tillsätts genom lotteri men avsätts genom omröstning. Så här kan det utformas.

  1. Först skapas en lång lista på alla svenska medborgare som uppfyller de krav som ställs. (Det skulle kunna vara sådant som ålder 25–67 år, ostraffad, svensk medborgare sedan minst 10 år, och dyl.) Låt oss säga att listan efter en sådan gallring omfattar 2–3 miljoner namn.
  2. Ur denna lista lottas fram en kort lista på något tusental namn. Dessa tillfrågas om de skulle kunna tänka sig uppdraget om lotten föll på dem.
  3. De som vill kvarstå i lotteriet skulle kunna sållas ytterligare ett varv genom vissa grundläggande färdighetskrav (t.ex. kunna förstå och tala engelska, kunna läsa en dagstidning, besitta sociala basfärdigheter osv.)
  4. Uppdraget lottas sedan ut bland de personer som kvarstår.
  5. Statschefen behåller sitt ämbete tills den avsätts, vilket skulle kunna beslutas om på två sätt:
    1. Enkel riksdagsmajoritet.
    2. Beslutande folkomröstning, som ska kunna väckas på folkinitiativ genom ett visst antal namnunderskrifter.

Lotterisystemet skulle behålla monarkins två verkliga fördelar. (i) Tillsättningen sker helt opolitiskt, vilket borgar för att man får en vanlig snubbe eller snubba på posten. (ii) Systemet är lite bisarrt, vilket kan väcka internationell uppmärksamhet och göra statschefen till ett dragplåster. Samtidigt undviker man de principiella problem och den olustiga historiska koppling som finns med ärvda ämbeten. Möjligheten att enkelt göra sig av med riktiga stolpskott på posten gör att vi inte behöver ligga sömnlösa av oro över vad vinnaren skulle göra på posten.

Leve slumpen! 

fredag
jan182008

Straffa bilen, inte bilisten

slagga.jpgVänsterfilsbilister är ett svårkuvat släkte. Risken för fortkörningsböter biter inte riktigt på denna grupp. Anledningen är till del att de, av bilarna att döma, ofta har tämligen gott om pengar, vilket gör dem immuna mot böter som inte är inkomstrelaterade. Men därtill kan man tänka sig att de mentalt redan räknat in väntekostnaden för böter i sin bilbudget. Eventuella böter betraktas som en normal, löpande kostnad för att få hålla fast vid önskad körstil.

Kroppsstraff är inte riktigt koscher längre i västerländsk rättsskipning. Egendomsstraff används däremot ofta, men bara i form av fantasilöst (och för statskassan gynnsamt) beslagtagande av egendom. Vad hindrar egentligen från att egendomsstraff piffas upp genom att införa litet av kroppsstraffets handgriplighet? Istället för en böteslapp kan fortköraren bestraffas med en buckla. Denna skulle utdelas  direkt vid fartkontrollen. Polis till invinkad bilist: ”Jahapp det gick lite för snabbt, det där. Det blir en intryckt högerskärm som straff. Ett ögonblick bara, så hämtar min kollega släggan.” (Om någon därefter skulle vinna vid överklagan får staten stå för reparationskostnaden.)

Bokstavliga egendomsstraff skulle sannolikt verka ytterst avskräckande på vänsterfilsbilisterna. De kör ofta dyra bilar. Vidare, och detta är en spekulation, framstår de som en aning statuskänsliga. De ser det som högstatus att ligga i vänsterfil och skuffa undan väglössen. De uppfattar sig själva som bilister som verkligen kan köra. En rejäl buckla i högersidan (mycket skämmigare än att få vänstern bucklad) blir ett skamstraff. Fabricerade parkeringsskador är också genanta att köra runt med. Vid svåra fall av trafikfarligt beteende skulle man kunna straffa bilen ännu hårdare: Limma fast ROKS-dekal på bakrutan, rista in könsord i billacken, kedja fast fem Wunder-Baum-granar i innerspegeln, limma fast plastiga raggardetaljer från Mekonomen.

Straffa inte bilisten. Straffa bilen. Vänsterfilsbilismen skulle upphöra som genom ett trollslag.

torsdag
jan172008

En okunnig tidningsanka

anka.jpgÄnnu en undersökning har funnit att väljare inte kan särskilt mycket om politik. Påståendet de svarande skulle ta ställning till den nu aktuella undersökningen löd:

Under mandatperioden 2002-2006 har vi i Sverige haft en socialdemokratisk enpartiregering.

Frågan är felställd, eftersom den är dubbelpipig, en kardinalsynd i enkätsammanhang (tipstack till min käre vän Stardust). Dubbelpipiga frågor är sådana som frågar om två saker samtidigt, som här: (1) Har vi haft en socialdemokratisk regering? (2) Var det en enpartiregering? Svaret på en dubbelpipig fråga är ofta hopplöst att tolka, eftersom man inte kan vara säker på vilken eller vilka av frågorna som egentligen har besvarats. Vad betyder svaret ”Vet inte”? Att man inte vet att vi haft en socialdemokratisk regering? Att man är osäker på om det var en enpartiregering?

