Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
onsdag
aug222012

När robotar gör prylarna

Jag var elva år första gången jag fick höra att framtiden låg i Kina och att Stilla havet skulle utvecklas till den framtida knutpunkt som Atlanten var då. Jag minns lektionen mycket tydligt. Han hette Carl-Arne, läraren som sa det. (Han lärde mig också att spela gitarr, vilket jag är djupt tacksam för.) Hur som helst var det där om Kina något som snart övergick från att vara en spännande framtidsspaning till att bli en kliché. En annan fras som upprepades till den grad att man slutade lyssna, var att framtiden skulle vara postindustriell – ett tjänstesamhälle. Ska jag vara ärlig förstod jag inte riktigt vad det konkret innebar. Men jag lärde mig frasen utantill, upprepade den som en duktig skolpojke, och fick högsta betyg i samhällskunskap. Jag tror inte att jag direkt avvek från mönstret.

Numera vet vi vad ”postindustriell” betyder i praktiken: tillverkningsjobb försvinner. Ibland stiger företagens vinster, ibland faller de. Men antalet anställda som behövs för att skruva ihop samma antal grejer blir färre och färre. Det sker med tillverkningen av prylar som tidigare skedde med tillverkningen av mat: stora produktionsökningar samtidigt som behovet av mer okvalificerad arbetskraft rasar. (Se t.ex. Lind – Avindustrialiseringen av Sverige: Myt och verklighet, pdf som nyanserar och ger siffror.)

Dags att gå hem.

Och jag vet. Jag vet. Det här är ju inte en nyhet på något sätt. Jag har hört pratet om det postindustriella tjänstesamhället nästan lika länge som jag har hört att alla med vett i skallen borde plugga kinesiska. Ändå är det nog för många en självklarhet att en dominerande sysselsättning i ett modernt samhälle måste vara att tillverka alla prylar – montera bilar och skruva ihop mobiltelefoner – precis som den huvudsakliga sysselsättningen för 150 år sedan var att tillverka mat. Men de som arbetar med pryltillverkning idag producerar väldigt många fler prylar per anställd än tidigare, och enkla, repetitiva moment som förut kunde sysselsätta stora skaror av rätt homogen arbetskraft utförs som bekant i allt högre grad av industrirobotar och/eller i länder med lägre löner. Det är inte alltid ekonomiskt rationellt att automatisera produktionen eller flytta den till Indien – men villkoren för när den kan stanna här hemma blir snävare.

En mycket tankeväckande artikel i januarinumret av The Atlantic analyserade förutsättningarna för att den lågkvalificerade industriarbetaren Maddie skulle kunna behålla sitt jobb.

Maddie is cheaper than a machine. It would be easy to buy a robotic arm that could take injector bodies and caps from a tray and place them precisely in a laser welder. Yet Standard would have to invest about $100,000 on the arm and a conveyance machine to bring parts to the welder and send them on to the next station. As is common in factories, Standard invests only in machinery that will earn back its cost within two years. For Tony, it’s simple: Maddie makes less in two years than the machine would cost, so her job is safe—for now. If the robotic machines become a little cheaper, or if demand for fuel injectors goes up and Standard starts running three shifts, then investing in those robots might make sense.

Artikeln är lång, men den är värd det. Ta en titt på den.

I Sverige grunnar vi på vad som hände med Socialdemokraterna, Rörelsen och Den svenska modellen. Björn Elmbrandt dödförklarade den redan i början på 1990-talet, och sedan dess har de nekrologerna bildat sin egen lilla genre (av emellanåt högst tveksam trovärdighet). Men den debatten – sorgen över en förlorad guldålder under 1950–60-talet då samhället ”fungerade” och livet var enkelt, begripligt och rimligt förutsägbart – är faktiskt inte en specifikt svensk sentimentalitet. Eller ens någonting unikt för socialdemokratiska välfärdsstater. Det ältas minsann i USA också. Exempelvis har Walter Russell Mead under en tid letat efter en samhällsmodell som ersätta det söndervittrade system han kallar för the blue model.

In the old system, most blue-collar and white-collar workers held stable, lifetime jobs with defined benefit pensions, and a career civil service administered a growing state as living standards for all social classes steadily rose. Gaps between the classes remained fairly consistent in an industrial economy characterized by strong unions in stable, government-brokered arrangements with large corporations—what Galbraith and others referred to as the Iron Triangle. High school graduates were pretty much guaranteed lifetime employment in a job that provided a comfortable lower middle-class lifestyle; college graduates could expect a better paid and equally secure future. An increasing “social dividend”, meanwhile, accrued in various forms: longer vacations, more and cheaper state-supported education, earlier retirement, shorter work weeks, more social and literal mobility, and more diverse forms of affordable entertainment. Call all this, taken together, the blue model.

Life isn’t this simple anymore. The blue social model is in the process of breaking down, and the chief question in American politics today is what should come next.

Någon som känner igen sig?

Om framtidens arbetsmarknad ligger i tjänsteproduktion kan man ändå bli betänksam. För är inte förmågan att utföra väldefinierade arbetsmoment i produktionen av en pryl (montera en ratt, packa en kartong) någonting som är mer jämnt fördelad i befolkningen än förmågan att utföra attraktiva tjänster? Utbildning anförs som svaret på dessa våndor. Men även förmågan att tillgodogöra sig utbildning varierar ordentligt mellan individer. Och den som tror att tjänster är homogena varor som de flesta enkelt kan lära sig utföra har nog inte konsumerat särskilt mycket tjänster (eller har ovanligt låga krav). Annorlunda uttryckt: kommer den arbetskraft som mister sin födkrok i takt med att pryltillverkningssamhället försvinner att hitta nya, lämpliga nischer i det postindustriella samhället? Är vi mer eller mindre redan där för Sveriges del?

Frågor att fundera på medan man installerar sin första 3D-skrivare.

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>