Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
feb242008

Vettiga väljare trots allt?

Gång efter annan ger surveyundersökningar en hårresande bild av den politiska okunskapen hos valmanskåren. Men i vilken utsträckning är det verkligen den svarandes klena kunskaper som uppmätts? Tidigare har Jacob Christensen  skrivit om enkättröttheten hos danska hushåll och frågat sig om inte detta är en faktor som borde uppmärksammas mer.

Nu rapporterar The Monkey Cage om en ny studie av Arthur Lupia och Markus Prior, där de bland annat testar för effekten av ekonomiska incitament att korrekt besvara politiska kunskapsfrågor. Jodå, det politiska minnet klarnade något hos de svarande när det låg ett par dollar i potten.

The experiment had four conditions:

1) A control group, which had 1 minute to answer each question.
2) The “money” group, which had 1 minute to answer each question and was paid $1 for each correct answer.
3) The “time” group, which was given 24 hours to answer these 14 questions.
4) The “money + time” group, which was given 24 hours and $1 per correct answer.

The results? Here is the mean number of correct answers in each group:

Control: 4.5 (out of 14)
Money: 5.0
Time: 5.4
Money + time: 5.6

Man kan dock ifrågasätta i vilken utsträckning detta resultat har bäring på diskussionen om den kunskap/okunskap som ligger till grund för valhandlingen. Incitamenten att tänka efter innan man röstar är trots allt obefintliga. Snarare har detta relevans för diskussionen om en sovande politisk potential som kan mobiliseras i kritiska lägen. 

fredag
feb222008

Klagomål och kundvård

Det är viktigt med goda kundrelationer. Min erfarenhet är att företag brukar vara tillmötesgående och lyhörda. Numera bryr jag mig mycket sällan om att klaga på bristfälliga produkter. Tidigare hade jag mer fritid och försökte därför vara en aktiv och medveten konsument. Som framgår av följande exempel kunde korrespondensen bli läsvärd.

 1685158-1361920-thumbnail.jpg

(Klicka på bilden för förstoring.) 

fredag
feb222008

De nya debattvillkoren

N orberg-striden är det senaste exemplet på en hoppingivande förändring av villkoren för politiska debatter. Vad är egentligen den principiella skillnaden mellan det nya och det gamla? Och vilka debattörer av den gamla skolan kan överleva i det nya landskapet?

divider.jpg

1. Skräckexemplet: Muntliga debatter

Akademiska seminarier och muntliga debatter är nästen för intellektuell ohederlighet och slarvigt tänkande. Jurister brukar göra distinktionen mellan att ha rätt och att få rätt. I muntliga debatter är det förra varken nödvändigt eller tillräckligt för det senare. Debattframgång kräver munläder och fräck tvärsäkerhet. Hur det är beställt med verkligheten är inte särskilt noga, så länge man övertygande förmår hävda att ditten minsann har belagts i rader av undersökningar eller att datten aldrig någonsin har inträffat. Med hjälp av några retoriska figurer, en klämmig fras som rimmar eller ett Tage Danielsson-citat så är saken avgjord.

Seminarier och muntliga debatter är skräckexempel som scorar bottenvärden på båda de variabler som skapar en genomlysande debatt: parallellitet och retrospektion.

  1. En muntlig debatt är strikt seriell. Man pratar en åt gången. Fördelen är förstås att man hör vad som sägs. Men det finns två allvarliga nackdelar med seriella debatter.
    1. Fattigdom. Väldigt lite blir sagt under en seriell debatt. Utrymmet är mycket begränsat, och varje talare får i bästa fall blott sin rättvisa lilla andel av talartiden. Detta gör det möjligt att komma undan med dumheter helt enkelt genom att andra inte hinner bemöta dem.
    2. Hierarki. När väldigt lite kan bli sagt måste någon bestämma vem som får tala. Ju mer seriell debatten är, desto mer uttalad gatekeeper-funktion krävs. Gatekeepern har ypperliga möjligheter att utnyttja sin maktposition till att styra debattens riktning och slut.
  2. En muntlig debatt utspelar sig enbart i ögonblicket – retrospektionen är så gott som obefintlig. Man pratar bara här och nu. Debatten tar inte paus för att låta deltagarna verifiera ett tvivelaktigt påstående som just yttrades eller för att kolla upp gamla uttalanden. Ja, det är över huvud taget svårt att exakt återge vad någon sade i ett tidigare inlägg. I själva debattögonblicket är det enda som finns det mer eller mindre tydliga minnet av en serie påståenden. Dumma uttalanden sjunker snabbt ned i sedimentet.

