Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
jul082011

Bland absurditeter och primadonnor

Är det rasistiskt att tänka sig att brott kan ha kulturella förklaringar? Är främlingsfientliga Sd-väljare i själva verket en skock känslostyrda lantisar som aldrig ens träffat en muslim i hela sitt liv? Och får man inte skylla sig själv om man blir kallad för rasist om man struntat i att försäkra att man inte är det? Invandringsdebatten är ett säreget landskap.

Kan man tala om ”mäns våld mot kvinnor”? Uttrycket har retat gallfeber på en del. Det är inte män som utövar våld mot kvinnor, utan individer. Det minst sagt största flertalet män bär aldrig någonsin hand på en kvinna. Varför ska de känna en kollektiv skuld?

Många dåliga klädval.

Svaret på den frågan brukar vara att en enskild man förstås inte är ansvarig för vad hustruplågaren i huset bredvid hittar på. Det är inte så man ska förstå uttrycket. Brottslingen svarar givetvis för sitt eget brott. Men när man analyserar orsakerna till våldet måste man gå bortom den enskilda individen. Brottslingar är inte isolerade öar som var och en, på alldeles egen oförutsägbar hand, får för sig att begå ett brott – helt utan något socialt sammanhang, helt utan koppling till normer, förväntningar och sin omgivning. Det finns en samhällsaspekt på våldet. Eller, om man så vill, en kulturell förklaring.

Kultur och brott

Kulturella orsaker till brott (och en väldig massa annat) diskuteras för det mesta utan att det väcker särskild ilska. Polisvåld, fotbollshuliganer och klotter är fenomen som man försöker begripliggöra bland annat med begrepp som kåranda gängkultur och ungdomskultur. Det är inte speciellt märkvärdigt. Brott begås i ett socialt sammanhang, och vi tänker oss att attityder, normer och förväntningar som finns i den sociala miljön också påverkar sannolikheten för att individer beter sig på ett sätt snarare än ett annat.

Det betyder inte att en kåranda skulle föreskriva att en polis ger en slyngel på truten eller att alla poliser är determinerade att göra på det viset. Normer och kulturella faktorer kommer i många skepnader och kan påverka på många sätt – regelmässigt på marginalen, som tendenser sida vid sida med viktigare individuella faktorer. Det normala är trots allt att poliser inte missbrukar sin tjänsteställning.

Vi blir förvånade om en frimärksmässa slutar i kravaller, men inte när en fotbollsmatch gör det. Vuxna människor brukar ändå begripa att även om fotbollsfans är mer sannolika slagskämpar än frimärkssamlare, betyder inte det att alla eller ens de flesta fotbollsfans är våldsverkare, att ingen frimärkssamlare skulle kunna vara det, eller att fotboll borde förbjudas och alla borde tvingas samla på frimärken. Men skillnaden är inte heller för den sakens skull helt slumpmässig. Ansvaret för brottet är individuellt, men orsakerna är inte strikt och uteslutet individuella och oförutsägbara. Allt detta är rena självklarheter och distinktioner som vuxet folk klarar av att göra, utan att någon kulturskribent först tar dem i hand och förklarar världen.

Internationell variation? Icke!

Hela denna välbekanta tankevärld ställs på ända så snart den ”kultur” som diskuteras gäller skillnader mellan en inhemsk majoritetsbefolkning och olika invandrargrupper. Medan det är gängse att diskutera hur kulturell variation inom ett land kan ligga bakom skillnader i beteende, är det i vissa läger mycket kontroversiellt att föra sådana resonemang om det gäller geografisk variation. Det kan finnas en relevant skillnad mellan fotbollsfans och frimärkssamlare, men icke någon internationell kulturell variation av minsta betydelse.

– Han sa Jehova!

Ett exempel på hur det kan låta hittar vi i Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. I en debatt i Studio Ett hävdade han nyligen att det är ”en rasistisk tankefigur” att föreställa sig kulturella förklaringar till självmordsbombningar. Redan det är en förunderlig uppfattning. Skulle självmordsbombare vara något slags monoliter som är helt opåverkade av sin sociala omgivning? Men han gick längre än så. Kultur kan inte ha någonting att göra med några brott, tycktes Lindberg påstå (2:10 i sändningen) och fastslog kategoriskt:

När man använder kulturella förklaringar för brott, när man försöker koppla ihop att brott har en kulturell orsak, då tycker jag att det i grunden är en rasistisk tankefigur som man utgår ifrån.

Här måste vi i förbifarten fylla ut påståendet med det generösa antagandet att Lindberg också menar att tankefiguren är fundamentalt felaktig, inte bara ”rasistisk”, och att det är därför man inte ska tillgripa den. Det är för övrigt en återkommande lucka i invandringsdebatten. Emellanåt tycks vissa debattörer nöja sig med att hänga ett rasistepitet om halsen på sin motståndare, som om det i sig skulle avgöra saken. Man får hoppas att avståndstagandet från rasistiska åsikter bottnar i att de är i sak grundlösa, inte bara att de är stigmatiserande.

Ibland frågar jag mig om det är meningen att man verkligen ska höra vad som faktiskt sägs. Konsekvensen av att uttryckligen likställa ”kulturella förklaringar till brott” med ”rasism” är fantasieggande absurd. Alla möjligheter att söka samband mellan normsystem och beteende kastas ut med badvattnet. Mansrollens betydelse för våld mot kvinnor blir en rasistisk idé, diskussionen om en kulturell förändring vore önskvärd blir en bigott tanke.

Normförändring, det vill säga en kulturell förändring, är emellanåt ett syfte med lagstiftning. Den kanske viktigaste effekten av förbudet mot barnaga var just förändringen i synen på föräldraskap och barnuppfostran som lagförändringen var en del av. Sådana tankegångar – att brott, beteenden och laglydnad till del är en effekt av den kultur och de normsystem som individen befinner sig i – måste helt överges. ”Rasism”, förstår ni. Alltsammans var bara ”rasism”.

Vissa brott blir svåra att ens förstå som särskilda brott utan att sätta in dem i ett kulturellt sammanhang. Vad gör hat- och hetsbrott så allvarliga, om inte just hur de föds och föder normer och attityder som man vill motverka? Hur ska man begripa olaga diskriminering, om den omöjligen kan orsakas av främlingsfientliga normer hos majoritetsbefolkningen? (En privatpsykologisk störning?) Hedersmord kan inte ens existera som en teoretisk möjlighet, om inte ett brott kan ha sitt motiv det sociala sammanhang som brottslingen befinner sig i.

Säg att en Lindbergare kanske i själva verket vill göra distinktionen mellan ”tillåtna” och ”otillåtna” kulturförklaringar. Gängkultur och kåranda kan förklara mönster i brottslighet, men aldrig några kulturella skillnader mellan befolkningsgrupper med olika geografiskt ursprung. Kultur må variera mellan olika umgängeskretsar i landet, men inte på något relevant sätt mellan olika områden på jorden. Skulle man få rimligt fotfäste igen med den snävare tolkningen?

Den första följdfrågan blir på vilken grund man så kategoriskt kan skåpa ut en i vanliga fall helt fundamental förklaring till variation i mänskligt beteende. Hur kan man veta att redan tanken på ett sådant samband är så vettlöst att man inte ens får ha som hypotes att det kan finnas. En andra följdfråga blir vilka slutsatser man då måste dra om möjligheten att använda normpåverkan inom brottsbekämpning. Om det är uteslutet att normförändring inom Sverige (dvs. förändring av en specifikt svensk ”kultur”) skulle kunna påverka brottslighet inom landet, betyder det att endast global normpåverkan skulle kunna ha effekt. Geografisk kulturell variation, att förändra normer just i Sverige till skillnad från i omvärlden, kan ju inte ha någon påverkan på brott. Själva idén är ”rasistisk”.

Fördomar

Alla vill vi bli bemötta som individer och ta ansvar för de val vi själva har fattat, inte dömas efter statistiska mått på den ena eller andra kategorin som vi kan placeras in i. Det är förstås därför man kan reagera på uttrycket mäns våld mot kvinnor, och det är också därför som man kan reagera på slarvig användning av statistiska mått på genomsnittliga beteendeskillnader mellan olika befolkningsgrupper. Det finns inga genomsnittliga personer, bara unika individer med sina personliga livsberättelser och sin egen förmåga att fatta val. Det gäller både frimärkssamlare och fotbollsfans.

Men man slås av hur flyktig den kan vara, den där vaksamheten mot förenklande generaliseringar. När det gäller invandrargrupper ses det som ytterst farligt att alls tala om gruppgenomsnitt och karaktäristiska drag för en kategori – det finns trots allt individuell avvikelse. Endast en grupp låter sig fångas genom snabba schabloner, men där är å andra sidan ingen nidbild för grov. Lisa Bjurwald har besökt Sd-fästet Bjuv. På ett seminarium i veckan kunde hon förklara hur livet såg ut i den skånska småstaden (32:30 in i sändningen):

Jag var nere i Bjuv. De har aldrig ens sett en muslim i hela sitt liv. Det är 100 procent vitt. Alla ser ut som jag.

