Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
måndag
sep102012

Expressen och flyktingpolitikens dilemma

Expressens Anna Dahlberg skrev i helgen en uppmärksammad ledare om att Sverige måste ”välja väg i flyktingfrågan”. Inlägget tar avstamp i en del tunga konstateranden, som inte borde vara en nyhet för den som intresserat sig för ämnet, och var ett ovanligt seriöst inlägg i flyktingdebatten. Diskussionen börjar röra på sig. Hennes artikel följdes upp av Folkbladets Widar Andersson, och i dag även på Expressens debattsida där Sacos ordförande Göran Arrius diskuterar integrationspolitikens misslyckanden och skissar på åtgärder.

Antal positiva asylbeslut per miljoner invånare 1999–2011 (Eurostat), klicka för förstoring.

Problemet är som sagt egentligen välkänt. Men det kan ändå vara värt att punkta upp det dilemma vi står inför och visa lite statistik. Sverige har en exceptionellt generös asylpolitik. Dahlberg skriver: ”Ser man till befolkningsmängd finns det inget annat västland som kan mäta sig med Sverige.” Petimetriker kan alltid diskutera detaljer i måtten – det finns enstaka andra västländer som är i närheten – men Sverige är listetta. Detta kunde gott erkännas oftare av förespråkare av en generös asylpolitik. Vi är ett föredöme när det gäller våra humanistiska ambitioner.

Ambitioner är en sak, utfall en annan. Sverige sticker tyvärr ut i en tråkigare liga också, nämligen sysselsättningsgapet, alltså skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. Jämfört med den inrikes födda befolkningen har invandrare osedvanligt svårt att hitta jobb och egen försörjning i just Sverige. De har det svårt i många länder, men vi spelar i lingonserien när det gäller jobbintegration.

Konsekvenserna av sysselsättningsgapet visar sig på många områden. Ett är naturligtvis att om man inte själv kan försörja sig måste någon annan göra det, i detta fall företrädelsevis skattebetalare. Anna Dahlberg skriver:

Sveriges kommuner och landsting, SKL, räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar förblir arbetslösa efter två år och måste försörjas med social­bidrag. Visserligen lovade regeringen i veckan att ta över betalningsansvaret, men det ger ändå en bild av utmaningen.

Hon har rätt i att finansieringsfrågan är ett problem – Socialstyrelsens bidragsstatistik är dyster läsning – och det är därför kommunerna har börjat bråka under sommaren. Samtidigt får man ändå säga att staten (men inte kommunerna) för tillfället uppenbarligen klarar av att bära den extra kostnaden utan att allt budgetutrymme slukas. Nej, det betyder förstås inte att den aspekten skulle vara oväsentlig, men däremot inte akut. Men oavsett budgetfrågor är det mycket oroande vad som händer rent socialt i miljöer där bidragsförsörjning är normen. Inte minst kan man oroa sig för vilka effekter utanförskapet får på referensramarna för barn som växer upp där. Vad händer med trygghet och mellanmänsklig tillit i dessa områden, vad händer i skolorna?

Vad beror sysselsättningsgapet på?

Om sysselsättningsgapet i längden är ohållbart uppstår frågan vad det beror på – i synnerhet om man vill möjliggöra en generös flyktingpolitik. På inslag.se har debatten om sysselsättningsgapet beskrivits som en strid mellan tre möjliga förklaringar:

  1. Ovanligt dåliga attityder i Sverige: fördomar, rasism, den svenska slutenheten.
  2. Invandringens storlek och sammansättning: hur många som kommer och var de kommer ifrån.
  3. Svenska regelverk: den svenska modellen, arbetsmarknadslagstiftning och lönebildning, välfärdssystemens konstruktion.

Ovanligt dåliga attityder i Sverige är inte en trovärdig förklaring till att sysselsättningsgapet är så stort här. Helt enkelt därför att attityderna förmodligen inte är ovanligt taskiga. Upprepade internationella studier tyder snarare på motsatsen. Rasism och diskriminering finns både här och där, men det är inte troligt att det skulle vara mer utbrett i Sverige än i andra länder där invandrare har lättare att få jobb.

Då återstår frågan om storlek och sammansättning på flyktinginvandringen samt hur denna sedan faller ut i mötet med svenska regelverk. Anna Dahlberg beskriver dilemmat som en kombination av (2) och (3):

De människor som nu söker sig till Sverige - majoriteten från länder som Somalia och Afghanistan - har i de flesta fall mycket begränsad utbildning. Det är inte realistiskt att tro att de ska kunna hävda sig på den svenska arbetsmarknaden med några av världens högsta ingångslöner. Vi måste förr eller senare välja väg. Vill vi förbli ett ledande flyktingmottagarland måste vi ge människor möjlighet att försörja sig med hjälp av lågkvalificerade och lågavlönade jobb. Alternativet är att omvärdera vår öppenhet.

