Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
mar232008

De sista troende

Förmånen med att ha utbredda vanföreställningar är att man kommer att stöta på motargument. Motargument är just en förmån, inte en rättighet. Ungefär som sjukdomar som drabbar västerländsk medelklass, är utbredda missuppfattningar något vi lägger ned energi på att argumentera emot. När en missuppfattning blivit tillräckligt ovanlig och perifer lämnas vanligtvis de sista troende åt sitt öde. När halva befolkningen fortfarande trodde att Jorden var platt kan man tänka sig att det fanns en levande debatt, att det pågick upplysning om att Jorden faktiskt var rund. De sista exemplaren struntar vi i. Vem bryr sig vad de tror? Jag hör ingen ropa efter ett nytt statligt Forum för levande geografi.

sisteman.jpgSom de mytomspunna japanska soldater som sägs ha gömt sig i Stillahavsgrottor och hållit stånd omedvetna om att Andra världskriget var över, finns dessa små enklaver av grav förvirring. Alltid finns det någon som framhärdar i debatter som i själva verket avgjordes för decennier eller århundraden sedan. Marginalkostnaden för att övertyga de sista troende är alltför stor, samhällsvärdet av deras omvändelse minimal.

Var går gränsen? När är antalet så decimerat och argumenten så stukade att vi andra lugnt kan dra vidare och ägna oss åt viktigare frågor? I Sverige är knappt 10 procent av befolkningen fortfarande kristen i verklig mening, dvs. personer som uppger frälsning som ett mycket viktigt livsmål (SOM 2005 2006, s. 11). Som jämförelseobjekt kan nämnas att nästan var fjärde svensk tror att astrologi är en vetenskap. Att ta debatten med de sista exemplaren är inte fel i sig. Man kan ha olika skäl att vilja resonera med den japanske soldaten i grottan. Kanske satt man själv i en grotta tidigare och engageras därför särskilt av frågan, kanske är man helt enkelt en människovän som inte är beredd att vända någon ryggen. Men kriget är slut.
lördag
mar222008

Vetenskapsdisco

 

Yeah, uh, I am a scientist.
Cause I could live on science alone.
We've gotta live on science alone.

(Dandy Warhols - I am a Scientist) 

Något för dansgolvet på nästa disputationsfest? 

lördag
mar222008

Recension: Explaining Postmodernism

Varför brukar samhällsvetenskapens postmodernister vara så… (hm, vilket ord är lämpligt?) ja, sådär som postmodernister tenderar att vara? Det är ett släkte som kan kännas mycket främmande för oss som tror att upplysning, rationalitet och sanning står för framåtskridande och humanism, vi som inte insett att de är täckmantlar för utsugning, neokolonialism och patriarkalt förtryck.  Hos Johan Norberg hittade jag ett inlägg som gjorde mig nyfiken på Explaining Postmodernism av Stephen R. C. Hicks.

Hicks vill ge en förklaring till varför postmodernismen fått sådan utbredning och varför den fått en så påtaglig vänsterinriktning. Tesen är att den akademiska vänstern stod inför ett dilemma efter 1956-års Ungernkris, utskåpningen av Stalin och den enastående välståndsökningen i kapitalistiska ekonomier. När fakta på marken kolliderar med ens grundläggande politiska övertygelse kan man gå två vägar. Antingen reviderar man teorierna eller så avskaffar man ”fakta”. Den akademiska vänstern valde det senare. Postmodernismens  relativistiska kunskapssyn –”sanning” är blott en konstruktion och ett maktverktyg så skapa din egen! – fyllde behovet perfekt.

Hicks tes framstår som rimlig, även om den idéhistoria han tecknar är kompakt och kortfattad till den grad att den känns mager. Jag bjuds på en serie suggestiva nedslag och hårresande citat, men saknar en genomgång som visar att materialet är representativt och inte blott en guidad tur i ett skräckkabinett. Det här skulle inte varit något större problem om det inte vore för att Hicks emellanåt hanterar sin filosofihistoria på ett ganska hårdhänt och nyanslöst sätt. Det är många huvuden som rullar efter snabbt avkunnade relativist-domar. Redan bokens omslag torde göra en och annan läsare misstänksam.

 1685158-1431633-thumbnail.jpg
Rousseau, Hegel, Marx, Spengler, Heidegger... ok, bad guys... Russell, Popper. WTF?! Popper?! Russell?!

