Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
mar022013

Migrationens Kraft – Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt

Fri invandring kolliderar med välfärdsstaten. Ansatsen i denna positiva stridsskrift för öppna gränser är lätt att uppskatta, men de konkreta reformförslagen är magra och problematiska.

Recensionen är publicerad i Respons nr 1, 2013 och återpubliceras på inslag.se med tillstånd av Tidskriften Respons.

Svensk invandringsdebatt har tagit fart under hösten. Flyktingmottagandet ligger på toppnivåer, kommuner slår larm om stora ekonomiska påfrestningar och svårigheter i svenskundervisningen när många nyanlända saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Samtidigt tycks Sverigedemokraterna vara på väg att kunna bli tredje största parti på tioprocentsnivån.

Stenbron (Rembrandt, 1638).

Migrationens kraft är en stridsskrift för öppna gränser i en tid av tilltagande invandringskritik. Med en kombination av patos, känsloväckande bildspråk och hänvisningar till ekonomisk litteratur ger boken ett positivt och engagerat försvar för den fria rörligheten. Det finns mycket att uppskatta i ansatsen. Rörlighet över nationsgränser är en ekonomisk framgångsfaktor, men argumenten är förstås fler än så. Motiven handlar om sådant som individens frihet, intellektuell och kulturell utveckling i ett öppet samhälle och förföljda människors rätt till en fristad. Det är mer än blott ekonomiska nyttokalkyler som får oss att avstå från att rulla ut taggtråd runt landets gränser. Sverige har också valt att ha jämförelsevis öppna, och allt öppnare, gränser. Här finns viktiga frihetsvärden att försvara.

Vilken debatt?

Hur ser konflikten i så fall ut? Författarna menar att EU:s fria rörlighet nu ifrågasätts (s. 16) och att en motvilja mot invandring är på frammarsch över Europa. De har sporrats till att gripa pennan när de sett hur…

… den ekonomiska krisen i Europa har givit ny kraft till främlingsfientliga tankar och rörelser. Det följer samma urgamla och dystra mönster: banker och stater slösar bort våra pengar, och vi svarar med att skälla på utlänningar och judiska och muslimska minoriteter (s. 15).

Låt det vara osagt om detta är mönstret ute i Europa, men som bakgrundsbild till den svenska kritiken blir det alltför grovskuret. Frågan uppstår då återstoden av boken just fokuserar på Sverige och i praktiken fungerar som inlägg i vår egen debatt. Den senaste tidens flyktingproblematiserande larm här hemma gäller snarare någonting långt mer konkret och mätbart, och kan bättre sammanfattas med ett enda ord: sysselsättningsgapet.

Sysselsättningsgapet

Är invandrare i snitt ekonomiskt lönsamma för landet de kommer till? Vore helt fri invandring en vinstaffär? Frågorna behöver preciseras. I boken används många begrepp till synes synonymt: fri migration, öppna gränser, invandring, fri rörlighet. Det förblir oklart vilka specifika migrationsregler som bör förändras till vad. Den gemensamma innebörden är rimligen idén att människor oavsett land mer eller mindre helt fritt bör kunna söka sig till Sverige och andra länder och snabbt upptas som fullvärdiga samhällsmedlemmar.

Frågan om invandringens ekonomiska effekter blir svår på grund av kategorin i fråga, ”invandring” som om detta vore ett enhetligt fenomen med en samlad effekt. ”Invandrare” är ett ord som spänner över mycket: amerikanska gästforskare, arbetskraftsinvandring från våra grannländer, internationella adoptioner – och förstås skyddsbehövande och deras anhöriga. Olika grupper går skilda öden till mötes. Arbetskraftsinvandrarna etablerar sig ofta mycket snabbt. Men för de skyddsbehövande är läget annorlunda, särskilt på arbetsmarknaden (Underlagsrapport nr 12, Socialförsäkringsutredningen 2013, s. 50–57). Där är vägen till egen försörjning skrämmande lång, och eftersom gruppen samtidigt utgör en stor del av den totala invandringen sätter deras utanförskap ett rejält avtryck i statistiken. Den låga sysselsättningsgraden gör invandringen i dag till en statsfinansiell belastning på 1,5–2 procent av BNP, i trakten av 50 miljarder kronor om året (s. 48–49). Mycket av problemen uppstår på kommunal nivå och koncentreras till de orter som har störst flyktingmottagande.