Främlingsfientliga attityder föds istället först och främst ur en ”oresonlig” rädsla, säger Bjurwald, det vill säga någonting bortom argument och personliga erfarenheter. Det är värt att fundera på bilden som tecknas här: oresonliga, känslostyrda bondläppar som inte ens har den allra mest basala erfarenhet av det nya Sverige. Ibland ser man frågan ställas vad det skulle innebära att ”ta väljares oro på allvar”. Bjurwald är ett klockrent exempel på vad motsatsen innebär: att bestämma sig för att väljare som röstar fel bara är fobiska lantisar som inte har den blekaste aning om hur samhället egentligen ser ut. Det är en överlägsen inställning som inte låter skämmas för sig. Lisa Bjurwald är ledamot expert i Bengt Westerbergs nya utredning om främlingsfientlighet. Hon lämnar säkert ett uppskattat bidrag.

Familjeidyll, strax utanför Landskrona.

Men är inte detta en orättvis tolkning? Invändningen man kan stöta på är att det är snålt att bita sig fast vid vad debattörer som Lisa Bjurwald och Anders Lindberg faktiskt säger. För det de bokstavligen säger är så uppenbart orimligt och fördomsfullt. I stället ska vi som begåvats med förmågan att uttrycka oss med större precision ta deras märkligheter och själva fylla ut texten med nödvändiga nyanseringar: Lindberg menar förstås bara att det finns vissa problem med somliga typer av simplistiska kulturförklaringar. Och Bjurwald menar förstås bara att andelen invandrare i en kommun inte förklarar Sverigedemokraternas valframgångar. De menar någonting rimligt (om än ganska banalt), de bara uttrycker sig så excentriskt och spetsigt. Detta är den påbjudna utgångspunkten.

När det gäller meningsmotståndarna är problemet snarlikt, men med omvända förtecken. De slemma rackarna uttrycker sig nämligen inte hälften så förgripligt som de egentligen tänker. Då bör man själv fylla i de dumheter som saknas i texten. Eftersom vi vet att de egentligen menar att piska upp hat och dra ett rasistiskt mörker över landet gäller det att se bortom texten och diskutera tendensen, stämningen som skapas, den felaktiga fokuseringen och avslöja de bakomliggande motiven. Man kan tycka att det kanske är en enklare utgångspunkt att ta debattörer på allvar och utgå från att folk normalt menar det de säger, och försöka hålla sig till den saken. Inte i den här debatten.

Elitismen

Få debattinlägg blir föremål för lika kreativ hermeneutisk texttolkning som Per Gudmundsons ledarstick. Visserligen brukar han vara nitiskt noggrann med att göra åtskillnad mellan militant islamism och vardaglig islam. Påståenden om den beryktade gudmundsonska islamofobin åtföljs därför aldrig av konkreta, relevanta exempel. Men ändå. Varför är han så intresserad av just det ämnet? Varför envisas han med att tjata om det, fastän vi sagt åt honom att låta bli? Varför rotar han runt på så skumma sajter? Det vet man väl vad det där måste vara för en typ egentligen.

Sverige har fått en samizdat-kultur, skrev Gudmundson i november förra året. Han beskrev en snäv gräns för tillåten invandringspolitisk journalistik i etablerade medier, som i sin tur ger upphov till en undervegetation av ”förbjudna skrifter”, anonyma skribenter och hemlighållen statistik som cirkulerar i nätets illa upplysta gränder. Det där väckte en del rabalder. Berättelsen om en förljugen politisk elit som kontrollerar media och fastslår en officiell ”sanning” som alla måste rätta sig efter, sägs vara en hörnsten i den främlingsfientliga populismen. Spelade inte Gudmundson mörka krafter i händerna genom att underblåsa den bilden?

I juni i år refererade Gudmundson brottsstatistik från norska Statistisk sentralbyrå, och det tog hus i helvete. Den följande debatten var spretig. Mycket kretsade kring statistik, skensamband och vikten av att kontrollera för olika socio-ekonomiska faktorer. Den kritiken bottnade i att Gudmundson borde låtit bli att skriva därför att statistiken var felaktig och resultaten inte stämde egentligen. Det där är onekligen en viktig diskussion, även om den borde kunna föras utan de inkvisitoriska tongångar som präglar invandringsdebatten.

Men det kom också en annan typ av kritik som var mer principiellt intressant. Var det inte oansvarigt av Gudmundson att ge offentlighet åt denna statistik även om den i strikt mening kunde vara korrekt? Måste inte en skribent ta ansvar för samhällseffekten av det man skriver? Den skarpsinnigaste företrädaren för den uppfattningen hittar vi i juridikprofessorn Mårten Schultz. I ett inlägg som blev allmänt uppskattat bland Gudmundsons kritiker, uttryckte han ansvarsinvändningen på följande sätt:

När jag skriver opinionstexter så brukar jag själv alltid fundera över vad det är, som jag med min opinionstext, vill förändra. ”Hur kan denna text göra debatten – ja Sverige! – litet bättre?” Litet pompöst uttryckt men ni förstår vad jag menar. Hur ska vi tolka Gudmundsons intentioner härvidlag? Jag har otroligt svårt att förstå hur Gudmundson vid en sista genomläsning innan han trycker på ”send” kan ha kommit till slutsatsen att den här texten, banne mig!,  kommer att ge ett riktigt positivt bidrag till svensk samhällsdebatt.

Schultz diskuterar ett hypotetiskt scenario där en undersökning kommer fram till att …

… judar är överrepresenterade i brottsstatistiken. Bör en sådan undersökning publiceras? Bör det skrivas pressmeddelanden? Bör det skrivas en orolig ledare i SvD? Mitt svar på alla frågor är nej. Sådan statistik är inte i sig intressant. Och viktigare: Den kan göra stor skada.

Detta slags kritiska invändningar kokar ned till frågan om statistiska ”sanningar” kan vara meningsfulla i den offentliga debatten om man inte samtidigt kan ge något konstruktivt svar på hur problemen ska hanteras. Bidrar inte de inte annars bara till att förvärra läget, underblåsa fördomar och missämja utan att ge några lösningar? Det är en tänkvärd fråga. Jag har själv – inlindat i några lager av skyddande abstraktioner – funderat i liknande tankebanor förut. Bara för att någonting är sant, betyder inte det nödvändigtvis att det är konstruktivt att yppa saken offentligt.

Men en sak tycks ingen lägga märke till. Om man köper den Schultzska invändningen, att Gudmundsons snedsteg är att han givit offentlighet åt en statistik som den ansvarskännande journalistiska eliten bör se till att förtiga – även om statistiken i sig är korrekt – så tycks Gudmundsons tidigare artikel om samizdat-kulturen ha fog för sig. Vad är detta, om inte en anklagelse mot Gudmundson för att inte ha iakttagit en tystnadsnorm som samhällsansvaret påbjuder? Som sagt, frågan är sannerligen inte enkel och jag avvisar inte argumentet rakt av. Men om det nu är den positionen man bestämmer sig för, handlar det trots allt om en form av elitism som i mångt och mycket skulle bekräfta den populistiska bilden av en offentlig massmedial tystnadskultur.

Även om man på ett principiellt plan skulle landa i uppfattningen att viss slags kriminologisk statistik idealt inte borde spridas offentligt, kan man vidare tvivla på om det är meningsfullt att längre försöka kontrollera spridningen. Vi har lämnat den era då gentlemannamässiga överenskommelser journalister emellan kunde sätta gränser för den offentliga debatten. Saken handlar inte längre om norsk brottsstatistik ska få nå svenska läsares ögon. Den handlar snarare om anonyma skribenter på Flashback och Politiskt inkorrekt ska ges ett monopol på att lägga sina perspektiv på siffrorna.

Godhetsförsäkringarna

Jag är inte rasist, men. Det är en trött kliché, och nog är det sannerligen just så det brukar låta.

Anledningen är inte att det är något specifikt rasistiskt att förneka att man är rasist. Detta förväntas nämligen alla göra. Hela tiden. Oavsett om det kommer något men eller vad som sakligt följer efter detta men. Numera har det rent av blivit en typisk angreppspunkt att anklaga någon för att inte tillräckligt tydligt ”ta avstånd” från rasistiska tolkningar av det man säger. Också här är Per Gudmundson den vanligaste måltavlan. Han må ha legitima syften, men varför inbjuder han då till dessa missförstånd? Varför skriver han i en så obehaglig ton och fyller mitt bröst med sådan olust?

