28 februari 2012Problemet med att tillåta insemination av ensamstående
Kristdemokraterna har det inte lätt dessa dagar. Att backa från steriliseringskravet vid könskorrigering lugnade inte övriga allianspartier. Tvärtom, i dag går M, Fp och C ut med beskedet att de utan Kd:s medverkan kommer att öppna för att ensamstående ska kunna genomgå inseminationsbehandling.
Är detta bra politik? Man kan förstås ställa frågor om kostnadsaspekten, och om man bör låta inseminationsbehandling av någon som inte är infertil av medicinska skäl resurskonkurrera med klassisk infertilitetsbehandling. Men det finns en intressantare sida av inseminationsfrågan som gissningsvis snart kommer att lyftas i svensk debatt: ska spermadonatorer får vara anonyma?
I Sverige råder stor brist på donatorer av könsceller. Förklaringen är att man i Sverige, till skillnad från i Danmark, inte garanteras anonymitet gentemot sin avkomma.
Att öppna upp för insemination av ensamstående är knappast sista steget i den här debatten. Därnäst kommer man ju att upptäcka att köerna till behandling är mycket långa på grund av brist på donatorer. Bör man inte skaffa fram fler? Resans mål torde bli en dansk modell med helt anonyma donatorer. Men redan dagens utspel väcker frågan om varför en donator ska kunna undantas ansvar för sin biologiska avkomma, i synnerhet när det inte finns två nya föräldrar i andra änden.
Hur ska man se på detta? Efter en stunds funderande har jag kommit fram till att jag anser att den modellen inte bör tillåtas. Jag har svårt att se den principiella skillnaden mellan att staten administrerar och garanterar anonymitet och ansvarsfrihet för spermadonatorer gentemot deras biologiska avkomma och att man tillåter att en förälder, med den andra förälderns godkännande, avsäger sig sitt föräldraskap efter att ett barn har fötts. Ingetdera bör tillåtas, eftersom transaktionen egentligen omfattar tre parter: de båda föräldrarna och barnet. En överenskommelse mellan föräldrarna är inte tillräcklig. Någon måste agera ställföreträdare som tillvaratar barnets egenintresse i situationen, och man kan här inte helt och hållet förlita sig på att föräldrarna kommer att göra det. Barnet måste ytterst garanteras ett skydd mot föräldrarnas egoism. Därför måste staten och lagstiftaren, så att säga, agera ombud för barnets egenintresse. Och det ligger inte i ett barns intresse att bli av med en av sina föräldrar.
Situationen kan kontrasteras mot processen vid en adoption. En adoption är inte endast en uppgörelse mellan biologiska föräldrar och adoptivföräldrar (även om man kan få det intrycket när amerikanska filmstjärnor åker på resa till Afrika). Det omyndiga barnet är också en part, och det är samhället som agerar ombud för barnets intresse och gör en bedömning om adoptionen är förenlig med vad som bäst tillvaratar barnets egenintresse. Tre parter, inte två.
Redan att inseminera ett par och välja att undanhålla eller förstöra information om barnets biologiska ursprung framstår för mig som ganska svårförenligt med att bevaka barnets egenintresse. Hur kan man hävda att ett barn har intresse av att inte kunna söka upp sitt biologiska ursprung? Men möjligen kan man jämföra situationen med ett slags adoption-redan-före-tillblivelse, eller liknande. Men vid en adoption skulle man däremot naturligtvis inte förstöra eller hemlighålla information om barnets ursprung för adoptivbarnet – varför skulle det då vara rätt och rimligt att göra det vid en insemination?
Hur som helst, en insemination av en ensamstående skiljer sig principiellt från ett par. Här avtalar man bort den ene av barnets båda föräldrar – aktivt, medvetet och med samhällets sanktionering. Hur kan det ligga i barnets intresse att ha en förälder istället för två? Att ha en person som ansvarar för ens väl och ve istället för två? Jag kan inte se detta som annat än att man tillvaratar de vuxna parternas intresse här, men väljer att bortse från barnets. Tills jag råkar på övertygande motargument kommer jag därför att vara emot att staten sanktionerar och administrerar insemination av ensamstående (om inte barnet samtidigt får en andra förälder med juridiskt ansvar). Vad människor gör på egen hand är en annan femma.