Sverige avviker på många sätt i flyktingfrågan. I internationella attitydundersökningar ger svenskar regelmässigt de mest toleranta och invandringspositiva svaren bland alla västländer. Vi tycks vara ett jämförelsevis tolerant folk. Följdriktigt har Sverige också ett flyktingmottagande vars omfattning få västländer kommer i närheten av. Sverige har också rankats som landet med den mest ambitiösa och inkluderande integrationspolitiken i västvärlden (Migrant Integration Policy Index 2010). Men Sverige sticker ut i ett avseende till. Sysselsättningsgapet, skillnaden mellan inrikes och utrikes föddas sysselsättningsgrad, är större än i andra jämförbara länder. Trots alla goda intentioner ligger vi ändå i botten när det handlar om jobbintegrationen. Konsekvenserna av misslyckandet syns i flertalet sociala indikatorer: arbetslöshet, socialbidragsberoende, barnfattigdom – utanförskapet får i växande grad en etnisk struktur.

Den svenska modellen

Varför går jobbintegrationen så dåligt? Boken avvisar diskriminering som huvudförklaring. Förvisso förekommer negativ särbehandling av utrikes födda, men vad talar för att den skulle vara ovanligt utbredd i ett land med ovanligt positiva attityder? Orsaken står i stället att finna i den svenska modellen som reglerar arbetsmarknaden till invandrarnas nackdel (s. 96–97).

De lägsta lönerna ligger jämförelsevis högt i Sverige, eftersom kraftfulla konfliktvapen har givit LO möjligheten att försvara dessa. Samtidigt kan man ”anta att invandrare i snitt är mindre produktiva än infödda” (s. 85). Grupper som inte har en produktivitet i nivå med lägsta kollektivavtalslön kommer att stängas ute från reguljär arbetsmarknad. Lågproduktiva nyanlända hänvisas till höga och inkomstprövade bidrag. Dels förstör bidragen ekonomiska incitament till arbete när ökad inkomst krona för krona leder till minskad ersättning. Dels fungerar höga bidragsnivåer som en buffert som motverkar att lönerna trycks ned till en nivå där även lågproduktiva blir anställningsbara (s. 89). Höga skatter och anställningsskydd som premierar väletablerade på bekostnad av outsiders är de sista komponenterna i en cocktail som sammantaget skapar en ”inre gräns” som många invandrare misslyckas att ta sig förbi.

Alhambra (Felix Possart).

Här når vi fram till reformagendan i Migrationens kraft. Framförallt två av förslagen bryter mot nuvarande allianspolitik: förbud mot sympatiåtgärder, vilket möjliggör fritt avtalade löner under kollektivavtalsnivå, samt sänkta socialbidragsnivåer. Detta skulle öka sysselsättningen bland utrikes födda genom att sänka de lägsta lönerna. Därför är det underligt att författarna först vill lugna läsaren om att invandring till Europa inte har haft något tryck nedåt på löner (s. 53). De förslagna reformerna syftar nämligen till att åstadkomma just det.

När det moraliska argumentet för fri invandring läggs fram är formuleringarna skarpa. Rätten att migrera följer ur rätten till frihet. Skäl att inte ha öppna gränser saknas medan det finns ”mycket starka praktiska skäl som talar för fri migration” (s. 27). Men när man kommer till den nödvändiga reformagendan som banar väg för migrationsfriheten blir rösten mjukare. ”Vi två vill gå ganska långt när det gäller att riva den inre gränsen. … Den som är mer känslig för inkomstskillnader inom landet kan ta det varligare” (s. 98). Varför sådan saktfärdighet, när den inre gränsen är det centrala hindret för en fungerande, fri och rättfärdig invandring? Kombinationen av kategoriska moraliska ståndpunkter om fri invandring som ”den enda rimliga och rättvisa principen” och halvt uppgivna politiska ambitioner om ”mål vi ska sträva mot och … steg på den vägen vi bör ta” (s. 27) blir svårbegriplig när man samtidigt avvisar alla samhällsekonomiska farhågor om negativa konsekvenser.