Dahlberg har rätt i att utbildningsnivån är bekymmersam, milt uttryckt. Arbetsförmedlingen som ansvarar för att etablera nyanlända på arbetsmarknaden redogör för kvalifikationerna hos de som nu kommer:

Över hälften av målgruppen har utbildningsbakgrunden Förgymnasial utbildning kortare än 9 år. Det är viktigt att påpeka att det inom denna utbildningskategori finns en stor spridning vad gäller utbildningsbakgrund. Kategorin inkluderar både personer med en förgymnasial utbildning som är kortare än nio år men den innefattar även personer som aldrig har gått i skolan och i vissa fall är analfabeter. (s. 19)

En femtedel av de nyanlända har en eftergymnasial utbildning, men:

Efter nio månader med etableringsplan har ungefär hälften av de sökande tillgång till sina utländska betyg, en fjärdedel är osäkra på om de kan få tag i sina betyg och en fjärdedel har inte tillgång till dem. (s. 30)

Spelar det någon roll hur många som kommer (dvs. ”öppenheten” som Dahlberg talar om)? Förmodligen. När man kombinerar de båda diagrammen ovan framträder ett tydligt mönster. Ju fler positiva asylbeslut per capita, desto större tenderar sysselsättningsgapet att vara i landet. Sverige kombinerar helt enkelt den största flyktinginvandringen med det största sysselsättningsgapet. Utfallet i sysselsättningsgrad framstår då inte som förvånande, utan ungefär som förväntat.

Lösningar?

Hur ska man komma till rätta med situationen? Diskrimineringslagstifting, attitydförändringar osv. är åtgärder som siktar in sig på förklaring (1) ovan. Det är svårt att tro att någon på fullt allvar föreställer sig att sådant skulle kunna ha några ordentliga effekter på sysselsättningsgapet. Dels tar attitydförändringar mycket lång tid och är svårt att påverka med politiska beslut, dels är redan svenska attityder ovanligt goda i jämförelse med andra länder. Vad kan man egentligen förvänta sig? Diskrimierningslagstiftning kan vara motiverat av andra skäl, men som åtgärd mot sysselsättningsgapet framstår det som rätt verkningslöst.

Då återstår policy för att ändra på (2) flyktinginvandringens storlek och sammansättning eller att ändra på (3) de svenska regelverk som gör att dessa människor inte hittar arbete givet sin produktivitet. Det här är vägvalet som Dahlberg talar om. Antingen släppa fram låglönejobb, eller börja stänga ute flyktingar som i praktiken bara skulle kunna försörja sig genom sådana jobb. Hon har rätt i att detta är problemets grunddimensioner. Men det är inte lyckat att beskriva det som ett strikt vägval. Båda dessa vägar är egentligen dåliga eller orealistiska lösningar. Det kommer antagligen att behövas åtgärder i båda riktningarna.

Låglönelösningen

Om man inte får sälja sin arbetskraft till ett pris som motsvarar marknadsvärdet kommer man inte kunna hitta jobb. Det är inte så märkligt. Och där hittar man den klassiska marknadsliberala lösningen på problemet. Orealistiskt höga lönelägen gör lågproduktiv arbetskraft icke-anställningsbar. En liberalisering av arbetsmarknaden vore ändå önskvärd – här har vi bara ännu ett skäl att göra det. Bort med den svenska modellen så kan vi öppna gränserna, alla hittar jobb, och vi lever i en fri värld.

Det låter tilltalande, och en förändring som behövs av många skäl, oaktat invandringsproblematiken. Men vilka förväntingar kan vi ha på att sysselsättningsgapet kan lösas genom att driva låglönelösningen tillräckligt långt? Detta gäller ett allvarligt, verkligt samhällsproblem som måste lösas på riktigt, inte bara avhandlas på ett teoretiskt plan. Då måste vi tala om praktiken. Här finns betydande motfrågor.

För det första: Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet? En helt avreglerad arbetsmarknad kommer till slut att pressa ned löner till en nivå där även lågproduktiva kan hitta anställning, men skulle den ge en lön som är möjlig att försörja en familj på? Kommer man att byta ut ett utanförskap i bidragsberoende mot ren och skär fattigdom?

