Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
jan252014

På väg mot normpolitikens slut?

Bör finanspolitiken regleras av ett överskottsmål som i dag, eller har det blivit dags att plocka bort denna kvarleva från 90-talskrisen? Allt fler ifrågasätter överskottsmålet. Motiven varierar. Ur ett vänsterperspektiv är överskottsmålet ett hinder för expansiv politik. Ur ett högerperspektiv är överskottsmålet principiellt förkastligt (målet anses innebära överbeskattning) och förhindrar att sänka skatterna snabbare än de offentliga utgifterna. Och för en del ekonomer handlar nog kritiken om att man vill se en mer aktiv konjunkturpolitik.

Enklare så.

Överskottsmålet är en del av den normpolitik som Sverige införde under 1990-talet. Finans- och penningpolitiken började i långt större utsträckning regleras av förutsägbara ramar som inte skönsmässigt kunde ändras och justeras genom politiska beslut från en situation till en annan. Styrning genom fasta regler, inte genom situationsbundna ad hoc-beslut.

Därför kan man säga att överskottsmålet faktiskt handlar om någonting mer än bara normen om ett överskott på just 2 procent över en konjunkturcykel. Var målet ska ligga kan diskuteras. Men det mer fundamentala är idén att budgetsaldot över en konjunkturcykel ska regleras av ett mål överhuvudtaget. När överskottsmålet nu ifrågasätts kastas barnet oftast ut med badvattnet. Vad ska överskottsmålet ersättas med? Ingen norm alls? Frågan förbigås av de flesta överskottskritiker. Ska vi återvända till den fria, diskretionära politik som fungerade så måttligt bra innan Sverige gick över till normpolitik? Det är en imponerande comeback som Keynes har gjort efter finanskrisen.

I en nyöversatt samlingsvolym med centrala texter av James Buchanan, Konstitutioner, politik och frihet, (red. Niclas Berggren) finns en artikel om ”Skuldfinansieringens moraliska dimension” som ännu är högaktuell. Buchanan diskuterar hur vårt förhållningssätt till kapital och skuldsättning tidigare reglerades av kulturellt förmedlade normer som sedermera revs ned.

De politiska beslutsfattarna ”upptäckte” inte en ny metod för skuldfinansiering vid mitten av detta århundrade. Deras rationella egenintresse har alltid dikterat att de ska söka andra källor för offentliga intäkter än beskattning. Det som hände under detta århundrade var att skuldfinansieringen upphörde att vara omoralisk. (s. 376)

Utlösande för normförändringen var Keynes, ”en framgångsrik revolutionär som raserade de viktorianska föreskrifterna” med ekonomisk-rationella argument (s.380). Att rasera normsystem genom politiska beslut är sin sak, att etablera nya normer är långt svårare. Effekten av att det gamla, kulturellt reglerade förhållningssättet till skuldsättning försvann satte tydliga avtryck i den offentliga skuldsättningen.

Ur det perspektivet är normpolitik en nödlösning, en juridisk krycka som får stödja ett ben som inte längre bär ordentligt. Det är för övrigt ett mönster som nog gäller fler samhällsområden. Där informella normer försvagas träder istället juridiken in som bristfälligt substitut.

Balanserade budgetar som förr i tiden dikterades av moraliska normer omnämndes aldrig i några formella konstitutionella dokument. Utan sådana normer måste dock restriktioner som skapar balanserade budgetar uttryckligen väljas, implementeras och upprätthållas. (s. 376)

Förståeligt om många är trötta på att äta dessa fiskala antabustabletter och tycker att finanspolitiken skulle bli mycket roligare om man lät bli. Men när man väl utvecklat ett politisk-kulturellt statsskuldberoende krävs antaligen medicinering i många generationer.

Reader Comments (1)

Man bör nog också koppla ett finanspolitiskt ramverk till en helhetssyn på samhällsekonomin. Även om den svenska staten haft, och ganska väl vårdat, ett överskottsmål tiden efter 90-talskrisen, så har samtidigt andra delar av ekonomin förändrats totalt.

Under samma period har hushållens skulder stigit avsevärt. En stor del av det är skulder för bostadslån, vilka är säkrade mot en bedräglig säkerhet - inteckningar i fastigheter vars värde är utsatt om det skulle visa sig vara en fastighetsbubbla (som riskerar att spricka).

En ordentlig kris skulle i sig driva ned fastighetspriserna, men en bubbla skulle kollapsa med ännu större följder. (Och det som Borg nyligen sade, att priserna ska ligga stilla och att vi långsamt ska "pysa" oss ur en överprissättning, är en sådan där sak som aldrig händer i verkligheten...)

Men också fördelningen i samhället av förmögenhet/skuld, är i viss mån problematisk. För även om situationen i sin helhet inte ter sig alarmerande om man ser till skuldsättningskvoten, så har ju en stor del av hushållen inget sparande och ingen annan väsentlig tillgång än boendet - och de har högre skulder än de sannolikt skulle klara av, om situationen ändrades. De som har tillgångar över skuldsättningen, har inte det akuta problemet - men de utgör en minoritet, och andra skäl kan göra att deras tillgångar inte låter sig realiseras i händelse av en kris. (Låst som arbetande kapital.)

Även genomsnittshushållens sparande, i den mån det är tex. pensionssparande, är ju inte rörligt.

Ett samhälle kan, i en kris, klara sig även om några hushåll hamnar på obestånd till följd av överskuldsättning. (Det är ett helsike för individerna, särskilt i ett land med så hårda lagar om ekonomiska skulder som Sverige - men så länge det inte är för många påverkar det inte samhällsekonomin mer än marginellt.)

Men sker det i stor skala, börjar saker hända. Alla likviditetsfällors moder kan uppstå om det drabbar tillräckligt många på en gång. Det blir en "symmetrisk chock" som blir det stora hotet. En chock som drabbar över alla kapitalslag.

De enda som då inte drabbas akut, är de som lever på en så låg nivå, utan skulder och förmodligen bara med marginaler för konsumtion för dagen. Om de har sparande, är det marginellt. Och de kan inte hålla samhällsekonomin i gång.

Företagen löper också stor risk att drabbas. Det är så pass mycket lean, just in time och strama finansiella upplägg, att utan lagervärden eller annat att realisera, och med minskad arbetskraft som enda rörliga kostnad, så kan företag komma att svältas till döds *även* om inte efterfrågan faller mer än marginellt, om kapitalkostnaderna plötsligt stiger så snabbt att de inte har reserver som kan finansiera produktionen. Inga feta reservfonder att ta ur och ägarna kan inte skjuta till, för deras kapital är låst eller hotat.

Det är ju det vi till viss del har sett i en del av de länder som drabbat hårdast av krisen. Men då har det, oftast, handlat om länder med en lägre privat skuldsättning (eller, som i USA:s fall, där man har en helt annan syn på skulder och en stor andel av befolkningen kan drabbas utan att det slår ut dem för decennier framåt, som i Sverige).

Om vi *inte* hade klarat oss genom en god statsfinansiell stabilitet, hade vi kunnat få Greklands ekonomi att framstå som välskött...

Det ger rätt starka incitament att behålla överskottsmålet och dessutom kika på hur skattesystemet kan tweakas för att uppmuntra mer sparande.

25 januari 2014 | Unregistered CommenterUlf Schyldt

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>