Alienation

Flyttkarlarna stånkade våldsamt när de bar upp vårt bohag för trapporna. (5,5 ton, de vägde lasten.) När jag läste vad vi skrivit på vissa av lådorna kom jag att tänka på Marx alienationsteori:

• ”IKEA-kataloger 1995–2008”
• ”Dukar som vi aldrig använder. OBS: inte bara skit”

Man resonerar som så, att det det är ok med 10 % istället för 15 % andel, om man bara får ett bra argument för affären. (Huh? tänker jag. Vad ska man med argument till, de betalar inga räkningar.)

Det är så att man skäms. Hur känns det egentligen att knäcka ryggen på att bära upp någon annans blytunga flyttlåda, uppmärkt ”Dukar som vi aldrig använder”? Är inte fyrtio kilo alltid fyrtio kilo och ett avtal alltid ett avtal? Jo, så betraktar jag världen omkring mig. Det är priser och avtalsvillkor som gäller, medan argument och sociala sammanhang mest är för skens skull. Men livet (och min socialt mycket mer lyhörda hustru) har lärt mig att denna inställning skär mot hur folkflertalet faktiskt ser på överenskommelser. Man resonerar som så, att det det är ok med 10 % istället för 15 % andel, om man bara får ett bra argument för affären. (Huh? tänker jag. Vad ska man med argument till, de betalar inga räkningar.) Man tänker, att det är ok att bära upp ditt blytunga linneförråd för det överenskomna priset, så länge det verkligen är viktiga prylar som du värdesätter. (Huh? tänker jag. En fyrtiokiloslåda väger inte mer, bara för att den är fylld med skräp.)

Jag undrar om inte Marx ändå var något väsentligt på spåren just när han pratade om alienation. (Ha, vem väntade sig den meningen på den här bloggen?) Kontrakt och avtal har för många en lustig psykologisk sida som kanske skulle förtjäna mer uppmärksamhet även i rationella analyser. Varför har folk egentligen en preferens för att utföra viktigt arbete till en rättmätig ersättning, även om denna viktighet inte kommer de själva till gagn och den rättmätiga ersätningen inte är ett öre större än en lön som inte behängs med slikt normativt bladguld?

Sorry, inget bra svar på frågan. Skulle jag dra till med något skulle det handla om rädslan för att bli lurad (därför behov av argument) och begär av social status (därför behov av viktiga = värdesatta arbetsuppgifter).

Storlekens betydelse

När storlekens betydelse diskuteras, gäller det oftast i grund och botten relativ storlek. Relativa storleksskillnader, såsom att ett par byxor bör vara något större än den underkropp som ska kläs i byxorna, är viktiga men inte speciellt gåtfulla. Svårare är frågan varför världen har den absoluta skala den har.

Biologisk storlek

Grovt sett ligger encelliga organismer i mikrometerspannet, insekter ligger i millimeterspannet, ryggradsdjur ligger i decimeterspannet osv. Varför då? Är vår världs absoluta skala given av vissa betingelser, eller kan man föreställa sig världar liknande vår egen med exempelvis en fauna vars storleksordning radikalt avviker från vår? Är det tänkbart att vi, när vi äntligen möter högintelligenta utomjordingar, upptäcker att de är 0,3 mm långa – vilket är en alldeles lagom längd för att jaga de 0,1 mm långa bytesdjur som de lever på?

När man skalar upp eller ned ett tredimensionellt objekt förändras relationen mellan objektets yta och dess volym. Jag tycker personligen att det är ytterst kontraintuitivt, det ser ju precis likadant ut fast mindre/större, men det räcker med högstadiematematik för att kontrollera att det ligger till så

Jag får genast reservera mig för mina bristfälliga naturvetenskapliga kunskaper, och kan här blott redogöra för hur jag förmått tackla frågan på egen hand. Korrigeringar, tips och kommentarer emottages tacksamt. (Det är en fråga jag funderat länge på, men jag har ännu inte hittat den perfekta boken som ger svaret.)