Optimister kan alltid gissa hoppfullt om vilken produktivitet dessa människor skulle kunna nå upp i med den eller den utbildningsinsatsen. Hypotetiska utfall är svårt att säga så mycket om. Men en liten indikator på vilka lönelägen det kan handla om för nyanlända hittar man i instegsjobben. Detta är de lönesubventioner som i dag ges till företag som anställer nyanlända. När instegsjobben sjösattes låg subventionsgraden på 50 procent. Utfallet blev klent. Man höjde till 75 procent. Sedan höjde man igen. Nu kan man anställa nyanlända med 80 procents lönesubvention. Ett ursprungligt löneläge på exempelvis 15 000 kronor i månaden förvandlas till 3000 kronor i månaden för arbetsgivaren. Så låg är produktivitetsribban som en nyanländ ska ta sig över för att vara ”anställningsbar” och konkurrenskraftig. Ändå är det bara i trakten av 2000 personer som har anställning genom instegsjobb.

Sant, detta är inte ett knockout-bevis som avgör allt. Arbetsgivare kan på goda grunder vilja undvika regelkrångel och osäkerhet som det innebär att bygga anställningsbeslut på offentliga subventioner, och undviker därför instegsjobbsanställningar. De nyanlända har för sin del inte så starka ekonomiska incitament att ta ett instegsjobb. Men de invändningarna bär bara en bit på vägen. Här har vi ändå en konkret signal om att det verkliga, konkurrenskraftiga löneläget kan ligga synnerligen lågt. Bärplockare och dagens svartarbetande kökspersonal som sover i källaren, är det där vi hamnar?

För det andra: Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb? Det räcker inte att ”släppa fram” låglönejobb. Sådant abstrakt tal undviker den obehagliga men ofrånkomliga sidan av saken, nämligen hur man med olika styrmedel ska få människor att ta dessa arbeten. (Jag skriver det väl medveten om att jag därmed öppnar mig för oseriösa angrepp i och med att jag talar om obehagliga sidor av verkligheten.)

Här kan man jobba med morot och piska – belöning eller bestraffning. Om det ska vara lönsamt att ta extremt lågavlönade jobb innebär det att socialbidragsnivåer knappast kan ligga på en högre nivå. Höga bidragsnivåer skapar fattigdomsfällor (bonussystem i all ära), och vad som är ”högt” är ju relativt de anställningar som kan vara aktuella. Om man med ekonomiska styrmedel ska förmå folk att ta jobb som bara ger några tusen kronor i månaden, hamnar vi därmed i väldigt låga socialbidragsnivåer. Vilka skulle de sociala effekterna bli av att stora grupper har synnerligen låga inkomster? Var går gränsen för vilken fattigdom man kan släppa fram i ett modernt samhälle? Även marknadsliberaler känner sådana gränser. Det är nog ingen överdrift att i så fall förvänta sig en regelrätt förslumning i miljonprogrammen.

Alternativet är piskan – att med kontroller och hot om helt indragna ersättningar tvinga människor att fylla ut sina bidragsinkomster med arbeten som betalar så dåligt att arbetstagarna egentligen inte är intresserade. Det är i grund och botten fas 3–modellen – beredskapsarbeten helt enkelt – och den väg som regeringen för stunden verkar ha slagit in på. Man kan hantera ett begränsat antal människor under en begränsad tid på det viset. Men det är ingen rimlig varaktig lösning och plan för hur dessa stora grupper ska förtjäna sitt uppehälle – att förvara tusentals människor i åtgärdsprogram under återstoden av deras vuxna liv. Stödet för en generös flyktingpolitik kommer knappast att bestå när sådana program sväller för varje år som går.

För det tredje: Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd? De förändringar vi är inne på här skulle förstås inte bara beröra flyktingar. Man kan inte ha en ordning där flyktingar bara har rätt till en bråkdel så höga socialbidrag som den övriga befolkningen. En rättsstat har generella regler och behandlar sina samhällsmedlemmar som likar. Det betyder att drastiska systemförändringar som ska ”släppa fram” jobb med synnerligen låga löner kommer att beröra hela samhället. Och behöver därmed legitimeras för breda väljargrupper. Men det vore knappast möjligt.

Under 1990-talet sänktes ersättningsnivåerna i trygghetssystemen ordentligt. Det var sannerligen inte populärt, men den gången fanns i varje fall en ordentlig kris att hänvisa till. Staten stod vid ruinens brant, och vi satt alla i en båt som var på väg att sjunka.

Så är inte fallet här. Det är ju inte budgetskäl som skulle tvinga fram sänkta bidragsnivåer. Det finns pengar i kistan. Här gäller det bara att skapa rätt incitament i ersättningssystemen. Då skulle alltså det sanningsenliga budskapet till väljarna vara att man väljer att göra drakoniska hugg i socialbidragsnivåerna och tvinga ut lågproduktiv arbetskraft i en låglönesektor som vi inte haft på åratal i Sverige – att vi frivilligt gör allt detta för att möjliggöra västvärldens största flyktinginvandring från tredje världen. Ja, det är ett krasst sätt att beskriva vad det skulle handla om. Poängen är att visa hur politiskt omöjligt och osäljbart detta vore.