Den politiska dynamiken

Eller beror den på en stunds eftertanke? Nackdelarna är onekligen många med den svenska modellen, som utestänger lågproduktiva grupper. Oavsett de utrikes föddas sysselsättningsproblem bör modellen reformeras. Lönebildningen behöver bli flexiblare, arbetsrätten förändras. Färdriktningen är rätt. Lösningen synes enkel, men är bitvis förledande enkel. Det är lätt att överskatta hur mycket av integrationsproblematiken som kan lösas genom arbetsmarknadsreformer – och underskatta vilken riskabel politisk dynamik som kan sättas i rörelse om invandrares utanförskap på detta vis används som hävstång för att demontera den svenska modellen.

Frågan är vilken lägsta lönenivå som skulle skapa marknadsmässiga anställningar åt de nyanlända som i dag kommer från våra stora flyktingländer, såsom Irak, Eritrea, Afghanistan, Somalia och nu senast Syrien, och vad den kan bli efter utbildningsinvesteringar. Även med synnerligen kraftiga lönesubventioner misslyckas många nyanlända att hitta jobb. Det slags enkla tillverkningsjobb som fanns för 1960-talets arbetskraftsinvandrare är till stora delar helt enkelt bortrationaliserade. Någonstans finns kanske en lägsta lönenivå där vissa typer av arbeten och branscher skulle återuppstå, exempelvis mycket enkel tjänsteproduktion. Men vid vilken nivå och med vilka sociala konsekvenser? Att acceptera ökade inkomstskillnader är en sak, att släppa fram regelrätt fattigdom är en annan.

Ett villkor för att låglönesektorer ska uppstå har författarna redan snuddat vid. Om ersättningsnivåerna i de sociala skyddsnäten är höga hålls lägstalönerna i praktiken uppe, men ”utan höga bidragsnivåer som ligger nära lägstalönerna uppstår ett tryck nedåt på lönerna” (s. 89). Människor kommer inte att ta anställning till löner som ligger under socialbidragsnivån. Detta nät måste därför spännas ännu längre ned. Socialtjänstlagen gör inte skillnad på folk och folk. Förändringarna i bidragssystem och lönenivåer skulle därför beröra långt bredare grupper än bara nyanlända invandrare.

Att sänka bidragsnivåer och demontera välfärdsprogram är alltid kontroversiellt. Under 1990-talet kunde man genomföra snabba och uppmärksammade åtstramningar i ersättningsnivåerna. Men den gången var förevändningen en allvarlig ekonomisk kris: till detta var man nödd och tvungen. Om man använder sysselsättningsgapet som argument för att avveckla den svenska modellen innebär det att man pekar ut inflyttning av olika resurssvaga etniska minoriteter som den direkta anledningen till att omtyckta och djupt rotade delar av välfärdsstaten måste avvecklas. Det framstår som en effektiv och omdömeslös metod att skapa riktigt allvarliga sociala konflikter.

Men om reformerna vore så kontroversiella kanske man inte måste genomföra förändringarna generellt? Boken blir detaljfattig i reformdiskussionen, men man hittar utfyllnad i en artikel som Fredrik Segerfeldt nyligen publicerat via tankesmedjan Migro.

Låt oss ta de utgifter som går till flyktingmottagandet idag, och dela upp det på fem gånger fler personer. Låt oss vara tydliga med att man inte kommer till Sverige för att leva på välfärdsstaten, men man får rättsstatens skydd och möjlighet att försörja sig med eget arbete. Dra ned bidragen till ett minimum, kanske 1000 kronor i månaden. Människor kan då leva i trygghet, i frihet från våld och får ändå en levnadsstandard som är dubbelt så hög som den misär de flydde ifrån (migro.se, 2012-10-08).