Nåväl, såvitt jag kan se är världens storleksordning inte godtycklig. Ett första absolut storleksmått att ta fasta på är storleken på den stjärna kring vilken planeten ifråga kretsar. Stjärnor kan inte komma i vilka storlekar som helst, beroende på att det krävs en viss massa för att kedjereaktionen skall uppstå. En stjärna kan inte skalas upp eller ned godtyckligt. Vi skulle förstås kunna tänka oss att även partiklar uppträder i en annan skala, men då talar vi om ett annat universum med en annan uppsättning fysiska konstanter. Riktigt så svår hade jag inte tänkt göra min fråga. Vi håller oss till vårt universum.

När man skalar upp eller ned ett tredimensionellt objekt förändras relationen mellan objektets yta och dess volym. Jag tycker personligen att det är ytterst kontraintuitivt, det ser ju precis likadant ut fast mindre/större, men det räcker med högstadiematematik för att kontrollera att det ligger till så:

Antag att vi är ett sfäriskt format djur som ska hitta vår optimala absoluta storlek. Som bekant är arean på en sfär = 4πr² och dess volym = 4πr³/3. Notera de olika exponenterna, som ger drastiska effekter när vi skalar om sfärens radie r. Kvoten area per volym sjunker när radien ökar:

Stora objekt har en relativt liten area, små objekt har en relativt stor och är således mer exponerade mot sin omgivning. Därför får små saker svårt att hålla en inre miljö som avviker från omvärlden. Om det är ett problem för oss (t.ex. temperatur och avdunstning) bör vi välja en relativt stor storlek. Samtidigt finns det förstås en övre gräns, där bristen på exponerad yta mot omvärlden blir ett problem. Feta människor kan svettas förskräckligt, ett skäl så gott som något att hålla dieten. Om stor yta mot omvärlden är viktigt, t.ex. för organismer som tänkt sig att äta solljus genom fotosyntes eller herrar som tänkt sig att hålla skortan torr, blir det knepigt att skala upp sin storlek alltför mycket. Ytan relativt den massa som ytan ska försörja/kyla/etc. börjar nämligen då att sjunka.

Social storlek

Den sociala skalan, då? Finns det någon anledning att primitiva samhällen tenderar att vara mycket små, och att människor successivt bildat allt större sociala enheter? Min samhällsvetenskapliga kompetens är större än min naturvetenskapliga, och därför ser jag lättare komplexiteten i den frågan, vilket minskar min vilja att här slöjda ett enkelt svar på en svår fråga. Med detta sagt, kan jag inte låta bli att tipsa om en spännande artikel som förtjänade mer citeringar än den fått, nämligen Bingham (1999).

Paul M. Bingham argumenterar för en kausal koppling mellan storleken på sociala enheter och människans tillgängliga bestraffningsteknologi, enligt följande tankefigur i grova drag. Ett av grundproblemen för varje form av social enhet är att hantera kontraktsbrytare. Om inte det problemet kan lösas, tenderar samarbetet snabbt att bli meningslöst och upphör. Kontraktsbrytare hanteras genom olika former av direkt bestraffning (en fetsmäll) eller indirekt bestraffning (genom isolering i upprepat spel). Det knepiga med direkt bestraffning är att det är kostsamt för den som utdelar straffet: smällar kan ges i båda riktningar. I en strid med nävarna är det inte givet vem som bestraffar vem i slutänden. Om knytnävarna är allt som finns att tillgå blir det därför besvärligt att formera sociala enheter som inte bygger på nära släktskap.

Bingham drar här upp ett intressant kort – Lanchester’s Square Law, ett militärtaktiskt teorem om sambandet mellan stridsenheters storlek och deras slagstyrka. När tekniken är sådan att endast en man samtidigt kan slåss med en annan, är sambandet linjärt. Enhetens slagstyrka står i direkt proportion mot dess storlek. När en man slåss mot en annan med samma utrustning är det skitfarligt för båda två. Inget kul läge. När tekniken däremot blir sådan att många män samtidigt kan angripa en enskild motståndare förändras läget radikalt: sambandet mellan enhetens slagstyrka och dess storlek blir exponentiellt. När enheten växer ökar dess slagstyrka ännu snabbare.

Varför då? Slagstyrkan är beroende av två grundfaktorer: (1) enhetens egen eldkraft, och (2) enhetens sårbarhet. Med större enhet ökar eldkraften i proportion mot storleken (fler gevär, osv.). Med större enhet minskar samtidigt risken för varje enskild individ att skadas vid motattack (fler måltavlor att välja på). Den sammantagna effekten blir en exponentiell ökning av slagstyrkan.