2. Halvmesyren: Tidningsdebatter

Tidningsdebatter av det traditionella snittet är inte fullt så intellektuellt ruttna som muntliga debatter brukar vara. Det finns ett litet inslag av parallellitet och en liten nypa retrospektion. Överlag är dock möjligheterna till debattmanipulation mycket goda.

Gatekeeper-funktionen är fortfarande uttalad i en tidningsdebatt. Spaltutrymmet är begränsat och antalet tidningar litet. Den typiska tidningsdebatten består av ett utspel, en replik och en slutreplik. I sin missbrukade form blir detta: ohederligt utspel, ilsken replik samt en ohederlig slutreplik som upprepar utspelet. Någon enstaka gång breddas tidningsdebatten till att föras på en handfull debattsidor och kan sträcka sig över en handfull replikskiften. Likväl handlar det alltid om ett mycket begränsat debattutrymme. Om argumenten är alltför komplexa, eller de dumheter som ska bemötas är alltför omfattande, faller man på platsbrist.

Retrospektionen i tidningsdebatter var, före Googles och de digitala press- och tidskriftsarkivens tid, tämligen begränsad. En tjugoåring av idag kan nog inte föreställa sig de arbetsinsatser som krävdes för att plocka fram gamla tidningsdebatter. Att exempelvis följa användningen av ett politiskt begrepp över tid var för tjugo år sedan en uppgift värdig en doktorsavhandling. Att pröva ett påstående mot den senaste SCB-statistiken krävde timmar av arbete och promenader. Idag kan materialsökningen klaras av med en knapptryckning. Med den begränsade temporala backspegel som fanns under tidningsdebatternas era var möjligheten för gamla lik att få ligga kvar i garderoben någorlunda god. Ohederlighet och mentala slapptorskar trivs bra i den miljön.

3. Full transparens: Parallella nätdebatter

När debatten flyttar ut på nätet och tryckta medier blir blott en form bland många, blir både parallelliteten och retrospektionen maximal.

  1. Många har noterat att gatekeeper-funktionen försvinner på nätet. Röster kan inte tystas, vilket ger en brokigare debattskara. Men en minst lika viktig effekt är att debattörerna blir betydligt fler än tidigare. Och ju fler debattörer, desto större sannolikhet att någon i skaran punkterar ohederliga argument, vederlägger felaktiga påståenden och plockar ned pösmunkarna.
  2. Retrospektionen på nätet är obarmhärtig. Gud må förlåta, men Google glömmer aldrig. I sökmotorernas och de digitala arkivens djup står allting att finna. Och när antalet arkeologer, tack vare avskaffade gatekeepers, blivit så mycket större är sannolikheten mycket stor att det som finns där nere också förr eller senare kommer att bli återfunnet.

4. Att överleva i den nya miljön

Vad krävs av en debattör för att kunna överleva i det nya debattklimatet? Den första tanken är: att ha rätt. Vid närmare eftertanke är det inte en helt korrekt beskrivning. Tyvärr kommer inte debattlandskapet plötsligt att börja befolkas av intellektuella gudar, allt igenom sanningsskådande. Var skulle de komma ifrån? Man kan förvänta sig precis lika ofullkomliga människor i alla politiska läger även i framtiden.

Det man däremot kan säga är att det blir nödvändigt att vara intellektuellt hederlig. De gamla, mer eller mindre seriella debatterna, innebar en låg transparens som belönade tjuvknep, retorisk glans och lögnaktig fräckhet. Den tiden är förbi. I det nya välupplysta landskapet utsätts gamla taskspelare för obarmhärtiga byxryck. De inser inte att spelet förändrats och faller mycket hårt.

’Cause there’s always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall

Det som kommer att krävas är inte att alltid ha rätt. Det har ingen. Däremot kan man inte längre komma undan med att vara avsiktligt vilseledande. Vidare måste man vara beredd att backa och revidera ohållbara ståndpunkter när man råkar krocka med verkligheten.

Kort sagt: Tiden har kommit för vanlig intellektuell hederlighet. Å, vad jag har längtat efter den förändringen.

måndag
feb182008

Rödgardister i vår tid

Zarembas artiklar är strålande. Men det som gör dem skakande är känslan av att det handlar om så mycket mer än Lärarhögskolan i Stockholm. Idag råder en ängslig skotträddhet i svensk politisk debatt, där vår tids rödgardister gjuter skräck i omgivningen genom att skippa argument för att istället vifta med brännjärn av modell ”Islamofob!”, ”Rasist!” och ”Sexist!”.

Ett aktuellt exempel är Andreas Malm, som i en artikel i Folkets Nyheters kulturdel talar om den ”sjukliga islamofobin” – och därmed knyter an till en fin tradition att stämpla sina meningsmotståndare som inte bara onda utan dessutom sinnessjuka.