Internationella inkomstjämförelser bör justeras för köpkraft. I vissa länder kan 33 kronor om dagen räcka till livets nödtorft. Inte i Sverige. Det är en så låg nivå att till och med tiggeri torde vara mer inkomstbringande. Dessa människor skulle bli hänvisade till härbärgen och i brist på sådana tvingas improvisera boplatser i städernas utkanter.

Migrationens kraft varnar för att invandrare riskerar att radikaliseras och gå i opposition mot majoritetssamhället om de behandlas som andra klassens medborgare genom att deras kultur möts med misstänksamhet (s. 80). Men denna risk ter sig beskedlig jämfört med effekten av att frambringa en växande etniskt segregerad underklass som ställs utanför välfärdssystemen. Jag betvivlar att de gör det, men även om vuxna nyanlända så skulle tillbringa resten av livet i kravlös tacksamhet över att ha undsluppit ännu värre fasor kommer deras barn att gå ut i samhället med helt andra förväntningar, anspråk och bittra besvikelser.

Så ser den konkreta problematiken ut som kommunerna larmar om. Den är inte på något sätt upplyftande och enkla, tilltalande lösningar syns inte till. En bok som gick på djupet med den samhällsfrågan vore ytterst angelägen och dagspolitiskt relevant.

 

Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt (2012). Migrationens kraft: Därför behöver vi öppna gränser. Stockholm: Hydra förlag.

Reader Comments (11)

Bra och klargörande analys!

En reflektion angående möjligheterna att leva på mycket låga inkomster är att det går inte så bra i nuvarande svenska samhälle, men det är väl inte nuvarande samhälle som författarna tänkt sig heller.

Det tänkta samhället verkar vara ett med mycket stora inkomstskillnader. Man får en bild av städer med gated communities omgivna av kåkstäder. Sådana samhällen har stora inbyggda spänningar och är en grogrund för brottslighet och social misär. Det är säkert möjligt att i ett sådant samhälle leva på mycket låga inkomster. Det skulle då enligt författarna vara att föredra för migranterna framför ett kanske ännu svårare liv i dessas ursprungsländer.

Nu frågar man ju sig är detta den enda möjligheten att avhjälpa fattigdomen i världen om detta är det övergripande målet? Det förefaller osannolikt även om bistånd hittills inte varit effektivt. Handel, investeringar och uppbyggnad av industrier mm i utvecklingsländer borde rätt skött kunna göra mycket.

Visionen med fri migration och samhällen med mycket stora inkomstskillnader är för mig mindre tilltalande.

3 mars 2013 | Unregistered CommenterClaes

Kan man inte tänka sig en modell där immigranter kvalar in till socialbidragen, antingen genom att koppla dem till medborgarskap eller att man måste ha bott i landet i, säg, minst fem år för att få dem? På så sätt kan den nuvarande modellen behållas samtidigt som man öppnar gränserna. Vad tror du?

3 mars 2013 | Unregistered CommenterPelle Poluha

Mycket välskriven recension, kan bara hålla med författaren.

Tycker att "Migrationens kraft" delvis undviker diskussionen om konsekvensen av invandring från tredje världen och andra mindre utvecklade länder. Hur ska dessa människor, med bristande skolgång och språkliga- och kulturella hinder, nå upp till en produktivitet som ligger på en acceptabel nivå för att kunna konkurrera med infödda svenskar.

Självklart kommer dessa personer hamna i låglöneyrken alternativt arbetslöshet, inte minst till följd av de föreslagna avregleringarna arbetsmarknaderna och ett tryck nedåt på löner.

Till detta kommer, som antyds i recensionen, redan existerande strömningar hos vissa andra generationens invandrare som knappast hyser någon tacksamhet gentemot det svenska samhället för att deras föräldrar fick möjlighet till en fristad i Sverige, utan snarare odlas etniska subkulturer och ett avståndstagande mot det (etniskt) svenska samhället.