För det fjärde: Var skulle dessa jobb uppstå? Jobb med synnerligen låga löner har i dag trängs undan av automater, lunchbufféer, tillvänjning vid gör-det-själv osv. Vi har också ett kulturellt motstånd mot att köpa tjänster i relationer som inte känns jämlika. Det är därför ”pigavdrag” är en så förklenande benämning på RUT-tjänster. (Vore det inte för vår jämlikhetskultur skulle ju en piga i sig inte vara så otänkbart.) Det här är en samhällsomställning som inte förändras över en natt så snart billig arbetskraft finns att tillgå. Samhället omformas hela tiden, och visst kan även detta förändras. Men det skulle ske gradvis, över lång tid och med osäkert resultat.

Åtstramningslösningen

Den andra möjliga vägen som Anna Dahlberg nämner vore att minska flyktinginvandringen. Det saknas förstås inte motfrågor mot den lösningen heller.

För det första: En generös flyktingpolitik har i grund och botten folkligt stöd. Ja, det är sant att SOM-mätningar brukar visa att det finns en opinion för att ta emot färre än i dag. Men det är också sant att svenskarnas attityder till invandring överlag framstår som osedvanligt positiva i jämförelse med andra länder. Att ovanligt toleranta attityder kombineras med en ovanligt generös flyktingpolitik är naturligt. Jag tror att svenskar i allmänhet vill erbjuda förföljda människor en fristad – riktigt hur många och på vilka villkor är en annan femma, men den nog finns den humanistiska grundinställningen där. Vi bedriver en generös flyktingpolitik för att det är en rättfärdig och humanistisk sak att göra. Det är trots allt upprinnelsen till frågan.

För det andra: De problem vi diskuterar nu gäller också, och till övervägande del, människor som redan är här, upptagna och accepterade som samhällsmedlemmar. Även om så all flyktinginvandring upphörde över en natt – vilket det knappast finns en opinion för – skulle problemet med sysselsättningsgapet bestå.

Dahlberg tar upp ett till problem med en politiskt bestämd åtstramning.

För det tredje: Flyktingpolitiken regleras till stor del juridiskt, inte politiskt, i Sverige.

Hon skriver:

Det som särskiljer Sverige är inte vår lagstiftning, utan tillämpningen. På några punkter har vi en generösare lagstiftning, men i grunden lyder vi under samma konventioner och direktiv som alla andra EU-länder. Den stora skillnaden är att Sverige har avpolitiserat asylprocessen, som i stället sköts av domstolarna. I andra EU-länder tar man tvärtom politiska hänsyn när man tolkar lagen. Man tänjer på paragraferna och väntar med att fatta beslut så att flyktingströmmarna ska riktas mot andra länder i stället. Syrienkriget är ett typexempel. I juni fattade Migrationsverket beslut om att säkerhetsläget i Syrien är så allvarligt att det utgör skäl för att få skydd i Sverige. Tyskland har gjort samma lagtolkning. I övriga EU har man i stället rullat tummarna med följden att de syriska flyktingarna har styrt sin resa till just Sverige och Tyskland.

Japp, så ligger det till. Men varför har egentligen svenska politiker lämnat över så mycket makt till domstolar? Därför att det är ett rent helvete för politiker att fatta beslut i flyktingärenden. Anna-Greta Leijon beskriver sin tid som invandrarminister på 1970-talet:

Partivännerna i Södertälje och Botkyrka uppvaktar regeringen för att få stopp på invandringen. Kristna grupper med biskopsmötet och ärkebiskopen i spetsen bönar för att alla skall få stanna. Olof Palme säger när jag berättar det:

  – Du kan dra olycka över oss om för många kommer hit.

Vi står i matsalen på HSB-skolan på Lidingö och jag känner mig väldigt ensam. (s. 133)

Svenska politiker är inte av ett virke som klarar av beslut i enskilda ärenden – högst förståeligt. Det är bakgrunden till att man lade över detta till domstolar. Rättssäkerhet om man så vill. Men som Dahlberg skriver blir en effekt av detta att Sverige, till skillnad från våra grannar, mer plikttroget följer de konventioner vi undertecknat. Hur skulle en åtstramning gå till? Återpolitisera processen? Lämna konventionerna?

Så vad gör vi?

Det här är ett långt inlägg, och det vore fint att avsluta det hela med svaret på gåtan. Men det har jag ju inte. Men ett par lösa tankar i varje fall.

Någon renodlad lösning som är Svaret på dilemmat är inte trovärdigt. Det är rätt tydligt att både låglönelösningen och åtstramningslösningen har såna problem att de inte enkelt kan få bort sysselsättningsgapet. Det här är ett rejält och genuint dilemma.

