27 februari 2012Läker glömska alla sår?
Det visade sig att Lars Ohly i många år burit på det angenäma men ack så orimliga minnet att ha spelat fotboll med barndomsidolen Nacka Skoglund. Kul för Ohly, men tyvärr i sak felaktigt. Egentligen borde ju den saken inte spelat någon roll. De med ett hjärta i kroppen led en smula med vänsterledaren när hans vackra lilla livslögn togs ifrån honom av någon nitisk public service-journalist.
Ännu en lycklig barndom.
Författaren till dessa rader bär till övriga familjens förtret på ett mycket levande minne av hur en katt plötsligt blir överkörd på landsvägen när familjen är ute på bilsemester. Minnet inkluderar konversationen i kupén, miljöer, allt. Och det är av allt att döma fullständigt falskt och sammanfogat av någon neuron som snedtänt. Hjärnan och minnet fungerar inte som en liten videokamera.
Är glömska ett bedövningsmedel? Förutom i det akuta ögonblicket känner vi bara smärta genom minnet av den. Skulle en rotfyllning utan bedövning vara lika fasansfull om man genom hela behandlingen led av komplett minnesförlust? Om man i varje ögonblick helt saknade minnet av att också ha suttit där ögonblicket innan och helt saknade uppfattning om att man nog skulle sitta där även sekunden efteråt. Om man uteslutande befann sig i ett exakt nu. Vore det inte som en lång svit av plötsligt-slag-mot-knäet? Det gör fruktansvärt ont, men är över på ett ögonblick. En verklig pina måste vara utdragen över tiden, och det är minne och förväntan som sträcker ut nuet till det förflutna och det kommande.
Det lär finnas droger som ges barn inför plågsamma behandlingar och som gör att barnet efteråt inte minns vad som skett. Att jämföra med en skonsam minnesförlust efter grav alkoholpåverkan. I stunden är det ingen lisa för det skrikande barnet. Men hur ska man se det efteråt? Har barnet verkligen lidit på samma sätt när det inte minns något?
Medicinska landvinningar har nått längre än så. Nu finns tekniker och preparat som kan appliceras även strax efter en obehaglig händelse som förhindrar hjärnan från att konstruera minnen av det som ägt rum. En tråkig söndag, ett destruktivt gräl eller åsynen av en gräslig bilolycka – allt kan sminkas över med en dosis av dessa moderna medikament. Om man inte minns det spelar det väl ingen större roll att det hänt.
Tortyr sägs föregås av utdragna passager där offret förevisas tortyrinstrument och får höra vad som väntar. Effekten tycks bygga på samma princip som minnesförlusten, men i motsatt riktning. Så länge man förväntar sig smärtan spelar det mindre roll vad som sedan händer.
Reader Comments (2)
Jag har aldrig gillat det virtuella semesterkonceptet i filmen "Total Recall".
För den som inte har sett (eller (ähum) inte minns) filmen: En apparat kan plantera in minnen direkt i hjärnan, så i stället för att spendera en vecka på Hawaii, sitter man några minuter i en fåtölj med elektroder på skallen. Efteråt är man övertygad om att reseminnena är verkliga. I paketet ingår lämpliga souvenirer.
Problemet är att man inte får själva upplevelsen. Allt man har är minnesbilder, och jämfört med dessa framstår ens vanliga liv som rätt surt.
Jag vill hellre ha "Total erasure" (ungefär som glöm-vad-du-just-såg-blixten i "Men in black"). Då skulle varje klunk av ölen kunna smaka som den första, och man kan välja att se favoritfilmen på nytt, så ofta man vill, o.s.v.
Alltså låter detta ytterst lovande!
”Det är inte klokt hur många siffror och datum en fullvuxen karl
måste minnas. Ta mig som exempel: Datumet när Kattis föddes,
klockslaget, hur mycket hon vägde, hur lång hon var. Nummerkoden
till huvudentrén på jobbet, till min attachéväska, bankfacksnumret,
telefonnummer till SOS-alarm, Skatteväsendet och
till Kattis alla skolor. Telefonnummer till nummerupplysningen,
datum när frugans körkort går ut, datum när hon senast fick
blommor av mig, alla cykelramsnummer, styrkan på batterier
som driver den elektroniska fickkalendern, artikelnummer på
dammsugarpåsen, kod till Bankomatkortet, alla namnsdagar,
bröllopsdag, när marsvinet och guldfisken fyller år. När Neil Armstrong
tog sitt jättesprång för mänskligheten, när Titanic sjönk,
antal dikter jag skrivit, antal språk de är översatta till, hur lång
denna lista redan hunnit bli. Puh!
Trots att den är mycket begränsad tycker man sig se att den är
oändlig.