Och vad skulle detta ha att göra med storleken på sociala enheter? Jo, ju bättre bestraffningsteknik, desto lägre blir kostnaden att straffa kontraktsbrytare. Första steget är förmågan att kasta stenar. Människan har en unikt välutvecklad förmåga att kasta föremål med god precision, och denna grundfärdighet möjliggör för en grupp att stena en enskild individ – budgetbestraffning med små risker för de som utdelar den. Bingham skissar sedan på ett snyggt samband mellan varje steg i distansstridens förfining (slungor, spjut, bågar, osv.) och motsvarande social förändring i riktning mot allt större sociala enheter som möjliggörs när allt större defectors kan bestraffas. (T.ex. bestraffa hela stammar som defectat.)

Referens

Bingham, Paul M. (1999). ”Human Uniqueness: A General Theory”, The Quarterly Review of Biology 74(2), pp. 133–169.

Kultursnobbism

Lyxprodukter ger nytta genom att vara svårtillgängliga och exklusiva, skriver Nonicoclolasos. Vi har här att göra med positionell nytta. Man njuter av sin placering i rangordningen, det att ha en finare väska än stolsgrannen på tunnelbanan, inte väskan i sig. Därför blir konsumtionen rivaliserande. En hängiven konsument av statusvaror har skäl att måna om att dessa exklusiva vanor inte sprider sig i alltför stora kretsar. Gör de det, tappar markörerna sitt värde och man måste nyinvestera i andra artiklar.

Kultursnobbismen vilar på den självpåtagna rätten att komma med förmaningar som man egentligen inte vill att folk ska ta till sig.

Detta skapar ett intressant dilemma för de som använder sin raffinerade kulturkonsumtion som statusmarkör. Å ena sidan ingår det i det kultursnobbistiska konceptet att förfasa sig över slashasarnas simpla vanor. Ack, om de bara visste vilka upplevelser de går miste om när de väljer Marklund före Sofokles. Å andra sidan riskerar en väsentlig del av nöjet med Sofokles-konsumtionen att gå om intet i fall det kulturbarbariska patrasket verkligen följde de finkulturella förmaningarna. Kultursnobbismen vilar på den självpåtagna rätten att komma med förmaningar som man egentligen inte vill att folk ska ta till sig. När man ojjar över bildningsförfallet – är det då verkligen läsvanorna man beklagar eller sörjer man bara att det inte längre är lika accepterat att rynka näsor åt vanligt folks vanliga vanor?

Jag tänker på det ibland, när jag bläddrar i kulturbladen.

Lunchrusningen

Varför är det svårt att hitta bord på lunchrestaurangerna kl. 12–13? Finns det någon förklaring till att utbud och efterfrågan inte är i balans just under den traditionella lunchtimmen?

Min gissning: felet ligger i att restauranger inte tillämpar dynamisk prissättning, något som länge förespråkats på denna blogg. Efterfrågan på en lunchmåltid är större kl. 12–13 än kl. 11–12, 13–14. Om utbudet av lunchbordsplatser/restauranger och pris anpassades för rusningen under lunchtimmen, skulle många bord stå tomma timmarna före och efter. Kostnaden för den överkapaciteten uppvägs inte av den extra intäkt man kan få på borden under rusningstimmen.

Med dynamisk prissättning – 20 kronor upp under rusningen – skulle problemet lösas.

Det perfekta kriget

Andra världskriget är det bästa kriget någonsin. Utan tvekan – inget annat krig är ens i närheten. Kriget var så perfekt att det framstår som genomregisserat.

