Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
sep162012

Skam, skuld och förlåtelse

Ofta sägs det känslomättade saker som vid närmare eftertanke inte betyder så mycket. ”När jag tänker på hur vi behandlar gråsparvarna skäms jag över att vara människa!” skriver någon offentligt. Frasen är vanlig – byt sparvar och människor mot valfria kategorier. Men vad menar man? Och är det ett trovärdigt påstående? Det här är ett exempel på hur vårt språk för moralfrågor har urvattnats.

Vad orden betyder

Skam, skuld och förlåtelse är grundkategorier för sociala relationer där vi förebrår oss själva och andra för olämpligt beteende och sedan slutligen försöker normalisera relationen igen. För den som är uppvuxen med modern tv-svenska finns risken att man inte förstår ordens innebörd ordentligt.

Skam är känslan av att utsättas för omgivningens ringaktning. Man kryper ihop inför andras fördömande blickar, vill skyla sig själv och det där man skäms över.

Vidare är skam en privat känsla över något som gäller en själv. Det är jag som utsätts för andras blickar. I vissa fall kan man i och för sig känna ett slags kollektiv skam – över att tillhöra ett kollektiv. Man kan skämmas över att höra till en utskämd familj eller vara medlem av en utskämd organisation, utan att själv ha gjort fel. Man skulle vilja förklara för var och en att man själv är oskyldig, men om det inte är möjligt att göra ett sådant offentligt avståndstagande får man gå med sin skam. För det är andras blickar som utlöser den.

Skuld är domen man fäller över sig själv för ens eget olämpliga beteende. Skulden är ännu mer privat än skammen, eftersom man känner den oavsett om andra känner till beteendet eller inte. Man skäms inför sin egen inre blick. Samtidigt är det ens beteenden och val som man känner skuld för. Den som skäms över att ha träffats av fågelbajs på kavajen känner däremot ingen skuld när han kommer hem igen. Det är lätt att skämmas över att höra till en utskämd familj, men det är konstigt att känna skuld för det.

Förlåtelse är att vädja om att normalisera relationen till den man står i skuld till genom ett slags ”moralisk skuldavskrivning”, eller rättare sagt att vädja om att slippa behöva skämmas mer inför den andre. Det betyder att man måste vända sig till en motpart när man ber om förlåtelse. Förlåtelsen är också privat, mellan två parter som behöver gå vidare och lämna saker bakom sig. Att be om förlåtelse är att ta en risk – det måste finnas någon som faktiskt har valet avvisa vädjan. Att förlåta sig själv, talas det om ibland. Det är en omskrivning för att lyckas sluta känna skuld över något fel man tidigare har gjort. Men hur kan man göra det genom ett medvetet beslut?

Hur orden felanvänds

Så ser ordens riktiga betydelse ut – det som gäller om man verkligen menar det man säger när man pratar om att man skäms, känner skuld eller ber om förlåtelse. Men ofta tycks de användas på ett annat sätt.

Jag skäms över att vara europé!

Nej, det tror jag inte. Skäms man vill man undandra sig offentlighet och andras blickar. Man gör inte en piruett på scenen och ropar att man skäms. Man kan skämmas över att man har fått fågelbajs på kavajen, men den som gör entré i salongen och basunerar: ”Jag skäms över min fula bajsfläck!” gör det uppenbarligen inte alls. Den som offentligt påstår sig känna skam över det ena eller andra som de själva inte bär något ansvar för, fortsätter sedan regelmässigt med att fördöma det skamliga beteendet och – talande nog – kräva av någon annan att de ska upphöra med det skamliga beteendet.

Är inte bara ett fall av avståndstagande, som att säga upp sig från Goldman Sachs genom en offentlig anklagelseskrift – för att på det viset själv slippa skämmas? Nej, oftast inte. De grupptillhörigheter som påstås utlösa skammen, att vara europé, att vara man eller att vara människa, är extremt stora kollektiv som sällan är utskämda till att börja med. Tvärtom brukar frasen gälla majoriteter som är i överläge av något slag.

Egentligen uttrycker man en förebråelse, inte skam. De skäms inte som de säger, utan är bara obekväma med överläget och försöker hantera det genom att på ett förment ödmjukt sätt tala om för andra att de borde skämmas.

Jag vill be mina väljare om förlåtelse!

Men det kan man inte göra genom att klippa med ögonen i soffan i morgon-tv. Det måste finnas en motpart som ger förlåtelsen (eller väljer att vägra). ”Väljarna” är en abstraktion, inte en riktig motpart som man kan söka upp och falla på knä inför. Dörrknackningsrundan blir fruktansvärt lång för den politiker som på riktigt har tänkt sig att be sina väljare om förlåtelse. Det som pågår i soffan är en tom gest – en falsk förpackning som påminner om någonting som är viktigt. Men det är bara en meningslös kopia som urvattnar innebörden av förlåtelse

Regissörerna bakom falska förlåtelsehandlingar ser också till att lära sina elever att ”stå för att de har gjort fel”. Men vad innebär det egentligen att ”stå för” något? Man är orubblig, principfast, rak och sanningsenlig. Men hur kan man principfast och orubbligt hålla fast vid sina egna fel? De synder politikern säger han ”står för” är felaktigt beteende som han inte alls står för. Det är ju därför man sitter i soffan och bekänner. Nu försöker man grumla vattnet. Att tala sanning är bra. Och när man erkänner sina misstag under ”stå för”-fanfarer hoppas man att publiken ska bli så imponerande av att man inte ljuger, att de glömmer bort vad saken gäller egentligen.

Språket om skam och skuld har blivit urvattnat. Vi har vant oss vid att orden inte betyder särskilt mycket längre. Hur blev det så urvattnat?

Reader Comments (2)

Ja hur kunde det bli så urvattnat? Det här är ju inte de enda begrepp som urvattnats, men antar det har att göra med skuld och Peter Singers utvidgade moraliska cirklar.

Det är ett gränslöst moraliserande i politik och debatt. Antar det hänger samman med det Pascal Bruckner behandlar i boken The Tyranny of Guilt.

16 september 2012 | Unregistered CommenterNils

Bra skrivet om den förment ödmjuka skammen.

När det gäller att "lära sina elever att 'stå för att de har gjort fel'” så tror jag att man ofta avser att de inte ska försöka hävda att det inte var fel och inte heller skylla det på någon annan.

16 september 2012 | Unregistered CommenterErik E.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>