– Månadens viktigaste text är ju helt briljant!

Detta slags kritik vilar på en fascinerande narcissism: Det är upp till andra att se till att jag förstår vad de vill ha sagt, det är deras ansvar att nogsamt se till att de faller mig i smaken. Inte behöver jag sätta mig in i någon annans tankevärld innan jag drar värjan. Nä nä, ska man vandra runt i våra salonger får man allt själv se till att lära sig tala den rätta franskan.

Således sätter man upp terminologiska etikettsregler (det ska heta si och inte så, det ordet går bra, den där termen är tabu), sålunda förväntar man sig rituella godhetsförsäkringar från debattdeltagarna (om man inte först uttalat sitt stöd för ett öppet samhälle anses man genom denna underlåtenhet därmed vilja kasta ut varenda utlänning ur landet).

När man påtalar underligheterna i invandringsdebatten försöker ofta välmenande fredsmäklare tända sin pipa. Kan inte bara Gudmundson börja uttrycka sig litet mer försiktigt, så slipper han bli missförstådd? Ju mer jag tänker på saken, desto säkrare blir jag på att det där är en kontraproduktiv inställning.

Här hittar vi missuppfattningen att invandringsdebattens primadonnor verkligen skulle tala för en bredare allmänhet, att det skulle finnas stora skaror av läsare och lyssnare som till sin stora förfäran fått intryck av att Svenska Dagbladet nu håller sig med en galen rasist som ledarskribent.

Så är knappast fallet. Per Gudmundson är inte dränkt i rasande brev från läsekretsen. Detta är ett elitfenomen, rynkade näsor i en högst snäv krets av likasinnade som insisterar på att just deras franska ska talas i den politiska debattens salonger. Det är bara i så speciella sammanhang som man råkar på märkliga uppfattningar som att kultur omöjligen skulle kunna förklara brott eller att invånarna i Bjuv aldrig skulle ha träffat en muslim i hela sitt liv. Att anpassa sig till en sådan samtalsnorm, och hövligt lägga sig till med den språkliga ornamentering som de uppfostringsmagistrarna begär, är att erkänna normen som legitim, att ge den en dignitet som den aldrig gjort sig förtjänt av.

Bättre är att ignorera gaphalsarna och fortsätta diskutera väsentliga samhällsfrågor på allvar. Det har vuxna människor all rätt i världen att göra.

References (1)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.
  • Response
    Response: van alternative
    inslag.se - Förstasidan - Bland absurditeter och primadonnor

Reader Comments (80)

Haha, jag visste väl att det var värt att hålla sig vaken och vänta på den utlovade texten. Utmärkt skrivet. Du lär få scheisse för det, men det är bara att kämpa på. Tänk på att vi är många som uppskattar denna tredje ståndpunkt som du representerar (dvs positionen mitt emellan och en bra bit ovanför Lisa Bjurwald och PI)

9 juli 2011 | Unregistered CommenterOlof

Underbar läsning. Det fria ordet får aldrig tystas!

9 juli 2011 | Unregistered CommenterKalle

Om man skriver en opinionsbildande artikel och använder formuleringar som "En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare" så får man nog acceptera att vissa reagerar med "Okej... men vad tycker _du själv_ om invandring? Är det bra eller dåligt? Eller bara bra när det kommer personer som inte senare begår brott? Har du någon idé hur man ska avgöra det i förväg? Och ska eventuella misstankar bland svenskar om 'kulturellt betingad brottslighet' övertrumfa annars giltiga skäl för asyl?" Med flera frågor. Gudmundson är ledarskribent, inte nyhetsjournalist, och förväntas då - som han gör i sina andra texter - att _driva en åsikt_, inte bara "redovisa fakta". All kommunikations första regel är väl att det faktiskt är ens eget ansvar och intresse att se till att göra sig förstådd för sin publik, så att inte missförstånd uppstår?

9 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Peter -- Briljant. Mycket läsvärt.

Carl -- Att en ledarskribent listar de för- och nackdelar som följer vissa samhällsfrågor, utan att diskutera hur många fördelar som väger upp en nackdel, är väl knappast tjänstefel, som du försöker göra gällande?

9 juli 2011 | Unregistered Commenterpontus

Inte tjänstefel. Men om man inte säger vad man själv (eller tidningen) tycker i en artikel om ett känsligt ämne, särskilt när man arbetar på den del av tidningen som uttryckligen _ska_ ha åsikter, så är det inte rimligt att i efterhand vara förvånad över att andra undrar vad man egentligen försöker säga.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Glasklar analys. Synd att inte också de nya liberaler som kritiserar multikulturalismen har tagit till sig detta utan fortsätter att demonisera Sverigedemokrater som vilken vänsterdemagog som helst. När man samtidigt kalkerat nästan hela SD:s migrationspolitiska diskurs ger det onekligen ett lätt schizofrent intryck. Läs gärna. http://demofon.se/?p=2795

9 juli 2011 | Unregistered CommenterMats Dagerlind

En underbart klarsynt text

9 juli 2011 | Unregistered CommenterStephan

En utmärkt text! angående kultur och brott är amerikansk forskning synnerligen vital. Den förmodligen främsta forskningstexten på detta område är Nisbett & Cohens Culture of Honor. Analys av amerikanska söderns högre mordstatistik med kultur som den avgörande faktorn.

9 juli 2011 | Unregistered Commenterraffe

För övrigt måtte Lisa Bjurwald ha åkt bil med mycket svarta rutor i Bjuv. Andelen invånare som är utländska medborgare, utlandsfödda eller har utländsk bakgrund är runt 5 procentenheter högre än i snittkommunen.
SD:s framgång i Bjuv beror till stor del på Allan Jönsson. Partiet fick 19,25 i kommunvalet och 14,9 i riksdagsvalet. Jönsson är kritisk till toppstyrningen och fokuset på invandring, men klarade sig undan uteslutning med en skriftlig varning i våras.

9 juli 2011 | Unregistered Commentermalin siwe

Mycket tänkvärt - kräver lite funderande. Håller t.ex. argumentationen när det gäller att publicera all statistik därför att den ändå sprids och i så fall i vilket sammanhang

9 juli 2011 | Unregistered CommenterPeter Karlberg

Bra text, uppskattar att du skriver ner många av resonemangen explicit. Håller med om det mesta, exempelvis är det inte rasistiskt i sig att förklara brottslighet utifrån kultur eller normer (problemet var väl snarare att personer som Rojas gjorde det innan han ens läst BRÅ-rapporten i fråga, samtidigt som det visade sig att rapporten inte gav stöd för hans uppfattning). Håller också med om att ett par av Gudmundsons kritikers argument inte riktigt håller måttet. Samtidigt tycker jag det finns antydningar till subtila halmgubbar i din text ovan.

Det finns många trådar i din text, men då jag som sagt håller med om mycket, så väljer jag bara att kommentera några av dem.

"Ibland ser man frågan ställas vad det skulle innebära att ”ta väljares oro på allvar”. Bjurwald är ett klockrent exempel på vad motsatsen innebär[..]"

Det kanske stämmer, men tyvärr är det fortfarande lika oklart vad ”ta väljares oro på allvar” innebär. Hur orimlig Bjurwalds hållning än är, så gör det inte Gudmundsons text mindre dunkel. Att uttrycka sig dunkelt och sen ta på sig offerkoftan när folk tolkar in dunkla avsikter, istället för att faktiskt förklara sig, känns inte vidare konstruktivt. Visst har Gudmundson fått mycket skit som är obefogad, men han har också ett val att förtydliga och förklara sig, något som han *valt* att inte göra. På så vis har han också ett ansvar. återger man förment neutrala fakta och slänger ur sig några förslag som skulle kunna vara hämtade från vilken SD-blogg som helst, så borde man inte bli förvånad över om folk undrar om (eller antar att) man också sympatiserar med SD´s åsikter. Vilket man för all del kan göra. Jag har många vänner som sympatiserar med SD och de är varken rasister eller dåliga människor, men nog märker man att de bär på en del fördomar om invandrare. Hur som, jag har svårt att tro att du verkligen menar att man är narcissist eller primadonna bara för att man vill att Gudmundson ska tala ur skägget?

Jag kan inte tala för Bjurwald eller Lindberg (eller Schultz), men enligt min mening så visst kan man skriva om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken (och om kultur om man så vill). Det *i sig* är inget problem. Det handlar helt och hållet om *hur* man gör det. Jag har svårt att tro att inte ens du tycker vissa ordval eller texter är på gränsen eller olämpliga. Eller vad tycker du exempelvis om Ulf Nilsons resonemang kring "pursvenskar", Mohamed Omars eller Israel Shamirs konspiratoriska och enligt vissa bedömare antisemitiska alster (själva förnekar de givetvis att de skulle ha fördomar om judar)? Eller varför inte Åsa Linderborg, som bara "vill lyfta frågan, som en grund för en viktig debatt" när det samtidigt är ganska uppenbart för de flesta att hon underblåser och när ganska typiska antisemitiska stereotyper (Aron Flam skrev ganska bra om det: http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/09/d-rf-r-har-sa-linderborg-f-rdomar-om-judar).