PS undvik helst politiserade och värdeladdade begrepp som "barnfattigdom".

3 mars 2013 | Unregistered CommenterPeo

Det kan inte tänkas att de två faktorer som särskiljer Sverige också är kopplade till varandra? Alltså att det unikt stora sysselsättningsgapet är konsekvensen av en unikt frikostig invandringspolitik, som i mycket lägre omfattning än omvärlden tar in bedömningen om den blivande "svenskens" förmåga att försörja sig här?

3 mars 2013 | Unregistered CommenterAndvare

"Det kan inte tänkas att de två faktorer som särskiljer Sverige också är kopplade till varandra? Alltså att det unikt stora sysselsättningsgapet är konsekvensen av en unikt frikostig invandringspolitik, som i mycket lägre omfattning än omvärlden tar in bedömningen om den blivande "svenskens" förmåga att försörja sig här?"

Det är väl just det sambandet som Santesson slagit fast i otal inlägg här; dvs. sambandet mellan ett stort asylsökarmottagande och ett stort sysselsättningsgap mellan infödda och utrikes födda. Självaste migrationsministern har ju också nyligen gått ut och i klartext sagt att Sveriges stora asylsökarmottagande inte är hållbart och att volymerna behöver sänkas. Vi får se vad hans arbetsgrupp på området kommer fram till.

4 mars 2013 | Unregistered CommenterLars

När jag var student hade jag en matkostnad på 300-400:- i månaden. Rekordet var 256:-

4 mars 2013 | Unregistered CommenterTobiaas

Lars: så vad är mekanismen här?
Att man (politikerna och/eller elektoratet) räknar helt enkelt inte med att invandrare/flyktingar ska försörja sig?

4 mars 2013 | Unregistered CommenterHenrik

Fredrik Segerfeldt bemöter denna recension här och skriver bland annat detta:

Man kan föra ett NIMBY-resonemang och säga att man inte bryr sig om dessa skillnader så länge man ”slipper se skiten”. Men det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu.
Det är lätt att hålla med om att vissa stockholmares förmodade önskan om att slippa se kåkstäder väger lätt jämfört med det minskade lidande det skulle innebära att flytta folk från motsvarande bebyggelse utanför betydligt sämre städer, men frågan är om det inte är ett väl statiskt synsätt. Skulle Stockholm fortsätta vara "många gånger bättre" även med kåkstäder utanför, eller skulle det tillägget snart medföra så stor social oro, att problemen skulle återuppstå och vinsten därmed bli kortvarig?

Detta är ingen retorisk fråga; jag vet inte svaret.

4 mars 2013 | Unregistered Commenterotmeahij

Jag håller inte alls med om att ”vissa stockholmares förmodade önskan om att slippa se kåkstäder väger lätt jämfört med det minskade lidande det skulle innebära att flytta folk från motsvarande bebyggelse utanför betydligt sämre städer”. Tvärtom anser jag att vi är i vår fulla rätt att reglera invandringen så pass att det inte uppstår kåkstäder och slumområden i Sverige. Tanken på att släppa fram i kåkstäder i Stockholm finner jag helt hårresande. Mina tre barn ska växa upp i denna stad.

4 mars 2013 | Registered CommenterPeter Santesson

"Men det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu."

En del kanske skulle ha vissa invändningar efter några nätter i en blöt papplåda i svensk snöslask och underkylt regn...

5 mars 2013 | Unregistered CommenterKal

Ja, nu var ju mitt uttalande om "väger lätt" kraftigt villkorat, och jag är böjd att hålla med dig: Bevisbördan bör ligga på den som hävdar att socialt fungerande kåkstäder är möjliga, bara för att de ligger utanför Stockholm. (I bevisbygget måste naturligtvis signaturen Kals tekniska farhåga om den blöta papplådan beaktas.)

5 mars 2013 | Unregistered Commenterotmeahij

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>