Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
måndag
nov052018

Egeria gråter

Jag tycker att det är intressant att titta på det här paret som är ute på promenad i en stilig antik miljö, antagligen ett fritt fantiserat Rom. Vad går de och pratar om? Den ena är kanske nymfen Egeria som är förkrossad, för hennes djupt älskade make har dött på ålderns höst. Försöken att trösta henne är så tafatta.  – Tänk på andra som har det ännu värre än du… Nej, det funkar inte.

Det var Ovidius som skrev i Metamorfoser om hur fruktansvärt ledsen Egeria blev när hon överlevde sin käraste. För maken hade verkligen inte varit vem som helst. Numa hette han och var Roms andre kung. När han tillträdde var romarna ett vildsint krigarfolk och Numa såg akuta behov av att ge dem civiliserade vanor. Han gjorde det med med hjälp av religion. Genom att inrätta riter, regler och tempel i det nybakade romerska samhället fick han fason på dem. Man kan säga att han kompletterade Roms hårda sida utåt med en välordnad, fredlig insida som styrdes genom lagar.

Det var nymfen Egeria som var hemligheten. Hon dikterade de religiösa reglerna för Numa under hemliga möten som de hade om nätterna. Han förde anteckning och talade sen om för romarna vad som skulle gälla.

Eller, det är vad Numa själv påstod. Men nu blir det intressant. Alla inser att Numa ljög, men det speciella är att den romerske historikern Livius redan under Augustus tid konstaterade att Numa bara hade hittat på det där snacket om instruktioner från en nymf. Livius förklarade att Numa insåg att han behövde kunna hänvisa till någon stor auktoritet för att de våldsbejakande romarna skulle ta hans nya samhällsregler på allvar. Så han drog till om det där med nymfen för att få kraft bakom orden.

Det får man säga var en uppfriskande ärlighet från Livius, som därmed i praktiken skrev att de romerska riterna en gång i tiden hade inrättats av en vanlig dödlig människa som använde en grov offentlig lögn för samhällsnyttans skull. Nymf eller inte spelade inte så stor roll för Livius. De grundläggande övertygelser som ett samhälle vilar på har sin egen livskraft ändå, även om de i grund och botten inte vilar på någon bokstavligt korrekt historieskrivning. Övertygelser kan stå på egna ben och göra ett samhälle fredligt och välordnat.

Men är det Egeria som sörjer i målningen, eller är det kanske i själva verket en minnesbild av hennes samtal med Numa där de diskuterade hur Rom ska civiliseras – ungefär som makarna Myrdal? Vi ser nämligen inte hela bilden. Målningen är gjord 2013 som en kommentar eller ”remake” på en betydligt äldre målning. Den ursprungliga bilden gjordes av Claude Lorrain på 1600-talet. I Lorrains version sitter Egeria och gråter i förgrunden och det är i fjärran man ser dessa figurer ta en promenad, som är kvinnofigurer hos Lorrain. Men med den här beskärningen kan man tänka sig en Numa och Egeria som är ute och går.

Hela bilden syns som sagt inte. Bilden är beskuren i vänstra kanten och nedtill. Det visar sig att Numa och Egeria har med sig en hund som går fot. Det är en typ av hund som blivit mycket omtalad: en rondellhund med Muhammedhuvud. En intressant parallell, för inte bara de romerska riterna kom till genom någon som sade sig ha tagit emot instruktioner uppifrån. Att placera in Muhammed tillsammans med Egeria (eller en sörjande Egeria?) är tankeväckande. Om vi zoomar ut ett snäpp syns signaturen: Lars Vilks. Den rackaren! Målningen är gjord 2013.

Det här är blasfemisk konst. Om man maskerar den förbjudna hunden är målningen acceptabel – ungefär som att maskera det snuskiga, fula könet på en farlig nakenbild.

Gång på gång har Lars Vilks klandrats för att han skulle vara en så dålig konstnär som uteslutande ägnar sig åt tomma provokationer. Skulle det här bara handla om en tom provokation? Är det bra att maskera en del av målningen för att inte såra en känslig del av publiken? Frågan är förstås retorisk. Hur kan någon inta en så vansinnig ståndpunkt? Det är varken ”tomt” eller ”ointressant” alls att sätta in en rondellhund jämte Egeria. Är det sund hänsynsfullhet att täcka över den hunden? Att göra det för att man måste?

Idag visas inte Vilks rondellhundar i sammanhang där det vore journalistiskt helt självklart att återge dem. Ty hot fungerar alldeles utmärkt. För tjugo år sen skulle det känts ytterligt osannolikt, men vi vande oss så förskräckande snabbt.

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>