Faktum är att man hos Gudmundson et al ironiskt nog kan se användandet av det klyschiga argumentet "jag vill bara lyfta frågan, som grund för en viktig debatt" (det är så klyschigt att Rocky t om gjorde en seriestripp av det). Men man har bytt ut judars förmodade inflytande över media/världen, mot invandrares överrepresentation i brottsstatistiken. (Av någon anledning kan jag inte heller låta bli att tänka på ditt inlägg om Kassandror)

Enligt min mening är det i det läget högst motiverat att fråga om avsikt och motiv. Oavsett om frågan går till Linderborg eller Gudmundson. Dessa "frågor" existerar nämligen inte i ett vakuum. Perspektiven man väljer är normativa. Det finns skäl till varför man vill lyfta dem. Och menar man att det är en "viktig debatt" så bör man också kunna förklara varför. Dessutom är det inte orimligt, som några av Gudmundsons kritiker gjort, att påpeka att vissa texter kan förstärka fördomar mot redan utsatta grupper. Det betyder inte att man inte kan diskutera det eller skriva om det, men nog borde man få ha åsikter om *hur* det görs, utan att bli anklagad för att vara en narcissistisk primadonna? Eller menar du att den problematiken inte existerar öht?

Speciellt en så skicklig skribent som Gudmundson borde förstå och kunna förutse vilka associationer en viss text kommer skapa.

Så är det alltså även ett utslag av den här påstådda "samizdat-kulturen" att folk reagerar på Linderborgs, Shamirs och Muhammed Omars alster? Och om vi bortser från Linderborg, förmodligen inte skulle vilja publicera dem på ledarplats i respekterad media. Tja, kanske det. Men jag är inte helt övertygad om att samizdat-analogin stämmer i något av fallen. Jag gissar att folk helt enkelt tycker att det är oansvarigt och olämpligt att uttrycka sig på ett vis som underblåser fördomar mot grupper som redan befinner sig i en utsatt position i samhället.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterMarcus

Marcus, håller med i det mesta du skriver.

Undrar därtill lite om det här med kultur, hur man avgör kausaliteten. Ponera hypotetiskt att ett visst brott begås 100 gånger om året i land X. 90 av gångerna begås brottet av personer med ursprung i land/kultur Y, som på vissa områden är väldigt annorlunda från land X. Men totalt i land X bor det 9000 personer med ursprung i land/kultur Y. Sett till brottet kan man säga att denna grupp står för 90% av brotten, men sett till gruppen så är det bara 1% som begår det brottet. Är 1% tillräckligt för att kalla det kulturellt betingat, bara för att det är en överrepresentation jämfört med andra grupper vad gäller det brottet? Det tycks orimligt, men det borde ju ändå vara frekvens som andel av gruppen som är det intressanta för att se om det finns korrelation eller kausalitet med kultur.

Finns det några tydliga definitioner på detta i forskningen? Jag har aldrig stött på några sådana, nämligen.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Utmärkt artikel!

Frågan är dock om det är möjligt att diskutera detta rationellt med vissa debattörer, eftersom de med närmast religiös övertygelse utesluter att olika etniska och religiösa grupper överhuvudtaget kan skilja sig i något väsentligt avseende.

Marcus: Om nu en viss grupp faktiskt är överrepresenterad vad gäller viss typ av brottslighet, på vad sätt underblåser detta fördomar mot den gruppen?

Carl: Korrelation bevisar inte orsakssamband. Man bör diskutera olika tänkbara förklaringar till en företeelse, och ställa dessa mot varandra ev. samla ytterligare data, och testa de olika hypoteserna mot varandra. Förhoppningsvis kommer man till slut fram till den troligaste orsaken. En kulturell orsak ligger här nära till hands som förklaring till överrepresentationen, men är knappast bevisad. De flesta människor i olika grupper är inte brottsliga, men att endast få människor i en grupp begår brott utesluter givetvis inte en kulturella förklaringar. T.ex. är väl hedersmord med all sannolikhet kulturellt betingat, men ändå rätt sällsynt i Sverige bland invandrare från länder med hederskultur. Hur vanligt brottet är i dessa länder känner jag inte till, men det betraktas som en förmildrande omständighet i åtminstone en del av länderna om brottet begåtts för att försvara familjens heder.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterHC

Mycket bra artikel.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterLeif D

Lysande!

9 juli 2011 | Unregistered CommenterBirgit

SD fick 16% rannebergen som är en del av Angered i Göteborg.
Och här ser vi många muslimer varje dag. Hur förklarar hon det?

9 juli 2011 | Unregistered CommenterNyfiken blå

Vilken märklig text. Imponerande! Skriv mer.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterPer Norström

Mycket intressant och många guldkorn. Vi har mycket riktigt en elit som självsegregerat sig till Stockholms innerstad. Där all riksmedia och debatt idag produceras. Om jag besöker London, Amsterdam, Hamburg, Paris, Köpenhamn osv osv så slås man över att det finns stora och ofta islamiserade ghetton inne i innerstäderna. Dock ej i Stockholm. - Givetvis hade vår svenska (08-styrda) samhällsdebatt varit helt annorlunda om även Stockholm (Europas rasrenaste huvudstad) hade haft ett invandrarghetto i innerstan. I Sverige använder man inte ens ordet ghetto, då själva ordet i sig är tabu.

9 juli 2011 | Unregistered CommenterJonas

Briljant....

10 juli 2011 | Unregistered CommenterMicke

Jag vill gärna kommentera tanken att det finns vissa sanningar som inte bör yppas offentligt i s.k. känsliga frågor. Jag tror detta är en försåtlig och farlig idé.

Forskarens uppgift är att söka sanningen, dvs den modell som bäst förklarar verkligheten. De flesta grundforskare har, tror jag, ett etos där sanningen är något i sig gott och eftersträvansvärt. Ur mer praktisk synvinkel finns det goda skäl att tro att problemlösning, tillämpningar och uppfinningar fungerar bättre ju bättre den underliggande modellen är. Om man bygger en maskin gör man bättre i att utgå från bästa möjliga fysikaliska modell, snarare än någon "önske-fysik" som vissa människor tycker är trevligare och mindre anstötlig än modeller med bättre förklaringsvärde.

Förhåller det sig annorlunda i sociologin? Kan det vara så att vi hittar bättre lösningar på immigrationsproblemen, t.ex., om vi inte utgår från de vetenskapligt bästa modellerna utan från modeller med sämre prediktivitet, där bara politiskt korrekta mekanismer tillåts ingå? Det förefaller ju fullständigt orimligt. De praktiska lösningarna kanske kräver att man påverkar eller tar hänsyn till de politiskt inkorrekta mekanismerna och om vi eliminerat dem på förhand ur modellerna lär vi stå oss slätt!

Nu kanske någon invänder att jag missuppfattat. Den *vetenskapliga* diskussionen ska försiggå som vanligt. Det är bara i media vi ska tiga och förvrida modellerna så att den opålitliga allmänheten håller sig lugn. Några kommentarer till det scenariot: (1) Det är moraliskt ytterst tvivelaktigt att forskare, som är anställda för att söka sanningen, medvetet ljuger eller förvanskar för allmänheten i tredje uppgiften. (2) Hur ska det gå till? Den vetenskapliga diskussionen försiggår i facktidskrifter och på konferenser. Allt sådant blir tillgängligt för alla idag via Internet. Det går inte att föra folk bakom ljuset. (3) Vi *har* redan ett problem i att politiskt inkorrekta modeller inte diskuteras förutsättningslöst ens inom forskningen. Borde vi inte snarare ta tag i det? (4) Kriterierna för vad som är "presentabla" och "opresentabla" sanningar förefaller synnerligen diffusa. Vem avgör den saken? Stjärnor i stil med huvudpersonerna i Santessons artikel? Finns det någon chans till konsensus? Knappast. Kommer inte det hela att i *mycket* hög grad bero av personliga preferenser, ideologier och agendor? (5) Vetenskaperna hänger samman och består inte av isolerade "kunskapsöar". Börjar vi ljuga och stoppa forskning i ett delfält, får det förr eller senare konsekvenser på andra områden och detta kommer aldrig att hålla i längden.

Summa summarum: låt oss säga som det är och låt oss som forskare bedriva business-as-usual även i "känsliga frågor", dvs låt oss försöka hitta de bästa modellerna förutsättningslöst, och låt oss på så sätt också hitta de bästa lösningarna! Det goda samhället kan inte vara beroende av att vi bygger upp vävar av lögner.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

Utsökt! Tack så mycket! Det är just den här intelligensen som båda sidor alltför ofta saknar i invandringsdebatten.


