Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
tisdag
apr142015

Kvinnor, kanon och undervisning

Debatten om bristen på kvinnor i läroböckerna i historieundervisningen fick i senaste Neo ett bidrag från historieprofessorn Dick Harrison. Medan somliga hävdat att avsaknaden av kvinnor helt enkelt speglar att historien dessvärre har sett ut på det viset, anser Harrison i korthet att kvinnor historiskt har spelat en långt större roll än läromedlen ger sken av. Därför är skevheten upprörande och borde rättas till.

När man diskuterar vad som tas upp och inte i historieundervisningen finns det en förhållningsregel som kan förhindra att inläggen blir banala: säg även vad som ska tas bort. Det är den lättaste sak i världen att räkna upp den ena betydelsefulla händelsen, personen eller aspekten efter den andra som fullständigt negligeras i undervisningen. Men om man vill säga någonting intressantare än att det vore bättre om alla läroböcker var dubbelt så långa, undervisningstimmarna dubbelt så många och grundskolan sträckte sig till elevernas 25-årsdag, kommer man inte ifrån prioriteringsfrågan. Ett läromedel är trots allt anpassat efter rådande läroplan i sitt omfång.

Låt oss anta att Harrison vill säga någonting mer än att det vore ännu bättre om historieundervisningen, utöver det som täcks idag, även behandlade en lång rad betydelsefulla kvinnor i historien. Då blir det intressant att se vilken sorts prioriteringar det är som förordas.

En passage ur artikeln är talande:

När jag härom året flyttade blicken till trettioåriga kriget på 1600-talet […] hade jag […] inte förväntat mig att finna många prominenta kvinnor. I alla tillgängliga verk, både läroböcker och akademiska handböcker, framstår europeiska krig under tidigmodern och modern tid som utpräglat manliga företeelser. Men jag hade fel. […] Men hur många har hört talas om personer som Amalie Elisabeth av Hessen-Kassel och Isabella av Spanska Nederländerna?

Nej det har nog ytterst få gjort. Inte heller Harrison låter det som, innan detta blev hans forskningsintresse. Notera, han säger själv att i ”alla tillgängliga verk”, även akademiska handböcker, beskrivs europeiska krig på ett sätt som Harrison underkänner. Kanske på goda grunder, vad vet jag. Men problemet ligger alltså inte ursprungligen hos läromedlen utan i den dominerande historieskrivningen i stort. Uppebarligen är det en oortodox bild som lanseras. Eller för att använda en återkommande term: den avviker från kanon.

Samma resonemang återkommer i fler varianter. Konstkanon är fel.

Skevheten mellan förment handbokskunskap och det verkliga antalet betydande kvinnor i förfluten tid blir lika uppenbart om vi flyttar blicken mot andra fält, till exempel konsthistoria. Ögna igenom översiktsverken, och ni möter idel karlar: från Leonardo, Michelangelo, Tizian, Rubens och Rembrandt till Monet, Renoir, Gauguin, Van Gogh, Cézanne och Picasso.

Förment handbokskunskap, fnyser Harrison. I kanon borde även plats vikas åt Artemisia GentileschiMary CassattBerthe Morisot och Carl Larssons hustru Karin. Filosofiundervisningen skåpas ut på samma sätt. Massor av Hume och Goethe, men varför får eleverna inte läsa om exempelvis den stora Eva Ekerblad?

Återigen, tja kanske är alla dessa riktiga pärlor. Jag är en alltför ringa person för att avgöra det. I Nationalencyklopedin läser jag att Ekerblad bland annat skrev uppsatser om hur man kan använda potatis i brödbak och bleka bomull med tvål.

Men när Harrison fnyser åt ”förment handbokskunskap” blir jag misstänksam. Finns tvärtom inte skäl att glädjas åt om skolan just lyckas lära ut handbokskunskapen till alla elever? Göra den tillgänglig för envar, oavsett bakgrund? Är det inte i den änden som varje läroprocess ska börja – även om det är roligt och önskvärt om så många som möjligt når ännu längre? Det låter i ärlighetens namn arrogant och förnämt att låtsas som något annat. Eller är vi på fullt allvar tillfreds med om elever i framtiden är okunniga om Goethe för att istället få bättre grepp om Eva Ekerblad?

Harrison konstaterar att ”den bild av det förflutna som elever erbjuds i läromedlen ligger stundom ljusår från forskningsfronten.” Det stämmer säkert. Och jag kan leva med det. Samma förhållande torde gälla inom samtliga ämnen som det undervisas i på grundskolan. (Annars vittnar det om alarmerande långsam förflyttning av forskningsfronten.)

Men är det inte svårare att leva med en grundskola som inte lär ut grundläggande allmänbildning? Ja, kanon. Det är handikappande att lämna skolan och inte ha en aning om vem Carl Larsson, Hume, Goethe och Michelangelo är. Enstaka sådana bildningshål kan man leva med, men har man många kommer man att klara sig sämre i livet. Att inte känna till Karin Larsson är inget bildningshål av det slaget.

Men ett kunskapshål av annat slag är det! invänder någon. Ja, så kan det vara. Och skolan har förvisso jämlikhetsambitioner. Men kanske är det jämlikhetsambitioner av två slag som tycks vara på väg att börja konkurrera med varandra? En jämlikhet, ja faktiskt jämlikhet, i att veta vem Carl Larsson var, vem Hume och Leibniz var, handlar om en utjämning av klasskillnader i kulturellt kapital. Lika tillgång till kanon. En utjämning mellan Carl och Karin Larssons platser i historieskrivningen är ett försök att göra kanon jämlik. Inte undervisa kanon utan aktivt förändra den genom ny undervisning.

Eftersom böckerna inte kommer att bli dubbelt så långa innebär det ofrånkomligen att mindre av den befintliga kanon kommer att kunna läras ut. Det ena sker på bekostnad av det andra på det begränsade sidantalet och under de begränsade lektionstimmarna. Carl eller Karin Larsson, vem är viktigast att Mats får läsa om i skolan? Undervisa i kanon eller stöpa om den? Vad har eleven störst glädje av?

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>