En god tumregel i svensk politik brukar vara att kolla vad Widar Andersson skriver. Han är ständigt sansad i ordets bästa bemärkelse. Mycket riktigt vill han inte se vare sig en låglöne- eller åtstramningslösning.

Mitt ställningstagande i Anna Dahlbergs intressanta vägvalskonflikt är emellertid något kluvet. Nyttoliberalt om man så vill. Jag förordar vare sig invandringsmurar eller låglönemarknader. … Det kan finnas skäl att strama upp invandringspolitiken på områden där Sverige sticker ut så markant att det antyder ett systemfel. Det kan finnas skäl att med RUT som modell införa fler obyråkratiska arbetsmarknader med låga inträdeshinder. Framförallt finns det mycket starka skäl att ha ett målinriktat utbildningsfokus under de två år då staten har ansvar för de nyanlända invandrarna.

Lite uppstramning här, lite bättre utbildning där – skruva så gott det går både på ratt 2 och ratt 3, och samtidigt ställa in sig på att en del av resterande problem helt enkelt är sådant vi får leva med som en bieffekt av en rättfärdig flyktingpolitik.

Som grundinriktning tror jag att Widar Andersson har rätt. Även om han låter mer hoppfull än läget riktigt motiverar.

En aspekt som ofta glöms bort, men som nog är mycket viktig, är hur man ska förhindra att utanförskapet går i arv. Kanske är verkligheten så tråkig att det blir svårt att hitta vanliga anställningar till många av de nyanlända som vi nu tar emot. Det har samhället totalt sett råd att finansiera – åtminstone för stunden. Men det är förödande om samma situation skulle gå i arv till deras barn.

En annan fara med debatten som den brukar föras nu, är att den förs i grova kategorier som gör deltagarna dumma i onödan. Man talar t.ex. om ”invandring” och argument för och emot ”invandring” – som om den storheten (gästforskare från Tyskland, internationella adoptioner, arbetskraftsinvandring från Polen, danska bropendlare, somaliska flyktingar och giftermål i Thailand) skulle vara något enhetligt fenomen som det gick att ha en åsikt om. Här behövs mer precision. Till den allra största delen är denna rörlighet strålande, en framgångsfaktor för öppna ekonomier och fria samhällen. Det behöver man påminna sig om, när vi nu talar allvar om de problem som faktiskt finns.

 

–––

2012–09-12: Debatten om detta inlägg har fortsatt i inlägget Flyktingdebattens skiljelinjer, där framförd kritik bemöts.

Reader Comments (16)

Det är alltid uppfriskande att läsa, vad du skriver!

En åtgärd, som man borde driva mycket mer kraftfullt är väl en ensning av flyktingpolitiken inom EU (även tillämpningen),vilket borde kunna ge avlastning för Sverige och andra länder med störst mottagande.

En förändring av våra generösa bidragssystem skulle kunna verka i samma riktning.

Detta skulle mycket väl kunna förenas med en human flyktingpolitik, då det naturligtvis finns outnyttjad mottagningskapacitet inom övriga EU, som då förutsätts öka sitt mottagande.

10 september 2012 | Unregistered CommenterClaes

Låglönelösningen, vad menas med det? I Sverige har vi inga minimilöner. Avskaffa socialbidrag månne?

10 september 2012 | Unregistered CommenterRobert Andersson

"Gåtan" är ingen "gåta" för det finns ingen mysig "lösning".
Kraftfull åstramning är det enda alternativet till en ekonomisk och social katastrof om några decennier. Att det genom indoktrinerade och vilseförda svenska folket fortfarande är någorlunda positiva till "flyktingar" beror på att de programmerats till detta av skola, fack, SVT, AB, DN och Timbro. Om Sverige vill implementera en striktare immigrationspolitik så bör man skicka delegationer till Finland, Holland och Danmark och studera hur man gör i dessa förnuftsburna stater. Merit Wager bör ersätta Billström som Migrationminister eller i alla fall bli GD gör Migrationsverket.
Till slut kommer ni bli tvungna att erkänna att SD hade rätt och släppa den varma känslan i maggropen - godhetsnarcissistens belöning. Invandringskatastrofen som nu är i full rullning kommer prägla resten av våra liv - var så säkra.

10 september 2012 | Unregistered CommenterKalle

"En generös flyktingpolitik har i grund och botten folkligt stöd."

Nej. Alla undersökningar som görs tyder ju motsatsen; svenskarna är förvisso rätt toleranta till invandrare men invandrings- och integrationspolitiken ses som ett mycket stort problem, varför det t ex finns ett starkt folkligt stöd för att "ta emot färre flyktingar". Något folkligt tryck för att igångsätta den här massiva asylsökar- och anhöriginvandringen från tredje världen har aldrig funnits, men däremot att, just det, strama åt den. Det här med den "generösa flyktingpolitiken" är etablissemangets och vissa särintressens heliga ko, inte det svenska folkets.

