Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
feb012013

Romarrikets historia i 179 avsnitt

Den här skribenten hade aldrig förut fastnat för podcastformatet. Men The History of Rome (hemsida, iTunes) ändrade helt på den saken. I nya numret av Neo bidrar jag med ett par osignerade rader där jag kort försöker förklara varför Romarrikets historia återberättad i 179 halvtimmeslånga avsnitt kan vara så fängslande.

Det ska erkännas att allt inte beror på podcasten, jag har varit intresserad av Rom i tjugo år – ja, helt enkelt därför att Rom är så intressant. Det första, största, komplexa och mest vidunderliga imperium världen skådat där politik och maktspel faktiskt är hyggligt känt och dokumenterat. Många av vår tids politiska dilemman och processer har sina motsvarigheter i Rom. En storpolitisk provkarta där hela rollbesättningen bär toga eller stola och talar i latinska sentenser.

The History of Rome är ovanligt bra på att levandegöra imperiets historia. Berättaren, Mike Duncan är den där historieläraren man aldrig hade på högstadiet. Ännu bättre: han har fin läsröst och en helt anständig mikrofon.

Alla har sina favoritperioder i Rom. Tiden runt republikens fall har det starkaste persongalleriet. Vespasianus och de judisk-romerska krigen är utsökta exempel på mångkulturella konflikter (samt konfiskatorisk beskattning). Men särskilt svag blir jag kanske ändå för stackars Marcus Aurelius. Det är lätt att se honom sitta och skriva på kvällen i sitt tält vid Donau, plågad av existensiella frågor om fatalism, plikten, livets korthet och skenbara meningslöshet.

Och vad fan ska han göra med sin ohängde och uppenbart olämplige son Commodus? Kejsare kommer killen aldrig att duga till, men kejsare kommer han oundvikligen att bli. Marcus känner sig förresten inte riktigt kry. Hoppas att det inte är smittkoppor. Stubintråden är tänd.

Reader Comments (5)

Hm... Jag sörjer faktiskt en del av de där lärarna jag aldrig hade. Det kunde ha varit så fantastiskt.

3 februari 2013 | Unregistered Commenterotmeahij

Nja, Marcus Aurelius hade knappast den sortens tankar om sin son. Tvärtom gjorde han honom till sin medkejsare och de regerade (nominellt iaf.) tillsammans under tre år, innan Marcus Aurelius dog.

Inledningsvis var också Commodus populär, åtminstone hos folket. Hans kejsarskap kännetecknades av att ständigt sätta senatorsstådet på plats på olika sätt, ibland med rent förnedrande former. (Som att byta ordning på initialerna i devisen SPQR, Populus Senatusque Romanus.)

Han var dock mot slutet av sin regeringstid allt mer bisarr. Bland annat hans extravaganser som "gladiator" och försöken att jämställa sig med Hercules. (Och att han antog en förfärlig massa namn, som mest tolv stycken - för att det skulle räcka till att döpa om alla årets månader efter honom...)

Hur mycket av detta som var försök att odla en personkult av mer "egyptiska" mått och hur mycket han faktiskt själv trodde på det, är svårt att avgöra. Men inget av detta syntes förrän åtta, tio år efter Marcus Aurelius död.

4 februari 2013 | Unregistered CommenterUlf Schyldt

Jag tror nog allt att Marcus var mer bekymrad än så. Om Commodus inte kan lyftas åt sidan från successionen så har han inte mycket annat att välja på än att bilda grabben så gott det går. Och hur skulle han kunna lyftas åt sidan med mindre än att Marcus lät avrätta honom? Om Commodus förbigicks i successionen skulle situationen bli mycket instabil, det skulle snart formeras en falang som hävdade hans rätt och utmanade den som blivit kejsare istället. Och även om Commodus förvisso inte var en sådan galning under Marcus levnad som han blev i slutet av sin kejsartid, var det uppenbart att han inte var av det rätta virket - och att han sannerligen inte var i närheten av att besitta den kapacitet och visdom som de fyra goda kejsarna hade haft.

Frågan är ju för övrigt om inte detta också var lite av Septimus Severus problem med sina båda skitungar till söner? Att låta båda bli kejsare var givetvis hål i huvudet. Men hur stabil är situationen där bara den ene blir kejsare och sedan ska härska över lillebrorsan som bara är något år yngre?

4 februari 2013 | Registered CommenterPeter Santesson

Passa på och läs allt vad du kan om de judisk-romerska krigen, för tids nog kommer historien att skrivas om. Redan nu anses det vara ett förkastligt ställningstagande att prata om Judéen och Samarien, när det riktiga namnet är Västbanken. Med hjälp av UNESCO kommer det Heliga Landets historiska platser att registreras som omistliga för mänskligheten lämningar av ett urgammalt arabiskt och muslimskt förflutet. Jesus var ju palestinier, eller hur?

5 februari 2013 | Unregistered Commenterstettiner

Då hörde du avsnittet om hur Duncan förbereder en inspelning? Vilket jobb under flera år. Har inte forskat om saken men har du läst/hört nåt om vad han ska göra nu? Jag slutade lyssna nånstans efter kristnandet sommaren (tror jag) 2011 när jag blev trött på alla kejsarskiften.

6 februari 2013 | Unregistered CommenterMikael Gustafsson

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>