Ett annat färskt exempel på känslan för proportioner hittar man hos Ali Esbati som fastslår att ”högern är predisponerad till rasism”, och kallar en högst resonabel diskussion mellan Popova, Gür och gänget för ”motorn i samtida svensk rasism”.

Det är en sak att inte hålla med motståndaren, att angripa varandras argument, att ifrågasätta data. Alla ska tåla att få sina argument kritiskt prövade. Men grunden i politisk debatt måste för tusan gälla sakfrågan. Här handlar det istället om att demonisera motståndaren till varje pris: ”Säger du emot mig har du inte bara fel. Du är därtill en dålig människa med onda avsikter.” Den sortens gälla, obehagliga tonläge har gjort att vissa politiska frågor har överlåtits till gaphalsarna – en seger på walk-over. Det är en tragedi för det svenska politiska samtalet.

söndag
feb172008

Våld på agendan

Förslag på essäfråga för en statsvetenskaplig grundkurs:

Analysera nedanstående data ur ett agenda setting-perspektiv.

Diagram 1. Antal anmälda fall av misshandel år 2007, per offerkategori. (Källa: BRÅ)

valdperoffer.GIF 


Diagram 2. Antal träffar i riksdagens protokoll 1990–2006, per sökfras.

valdperfras.GIF 


Diagram 3. Tidsserie över antal träffar på frasen ”Våld mot kvinnor” i riksdagens protokoll 19902006.

valdtidsserie.GIF 

söndag
feb172008

Alla dessa diagnoser

Maciej Zarembas lysande artikel om kränkningsinflationen och lipsilleriet på Lärarhögskolan i Stockholm väcker minnen från min tid som universitetslärare. På många sätt var det en mycket trevlig erfarenhet. Studentkontakten kan vara enormt stimulerande, det är roligt att föreläsa och det värmer hjärtat varje gång man hör en tioöring trilla ned i en nyfiken hjärna. En tråkigare sida av undervisningen visade sig när det var dags  att examinera. Då dök diagnoserna upp bland underkända studenter, till största delen ”dyslektiker”.

sjukling.jpgFör att spara luft åt förutsägbara åsiktspoliser med en gång: Ja, jag känner givetvis till att det verkliga handikappet dyslexi existerar, och offentlig verksamhet bör givetvis inom rimliga gränser anpassas för att göras tillgänglig även för folk som inte är skapade enligt standardplan 1A. Fina fisken. Men diagnoser som dyslexi och ADHD är sedan länge shanghaiade, bortförda från sin medicinska hemvist, och har ställts i det allmänna lipsilleriets tjänst (en inflation som skulle göra mig rasande om jag vore en verklig dyslektiker). En gång i tiden, när en spade fortfarande kallades för spade, kunde läraren säga till föräldrarna att lille Kalle är dålig i svenska och bråkar på lektionerna. Idag skulle man säga att han har dyslexi och en släng av ADHD. Felanvändningen av begrepp som dyslexi förvanskar ordet till en skonsam synonym för ”intellektuellt lågpresterande”, väsenskild från begreppets korrekta, medicinska användning. Alla dyslektiker stavar illa, men om alla som stavar illa befordras till dyslektiker saknar ordet mening.

Självdiagnosticerad dyslexi var som sagt den vanligaste åkomman bland underkända studenter, men floran av handikapp var ganska brokig. Den märkligaste diagnos jag hörde åberopas för att få särskild examinationsform var dåligt minne. Ett par veckor före tentamen förklarade studenten att hon hade en sjuklig minnesstörning. Om en frisk person har, säg, 10 ”minnesenheter”, hade hon med sin speciella störning blott 2–3 enheter.  Därför bad hon om att examineras i särskild ordning anpassad för hennes handikapp. Om jag i förväg talade om exakt vilka frågor som skulle komma på tentamen, kunde hon nöja sig med att memorera just denna del av kurslitteraturen. Jag frågade hur hon såg på rättvisan i detta, med tanke på att andra studenter förväntas behärska all kurslitteratur. Svaret kom med en hastighet som skvallrade om repetition: ”Rättvisa?! Hur rättvist är det att jag har dåligt minne, då?”