Vad gäller Gudmundsons avsikt tyckte jag den var tydlig. Han lägger obehagliga fakta på bordet, och säger: det här är ett problem, och om vi blundar kan det leda till större problem.
Kanske har han fel i sak, men det gäller många ledare.
Kanske kan dåligt valda fakta stigmatisera invandrare. Men kan inte invandrare stigmatiseras även av lismandet, tystnaden och genansen som ständigt omgärdar invandringsdiskursen?
Ibland får man känslan att svensk integration är att bemöta främlingar som förståndshandikappade, sätta dem på hem och aldrig genera någon med "rätt" och "fel". Det är såklart en nidbild, men som bemötandestrategi betraktat, är det en repressiv strategi.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterGregers

Den väsentliga frågan i den här debatten är väl om det ska vara tillåtet att på sakliga grunder ifrågasätta dagens extremt generösa svenska invandringspolitik, och föra fram fakta och argument för att den nuvarande invandringspolitiken inte är hållbar. Det faktum att vissa invandrargrupper är kraftig överrepresenterade i brottsstatistiken är något som kan användas som argument för en mer restriktiv invandringspolitik. För de som är för den nuvarande politiken, och inte vill ha denna ifrågasatt i en öppen och saklig debatt, är texter som Gudmundsons ett problem. Man använder därför argumentet att vissa fakta kan underblåsa rasism, och leda till förföljelser av etniska minoriteter, och därför helst inte bör publiceras, i alla fall inte utan ordentliga brasklappar. Dessa farhågor är dock grundlösa, och snarast att betrakta som ett svepskäl. Vi har idag i Sverige inget nämnvärt problem med regelrätt rasism, och förföljelse av etniska minoriteter (möjligtvis bortestt från vissa muslimers förföljelser av judar på grund av Israel-Palestina konflikten). Det som börjar komma, än så länge mest kring köksborden, och på diverse forum på internet, är ett ifrågasättande av Sveriges unikt generösa invandringspolitik. Denna debatt är helt legitim, och naturligtvis ska alla relevanta fakta tillåtas komma fram i debatten. Allt annat vore ovärdigt en demokrati.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterKaj

Bravo

10 juli 2011 | Unregistered CommenterRoger S

Tack :)

10 juli 2011 | Unregistered CommenterMattias

Mycket bra skrivet, mer sånt :)
Mvh Svensson.
http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

10 juli 2011 | Unregistered CommenterSvensson

Håll ögonen på den där Anders Lindberg på AB! Han är smart och har förmågan att dölja sina aviskter.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterKalle

Strålande artikel! Det du skrivit sätter ytterst välformulerade ord på det som man själv endast kan beskriva som en gnagande konstig känsla av Östtyskt debattklimat så fort invandring kommer på tal.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterMikael

Utmärkt formulerat!

Dock kvarstår den fråga som aldrig besvaras av de som med automatik går i hätsk hållning till Santesson och Gudmundson:

Vem skall vägras att bosätta sig i Sverige och på vilka grunder?

10 juli 2011 | Unregistered Commentercfr

HC: Hederkultur är ett bra exempel. Men man måste ändå göra den prövningen i varje enskilt fall. Man kan till exempel inte särbehandla personer som kommer från länder/områden där hederskultur är utbrett bara på antagandet att de skulle vara mer sannolika att begå hedersrelaterade brott.

Fredrik/Gregers: Det är mycket riktigt orimligt att hävda att media inte ska beskriva vissa forskningsresultat eller liknande. Dock tror jag många förväntar sig av just en _ledar_skribent att denne ska visa någon form av åsikt, inte bara redovisa resultat av studier okommenterat - då undrar snarast läsarna om det är så att valet av studie att redovisa i sig är ett åsiktsmässigt ställningstagande (vilket ju faktiskt kan vara fallet också).

cfr: På din fråga kan man ju tänka sig flera olika svar (brottsdomar under put-ansökningstiden, försörjningsansvar gentemot familjemedlemmar, humanitära skäl för asyl, expertarbetskraftsinvandring, återflytt osv.)
som tillsammans bildar en slags "väv" som blir invandringspolitiken. Det går nog inte att ställa upp frågan binärt, utan varje fall måste prövas på egna grunder.
Politiskt så rör den fråga du ställer vid ganska grundläggande premisser. Tror man t.ex. att personer kan reduceras till "bra" respektive "dåliga" invandrare och att det går att avgöra i förväg? Är ett brott som begås i ett annat land lika allvarligt som om det begås i Sverige, eller mindre allvarligt? Är det rimligt att tro att Sverige gynnas på längre sikt av minskad invandring? Är man själv normativt för att friare rörlighet i världen, oavsett orsak, är ett mål att sträva mot? Etc. (Just den sista frågan är särskilt viktig att veta var debattörer står i när invandringspolitik diskuteras. Om man t.ex. inte är liberal och vill se friare rörlighet, utan tycker t.ex. att det viktigaste målet är att "svensk kultur" inte urlakas, då kommer diskussionen bli ganska undermålig om ens meddebattörer inte vet om att det är ens premiss.)

10 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Välanalyserat och mycket elegant formulerat, Peter.

Men endast i Sverige torde en conspiracy of silence hos journalistkåren - i syfte att hålla väljarna okunniga och/eller vilseledda - beskrivas som en gentlemannamässig (sic) överenskommelse journalister emellan.

Jag kan tänka mig andra sätt att beskriva den svenska journalistkårens agerande - antidemokratiskt ligger nog närmast till hands.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterM.A.

Det är fascinerande vilket intresse det blev för en alldeles för lång artikel (strax över 19 000 tecken!) under semestertider.

Marcus: Jag tror i och för sig att man ska försöka avhålla sig från att diskutera varandras syften med debattinlägg. Det blir mest spekulationer och tillför ju inget i sak – ett argument förblir detsamma oavsett vem som framför det. (Ha ha, jo jag är medveten om att det går att ge motexempel här. Men i stort tror jag du förstår min ingång.)

Jo, det där ”ta väljares oro på allvar” är vagt, och jag skulle inte själv skrivit så. Det kan betyda litet vad som helst. Nu är det ju inte min sak att vara Gudmundsons språkrör eller så, men jupp, klart att det vore intressant om han kunde utveckla det där. (Gissningsvis tror jag att han inte exakt vet vad han tänker sig. Snarare att det behövs göras något men att det är väldigt svårt att säga riktigt vad.) Men det är ändå intressant och relevant att ställa det där i kontrast med Bjurwalds attityd. Även om det är svårt att säga vad ett ”allvar” skulle innebära, kan man hos Bjurwald se ett klockrent exempel på vad det i varje fall inte kan innebära. Och det där visar, menar jag, att problematiken som Gudmundson är ute och far efter faktiskt inte är helt gripen ur luften.

Fredrik: Som vetenskaplig ingång på tystnadsfrågan håller jag förstås helt med dig. Det framstår som en egendomlig strategi att försöka minska sitt kunskapsunderlag för att göra politiken mer framgångsrik… Ett annat problem som jag inte berörde, är att strategin är vidöppen för missbruk. Det blir naturligtvis en frestelse att av omsorg om samhällsintresset dra en filt över ens egna politiska misslyckanden. Sådana strategier orsakar nog större problem än de kan lösa.

Men det jag var ute och for efter är att tanken, rent principiellt och idealt så att säga, inte nödvändigtvis är tokig i alla lägen. Du gör en jämförelse med en ingenjör – och där är det förstås alltid orimligt. Naturen synar bluffen skoningslöst. Men sociala processer påverkas inte bara av hur världen ser ut, utan också av vad vi tror om den. Föreställningar kan bli självförverkligande på gott och ont. Om man istället jämför med en läkares relation till sin patient ser vi det kanske i litet annan dager? Läkaren ska förstås inte ljuga, men ligger det alltid i patientens intresse att få veta den fulla, dystra och osminkade sanningen? Inte så säkert, trots allt.

Den invändningen är mer teoretisk och principiell. Jag tror att nackdelarna överväger fördelar med att etablera ”officiella hemligheter” osv. Men det är en typ av frågor som jag tycker att man ska ta på allvar.

Sedan bör jag ju tillägga att jag för min del inte alls sitter inne med något svar på om det skulle finnas kulturella förklaringar till det ena eller andra. Jag är inte kriminolog och har inte studerat eller satt mig in i den där statistiken. Men att kategoriskt, på förhand (eller utan att redovisa grunderna om det finns några) helt vifta undan alla sådana möjligheter, tycks mig väldigt, väldigt underligt.

