21 februari 2012Exemplet Rosengårdsskolan
Rosengårdsskolan i Malmö är ett djupt besvärande exempel när man diskuterar det fria skolvalet. Faktiskt oavsett om man är för eller emot. Den ena sidan i debatten måste förklara hur Rosengårdsskolan kan leva vidare när familjerna kan välja bort den. Den andra måste förklara hur man kan vilja tvinga någon att gå där. Inget av svaren är speciellt roligt, och därför talar man hellre om annat. Men det är nog just Rosengårdsskolan vi borde diskutera, och det där valfrihetsdilemmat som alla skulle föredra att ta en bekvämlighetssväng runt.
– Tack, men nej tack.
Någon väljer faktiskt Rosengårdsskolan
Inte heller varma vänner av skolvalet förnekar att prestationerna på Rosengårdsskolan är remarkabelt låga. Svenska Dagbladets kolumnist Thomas Gür diskuterar på ledarplats till och med kopplingen mellan skolans brister och den höga brottsligheten i staden. Statistik (pdf, se vidare Skolverket) över skolans resultat och elevunderlag ger bilden av en skola med omöjliga förutsättningar och uruselt utfall. Samtliga elever, samtliga, läser svenska som andraspråk. Tjugo procent av pojkarna som gick ut nian i våras hade lyckats bli behöriga att läsa vidare på yrkesprogram på gymnasiet. Behöriga till natur- och samhällsprogram, då? Knappt 35 procent av flickorna. Pojkarna – glöm det.
Och ändå. Det här är en skola som får elever. I det fria skolvalets tidevarv. Årskurs 6–9 hade knappt 250 elever förra läsåret. Ingen jätteskola, men inte precis ett fiasko heller. Det är inte svårt att ta sig till bättre skolor i Malmö. Det är ett par kilometer in till stan från Rosengård, raksträcka och fina cykelvägar. Cykla åt andra hållet så är man strax ute på landet. De logistiska möjligheterna för en trettonåring att själv ta sig till en bättre skola är goda. Familjer väljer att låta sina barn gå i Sveriges förmodligen sämsta skola. Eller, ”väljer” i någon mening. Det är svårt att inte börja fråga sig om föräldrarna verkligen fullt ut inser vilken framtid de stakar ut åt det barn som tillbringar sina formativa år i den miljön.
Men måste alla tvingas gå där?
Rosengårdsskolans fortsatta existens är ett besvärande faktum för den som vill göra gällande att det fria skolvalet effektivt rensar bort underpresterande skolor. Men motfrågan är lika besvärande: Hur kan det någonsin vara rätt att tvinga ett barn att gå i den skolan?
Boendesegregationen är sådan att Rosengårdsskolans upptagningsområde renderar ett elevunderlag som ger bedrövliga förutsättningar att lära sig prata god svenska och få referensramar om hur ett svenskt vardagsliv ser ut. Borde inte familjer utan ekonomiska förutsättningar att lämna området i varje fall ha möjligheten att låta sitt barn gå i en bättre skola i en annan stadsdel? För familjer som har den motivationen skulle närhetsprincipen istället för fritt skolval innebära högre murar och svårare segregation: Skolval genom val av boende, en frihetsgrad som endast mer välbemedlade familjer besitter.
Dilemmat
Ett fall som Rosengårdsskolan ställer oss inför ett obehagligt val. Ja, nog kan man misstänka att det fria skolvalet här i praktiken mest utnyttjas av de resursstarkaste familjerna i Rosengård – de mest motiverade, som inser vad som står på spel och som har bestämt sig för att ge sina barn en chans. Man kan också misstänka att deras exit kan bidra till att i någon mån ytterligare försämra miljön på skolan som de väljer bort. Säkert minskar också dessa familjers eventuella engagemang för att förbättra en skola där de inte längre har sina barn. Kanske kan risken öka för att skolan så att säga lämnas åt sitt öde. (Det går ju faktiskt att välja bort den om man så vill.) Och inget av detta är förstås effekter som någon skulle önska sig eller gå till val på. Det är trista bieffeker.
Men myntet har en annan sida också – annars vore det inget dilemma. Det fria skolvalet utövas av föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, och som vill använda de resurser som står till buds för att investera i sina barns framtid. Eftersom familjer är olika resursstarka kommer sådana investeringar att bli olika stora. Det fria skolvalet innebär att åtminstone plånbokens storlek inte har samma kritiska betydelse som den skulle haft annars. Om närhetsprincipen ska ge ett annat utfall än fritt skolval i Rosengård, så är det därför att man tvingar barn att gå vidare i en skola som föräldrarna skulle välja bort om de bara kunde. Man berövar engagerade föräldrar den lilla handlingsfrihet de i dag har att göra ett positivt avtryck i sina barns framtidschanser. Och man skulle ta den friheten i från dem med argumentet att alla familjer inte kan använda handlingsfriheten lika effektivt. Man skulle använda deras barn som socioekonomisk vaddering för att skulptera ett aggregerat utfall som man önskar, på bekostnad av dessa barns individuella intresse. Ungarna som annars skulle bytt skola används som medel och kanonmat för att uppnå skolpolitiska mål. Det är också en trist bieffekt. Minst sagt.
