Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
mar112012

Människospillror i rymden

För flera år sedan hörde jag en anekdot som var väldigt obehaglig. Under rymdkapplöpningen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet sades Sovjetunionen ha tänjt gränserna för långt och förlorat kosmonauter och rymdkapslar under spektakulära former. Det skulle ha hänt att kosmonauterna råkat lämna sin omloppsbana runt Jorden och handlöst drivit ut i världsrymden. En fasansfull tanke, men jag hittade ingenting skrivet.

En artikel som nu börjat cirkulera på nätet ger dock en tänkbar bakgrund till historien och tycks bekräfta den. De förlorade kosmonauterna har varit gåtfulla: Om det hade hänt skulle incidenterna varit välbevarade och djupt begravda sovjetiska statshemligheter. Hur kunde anekdoterna ha ett trovärdigt ursprung? Förklaringen och ursprunget verkar ligga i två unga, entusiastiska italienska radioamatörer. Med fiffiga hemmabyggen och stor uppfinningsrikedom lyckades dessa begåvade män snappa upp radiosändningar från både sovjetiska och amerikanska rymdkapslar som flög över Norditalien. Ibland hördes gastkramande saker.

– It was a signal we recognised immediately as Morse code – SOS, said Gian. But something about this signal was strange. It was moving slowly, as if the craft was not orbiting but was at a single point and slowly moving away from the Earth. The SOS faded into distant space.

En människospillra, levande begravd och hjälplöst på drift ut i mörkret. I timmar eller dagar kan man se Jorden försvinna bakom sig. Efter tolv timmar passerar man månens omloppsbana – om man ens är på väg i den riktningen. Hur länge räcker syret? Dör man av koldioxidförgiftning?

Jag kommer att tänka på när Roth tvingas hoppa över en ravin i De nakna och de döda, och i sin utmattning misslyckas och störtar mot döden.

När Roth föll hörde han hur han själv vrålade i ångest och blev häpen över att han kunde ge så mycket ljud ifrån sig. Trots sina avtrubbade sinnen, trots att hoppet var ute tänkte han ändå en tanke innan han krasade mot stenarna långt där nere. Han ville leva. En liten människa virvlande genom rymden.

Det är ett så hjärtskärande sätt att sluta sina dagar.

 

Uppdatering:

Det har ifrågasatts om bröderna Judica-Cordiglia verkligen kan ha hört det de trodde att de hörde. Se också länkar i Jim Obergs kommentar från den 2 januari 2012. [via @cj_akerberg]

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>