"Även om så all flyktinginvandring upphörde över en natt – vilket det knappast finns en opinion för – skulle problemet med sysselsättningsgapet bestå."

Decennier med förda politik har förstås skapat stora problem som inte kommer att försvinna över en natt, men för den sakens skull behöver man ju inte upprätthålla grundkällan till problematiken; med en omlagd politik kan en förbättring ske på lång sikt.

"Men som Dahlberg skriver blir en effekt av detta att Sverige, till skillnad från våra grannar, mer plikttroget följer de konventioner vi undertecknat. Hur skulle en åtstramning gå till? Återpolitisera processen? Lämna konventionerna?"

Hon viftar ju lite väl enkelt bort vilken avgörande betydelse Sveriges unika lagstiftning har; det var t ex inte att Sverige mer "plikttroget" följde Genevekonventionen som gjorde att vi fick ta emot en så stor andel av alla irakier som tog sig till EU utan pga en ändring som gjordes i utlänningslagen, vilket ledde till att Sverige som i princip enda land gav irakierna PUT. Angående åtstramningen så har ju ett av våra grannländer redan visat hur det ska gå till, om bara den politiska viljan finns, med mycket lyckat resultat. En liknande omläggning kan givetvis göras även i Sverige. Och det är den enda demokratiskt möjliga vägen då det, som du är inne på, inte finns något folkligt stöd för "låglönelösningen". Frågan nu är bara hur högt pris politiskt och samhälleligt som etablissemanget är berett att betala för den nuvarande politiken innan de måste gå över till åtstramningslösningen. Hittills har Reinfeldt givit folket klart besked; det är "öppenhet" till varje pris som gäller (därav samarbetet med riksdagens folkligt sett mest extrema parti i de här frågorna, dvs MP). Vi får se vilka samhällspåfrestningar och politiska konsekvenser det kommer att få framöver. Själv har Reinfeldt sagt att han med "spänning" väntar på utfallet av det här unika vägvalet i europeisk politik...

10 september 2012 | Unregistered CommenterLars

Bra bloggpost,, men jag saknade dock förslag på möjliga regeländringar för att komma tillrätta med degens destruktiva migrationspolitik. Jag tänkte därför att jag kunde bidra med några sådana regelförslag:

Inför försörjningskrav vid anhöriginvandring där den medhavda familjen ska kunna försörjas, och inte dagens meskrav där enbart anknytningspersonen ska kunna försörja sig själv. Ett exempel - Idag är var tredje person som kommer till Sverige inom ramen för arbetskraftsinvandringen inte arbetstagare utan anhörig och det finns inget krav på att dessa ska försörjas av den anhörige arbetstagaren utan dessa kan kvittera ut bidrag och belasta välfärden bäst de känner för. Hur ekonomiskt är egentligen en sådan här "arbetskraftsinvandring"?

(Det finns förövrigt en utbredd missuppfattning idag att försörjningskravet innebär att de hitkommande personerna ska kunna försörjas, exempelvis Migrationsinfo sprider denna missuppfattning, eller möjligen ljuger de medvetet. Ingen trovärdig sida hursom! http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/anhoriginvandring/ )

Försörjningskrav är möjligt att införa i enlighet med familjeåterföreningsdirektivet. Dock är det inte möjligt i dagsläget att införa försörjningskrav för anhöriga till flyktingar, men jag förespråkar ett frånträdande eller omförhandlande av direktivet så att detta blir möjligt. Familjeåterföreningsdirektivet är för övrigt Danmark undantagen ifrån.

För att undvika tvångsgifte bör en 21-årsgräns införas vid anhöriginvandring av make/make. Detta är möjligt enligt familjeåterföreningsdirektivet. Danmark har här en 24-årsregel vilket de kan ha pga sitt undantag. En sådan bör även Sverige införa så fort vi frånträtt direktivet, eller ännu hellre - lämnat hela EU-skutan. :)

Slopa "synnerligen ömmande". Finns inget krav i internationell rätt eller EU-rätten på att vi måste ha den regeln.

Självfallet bör medicinska ålderstester av "ensamkommande" införas.

Och självfallet bör kriminella utvisas i mycket högre grad och det bör införas en ett krav på tioårig vistelse för möjlighet till medborgarskap. Även detta är förenligt med medborgarskapskonventionen, där är just 10 år det längsta vistelsekravet man får ha.

Det här är några förslag så här på rak arm på vad man kan göra, förutom då att strama upp MiV:s verksamhet. Jag förespråkar dock även mer ingripande metoder såsom repatrieringsprogram, men det här vore en bra början iallafall. :)

10 september 2012 | Unregistered CommenterKaisa Olsson

Bra och intressant post.

