23 februari 2012 · 4 svar Keynesiansk nostalgi
En säregen debattartikel publicerades på SvD Brännpunkt i början av veckan. Ledningstruppen bakom tankesmedjan Global Utmaning gjorde gällande att de senaste trettio årens ekonomiska politik, med avregleringar, skattesänkningar och en mindre aktivistisk konjunkturpolitik, har varit ett veritabelt fiasko. Om vi bara blev lika goda keynesianser som på femtio- och sextiotalet skulle vi också få tillbaka samma fantastiska tillväxtsiffror och låga arbetslöshet.
Och det där kan ju möjligen låta övertygande, tills man tar en titt på ekonomisk statistik för tidsperioden. Diagrammet nedan visar hur svenska hushålls disponibla inkomster utvecklats de senaste sextio åren.
;)
Svenska hushålls disponibla inkomster 1950–2010, klicka för förstoring (Källa: Ekonomifakta.se)
Under andra halvan av sjuttiotalet tvärnitade den svenska ekonomin. Perioden från mitten av sjuttiotalet till mitten av nittiotalet var närmast två förlorade decennier. Det var först under slutet av nittiotalet, när budgetsaneringen och avregleringsvågen genomförts i Sverige – detta allvarliga ekonomiska policyfiasko enligt författarna – som ekonomin och hushållens lönekonton på allvar började växa igen. Tänka sig.
Men sextiotalets arbetsmarknad, då? Det är förvisso provocerande att lyssna på när vår föräldrageneration talar om hur lätt det var att hoppa in i industrin under ett par sabbatsår mellan gymnasiet och universitetet medan man kom underfund med vad man ville bli på riktigt. Var det detta vi gick miste om när den omtalade nyliberalismen etablerade sig? Titt som tätt stöter man på detta slags ekonomiska nostalgi: om vi bara använde samma policyinstrument som på sextiotalet skulle vi också få samma utfall som på sextiotalet. Well, det fanns också trots allt en bakgrund till att man steg för steg tvingats överge denna politik. Världen förändrades.
The Atlantic gav härförleden en mycket fin och konkret bild av de förändrade villkor som hela västvärldens ekonomier står inför. Artikeln skildrar en fabrik som tillverkar bränslemunstycken till bensinmotorer. Typisk tillverkningsindustri, landets ryggrad och allt det där. För fyrtio år sedan skulle dåtidens motsvarighet varit en relativt okvalificerad industri med stor efterfrågan på flitigt folk. I dag är det en högteknologisk robotpark där de allt färre arbetarna möter knivskarp global konkurrens. Det är jobbiga villkor, men är samtidigt förutsättningen för att kurvorna ska peka uppåt igen.
Reader Comments (4)
Jag hade missat den där debattartikeln, vilket ju var synd för den var ju underhållande. Vågar mig på att påstå att ekonomisk politik under 50- och 60-talen var relativt enkel att genomföra också för att man i allmän ekonomisk uppgång efter kriget flöt med i omvärldens uppgång. När Bretton Woods brakade samman och man utsattes för större svårigheter i början av 70-talet - inte minst i samband med den första oljekrisen - så visade man ju att stabiliseringspolitik i skarpt läge är svåra saker. Lars Jonung beskriver det ganska bra i ESO-rapporten Med backspegeln som kompass.
Man får intrycket att 70-talets problem dök upp som av en slump. I själva verket var den ekonomiska politiken en stark bidragande faktor, och det kan inte varit så värst många runt 1980 som tyckte att man skulle fortsätta på den inslagna vägen. Socialdemokraterna gjorde det inte, de tillsatte en kriskommission (Åsbrink var inblandad vill jag minnas, möjligtvis också Klas Eklund).
Senaste EconTalk är en intervju med Adam Davidson som skrev artikeln i The Atlantic.
Hörvärt!
http://www.econtalk.org/archives/2012/02/adam_davidson_o.html
Får mig att tänka på den här läsvärda artikeln: http://web.mit.edu/newsoffice/2012/manufacturing-overseas-competition-0224.html
Tack för bra kommentarer!