Uppdatering 2012-02-29
Jag är inte riktigt nöjd med texten ovan eftersom den glider mellan två delvis olika poänger (anonymitet och barnets anspråk på sina biologiska föräldrar). Därför vill jag lite tydligare punkta upp problemet med just anspråken på föräldrar och det speciella med singelinsemination.
Av nödvändighet har allt mänskligt liv två biologiska föräldrar, och i alla moderna samhällen såvitt jag vet kan barnet rikta olika anspråk på sina biologiska föräldrar – inte minst försörjningsplikt och arvsrätt, men också t.ex. rätt att göra ”socialt anspråk” på härstamning i en vidare mening: att offentligt ”erkännas” som någons avkomma genom efternamns osv.
De där reglerna brukar vi anse ligger i barnets intresse. Därför är vi normalt inte imponerade av försvarstal om att ”det var bara ett enkelt ligg! Jag kände inte ens tjejen!” när den ofrivillige fadern inte vill kännas vid sin biologiska avkomma. Det är barnets anspråk och barnets intressen som står i fokus – och tvåarvsrätter, två försörjningsansvariga osv. är faktiskt bättre än en i det sammanhanget.
Därför är det också barnets intresse som övervägs när vi medger undantag. Föräldraskapet kan i vissa lägen överlåtas till andra – efter en prövning där samhället företräder barnets egenintresse. Adoption helt enkelt.
Att inseminera ett par skulle möjligen kunna jämföras med en sådan överlåtelse. Den biologiske donatorn överlåter sitt föräldraskap till den icke-deltagande halvan av det inseminerade paret.
Men vad gör man när man inseminerar en ofrivilligt barnlös singel istället för att behandla singelns barnlöshet med att rekommendera social behandling såsom t.ex. dejting? Jo, poängen och skillnaden ligger i att donatorns föräldraskap inte överlåts till någon annan part (mottagaren är/blir redan förälder och "dubbelförälder" existerar inte), utan utplånas.
Då uppstår frågan varför barnet skulle ha intresse av att acceptera att en av sina biologiska föräldrars juridiska ansvar helt utplånas, inte överlåts. Det är samhället som måste agera ställföreträdare för det omyndiga barnet här och representera det gentemot de biologiska föräldrarna.
Jag har svårt att se att det arrangemanget skulle ligga i barnets egenintresse (annat än i mycket udda situationer i så fall). Det motargument jag nu stöter på bygger på att barnet ska överväga hur det vore att inte finnas till alls. Det vill säga acceptera detta av ren tacksamhet över att alls få existera. Det leder mycket långt om vi skulle godkänna att blivande föräldrar ställer upp den sortens bindande pre-födelsevillkor som är bindande för det ännu ej existerande barnet. (Embryon har i så fall starka intressen av att inte aborteras, detta synsätt förändrar abortdebatten radikalt. Och det är bättre att få födas med den ena njuren såld på organmarknaden, än att inte få födas alls, osv.) Det är inte upp till två parter att utplåna de anspråk som en tredje part kan ställa på dem. Föräldrarna äger inte barnet i den meningen och kan inte på egen hand utplåna sitt ansvar för barnet.
Det betyder i sin tur att jag egentligen inte skulle ha någon invändning mot en ”insemination” av en singel där donatorn fortfarande behåller sina förpliktelser mot avkomman. Men det är inte en sådan donation som är aktuell här, och i de allra flesta fall behövs inte staten kopplas in över huvud taget för att genomföra sådana ”inseminationer” hemma i badrummen. Frågan gäller det specifika juridiska arrangemang som efterfrågas där staten aktivt utplånar en känd biologisk förälders ansvar för avkomman.
Reader Comments (9)
Intressant! Det vanligaste motargumentet du lär stöta på är väl att med ditt förslag så kommer ett antal potentiella barn inte att födas, bl.a. på grund av brist på donatorer osv. Då blir frågan om även dessa, potentiella men icke-existerande, barns intressen ska tas tillvara. \\\"Är det bättre att födas med en förälder än att inte födas alls\\\", typ.
Själv har inte bestämt mig för vad jag tycker om den saken. Då barn som inte föds inte heller lider av detta lutar jag dock åt att deras intressen antagligen inte ska väga så tungt.