Jag tror att en betydelsefull del i att hantera situationen på är att acceptera att många riktigt lågutbildade invandrare och då i synnerhet kvinnor står så långt från den reguljära arbetsmarknaden att det är bättre att skapa en särlösning för dem. Beredskapsarbeten, helt enkelt. Nu finns det som du tar upp ordentliga svårigheter på området eftersom dessa personer i många befattningar skulle ha en mycket låg produktivitet.

Lyckligtvis gäller förmodligen inte det i ett par sektorer. Barnomsorg, äldreomsorg och omsorg för för funktionshindrade. En extremt lågutbildad per förskollärare, undersköterska och i vissa sällsynta fall personlig assistent skulle kunna vara en avsevärd samhällsekonomisk förbättring jämfört med dagens lösning. Viktigt blir att låta det hela vara permanent, både för arbetsplatsen och individen och att det i viss mån får tränga ut ordinarie arbete.

Att vi inte gör det idag handlar väl främst om att vi inte vill förnärma de personer som idag arbetar i dessa sektorer. Man kan också tänka sig att en sådan lösning skulle minska flödet från den aktuella gruppen till den reguljära arbetsmarknaden men det undrar jag om det verkligen stämmer.

11 september 2012 | Unregistered Commentermarkus

Mycket bra och klargörande inlägg. Vilka är de politiska förutsättningarna för en förändrad invandringspolitik och vilka svar skulle olika politiska alternativ kunna ha? På högerkanten finns stora fördelar med en stor invandring om de är ute efter att skapa en låglönesektor (servicesektor för medelklassen och uppåt) och strama åt socialförsäkringssystem och socialbidrag. Samtidigt inser de begränsningarna. De kan inte avskaffa socialförsäkringssystemet eller skapa en extrem låglönesektor. Alliansen befinner sig i minoritet och knappast någon tror på en valframgång som skulle ge aliansen majoritet. Kanske skulle det öppna upp för att ta in SD i en samverkan. Om inte vid nästa val så kanske framöver. Desperata borgerliga småpartier kan mycket väl komma att glida mot en restriktivare linje, kanske framför allt centern under en annan ledning än Annie Lööf. På vänsterkanten är det kanske framför allt socialdemokraterna som kan komma att förändra sin inställning. Vid en framgång i nästa val stärks kanske de fackliga krafterna inom socialdemokratin, (på grund av Lövéns fackliga bakgrund) och då de inser hur attackerade kollektivavtal, låglönegrupper och arbetslöshetsförsäkring är av en ökad invandring så minskar de på inflödet med motiveringen att de som redan finns här ska få en rimlig chans. Vänstern kommer naturligvis aldrig att samverka med SD och de kommer aldrig skapa den låglönesektor du efterlyser. Det enda som återstår är en ganska radikal åtstramning av inflödet, men under parollen att ge de som är här en chans.

SD kommer med stor sannolikhet fortsätta vara ovälkomna i båda läger, men att påverka de andra partierna genom sin närvaro. Dessutom kommer frågan aldrig att lämna dagordningen så länge de finns kvar i riksdagen.

11 september 2012 | Unregistered CommenterClaes Carlsson

Claes Carlsson: Vad gäller S egenintresse, missar du att en stor majoritet av utlandsfödda röstar på dem, så snart de får rösträtt, så i det avseendet vinner man på att många kommer hit och snabbt blir medborgare.

11 september 2012 | Unregistered CommenterH. K.

Dahlberg skriver att "asylprocessen, som i stället sköts av domstolarna" , och du verkar ha den uppfattningen (dvs att den sköts av domstolarna) också.
Men är det korrekt?
Jag har fått uppfattningen att Migrationsverket efter utredning fattar beslut om PUT som myndighet,vilket inte är en juridisk process. Jag vet inte heller om det finns något krav på juridisk utbildning etc för de inblandade. Beslutet kan visserligen överklagas till domstol, men detta görs väl knappast om PUT beviljats av Migrationsverket. Merit Wager har ju skrivit mycket om detta på sin blogg, och där får man knappas intrycket av en förtroendegivande och säker rättsprocess.
I vilken utsträckning PUT beviljas på felaktiga grunder är svårt att bedöma, men att det förekommer i icke försumbar utsträckning verkar klart. Detta borde självklart utredas. Det skulle vara intressant att få din Peters syn på detta.

11 september 2012 | Unregistered CommenterClaes

Claes: Merit Wager är förstås oerhört mycket mer kunnig om processen på Mig än vad jag är, så jag skulle lyssna på henne. :) Men med det sagt är ju faktiskt myndigheternas myndighetsutövning mot enskilda en fråga om lagtolkning som myndigheterna gör självständigt från politiska ledningen – dvs. det gamla vanliga förbudet mot ministerstyre gäller ju. Och nu chansar jag, men nog utgår de väl ändå då ifrån den praxis som domstolen sätter? Så ska politiker förändra praxis är det ny lagstiftning som gäller. Om jag inte missuppfattat något här.