Alla eller ingen?
Motfrågan mot en sådan anklagelseakt lyder: Varför ska vi alls acceptera att Rosengårdsskolan är så usel? Det förespråkar knappast någon. Även vänner av skolvalet, som Svenska Dagbladets ledarsida, uttrycker ju bevisligen bestörtning över att Rosengårdsskolan kan få se ut som den gör. Ingen förespråkar urusla skolor. Och om det nu skulle finnas en enastående bot på Rosengårdsskolans problem, som kan göra bygget normalpresterande igen, skulle det inte heller finnas något behov av att förhindra familjer att välja bort skolan. Men tills en sådan uppryckning har genomförts (om det nu alls är möjligt) ter det sig mycket grymt att förbjuda familjer att rösta med fötterna.
Men alla kan och kommer inte att ordna bättre utbildning åt sina arma Rosengårdsbarn genom fritt skolval. Detta löser inte problemet med Rosengårdsskolan. Nej, det är helt sant. Det är inte en lösning åt alla. Men frågan man ska ställa sig om man därför inte kan acceptera att det blir en lösning åt några.
Det ställningstagande man gör där handlar nog i grund och botten om ens ideologiska utgångspunkter. Det är en fråga om djupt liggande värderingar och moraliska ståndpunkter. Jag tror att perspektivskillnaderna mellan blocken här faktiskt är djupare än vi vill låtsas om i denna konsensuskultur. Mycket av de Rawls-inspirerade resonemang som ligger bakom långtgående jämlikhetssträvanden framstår ur mitt perspektiv som ett rent omoraliskt övergrepp på föräldrars helt rimliga önskan att få investera i sina egna barn. Och jag kan föreställa mig att den ståndpunkten i sin tur ter sig som egoistiskt taskspel från motsatt synvinkel. Det kan jag lugnt leva med. Även i dessa tider, där många hoppas att ”evidensbaserad politik” ska ge oss svar bortom ideologierna, finns verkliga politiska värdekonflikter där hackan träffar berggrunden.
–––
Tack till Jonas Vlachos för intressant diskussion som ledde till detta inlägg.
Reader Comments (4)
Jag ser Rosengårdsskolan som ett utmärkt exempel på varför det är bra för välfärden att skicka pengar till skatteparadis via riskkapitalister.
De styrande socialdemokraterna är arga på skolorna i problemområdena. De har fått färre elever, men har glatt behållt sina stora lokaler. Vilket ju är rationellt att göra inom offentlig verksamhet. Drar man ned på lokalerna försvinner vinsten av det någon annanstans i den kommunala budgeten, och skulle elevtillströmningen sen öka får man ett elände att äska medel till nya lokaler. Så varför bry sig?
En rektor för en privat skola däremot, där rektorn har del i vinsten och möjlighet att placera pengarna i en turistanläggning på Cayman Islands, skulle reagera omedelbart när eleverna försvinner. Antingen genom att försöka locka tillbaka eleverna, eller genom att göra sig av med onödig overhead. Självintresset ljuger inte.
Hans: eller så hade rektorn för en privat skolan inte lagt skolan i Rosengård överhuvudtaget, just pga svårigheten att attrahera en stor andel duktiga elever, eftersom dessa både har högre betyg och är billigare...
Hej,
Kanske en ökad nivådifferentiering hade behållt de skolmotiverade i den kommunala lokala skolan ? Jag skriver om detta på
http://sjunne.com/2012/02/26/skolval-och-differentiering/
Janne Sj
Jag tror du överdriver den verkliga politiska värdekonflikten ordentligt. Eller för all del, den kanske finns där, men den är så totalt underordnad andra hänsyn att det blir missvisande att tillskriva den betydelse.
Vi har ju inte skolval för att föräldrar ska kunna bespara sina barn Rosengårdsskolan utan vi har det för att föräldrar ska kunna välja mellan ett par mer eller mindre likvärdiga alternativ i välmående medelklassområden och att det via konkurrens ska förbättra skolan. Teknokratiskt så det förslår.
Om det verkligen var värdekonflikt som drev skolvalet borde man väl vänta sig åtminstone något enda slags försvar av föräldrars rätt att själva undervisa sina barn, men där är ju moderater och folkpartister rörande överrens med vänsterpartister om att det näppeligen kan tillåtas.