Slutligen en allmän kommentar. När man diskuterar frågor av det här slaget märker man snabbt hur förstört språket har blivit, hur oumbärliga ord som ”kultur” nu har blivit helt nedsölade med associationer. Exempelvis verkar många sätta ett likhetstecken mellan ”kultur”, ”etnicitet” och nationellt ursprung. Det där är helt olika saker. När jag skriver kultur menar jag just kultur och ingenting annat – i vid mening normsystem som överförs socialt inom en grupp. Att ge en kulturell (del-)förklaring till ett brott behöver sannerligen inte betyda att beteendet skulle vara karaktäristiskt för personer med ett visst nationellt ursprung, att ett beteende skulle ligga till grund för någons etniska självuppfattning osv. Det där är helt andra saker. Jag skulle exempelvis gissa att föräldrar i invandrarfamiljer snart börjar känna ett visst kulturellt avstånd till sina egna barn. Men associationerna mellan begreppen kommer blixtsnabbt. Det underlättar inte precis den politiska debatten…

10 juli 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

Peter: Jag håller med dig om att frågan är värd att diskutera! Det är helt klart inte så att det alltid är en bra idé att kläcka ur sig alla sanna påståenden som råkar fara genom ens hjärna i ett visst ögonblick: även om moster Hulda har blivit väldigt tjock så lär man sig som barn att man inte bör påpeka det :).

Men är det inte ändå så att huvudprincipen är att man bör tiga när det gäller fakta som bara sårar eller skadar enskilda individer? När det gäller forskning, som ju handlar om allmänna principer, skulle jag nästan som en självklarhet försvara att vi inte a priori får förbjuda vissa resultat eller modeller (!).

I fallet med läkaren kan man ju också notera att visst, det kan vara olämpligt att meddela alla dystra fakta till individen/patienten, men för läkaren kan de ändå vara viktiga när det gäller att hitta en optimal behandling. Om läkaren själv började ägna sig åt förnekelse av medicinska fakta för att de är alltför "dystra" blir det ju rent absurt!

Men i de frågor vi pratar om nu verkar det faktiskt som att man argumenterar för något liknande. Vissa typer av fakta och mekanismer *ska* inte föras på tal, och bör inte ingå i förklaringsmodeller, oavsett hur bra modellerna predicerar verkligheten. Detta bör gälla offentlig diskurs och därmed vetenskaplig diskussion också, för mellan dessa två kan vi inte sätta upp några barriärer som håller (som du själv påpekat). Man säger det inte rent ut så, men det förefaller vara vad man menar. Detta alltså trots att modellerna rör grupper och generella mekanismer, och inte individer, och trots att de fakta vi talar om förefaller hur relevanta som helst i relation till de problem vi vill förstå och lösa.

Jag tycker fortfarande att detta är en oövertygande position och tror att hållningen med stor sannolikhet också är kontraproduktiv (kriminologi baserat på rent sociologiska/miljömässiga förklaringsmodeller har väl t.ex. inte varit en triumffärd vad gäller praktiska resultat?). Dessutom är det som sagt tämligen genomskinligt att den här retoriken ofta fungerar som ett lite mer sofistikerat sätt att få tyst på röster man inte gillar... ;)

10 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

Carl: Du skriver att läsaren undrar varför en ledarskribent väljer att skriva om dessa fakta: är det ett åsiktsmässigt ställningstagande? För det första undrar jag: Om det vore så att det är så - att valet av ämne påverkats av skribentens åsikter - varför är det *fel*? Är inte det rätt naturligt? För det andra, så är det ju ganska uppenbart att Gudmundsons text hade ett "metapolitiskt" syfte, nämligen att föra upp till debatt det faktum att viss statistik inte går att diskutera förutsättningslöst i Sverige. Detta är ju ett huvudtema i artikeln. Den diskussion som följde på artikeln kan väl ses som en illustration av hur rätt han hade, dessutom.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

Kort om språkbruk

'”kultur”, ”etnicitet” och nationellt ursprung. Det där är helt olika saker.' ???

Centralt för begreppen enl. Wikipedia:
Etnicitet: " ----Etniska grupper skiljer sig främst genom olika kultur---"
Kultur: "---------------socialt överförda levnadsmönster-------------"

Nationalitet är givetvis en annan sak. Nationer omfattar ofta flera etniska grupper, men etnicitet och kultur hör intimt ihop.

Menade Peter något annat?

10 juli 2011 | Unregistered CommenterHC

Kultur, sedvänjor osv. är förstås centralt i en etnicitet. Men det finns gott om kulturella gruppskillnader som inte handlar om etnicitet eller följer just sådana gränser. Det var det jag menade med mitt exempel om en kulturell klyfta mellan föräldrar och barn som delar samma etniska tillhörighet.

10 juli 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

Sjukt bra inlägg, det är otroligt uppskattat med denna nivå av uppspaltad klartsynthet!

Folk från PI kanske känner igen detta men, det är märkligt varför vissa fakta aldrig någonsin får lämnas fram för att göra ta ett välinformerat beslut... varför får det aldrig diskuteras att människor som bott åtskilda i väldigt olika miljöer i 100-tals generationer blir de facto annorlunda? Det är ju precis som genusforskningen, man försöker med alla medel likställa könen fast UPPENBARA väldokumenterade skillnader finns, och då tänker jag inte på det yttre! Alla måste självklart ses som individer men man har nytta av att se demografiska helheter för att förstå varför vissa i Sverige integrationstekniska detaljer ABSOLUT inte fungerar. Har vissa demografiska grupperingar i snitt 10-15 lägre i IQ och högre tendens till kraftiga känslomässiga utbrott vid frustration måste sådant betänkas! Det bara ÄR så, ren fakta, varför inte nyttja detta så rätt strategi tas istället för att köra ner huvudet i sanden och öka samhällets kollektiva lidande och mentala friktion. Vare sig man vill det eller inte så är vi alla produkter av evolution, och evolution händer alltid -det kommer alltid finnas genetisk drift (det är absolut inget dåligt!) men ett obestridligt faktum.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterPaxmax

Mycket bra artikel.
Tråkigt att man ska få blodstörtning bara för att man läser tidningen i Sverige då personer på viktiga positioner skamlöst förnekar logisk argumentation och normal analys.

Orwell beskriver det klockrent:

"Crimestop means the faculty of stopping short, as though by instinct, at the threshold of any dangerous thought. It includes the power of not grasping analogies, of failing to perceive logical errors, of misunderstanding the simplest arguments ..., and of being bored or repelled by any train of thought which is capable of leading in a heretical direction. Crimestop, in short, means protective stupidity"

10 juli 2011 | Unregistered CommenterMattias

Den här var fan ta mig bland det bästa jag läst på riktigt länge. Vid flera tillfällen var ståndpunkten så grundligt förklarad och på ett så smart och självklart vis att jag genast lyckades intala mig själv att jag ALLTID också tyckt så, och att jag hade kunnat skriva ner det precis lika bra själv (hybris, jag vet). Hade gärna fortsatt läsa mer!

Nu ska jag utforska sidan vidare och se om du bara ett jäkla flyt och tur när du skrev den här texten, eller om du verkligen är gediget duktig...

Tack till signaturen Fredrik för ytterligare klargörande bland kommentarerna (särskilt liknelsen med läkaren, klockrent).

10 juli 2011 | Unregistered CommenterPaul W H

Fredrik: Eftersom ledarsidan som del av tidningen inte har till funktion att bara redovisa fakta/händelser rakt upp och ner, utan snarare att bilda opinion för en viss politisk ståndpunkt som man normativt ser som god och/eller rätt, så tolkas valet av ämne och anslag som signifikant för vad skribenten (och sidan) tycker. Och eftersom Gudmundson och SvD:s ledarsida annars intar moderata/liberal-konservativa ståndpunkter, och överlag inte är invandring-/främlingsskeptisk (i dagens tidning har Gudmundson t.ex. en väldigt positiv text), så är det förvånande att han i den tidigare artikeln använde uttryck som "utvisa kriminella invandrare" (uttrycket "kriminell" är ju t.ex. mycket mer värdeladdat än t.ex. "brottsdömd", som avser samma sak).