För några veckor sedan var jag i Vattenpolen, en elektroaffär, för
att köpa påsar till vår dammsugare, en Hugin. Men det fanns
många modeller och plötsligt stod jag där som en snopp på bröllopsnatten
och jag kunde inte komma på modellens nummer.
Jag försökte med 2345, men det var fel, självklart. Det är ju den
personliga koden till min dator. Eller? Det kanske är de fyra sista
siffrorna i Kattis personnummer? Jag blev genast osäker och den
kundvana försäljerskan i affären märkte det. Hon försökte hjälpa
mig genom en associationslek för att förbättra min förmåga att
minnas. ’Om ni skulle vara född i november så kan du använda
det om du behöver komma ihåg nummer 11... november och
månaden 11, förstår ni?’. Försäljerskan tittade vänligt på mig och
såg ut som om hon precis gett mig oumbärlig hjälp.
Jag är född i januari och november betyder den nionde månaden,
liksom december betyder den tionde, september den sjunde, och
oktober den åttonde’, anmärkte jag för att avvisa denna obildade
hjälp. ’Shakespeare föddes den 23 april 1564 och dog, kanske
för att underlätta för somliga, samma dag, alltså den 23 april
fast några år senare, nämligen år 1616. Miguel Saavedra de
Cervantes, han med Don Quijote, Dulcinea och Sancho Panza,
dog också den 23 april 1616, men ändå dog inte de på samma
dag,’ lärde jag ut i ett tappert försök att bilda henne en aning.
Försäljerskan glodde på mig som om jag var mer handikappad
än min utländska brytning antydde och tittade ut genom skyltfönstret
i hopp om att det skulle komma in en livslevande riddare
Arn i blodbestänkt rustning och lyfta bort henne så snart hon
tackat JA till hans frieri.
’Man hade nämligen olika kalendrar i Spanien och England på
den tiden’, förtydligade jag.
’Hade de?’, frågade hon med osäker och ointresserad röst.
’Ja. Till exempel Oktoberrevolutionen i Tsarryssland påbörjades
den 25 oktober, men firas den 7 november, eftersom ryssarna
numera accepterat vår gregorianska kalender. Förstår ni?’ frågade
jag. ’November är i och för sig vår elfte månad, men ordet
’nove’ betyder nio.’
’Jo nio är en förrädisk siffra’, mumlade försäljerskan för att lätta
något på stämningen. Hon lyckades och jag kunde fortsätta.
’Storrrrrmen’, ’Stormen’ sa jag. ’Stormen’ var Shakespeares sista
verk och sedan dog han. Trehundra år senare tonsattes ’Stormen’
av Sibelius och den blev också hans sista verk. Sedan dog
även han. Nionde symfonin är annars den symfoni som gärna
vill vara en komponists sista. Schuberts, Beethovens, Bruckners,
Dvořáks. Schuberts symfoni nummer 8 i h-moll är den ofullbordade
och kallas även så, som om han dog innan han hann skriva
färdigt den, men så var det inte. Mahler försökte förlänga sitt
liv genom att lura Beethovens vålnad som hävdar att man bara
får skriva nio symfonier och kastade sig därför över verket ’Das
Lied von der Erde’ som först var menad att vara hans nionde
symfoni men blev en icke-symfoni för sångsolister och orkester.
Han återvände till symfonier senare och vips blev symfoni nummer
10 ofullbordad. Ödet är nämligen inte helt utan aritmetiska
kunskaper och Mahler tvingades se sig besegrad och därmed
även död.
Döden är knappast lättlurad. Kompositören Weber, inte han med
’Friskytten’ utan Anton Weber, trodde också att hans liv var räddat
när tyskarna år 1945 äntligen drevs ut ur hans hemland, men
blev senare vådaskjuten till döds av Fritzlands egen befriare, en
amerikansk friskyttesoldat, när Weber var ute på natten för att
rasta sin hund.
’Hund!’ lyste jag plötsligt upp. ’En fyra för fyra ben, en etta för
huvudet och ytterligare en fyra för de fyra bokstäverna i det
djävulska ordet hund! Får jag två Huginpåsar 414, tack,’ sa jag
riktigt lättad. Försäljerskan tog fram två dammsugarpåsar och
sa bittert, men med en pålagd serviceinriktad röst och ett falskt
leende: ’Två gånger 31 kronor, det blir 72 kronor. 72 kronor,
tack.’
Jag överlämnade en plastpåse fylld med femtioöringar, 124 för
att vara exakt. Sedan tog jag mina dammsugarpåsar och sa innan
jag lämnade butiken: ’Det är exakt på öret. Jag minns nämligen
även priset på nästan alla varor.’”
Vladimir Oravsky