11 september 2012 | Registered CommenterPeter Santesson

Peter, den intressanta frågan är väl i vilken utsträckning annat än avslag överklagas. Det är sannolikt ofarligt för ansvariga tjänstemän att rekommendera PUT.

11 september 2012 | Unregistered CommenterClaes

Bra artikel - men det jag inte förstår är att analysen saknas av vad som händer när ekonomin knackar och pengarna inte finns där? Med evigt ökande kostnader så kommer man antingen tvingas börja höja skatter eller skära i den kärna av välfärd som svenskar också tar del av - typ vård, skola, omsorg.

Förr eller senare kommer det ju bli tydligt vilken budgetpost som "stjäl" pengarna - och det finns knappast folkligt stöd för att skära signifikant i välfärden. Menar du att det med självklarhet att det finns stöd för att höja skatter enkom för att försörja alltfler icke-arbetande invandrare?

Måhända är det så - men analysen saknas i artikeln.

11 september 2012 | Unregistered CommenterFörståsigpåare

Tack för tankeväckande artikel! Även om du argumenterar väl för att ren marknadsliberal lösning inte kommer att fungera vill jag ändå inte överge låglönelösningen. För visst är det så att invandringsströmmen till Sverige inte enbart består av flyktingar som flyr för sina liv utan att vår generösa välfärd också lockar människor just hit? Dessa skulle i sådana fall välja andra länder (eller kanske stanna kvar i sina hemländer) om de fick kämpa sig fram på 2000 kr/månaden.

Av självbevarelsedrift skulle såpass lågavlönade också anstränga sig för att utbilda sig för att så småningom få ett mer välavlönat arbete. Eller starta eget. Alldeles oavsett invandringsfrågan gör våra höga bidragsnivåer att människor inte anstränger sig att hitta egen försörjning.

12 september 2012 | Unregistered CommenterPelle Poluha

Vad gäller SOM-institutets mätningar om att svenska folket är för en GENERÖS flyktingmottagning vore det intressant med vad som definieras som "generös":
1) att ta emot så många som möjligt/lägga så mycket resurser som möjligt på flyktingpolitiken
2)eller att ta emot de personer som verkligen är flyktingar och se till att de kan integreras (t.ex. arbete och beblandas med övriga medborgare).
Hur är frågorna ställda i undersökningarna? Tycker övh det vore intressant om SOM-institutets frågor och analys av svaren granskades. Har nämligen hört så mycket i inofficiella miljöer om att de inte är opartiska. Vore också bra med paralella undersökngar utförda av andra institut än ovannämnda.

16 oktober 2012 | Unregistered CommenterLisa P

Skall arbetsmarknaden liberaliseras så att Sverige kan ta emot många invandrare så måste också bostadsmarknaden kraftigt liberaliseras. Det måste gå mycket lättare och snabbare att bygga hus.
Överklagandefascisternas makt måste kraftigt begränsas.

22 oktober 2012 | Unregistered Commentersven

Mycket senkommen läsare här ....Jag har med stor njutning kunnat sträckläsa många välformulerade artiklar och jag har lärt mig mycket.

Dock ..Flyktingpolitiken regleras till stor del juridiskt, inte politiskt, i Sverige.. Vad jag förstått från andra kunniga, som Merit Wager, så har vi egentligen bra lagar i Sverige, men de följs inte.
1)Vid just alla tillfällen i livet då man kan stå i en domstol, så ligger det en i fatet om man blir påkommen med lögn. Så är inte alltid fallet i migrationsdomstolar, det finns gott om undantag.
2)Vidare är det knappast domstolarna som infört alla undantag från kraven på anhörigförsörjning vi har.
3) Inte heller är det Migrationsverket som lagt fram praxis att det är helt ok att ca 90-95% av de asylsökande saknar id.

Det är bara tre punkter på rak arm jag kommer på som särskiljer Sverige från andra länder som skrivit under samma konventioner och lustigt nog har rätt lika lagar (jfr Finland, Norge, Danmark). Sverige kan lätt bli mer 'avvisande' helt igenom att lagens bokstav följs mer, mindre undantag. Som grannländer, varav Finland är det land som fascinerar mig mest. Ljug sig till ett medborgarskap och det kan ryckas om du blir påkommen. Det kan inte hända i Sverige, medborgarskapet är 'heligt' eller oviktigt helt beroende på hur man ser det. Jag gissar på att det är som så mycket annat i samhället, det står rätt handfallet inför bluff & båg och sunt förnuft får inte råda före paragraferna.

21 november 2012 | Unregistered CommenterLäsare

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>