I detta menageri av den politiska filosofins stinkers spikar Hicks upp Russells och Poppers huvuden. Varför då? Deras försyndelse är att de kritiserat den naiva epistemologi som Hicks tycks förespråka (hjärnan är en alltigenom förnuftig sanningsskådande kunskapsapparat som liksom bara vet och skådar om man skärper blicken lite extra). Popper skyfflas bort tillsammans med sådana som Kuhn och Feyerabend (!) därför att dessa

despite wide variations in their versions of analytic philosophy  – all argued that our theories largely dictate what we will see. ... This conclusion about perception is devastating for science: If our percepts are theory-laden, then perception is hardly a neutral and independent check upon our theorizing. If our conceptual structures shape our observations as much as vice versa, then we are stuck inside a subjective system with no direct access to reality. (s. 74)

Jösses vilken brist på nyanser! Popper har verkligen inte hävdad att teorier ”largely dictate” vad man kan se. Hela poängen med Poppers vetenskapsteori är för tusan att teoriladdade data inte behöver innebära att teorier inte kan prövas kritiskt, att vi inte sitter fast i subjektivism även om vår perception är ofullständig. Att vi inte har ”direct access” betyder inte att vi skulle sakna andra former av ”access”. Det finns liksom fler positioner i frågan än naiv realism och total subjektivism. Och att ett epistemologiskt argument skulle vara ”devastating for science” är givetvis helt ovidkommande för frågan om hur korrekt argumentet är.

Boken är tyvärr impregnerad av detta slags svepande antingen-eller-argumentation. Jag saknar den generösare inställning man hittar i exempelvis Ian Hackings The Social Construction of What? Postmodernismen är inte så fullständigt renons på intressanta idéer som Hicks gör den till, och kunskapsteorins problem är verkliga och måste kunna diskuteras utan att man ska brännas som relativistisk kättare. Bristen är olycklig, eftersom Hicks grundtes skulle överleva utmärkt även utan dessa brösttoner om förskräckliga filosofer som yppat saker som är ”devastating for science”.

Boken är intressant och givande läsning för den läsare som redan är någorlunda bekant med materialet och kan se förbi de överdrivet kategoriska formuleringarna. Den läsare som inte redan känner till terrängen och använder Hicks som enda karta riskerar däremot att missa nyanserna i debatten.

tisdag
mar182008

Alkohol och forskningsframgång

Vissa forskningsresultat är mindre önskvärda än andra. Diskussionen om vad som bidrar till akademisk produktivitet och forskningsframgång kommer hädan efter inte att bli sig lik. Frågan om alkoholens inverkan på forskningssnillet har nu prövats i en undersökning.

According to the study, published in February in Oikos, a highly respected scientific journal, the more beer a scientist drinks, the less likely the scientist is to publish a paper or to have a paper cited by another researcher, a measure of a paper’s quality and importance.

The results were not, however, a matter of a few scientists having had too many brews to be able to stumble back to the lab. Publication did not simply drop off among the heaviest drinkers. Instead, scientific performance steadily declined with increasing beer consumption across the board, from scientists who primly sip at two or three beers over a year to the sort who average knocking back more than two a day.

Släpp allt ni har för händer. Nu måste vi förena våra krafter i att bortförklara sambandet! Vända på kausaliteten? (Tröstsupning har man ju hört talas om.) Ett skensamband? Nog kan vi gräva fram någon variabel som orsakar såväl forskningstorka som ymnigt ölintag. Till attack!

[Via  John Hawks]

torsdag
mar132008

Nu börjar flummet på Kuba

notisband-ovre.jpg
Det var väl det man anade. Brorsan Raul har knappt hunnit ta över rodret på paradisön Kuba och redan börjar flummet. Nu har det blivit tillåtet att sälja datorer och dvd-spelare utan särskilt tillstånd. Det finns dessutom planer på att eventuellt tillåta försäljning av brödrostar från och med år 2010 om elproduktionen utvecklas som planerat. Man häpnar över denna slapphet, denna fixering vid ytliga materiella ting. Hur skall det nu gå med solidariteten och jämlikheten?
notisband-nedre.jpg
torsdag
mar132008

Lästips: Spelteori och Kalla kriget

notisband-ovre.jpg
Senaste numret av Wired bjuder på en mycket läsvärd artikel om den olustiga kombinationen Nixon + Kissinger + kärnvapen + spelteori.

Kissinger had studied game theory as a young academic and strategic theorist at Harvard. In the early '60s, he was part of a group of World War II veterans who became the oracles or "whiz kids" of the nuclear age. Working at newly formed institutes and think tanks, like the RAND Corporation, they preached that the proper way to deal with the existence of nuclear weapons wasn't to act as if the situation was so grave that one couldn't even discuss using them; it was to figure out how to use them most effectively.