Dagspressens och blogosfärens dramatiska tolkning har givetvis varit att över halva väljarkåren skulle sväva i okunnighet om att socialdemokraterna suttit i regeringsställning (några exempel: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Det är en mer än lovligt absurd tolkning som inte följer av undersökningsresultatet (eftersom frågan var dubbelpipig). Att många däremot känner sig osäkra på om samarbetspartierna egentligen ingick i regeringen eller inte, är inte det minsta förvånande. Partierna uppträdde tillsammans i tv-debatterna och hade ett formaliserat samarbete. Det är fullt rimligt om många väljare betraktade alla tre partierna som delar av samma regeringskaka och nöjde sig med en politisk förenkling: en röst på s, v eller mp är en status quo-röst vad gäller regeringsmakt.

Efter resultat av detta slag brukar snart talet om kunskapsvillkorad rösträtt vakna till liv (se kommentarsfältet). Detta lömska preludium till den välvilliga diktaturen bygger på ett missförstånd. Vuxna människor ska inte behandlas som likar därför att de faktiskt är likvärdiga i sina kunskaper och färdigheter. Självfallet är de inte det. Demokratiska principer som grundas på en fantasi om den informerade medborgaren grusas så snart de kommer i kontakt med verkligheten, och när idealen vilat på svaga grunder drar man den felaktiga slutsatsen att ofrihet måste vara lösningen på okunnighetsproblemet. I själva verket är okunnighet inte ett problem. Vi väljer att betrakta alla som likar som ett slags moraliskt ställningstagande, en attityd som följer av att rationella människor löser sina konflikter genom argumentation till den punkt där endera parten övertygas. Att beröva grupper politiskt inflytande genom att hänvisa till ”okunnighet” är ett brott mot den principen, och det kommer ofelbart att följas av fler.

---

Update 2008-02-13:

Marie Söderqvists krönika Alla borde inte ha rösträtt är ett klockrent exempel på hur man kan dra felaktiga slutsatser av undersökningen.

söndag
jan132008

Tjockskallighetens ideal

asna.jpgI årets läsvärda Edge-fråga berättar framstående forskare om viktiga områden där de har bytt uppfattning. Ja, ändrat sig, alltså. Vetenskapligt arbete resulterar idealt i ny kunskap och lämnar ihjälslagna fördomar efter sig där det drar fram. Visst, fåfänga och envishet kan förlänga teoriers livslängd bortom vad som motiveras av data, men grundinställningen ska man inte ta miste på. Man sysslar med vetenskap för att lära sig något nytt och ta reda på vilka befintliga uppfattningar som är felaktiga.

Politik fungerar som bekant annorlunda. Där är det en dygd att vara ”trogen sina ideal”. Gunnar Fredriksson gav en fin beskrivning av detta tjockskallighetens ideal i Det politiska språket:

Åsiktsförändringar förföljes ihärdigt inom politiken. Häri skiljer sig politiken från vetenskapen och liknar teologien. Ingen vetenskapsman skryter med att inte ha ändrat åsikt under t ex de senaste trettio åren, men inom teologien upprätthåller man även mycket gamla dogmer, och inom politiken anses det omoraliskt att ändra sig, även om samhället och samhällsvetenskapen gör det (s. 98).

Hur kan en så öppet anti-intellektuell kultur grassera i partipolitiken utan att väljarna vomerar? Det finns en enkel förklaring, som gott kan framhållas eftersom politiker (och väljare) annars framstår som väsentligt dummare än de är.  Det uppdrag väljarna ger till den politiska representanten är att vara förutsägbar. En sådan kvalitet är svår, om än inte omöjlig, att förena med självständigt, kritiskt tänkande. För att framhålla sin ideologiska leveranssäkerhet måste en politisk kandidat naturligt tona ned sin benägenhet att ändra uppfattning emellanåt. Kamouflaget är ofta nästintill perfekt.

fredag
jan112008

Solglasögon och socialitet

solglasogon.jpgInget slår ett par mörka solglasögon för den där farliga, opålitliga looken. Det är besvärande att konversera en person man inte kan se i ögonen. Dolda ögon ger ett intressant socialt övertag. Vi störs normalt av att inte veta vart andra människor tittar. På det sättet skiljer sig synen från andra sinnesorgan. Vi begär inte att veta vad andra lyssnar på och provoceras inte av medpassagerarens hörlurar. Vi förväntar oss inte att veta vilken smak de har i munnen eller vilken lukt de känner i näsan. När det gäller syn är vi inte lika fördragsamma. Undanhåller man tittinformation är det litet fuffens.

Människans ögon har ett särdrag som gör det enkelt att även på relativt långt håll kunna avgöra i vilken riktning andra tittar – synliga ögonvitor. Denna vita bakgrund är inget anatomiskt krav för välfungerande ögon, utan en kuriositet som skiljer oss från övriga primater. Synlig vita är undantaget, inte regeln.

Gener för synlig ögonvita kommer från förfäder som av någon anledning dragit fördel av att andra har kunnat notera vad de tittar på. Att andra har nytta av denna information är en sak, men vad skulle den storögde själv ha att vinna på att bjuda på sådan kunskap? I en social miljö med samarbete till ömsesidig nytta har jag fördel av att andra kan följa min blick.

One possible answer, what we have called the cooperative eye hypothesis, is that especially visible eyes made it easier to coordinate close-range collaborative activities in which discerning where the other was looking and perhaps what she was planning, benefited both participants (Tomasello via Dawkins).

Detta kräver en social miljö, där jag oftare tittar på bär vi plockar tillsammans än bär som jag har tänkt stjäla från dig. Således ska man inte bara hålla sig borta från personer som bär mörka solglasögon. Även småögda typer bör undvikas.

Page 1 ... 114 115 116 117 118 ... 119