Svaret väcker i och för sig en intressant fråga. I rådande system berättigar viss typ av mental oförmåga till särskilt stöd, medan annan oförmåga inte gör det. Dyslexi – jajamensan. Dåligt minne – glöm det. För att inte tala om dåligt förstånd. Utan att ifrågasätta att handikappstöd kan vara välmotiverat, kan man ändå fråga sig hur och varför gränsen dras just där den gör.

torsdag
feb142008

Vapen i rymden

En pistol ingår i utrustningen på den internationella rymdstationen. Hur har man egentligen resonerat när man nöjde sig med en pistol? Den enda nödsituation som verkligen kräver ett vapen är om man har en beväpnad galning på halsen, vilket förutsätter att fel astronaut lagt rabarber på pistol #1. Följaktligen krävs minst ytterligare en pistol för att reda ut situationen. Ett annat alternativ är att inte ha någon pistol alls ombord.

torsdag
feb142008

Bloggtips

Statsvetaren och sedermera cross over-kriminologen Björn Johnson är en läsvärd skribent av den orädda sorten. Bland de underhållande numren på hans repertoar märks ingående anklagelser om forskningsfusk om sprutbytesprogram. (Handen på hjärtat, vem går inte igång på att se blodspillan i debatten?) Under signaturen Stardust har han alldeles nyss börjat blogga. Om historien säger något om framtiden kan man förvänta sig många intressanta rallarsvingar.

söndag
feb102008

Analys i slumpens rike

En samhällsvetare värd sitt salt kan ta vilket socialt mönster som helst och ge tre, fyra teoretiska förklaringar till det. Denna fabuleringsförmåga skulle inte vara så förödande om det inte vore för att även komplett slumpmässig variation ger upphov till mönster, så kallad regression mot medelvärdet:

  • Varför tenderar mycket långa föräldrar att få något kortare barn?
  • Om en idrottare haft en ovanligt bra säsong, varför tenderar nästa säsong att vara sämre?
  • Varför tenderar en regeringskoalition som sjunkit ovanligt snabbt i opinionsmätningarna att sedermera stiga igen?

Där inga som helst samband finns, där utfallet är slumpmässigt, kommer avvikelser från medelvärdet att följas av en tendens att med tiden återgå till medelvärdet igen. Extremt höga värden tenderar att följas av lägre, medan låga värden tenderar att följas av högre. Kort sagt tenderar slumpmässig variation att jämna ut sig över tiden. Och detta mönster kan snillrika experter koka ihop teoretiska förklaringar till, trots att det räcker med en näve slump för att skapa ”sambandet”.

Som alla väsentliga frågor, kan även denna illustreras med en övning i Excel.

Säg att vi studerar 3oo partiers framgång i opinionsundersökningar under tolv månader. Opinionsstödet mäter vi på en skala från 1 till 10. Oss ovetande varierar opinionsframgången i själva verket slumpmässigt mellan månaderna med ett medelvärdet på 5,5. Men vi börjar leta efter mönster. Först plottar vi partiernas genomsnittliga stöd under januari till juni mot stödet under juli till december. Vi får då följande bild:

 nollsamband.GIF

Tja, detta var ett präktigt hagelskott som inte verkar säga så mycket. Men skenet bedrar. När man jämför förändringen mellan första och andra halvåret uppträder ett mönster. I följande bild ger x-axeln medelvärdet under första halvåret, medan y-axeln ger differensen mellan medelvärdena för första och andra halvåret.

tothemean.GIF 

Berg, sjunken, djup stån opp! Det kan kanske tyckas litet mystiskt att ett sådant mönster uppträder i en slumpmässig fördelning. Tänker man efter är det inte särskilt konstigt. I det här fallet varierar vår variabel mellan1 och 10, vilket betyder att medelvärdet tenderar att bli 5,5. För ett parti som, rent slumpmässigt, råkade få ett dåligt första halvår med ett medelvärde under 5,5 kommer det förväntade medelvärdet för hösten följaktligen att ligga högre än vårens, medan det omvända gäller för partier som råkade få en stark vårsäsong.

Så enkla statistiska samband behöver dock inte hindra en uppfinningsrik analytiker från att kläcka djupsinnigheter. Först behövs en säljande beteckning. Vad sägs om utmattningsfenomen, som namn på vår ”upptäckt”? Målande och lätt att komma ihåg. Det gäller att ha hit-känsla när man väljer namn. Därefter behövs en ”modell” som ger litet teoretisk fernissa till vår förklaring. Några termer med boxar och pilar gör susen:

modell2.gif

Sådärja. Här ser man klart och tydligt hur det hänger ihop, med en dubbelriktad pil som grädde på moset: se så komplext det är! Och vi har siffror som backar upp modellen. Tidig framgång ger ju sen motgång, titta bara på plotten. Oslagbart! Nästa hållplats: expertpanelerna.

[Dataset, Excel-dokument, 142 kb] 

Page 1 ... 113 114 115 116 117 ... 119