• Tydliga hjältar och skurkar, en bra utgångspunkt.
• Alla hade jättesnygga kläder, särskilt nazisterna. Herrmodet stod nästan på topp (nådde denna ca 1960) och kvinnorna såg ut som kvinnor. Snygga, romantiska städer att kriga i, dessutom. Det är viktigt med bra dekor.
Inte undra på att Discovery Channel envisas med sina Andra världskriget-dokumentärer var eviga kväll. Hur vi än försöker, kommer vi aldrig att kunna överträffa det kriget. Därför kommer det aldrig att bli ett tredje världskrig. Det är inte lönt. Går inte att toppa tvåan.
• Många olika intressanta vapensystem gjorde att drabbningarna aldrig blev tråkiga. Tidigare krig var ganska enahanda vad gäller vapen, men nu fanns det massor av spännande utrustning, flygplan, fartyg m.m.
• Kriget fördes i många olika intressanta miljöer. Djungelkrig i Sydostasien, ökenkrig, ubåtskrig, vinterkrig osv., osv… Tänk vilken omväxling.
• Kriget var tillräckligt jämnt för att vara spännande. Det tog lagom lång tid för de allierade att få övertag, och det var tillräckligt många förvecklingar efter Normandie, för att det fortfarande skulle vara nervpirrande även om man visste hur det skulle sluta.
• Stora karaktärsskådespelare som visste hur man fäller ett odödligt citat. Tänk: Stalin, Hitler, Churchill och de Gaulle i samma film!
• Intressanta förvecklingar när Tyskland attackerar Sovjetunionen. Som om orcherna och trollen börjar slåss inbördes.
• Den perfekta specialeffekten i finalen: världens största Bomb Någonsin detonerar! Wow!!
• Och sedan upplösningen: sanningen om Fienden uppdagas slutligen och skurkarna visar sig vara Ännu Ondare än någon hade kunnat föreställa sig.

Inte undra på att Discovery Channel envisas med sina Andra världskriget-dokumentärer var eviga kväll. Hur vi än försöker, kommer vi aldrig att kunna överträffa det kriget. Därför kommer det aldrig att bli ett tredje världskrig. Det är inte lönt. Går inte att toppa tvåan.

---
Jag kommer sakteliga att samla ihop vissa kåserande texter som tidigare finns spridda på annat håll. Eventuella déjà vu-känslor är befogade.

Persson om vänsterpartiet

Göran Persson, alltid underhållande och flitigt citerad på inslag.se, talade sålunda om vänsterpartiet och Lars Ohly efter Uppdrag gransknings reportage om kommunismen i partiet 2004:

Ohly är en trevlig person, det är en verserad kille, gammal ordförande i folkpartiets ungdomsförbund och kyrkoherdeson från Täby, så han är liksom uppvuxen i en annan miljö än den klassiska kommunistiska. Den kanske är klassiskt kommunistisk förresten, det är väl bourgeoisiens ättelägg som har befolkat de här kommunistiska tribunerna genom århundradet.

Ett märkligt parti, och vi har väl inte förstått hur viktig Gudrun Schuman var för dem som röstmagnet. Hon fick liksom hållas, och sedan hade kommunisterna ändå greppet om partiet. Sedan fick också några stycken hållas i riksdagsgruppen och göra uppgörelser med oss. Men de har skött partiet, de har haft basen [kommunisterna, min anm.]. Och Ohly, som någon sa häromdagen, vart ju inte vald trots att han var kommunist, utan just därför att han var kommunist, och också sa att han var kommunist. Så ser alltså partiets beslutande församling ut. Ohly är en trevlig person, det är en verserad kille, gammal ordförande i folkpartiets ungdomsförbund och kyrkoherdeson från Täby, så han är liksom uppvuxen i en annan miljö än den klassiska kommunistiska. Den kanske är klassiskt kommunistisk förresten, det är väl bourgeoisiens ättelägg som har befolkat de här kommunistiska tribunerna genom århundradet. … Varje tänkande politisk varelse i det här landet kan väl dra slutsatsen att vänsterpartiet inte kan sitta i en regering så som de ser ut. Ohlys stora bekymmer under de här dagarna har inte varit hur partiet ska uppfattas eller hur opinionsstödet utvecklas, utan om han ska bli utesluten ur Svensk-kubanska vänskapsförbundet (Fichtelius 2007:188).^*

Göran var ändå inte särskilt olycklig. Om ett eventuellt radikaliserat vänsterparti  konstaterade han nämligen glatt att:

Ja, då blir de marginaliserade, och för vår del ökar friheten, för de kommer aldrig att kunna utgöra underlag för någonting annat än en socialdemokratisk regering (Fichtelius 2007: 183).

Hi hi… En effektiv och rationell analys.

