Lena Andersson om Palmemordet

Lena Andersson, kolumnist på Dagens Nyheter, utkom i höstas med samlingsverket Förnuft och högmod. I antologin ingår en essä där hon diskuterar Palmemordet och den fråga som ingen vill ställa högt om ett visst vittnesmål och dess tillförlitlighet.

Jag kan varmt rekommendera den bok hon diskuterar i klippet.

Comments

[Joakim Larsson]

Mjo, boken är mycket intressant läsning och ger en inblick inte bara i turerna kring Palmemordet utan också en bild av hur det gick till, så där i allmänhet, när nån ville ha något gjort i de dåtida toppkretsarna i landet. Skildringen av middagen där Carl Lidbom och Ebbe Carlsson under flitigt alkholinmundigande försöker övertyga cheferna för Palmeutredningen respektive SÄPO om det riktiga i sina teorier kring mordet (utan att säga rent ut "det här vill vi ha gjort") snuddar vid att bli rent pilsnerfilmsmaterial.

Själv får jag säga att jag är lite tveksam till just den del i boken som Lena Andersson talar om. Det kan förstås hända att det är för att jag låtit mig påverkas av Leif GW Persson, som i mångt och mycket kritiserar samma saker som Gunnar Wall men skiljer sig från honom på just den där punkten med samtalet.

För ett par år sen när jag hade mycket fritid (ja, okej då, jag var arbetslös) så gjorde jag ett försök att ta mig igenom Palmemordstråden på Flashback. När jag insåg att den hade pågått i flera år och var bortåt 1000 sidor lång redan då så gav jag upp. Lite synd. Bland alla totaldårar som befolkade tråden så fanns en del som försökte vara seriösa och länkade till inscannade vittnesförhör från utredningen och sånt där. Det var intressant. Om du får några månader över kan det vara ett intressant läsprojekt. Jag tar dock inget ansvar för läsarens mentala hälsa efteråt.

[Peter Santesson]

Det finns många olika poänger här. För det första tycker jag att Lena Andersson sätter fingret på någonting absurt i dagens samhällsdebatt: det har blivit ett tecken på stollighet att intressera sig för ett statsmord i modern tid. Man är knäpp om man inte tror att CP är gärningsman, trots att han frikändes och bevisningen är mycket skral. Det är säreget. Attityden stöter man dessutom på hos folk som är påfallande okunniga i frågan för egen del. Det är viktigt i svensk politisk historia vad som hände den kvällen. Självklart finns skäl att intressera sig för det. Och det finns gott om offentligt material och goda möjligheter att själv bilda sig en uppfattning.

För det andra har hon rätt i att det etablerats en aura runt Lisbet Palme som gör att normala kritiska frågor kring hennes vittnesmål och möjligheter att minnas någonting alls av händelsen undviks eller misstänkliggörs. Samtidigt är det svårt att riktigt få ihop hennes berättelse med övriga ögonvittnen. Det är bara att läsa själv - förhörsprotokollen, även de första förhören direkt efter mordet - ligger ute på nätet.

Jag håller med om att Wall gör en för stor sak av ett möte mellan Palme och mördaren, och försöker etablera att det hållits ett litet samtal på trottoaren. Runt 30 sek. vill han få det till. Det är en skakig slutsats.

Men: det finns skäl att tro att gärningsmannen väntade in paret Palme i det där gathörnet en liten stund i förväg, att han rätt lugnt var på plats och visste att de var på väg. Det är mycket svårt att få ihop med storyn om att paret skulle varit förföljda av en gärningsman som sedan sprang i förväg på andra sidan gatan, sen korsade övergångsstället och ställde sig i rätt läge några sekunder innan de kom.

Man ska akta sig för att dra stora växlar -- här om någonsin bör man vara agnostisk. T.ex. att dra slutsatsen att LP skulle ljuga är ju alldeles förhastad och en fruktansvärd anklagelse. Men man måste fråga sig om det ändå inte kan finnas saker hon inte minns, om inte OP ville styra kosan till just detta hörn av någon anledning, osv.

Kort sagt, det finns faktiskt goda skäl att läsa på och begrunda fallet, och det är inte alls ett tecken på aluminiumfoliebeklädd hatt att man gör det.