Dr. Strangelove, släng dig i väggen. Frågan om spelteoretiska insikter i sig själv ger upphov till det beteende teorin försöker modellera ska kanske inte viftas bort alltför snabbt.
notisband-nedre.jpg

onsdag
mar122008

Recension: Muslimer i Gallupundersökning

islamcover.jpgKvällens läsning består av den nyutkomna boken Who Speaks for Islam? – What a Billion Muslims Really Think. Materialet som ligger till grund för denna lovande titel är inget mindre än den hittills största världsomfattande Gallupundersökning som gjorts bland världens muslimer. Här borde det kunna vankas riktigt intressant läsning.

Men det gör det inte. Det genomgående resultatet är att världens drygt en miljard muslimer till största delen består av vanligt, hyggligt folk som oroar sig för ungefär samma saker som alla vi andra. Det är förvisso en poäng som kan förtjäna att upprepas emellanåt, men torde inte vara någon större aha-upplevelse för en normalbildad person.

Och vad får man veta om Den Där Stora Frågan? Av de svarande anser 7 % att 11 september-attacken var ”completely justified” (s. 69). Tillräckligt många för att synas på radarn, men inte precis någon typisk inställning. Boken höjer sig över trivially true-nivån när dessa 7 % radikala extremister analyseras (s. 71–80):

  •  37 % är kvinnor.
  • De är inte arbetslösa i större utsträckning (20 % i båda grupperna).
  • De är i genomsnitt mer välutbildade.
  • De uppger högre inkomster.
  • De är nöjdare med sin levnadsstandard och livskvalitet.
  • De ser ljusare på sin egen framtid.
  • De besöker inte moskéer oftare.
  • De uppger inte att religionen spelar en större roll i deras liv än vad moderata muslimer gör (94 % respektive 90 %). Å andra sidan, med siffror som redan ligger uppe i taken är det svårt att få variation här.
  • De är mer pro-demokratiska än moderata muslimer. 50 % instämmer i att ”moving toward greater governmental democracy will foster progress in the Arab/Muslim world”, att jämföra med 35 % bland moderata muslimer.

Åtminstone mina ögonbryn höjdes inför dessa resultat. Kopplingen mellan radikal islamism och desperat fattigdom får sammanfattningsvis inte stöd i denna undersökning. Snarare framstår utrikespolitiska motiv som viktigast.

Men dessa resultat till trots känns boken tunn och pratig. Analysen är ytlig, och sambandsanalyser lyser med sin frånvaro. I rätta händer skulle materialet kunna säga något riktigt intressant. Kanske i en annan bok.

onsdag
mar122008

Prokrastinering i riksdagen?

I en färsk IFAU-rapport har Eva Mörk och Matz Dahlberg visat att politiker använder budgetsocker som bete i röstfisket. Men inskränker sig valårseffekter till offentliga utgifter och skattesatser?

En rimlig hypotes är att riksdagspolitiker prokrastinerar precis som vi andra. Varför anstränga sig i år när man kan vänta till nästa år? Efter tre års småslött navelpillande skulle det annalkande valet tvinga fram kaskader av politisk aktivitet under det sista året på mandatperioden. Efter valet kan man sedan åter slå sig till ro.

När man ser på antalet motioner per riksdagsår under de senaste tio åren tycks det finnas stöd för hypotesen:

 antalmotioner.GIF

Diagram. Antal motioner i riksdagen 1997–2007.

Om man däremot försöker tänka kritiskt istället för sensationsjournalistiskt och tittar på en längre tidsserie, ser det värre ut för hypotesen. Med data för 1979–2007 överlever den inte ett ensidigt t-test (p. = 0,079).

Usch, jag avskyr när sådant händer. Men idén är intuitivt rimlig, tycker jag. Räcker inte det?

söndag
mar092008

Flygplan

Miljöer som är fattiga på intryck tvingar en att fokusera på småsaker. Två frågor man, av ren uttråkning, ställer sig under flygresor får här sitt svar.

1. Vad betyder pling-ljuden som kommer då och då?

Plingandet är föga förvånande ett kommunikationssystem för besättningen. Det finns tre olika plingsignaler: ett, två samt tre pling. Ett pling betyder att flygningen, så att säga, går in i nästa fas. Bälteslampan har släckts, dags att köra kaffevagnen, dags att påbörja landing osv. Två pling betyder ofta att piloten vill ha kontakt med kabinpersonalen för att informera om något. Tre pling betyder att något riktigt spännande och oförutsett har hänt. En passagerare har fått en hjärtattack, planet har fått motorproblem, tja, fyll i själva…

[Källa]

2. Vart tar flygvärdinnorna vägen efter landning?

 If you want to meet flight attendants outside the work environment, it's as simple as going to the bar of the hotel nearest the airport, where you'll find airline crews unwinding at any time of day. Sometimes we party with staff from another airline in someone's room, the hotel lounge, or poolside. Snacks and cocktails are always provided by the airline (wink, wink).

[Confessions of a flight attendant

Page 1 ... 111 112 113 114 115 ... 119