Den intressanta frågan idag är hur relationen mellan s och v ska se ut i nästa valrörelse. Ämnar v försöka samla politiska vuxenpoäng på det sätt mp nu gjort för att kunna haka på en eventuell s+mp-koalition? (Möjligt.) Kan ledningen lyckas med detta utan svår splittring? (Mer osäkert.) Skulle Sahlin acceptera en invit? (Jag ser inget bra skäl, men så har det varit förr med Mona.) Landets alla sensationslystna, uttråkade tidningsläsare håller tummarna.

-----
^*Om man ska vara noga, vilket man ska ibland, så är Perssons beskrivning av det Ohlyska cv:t en aaning anekdotförbättrat.

Långtradare som kör om

Det är lätt att irritera sig över handlingar som man inte förstår motivet till. Är man kolerisk, och det händer kanske, går det knappt att ta sig från hemmet till jobbet utan att stöta på någon förtretelse som lägger sig som en sten i skon. Men se, bakom många av vardagshindren – den felparkerade bilen, de många väskorna, den skrikande ungen – finns faktiskt vettiga skäl. Förstår man bara varför folk beter sig som de gör blir det mycket lättare att stå ut med att leva tätt inpå andra.

En långtradare som kör om en annan långtradare är helt enkelt ett litet stycke fungerande samarbetsnorm ute på motorvägen. Istället för att jaga upp sig kan man försöka njuta av att det ändå finns spontana samarbeten som fungerar.

Ett stycke vardagsirritation, som någon kanske missat motivet till, är långtradare som kör om andra långtradare på motorvägen. Spontan bilistirritation sprider sig genast i den blockerade vänsterfilen: Dumma långtradarjävel! Du kör en halv kilometer i timmen snabbare än den där andra långtradaren i högerfilen. Vad fan kör du om för, och spärrar för övriga bilister!

Se så, nu kan vi lugna ned oss. Det finns ett vettigt och ganska intressant skäl till att långtradare kör om varandra. En långtradare vill helst ligga direkt bakom en annan långtradare, eftersom luftmotståndet är lägre i virvlarna som bildas bakom den framförliggande långtradaren. Genom att ligga bakom sparar man bränsle och tid (att stanna och tanka en långtradare tar sin stund). Det har utvecklats en norm bland långtradarchaufförerna att bilar som ska åt samma håll turas om att köra först och dra. De agerar precis som tävlingscyklister som cyklar i lag. Sedan är det förstås mer socialt också, att ligga i fil och småprata på komradion. En långtradare som kör om en annan långtradare är helt enkelt ett litet stycke fungerande samarbetsnorm ute på motorvägen. Istället för att jaga upp sig kan man försöka njuta av att det ändå finns spontana samarbeten som fungerar.

Kassettbrev

En rolig sak som inte finns längre: kassettbrev.  Posten försökte hitta nya marknader när folk började ringa och brevskrivandet klingade av. 1980-talets kassettbrev var som bekant ett gult kassettband av låg kvalitet som såldes tillsammans med ett färdigfrankerat kuvert. Jämförelse, kassettband mot telefonsamtal:

• Pris: minst 10–20 gånger högre.
• Leveranstid: Ett dygn istället för omedelbar.
• Interaktion: Ingen istället för omedelbar.
• Inköp: Krävde planerat köp på postkontor istället för impulshandling i hemmet.
• Sändning: Krävde promenad till brevlåda istället för impulshandling i hemmet.

Vissa floppar är mer förutsägbara än andra.
 

Bibeltolkning och intelligens

På den för oss biologister alltid lika läsvärda Gene Expression avrapporteras ett kul litet stycke snabbforsk: plotta bibeltolkning mot IQ.  Hur ser man på Skriften – Herrens ord som skall följas bokstav för bokstav, eller en metaforsamling öppen för omtolkning i takt med politiska och moralfilosofiska dagskurser – och finns det något samband mellan denna syn och intellektuell prestationsförmåga?

I följande graf har man  ”plotted the IQ values from the General Social Survey for selected denominations and plotted them against the proportion which believed in a literal interpretation of the Bible”.

 

Om det finns ett orsakssamband här, blir den en underbart pikant fråga i vilken riktning sambandet går egentligen. Se även ett tidigare inlägg på Gene Expression om sambandet mellan religion och intelligens. 

Update on 29 maj 2008 by Peter Santesson

Metoddiskussion på Ecstathy.