Nog är det så. Och mycket riktigt anser jag att helt hypotetiska icke-existerande personers intressen och rättigheter väger lätt i jämförelse med verkliga levande personers konkreta intresse av att kunna göra juridiska anspråk på två föräldrar istället för en. Och i vilket fall förstår jag inte med vilken rätt den ene föräldern skulle kunna avtala bort barnets anspråk på den andre biologiska föräldern.
Det leder långt om vi börjar ta hypotetiska och inte bara ofödda utan helt icke-existerande människors intressen på allvar. Förespråkare för en liberal abortlagstiftning vill inte erkänna embryon som innehavare av något skyddsvärde alls. Här är vi väsentligt längre ut i den hypotetiska världen.
Det tycks mig också som att det sättet att resonera kokar ned till att man ska vara så tacksam över att alls vara född att man inte kan ställa några större anspråk på sina föräldrar än att få det bättre än man skulle haft om man aldrig blivit till. Om en moder har rätt att avtala bort barnets anspråk på sin biologiska fader, varför har hon då inte rätt att exempelvis avtala bort barnets anspråk på sin ena njure -- om nu det skulle vara en avgörande premiss för att hon alls skulle avla barnet och det ändå är bättre för barnet att bara ha en njure än ingen alls? Jag kan inte acceptera det synsättet. Föräldrar äger inte sina barn och kan inte avtala bort barnens anspråk på sina föräldrar.
Men är det verkligen en principiell skillnad mellan donation till ensamstående och till par? Det handlar väl snarare om en glidande skala där man kan hamna lite var som helst även om de flesta ensamstående hamnar lägre än de flesta par.
T.ex., om Bill Gates donerar till ett normalt par så förlorar barnen tillgång till bästa möjliga sjukvård och annat roligt man kan få för pengarna, vilket är ganska så obra för barnet. Å andra sidan om Thomas Quick donerar till en ensamstående kvinna så borde ungen nog vara glad att slippa en sådan farsa
Pavel: Men det motargumentet kokar väl ned till att det finns biologiska föräldrar som är så förskräckliga att barnet har ett intresse av att inte alls behöva känns vid dem? Och det omfattar ju i så fall även barn som tillkommer på vanligt sätt. Dvs. det borde vara möjligt att utplåna föräldraskap. Men rimligen kan man låta barnet själv avgöra den saken när det blivit lite äldre… Och förslagsvis göra en basal gallring bland donatorer så att dilemmat inte uppstår.
Jag gillar inte alls förslaget om insemination till singelkvinnor, inte till några kvinnor för den delen. Därför att barnet inte kommer att veta sitt biologiska ursprung alternativt ha en biologisk far som inte vill veta och absolut inte är intresserad. Anonymitet är ju grymt! Den som har godkänt en sådan ordning känner sina biologiska föräldrar. För det är nästan alltid de som uttalar sig, de som inte vet hur viktigt ursprung och arvsanlag mm är, för dem som inte vet.
Det är de som tror att adoptivföräldrar ersätter biologiska fullt ut. Men hur gärna adoptivföräldrar än vill tro det, så är det inte sant. Det finns tusen småsaker man undrar över som adopterad. Som ingen kan svara på om man har otur. Vilket skulle bli fallet om man tillät insemination. Visst kan en lördagskväll med för mycket sprit få samma resultat, men då är spermadonatorn inte helt okänd i alla fall. Men varför inte skaffa barn med en manlig vän istället, om man inte hittar en partner?
Jag röstar absolut nej. För barnens skull. Själviska föräldrar finns det liksom nog av utan att staten ska uppmuntra till fler.
Tack Peter
Tack för att du använder din språkliga och logska förmåga till att ta ställning i denna fundamentala fråga.
Livet är ett forskningsprojekt.
Tänk att jag en gammal ateistisk folkhemssosse skall sitta i samma båt som KD och en ganska höger statsvetare.
Jag och frugan är alltid överens i dessa frågor. Barnets rätt kommer alltid i första rummet.
När jag blir förbannad kan jag tycka att staten börjar bli en kortsiktigt tänkande tonåring. Kanske är det då man skall klassas som riktigt gammal.