Om Gudmundsons text hade ett "meta"-syfte så hade han ju kunnat skriva det uttryckligen. Det är inte så svårt att skriva en diskursanalyserande artikel som tittar på frekvens av publicering av dylik statistik och artiklar som diskuterar kultur-kopplingen, om det är det som är avsikten. Man behöver inte göra det på ett meta-vis. Men i den här texten framstog det snarare som att Gudmundson ville provocera genom att "slänga in" några tankar/formuleringar, och sen lämna det öppet för tolkning vad han själv tycker i frågan. Det är svårt att se att det är något annat än en medveten strategi. Om syftet är att skapa en glidning i riktning mot SD:s problemformuleringar, eller om det bara är en effekt som Gudmundson inte ser som problematisk, så är det i båda fallen inte bara intellektuellt ohederligt (om man har en ståndpunkt bör kunna stå för den, liksom) utan även ovälkommet, i alla fall utifrån mina värderingar. Men vad vet jag, Gudmundson kanske tycker att det är alla tiders med ryggdunkningar från SD-håll (eller från såna som Paxmax här ovan, som tycker att IQ-skillnader ska ligga till grund för integrationspolitiska avvägningar). I större delen av borgerligheten ses det snarare som en belastning.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Carl: Jag tycker det kan vara befriande att för ett ögonblick försöka glömma bort alla märkliga låsningar och positioneringar som förlamar svensk diskussion i den här frågan. Låt oss starta "från scratch" och säga att vi ska lägga upp en invandringspolitik. Är det då rimligt att diskutera hur stort inflöde vi ska ha? Tja, det låter väl som en parameter man inte helt kan ignorera. Är det rimligt att titta på hur väl olika grupper fungerat historiskt i landet upp till nu? Ja, det borde ju säga en del. Är det rimligt att diskutera skillnader i positiva saker, som utbildning, arbete och entreprenörskap? Är det rimligt att också titta på negativa saker som brottslighet och bidragsberoende?

Om vi vore "sociologer och politiker från Mars" som närmade oss det här utan några förutfattade meningar och tabun kring vad man "får" och "inte får" analysera, så vore det väl fullständigt självklart att ta hänsyn till dessa grundläggande frågor och annat i samma stil? Ingår inte det i planeringen av en ansvarsfull politik? Hur ska det annars gå till? Jag tycker det är mycket egendomligt att rena självklarheter har kommit att anses som "SDs problemformuleringar"! Om det verkligen är så måste man väl säga att övriga partier tappat greppet om en rad viktiga aspekter?

10 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

Fredrik: Premissen att det här skulle vara "självklarheter" är direkt felaktig. Att den ene _anser_ något vara självklart betyder inte att det faktiskt är det.

I dina exempel tar du det för rimligt att i invandringspolitiken göra avvägningar om personer utifrån deras grupptillhörighet. Att (be)döma någon utifrån vad andra i vad man definierar som samma grupp har gjort tidigare i landet anser inte jag vara rimligt, om man vill upprätthålla mål som t.ex. individuell behandling och likhet inför lagen. De ingångsvärdena (som jag personligen ser som självklara, f.ö.) tycks du och en del andra tycka är okej att tumma på om det förväntas leda till någon effekt som ni vill uppnå, t.ex. minskad brottslighet. Att göra den värderingen/avvägningen är ingen självklarhet, utan ett i högsta grad politiskt ställningstagande. Man kan ju förvisso inta den ståndpunkten, men då bör man vara ärlig nog att erkänna att det är en politisk fråga där det råder oenighet, inte någon "självklarhet".

10 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Jag skrev följande om sambandet "kultur" och vårt beteende för flera år sedan. Det handlade bl.a. om "toxiska kulturer". Tycks fortfarande vara aktuellt.

Att se kultur som viktig är ingen fördom

Efter BRÅs analys av brottslighet i olika etniska grupper i Sverige och Mauricio Rojas inlägg om ”kulturens” betydelse för denna brottslighet har jag sett många inlägg som säger att den kultur vi bär med oss inget betyder för hur vi klarar livets utmaningar. Det finns alltid objektiva faktorer som är ansvariga. Senast såg vi denna argumentation i Elias Özyurt Eldenbloms inlägg (2/1) .

Att hela tiden leta efter "objektiva förklaringar" till skillnader mellan grupper av människor leder emellertid fel. Gnosjö finns faktiskt. Webers teser om den kapitalistiska andan i de lutheranska länderna sa något väsentligt. Putnams analys av Nord- och Syditalien kan inte tillbakavisas. Att kulturer/religioner som ger kvinnor en underordnad roll får svårt med sin utveckling sade redan Fredrika Bremer vid sitt besök i Palestina (år 1857). Toqueville såg de amerikanska kvinnornas relativt fria ställning som en förklaring till det framgångsrika USA (år 1830). Allt detta är kulturbetingat, alltså ”regler” som vi bär med oss. Och dessa regler fungerar mer eller mindre väl, beroende på om de är anpassade till det samhälle vi har att hantera.

Låt mig dyka ner i en fjärran verklighet. Åren 1982-84 arbetade jag i Zambia med utveckling i en provins vid vägens slut. Vi blev pådyvlade några unga, trevliga kulturantropologer. Deras budskap var ”att det är väl bra det där med utveckling, men det får inte ske till priset av att den afrikanska kulturen skadas". Eftersom detta stred mot min uppfattning om att utveckling inte är investeringar i brunnar och traktorer utan förmågan att skapa, sköta och utnyttja dessa nyttigheter så påpekade jag att Världsbanken, just i vår provins, hade gjort en studie av hur arbetet fördelades mellan män och kvinnor i jordbrukarfamiljerna. Relationen var 25/75. Männen förutsattes sköta jakten och skydda mot inkräktare, men då djuren tagit slut och fred rådde så hade de inte särskilt mycket att göra. Ökad effektivitet i jordbruket gjorde faktiskt att barnadödligheten ökade eftersom kvinnorna fick mer att göra på fälten och helt enkelt inte hade tid att ägna sig åt barnen (man fick råd med radio, men barnen dog). Våra antropologer drog slutsatsen att det som gällde var "afrikansk kultur, med undantag för arbetsdelningen mellan män och kvinnor" - en ganska rejäl reträtt

Några hårdhudade engelsmän fortsatte argumentationen. Dom hade visat att "the extended family" var utvecklingshämmande genom att den individ som ansträngde sig, och lyckades, omedelbart sågs som hela den vidsträckta familjens försörjare. Eftersom afrikanska människor trots allt skilde mellan den nära och den breda familjen så fanns det ingen anledning att anstränga sig för mycket – kusinbarnen var alltså inte riktigt lika viktiga. Inte bra för utveckling det heller. Våra antropologer gick med på att stryka "the extended family" från den "egentliga" afrikanska kulturen. Det var i stort sett baskjolen som blev kvar, men lokalbefolkningen gick faktiskt klädd i jeans och klänning.

Med Zaremba säger jag då: Varför skriver jag då detta? Jo det viktiga budskapet är att den kultur vi bär på betyder mycket och att den är mer eller mindre lämplig för det liv vi försöker leva i skilda majoritetskulturer. Det finns emellertid kulturer som är "toxiska" (giftiga) för sina "anhängare". Och om vi tror att ”åtgärder” skall lösa allt blir vi grymt besvikna. Som i det afrikanska exemplet: Utvecklingsarbetet lyckades, men barnen dog. Lockelsen i "objektiva" förklaringar till en befolkningsgrupps problem ligger i att det är lätt att kasta pengar på problem, men svårt att ändra en inre kompass. Det tar tid. Ibland flera generationer. Och dessutom måste man få lov att säga att vissa kulturer är bättre på att ge sina "anhängare" det som vi i vår värld ser som ett gott liv. Detta är i stort sett är omöjligt i nuvarande debatt.

För ordningens skull: Jag tror alltså inte att vi har särskilt många ”kriminella kulturer”. Men bär man med sig ett antal regler för hur livet skall levas, som gör det svårt att anpassa sig till arbetslivet och, mera allmänt, till livet som det levs i det land man bor, då hamnar man lätt utanför och då kan kriminalitet vara ett sätt att hävda sig. Detta borde Rojas ha sagt.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterGösta Oscarsson

Jag bedömer att du har skrivit årets bästa och viktigaste bloggpost inom genren politik. Skrev själv ett argt och osakligt genmäle till Schultz, vilket (förmodligen med rätta) plockades bort innan publicering.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterMagnus Strömgren

Carl: Jag antar, bara för diskussionen, att totalt oreglerad invandring inte är en bra idé. Då måste vi ha någon form av reglering. Vilka ska vi ge prioritet till? *Ett* viktigt kriterium är rimligen hur hög sannolikheten för att personen ska funka i landet är. Det finns andra, men det verkar konstigt att helt bortse från detta.

Så hur ska vi skatta den sannolikheten? Tidigare beteende predicerar framtida beteende. Vad utmärker dem som lyckats riktigt bra? Vad utmärker dem som inte klarar sig?

Alla sådana bedömningar måste i praktiken handla om gruppindelningar: kulturella grupper, utbildningsgrupper, språkgrupper... vilka variabler det nu är som rent empiriskt visar sig ha betydelse. Som individer ingår vi i en massa sådana grupper men vi måste välja bland de gruppvariabler som har störst betydelse såvitt vi kunnat se hittills. Rent praktiskt går det inte att göra en komplett bedömning av precis alla miljontals detaljer som utgör en enskild individ.