Intressant, bra strukturering i frågan. Jag har de senaste dagarna funderat på just vilka argument för eller emot som är de väsentliga, viktiga och tyngsta. Man kan se det från olika håll och med olika värdering. Förstås.
Du bygger upp logiken kring att i barnets intresse ligger att ha tillgång till sina båda biologiska föräldrar. I många av de rent praktiska förpliktelserna som föräldrar har, som att sörja för barnet, kunde man ju rent juridiskt låta staten ersätta den saknade föräldern i fall med insemination av singelkvinnor. Tvåföräldraredundansen som vårdare kunde man ordna.
Arv och namn. Historiskt sådant som adeln sysslat med för att försäkra sig om att "rätt" avkomma får egendomen, alltså krav från äldre generation till yngre, snarare än tvärtom ("barnets intresse"). När barnet är vuxet, och kan försörja sig själv, är det tveksamt om det egentligen kan kräva arv. Det är i alla fall inte självklart.
Det som är det egentliga (eller svåra) problemet blir då rätten att känna till sitt ursprung. Har människor självklart den rätten, och isåfall varför? Finns det andra skäl än "jamen det är såklart man vill veta det", s a s. Det funderar jag på nu.
Hej! Intressant inlägg, i synnerhet i vad jag tror för många en svår fråga. Tror att det här är en fråga som man egentligen bör ta sittandes på en soffa med 12 flaskor vin och lite mat. Därför kommer jag fokusera på första inlägget än tillägget. Oerhört trött för att komma in på en filosofisk diskussion för tillfället. Av vad jag har förstått har Sverige stark lagstiftning som ger barn rätt att få kunskap om sitt genetiska ursprung. Något som inte skulle ändras genom att införa assisterad befruktning för ensamstående i Sverige till skillnad från Danmark där donatorerna är annonyma. Det skulle innebära mer eller mindre att assisterad befruktning för ensamstående kvinnor liknar som när ensamstående personer adopterar barn. Sedan finns det ingenting som säger att ensamstående får barn genom assisterad befruktning alltid kommer vara ensamma. Inte kommer hitta kärleken efter personen i fråga blivit gravid eller när barnet växer upp. Föräldrarskap handlar, enl mig, inte bara om blod och biologi utan om något djupare och betydligt starkare. Om problemet i sin tur handlar om åldersgränser för när barn har rätt att få veta om sin genetiska bakgrund, ja då kan vi även ta den debatten. Jag är inte främmande för att stärka barns rätt att få veta vilka dom egna föräldrarna är. Absolut inte.
Edvin: Mja, anonymitet är inte det avgörande problemet utan juridiskt ansvar/erkännande (som i och för sig förutsätter att biofadern inte är anonym.)
Ta detta inte allt för hypotetiska scenario där signaturen Kalle berättar (namnet är fingerat och det är inte killen i filmen som har skrivit brevet...)
Jag blev till på en fackklubbskonferens. Mamma var bara 22 år. Hon dansade med Mats på kvällen och sen blev jag till. Mats hade fru och tre barn och bodde i Borås. Mamma ville inte förstöra det hemmet, men ville behålla barnet. Hon och Mats kom överens. 30 000 kronor fick hon, sen var det bra med den saken. De var helt överens och gillade inte ens varandra. Mats var ju TCO, mamma var LO. Fader okänd står det i mina papper. Mats skrev något enstaka brev i början och frågade hur jag hade det. Så det är inget snack. Det är verkligen han. Men nu har han inte hört av sig på 25 år.
Men det där var mammas beslut och inte mitt. Jag vill ha min pappa. 30 000 kronor eller inte, det är ändå Mats som är min biologiska pappa och det vill jag att samhället och Mats erkänner det. Min livshistoria ska inte sluta i ett hål på den sidan. Mina barn ska ha en erkänd farfar, jag ska ha en pappa att ärva. Mats har ett större ansvar för mig än min mamma utkrävde av honom.
Så nu driver jag ett faderskapsmål mot Mats. Han kommer att få lämna ett blodprov och snart kommer sanningen att erkännas och registreras offentligt. Det känns mycket tillfredsställande.
Borde Kalle inte få driva sitt faderskapsmål mot Mats? Eftersom "föräldraskap" är så mycket mer än en droppe sperma.