Du verkar resa ragg mot användandet av vissa gruppvariabler - sådana som är kopplade till "kultur", kanske. Det är ju möjligt att det finns speciella argument mot det, men det är å andra sidan ganska lätt att få intrycket i dagsläget att en politik som *inte* tar hänsyn till sådant leder till en hel del snabbt växande problem. Tabun finns det definitivt. För mig - och min fiktive sociolog från Mars som, tänkte jag mig, inte fostrats till att följa sådana tabun - förefaller det snarare etiskt att göra bedömningen så bra vi kan, utan att mörklägga delar av verkligheten, så att de som har störst potential också ges chansen.

10 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

Bra artikel!

Innehållet i denna artikel har varit min hållning under lång tid, dock måste jag tillstå att det var ett misstag att försöka föra denna dialog till en konstruktiv och anpassad invandring för nationens bästa inom ramen för (i mitt fall) Moderaterna.

Det fanns det helt enkelt inte höjd inom Moderaterna för. Diskussionen skulle där aldrig ta konsekvenserna av denna dialog i praktiska anpassningar av invandringspolitiken i förhållande till nuläget/verkligheten.

Det är kanske politikens enda ämne där fakta och realitet ombedes ersättas av utopier och förhoppningar i ngn missriktad välvilja.

Lyssna gärna på Tino Sanandaji:

http://www.axess.se/Tv/program.aspx?id=2494

Uppfriskande precis som ditt inlägg

Tack!

11 juli 2011 | Unregistered CommenterCeasar Andersson

Fredrik: Det är rimligt att titta på tidigare beteende för att predicera framtida beteende, men det är inte rimligt att göra det för hela grupper - i alla fall inte så länge man vill göra anspråk på att stå för vissa principer som är förknippade med den moderna rättsstaten, till exempel att varje fall ska bli bedömt på enskild grund och inte utifrån antaganden baserade på grupptillhörighet.

Just därför anser jag att det vore orimligt att reglera invandring, eller ännu mer flyktingmottagande, utifrån hur personer ur gruppen som anlänt tidigare har lyckats eller ej.

I början av 1990-talet oroade sig många över flyktingar från forna Jugoslavien; i dag är det få som ser de grupperna som problematiska (nu riktas aggen snarare mot personer från arabvärlden). Just denna tidsfaktor blir ju intressant om man är ute efter att bedöma om någon "lyckats" eller ej; efter hur lång tid anser man sig kunna göra den bedömningen?

Ska man ha begränsningar i antal immigranter så tycker jag personligen att det när det gäller flyktingar ska gå efter skyddsbehov och när det gäller andra invandrare ska gå efter möjligheten att försörja sig själv i Sverige. Men den exakta utformningen är inte det viktiga; det viktiga är att bedömningen görs individuellt, inte utifrån grupptillhörighet. Annars dömer man personer utifrån vad andra ur deras grupp gör eller har gjort, och det är orimligt - vi accepterar inte heller det i något fall när det gäller infödda.

11 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Carl: Tack för intressant diskussion! Jag har funderat lite på dina senaste synpunkter och jag är inte säker på att skillnaderna är så kategoriska som du menar.

Jag antar att antagningar till utbildningar och personalrekryteringar skulle vara typexempel på det du tänker på som acceptabla bedömningar. Man tittar på saker som skolbetyg, IQ (högskoleprov), tidigare prestationer och andra relevanta egenskaper hos individen. Det är hur individen är och vad individen gjort som ska avgöra saken, inte någon grupptillhörighet - eller så kan det tyckas.

Men frågan är väl, hur vet vi att ett högt skolbetyg är ett bra kriterium i sammanhanget? Det vet vi enbart därför att vi känner till tidigare beteende hos gruppen "personer med högt skolbetyg". Denna grupp tenderar att statistiskt sett göra bättre ifrån sig i vår utbildning. Så även om vi tittar på en individs skolbetyg bygger hela rationalen för bedömningen på statistik på gruppnivå, och så måste det alltid vara med individuella bedömningar.

Jag ser just nu inte riktigt den avgörande skillnaden om någon skulle göra samma sak med "kulturell tillhörighet" som variabel vad gäller immigration (givet att den variabeln har stort prediktivt värde, givetvis): De individer som har höga betyg tenderar, som grupp, att göra bra ifrån sig i inlärningssituationer. Därför är individens betyg relevant vid antagning till universitet. De individer som tillhör en viss kultur tendererar, som grupp, att göra bra ifrån sig i vårt samhälle, t.ex. för att de har beteenden och värdemönster som "gifter sig" bra med majoritetskulturen. Därför är individens kultur relevant om vi vill ha en väl fungerande immigration.

Men det är möjligt att jag missar något väsentligt här, såklart. Hursomhelst får jag en känsla av att den här typen av intellektualiseringar, hur intressanta de än är att hålla på med, kanske inte är så avgörande för vilken ståndpunkt man intar i frågan. Jag skulle gissa att personer med din syn tenderar att tro att konsekvenserna av mer oreglerat inflöde, demografiska trender och åtföljande friktion mellan grupper sammantaget trots allt inte blir så farliga. Det kanske blir vissa problem, men det får vi stå ut med för den goda sakens skull, och i långa loppet löser det sig säkert. En person som däremot gör bedömningen att konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, på sikt rentav ohanterliga, är nog snarare böjd att vara mer restriktiv.

11 juli 2011 | Unregistered CommenterFredrik

@Carl: Vad jobbigt det blir om vi helt enkelt inte längre får använda riskbedömningar och sannolikhetslära som bedömning överhuvudtaget.

Tycker du att Svenska folket äger Sveriges resurser? Eller är det någon annan?
Vad betyder nationalstat för Dig?

Ser du på ägande likadant inom den privata äganderätten?

Slutligen, du kanske menar något annat men det räcker inte med att försörja sig själv i detta land, du måste vara en "nettoskattebetalare", dvs ditt uttag ur den gemensamma kassan skall vara mindre än ditt tillskott, annars går det inte ihop ens som en matematisk slutsats.

mvh Ceasar

11 juli 2011 | Unregistered CommenterCeasar Andersson

Oavsett skillnader mellan etniska och liknande grupper vad gäller kultur, religion, utbildningsnivå etc. är det en grundläggande värdering i vårt samhälle att varje individ har rätt att i alla avseenden bli behandlad just som individ. Detta är en princip, som har visat sig fungera utomordentligt väl i moderna västerländska samhällen, och det finns knappast någon anledning att ifrågasätta den i detta sammanhang och inte heller för invandrare.

Men vi bör naturligtvis vara beredda på att det kan uppstå för vårt samhälle nya problem, när vi får en betydande invandring från områden med andra kulturer än vår egen. Det är då av stor betydelse att inhämta relevanta kunskaper om aktuella kulturer och religioner och inte naivt tro att t.ex. alla religioner i grunden är lika osv.

Även omfattningen på invandringen bör kunna diskuteras. En rimlig utgångspunkt är då kanske storleken på motsvarande invandring i med oss jämförbara länder (Västeuropa). Om vi skall avvika bör vi så fall ha mycket goda skäl för detta. Samhällsekonomiska kostnader eller vinster med invandringen är också av intresse, om invandrarna skall kunna integreras på ett för dem själva och samhället bra sätt.

11 juli 2011 | Unregistered CommenterHC

Peter Santesson skriver: "Om man istället jämför med en läkares relation till sin patient ser vi det kanske i litet annan dager? Läkaren ska förstås inte ljuga, men ligger det alltid i patientens intresse att få veta den fulla, dystra och osminkade sanningen? Inte så säkert, trots allt."

Det ingår i läkarens yrkesutövning att värdera, om patienten vill veta "den fulla, dystra och osminkade sanningen". Om det finns en sådan önskan - och i synnerhet om patienten själv efterfrågar att få veta sanningen - så torde det inte finnas någon läkare, som anser det försvarbart, att undanhålla patienten den efterfrågade informationen.

Väljarkåren har ingalunda uttryckt några som helst önskemål, att svenska journalister ska undanhålla väljarna fakta betr. de negativa konsekvenserna av invandringspolitiken (t.ex. brottslighet och nettokostnader).

-----

Den demokratiska processen behöver (hyfsat) välinformerade väljare. I demokratier betraktas följdaktligen oinformerade väljare EJ som något eftersträvansvärt.

Det är därför djupt beklämmande, att det i Sverige diskuteras, om det skulle kunna vara just eftersträvansvärt (!), att svenska journalister i möjligaste mån försöker åstadkomma, att väljarna är oinformerade och/eller vilseledda.

Hur ska väljarna kunna utvärdera och ta ställning till den svenska invandringspolitiken, om de inte är informerade om den förda politikens negativa konsekvenser?

Svenska journalister framstår som demokratiska analfabeter.

11 juli 2011 | Unregistered CommenterM.A.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>