Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
måndag
jul252011

Tillräckligt ensam, tillräckligt galen?

Skulden och ansvaret för terrordåd är gärningsmannens. Men det är knappast en slump att terroristernas idévärld och språkbruk är så igenkännbart. Den norske terroristen må vara ensam och galen. Men varför är i så fall manifestet så skrämmande, så obehagligt välbekant?

Hur ensam är den ensamme galning vi hoppas finna i den norske terroristen och massmördaren? Vad är det vi menar med ensamhet och galenskap som förklaring till sådana ofattbara dåd? Det är svårt att samla tankarna efter dåden i Norge. Andra har redan lyckats bättre än jag skulle kunna nu. Men jag har tänkt en stund kring detta med ensamhet och galenskap, och skulle ändå vilja slösa några rader i kväll.

Nyheten om Oslosmällen spreds snabbt på twitter. I samma andetag kom välmenande påminnelser om att den överväldigande majoriteten alldeles vanliga muslimer inte ska ställas till svars för vad en liten, liten klick vanvettiga islamister ställer till med. Nej, det var sannerligen inte bara sverigedemokrater som genast tänkte ”islamister” när det small. Med ett frågetecken efteråt i de flesta fall. Och med sorg i hjärtat. Men ändå, islamister var, och kommer nog att förbli, den första gissningen när det smäller.

Var finns alla våldsamma centerextremister?

Sam Harris skrev en omdebatterad bok om religion och terrorism, The End of Faith, där han i inledningen tvingar läsaren att göra ett obehagligt tankeexperiment. En ung man kliver på en buss. Bombbälte runt midjan, fickorna fulla med småspik. Bom! Vad vet vi om ynglingen? Utbildning? Intelligens? Familj? Fritidsintressen? Inget av detta är vi säkra på. Men, frågar Harris, varför är det så lätt, varför känner vi oss så säkra på vilken religion han har? Terrorism är sannerligen inte ett kulturspecifikt fenomen. Denna vedervärdiga helg har givit oss alla en påminnelse om spridningen. Men samma sak kan faktiskt inte sägas om just självmordsbombningar. Det är förstås därför det är så lätt att gissa.

Var det bara ren och skär fördomsfullhet som gjorde att så många alldeles vanliga och högst anständiga twittrare genast tänkte på islamister när det small? Nej, det är det inte rimligt att påstå. Alla generaliseringar är förstås osäkra, man ska se till individer osv. – vi känner alla till de sedvanliga och befogade reservationerna. Likväl kvarstår faktum: den sociala värld vi lever i är inte helt och hållet oförutsägbar. Trots all variation finns mönster i kaoset. Vi lever i samhällen, ingår i olika grupper och normsystem. Världen består inte av individuella atomer som ränner hit och dit alltigenom på sin egen oförutsägbara hand. Man kan inte känna sig säker på om det är en extrem islamist, nationalist eller nazist som ligger bakom bomben. Men man torde kunna utesluta att det är en extrem centerpartistisk cell som bär ansvaret. Idéer och sociala sammanhang spelar roll, beteenden ploppar inte upp ur tomma intet.

Poängen har diskuterats tidigare på inslag.se. Den gången refererades Aftonbladets Anders Lindberg, som ansåg det rasistiskt (och därmed en felaktig idé, antog jag) att ge en kulturell förklaring till självmordsbombningar eller ens någon form av brott. Den korrekta analysen, fick man förmoda, skulle utgå från individens psyke och den materiella situation individen befinner sig i (om nu den kulturella saknar förklaringskraft). Jag hade svårt att tro att Lindberg verkligen menade det han skrev. Att döma av hans senaste blogginlägg är han nog också själv på väg att släppa taget om den orimliga positionen. När han nu kommenterar det norska massmordet fäster han sig vid den politiska diskurs som terroristen befinner sig i:

PM Nilsson skriver på Newsmill att Fremstrittspartiet, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti nu har ett särskilt ansvar att fördöma terroristattacken i Norge. Jag tycker inte det räcker. Hetsen mot muslimer. Mot det mångkulturella samhället. Hetsen mot AUF och andra vänstergrupper är inget norskt fenomen. Det finns i hela norden. Och det måste få ett slut. För det har vissa större ansvar än andra.

Låt vara att det finns en fingerpekande ton här som jag inte köper – i den traumatiska stunden är det lätt att förstå att orden faller som de gör. Men lägg märke till en annan mer grundläggande sak: Lindberg verkar nu i stort resonera ungefär som jag. Själva sakfrågan kan man träta om, skuldbeläggningen som finns i hans ordval bör ifrågasättas när pulsen lagt sig litet, men i det stora hela. Man kan inte bara bortse från sociala sammanhang, kultur, när man ska förstå och förklara brott.

Den ensamme gärningsmannen

Så har vi då de där ensamma galna gärningsmännen. I en mening är naturligtvis varje terrorist eller massmördare galen. Beteendet är abnormt. Ingen som gör på det sättet ingår i vår moraliska gemenskap. Men här menar vi inte ”galet” bara som beskrivning av beteendet, utan som en förklaring till det. Personen är allvarligt mentalt sjuk. Det finns inga motiv i egentlig mening, inget resonemang, bara slumpmässiga vanföreställningar, som en förryckt vakendröm.

Att galningen är ensam innebär något mer än bara avsaknaden av medbrottslingar eller stödorganisation. Galenskapen är i sig en ensamhet, en enmansvärld av sammankastade nonsensidéer som är svåra att alls begripa för en utomstående. Där är det befogat att tala om brott utan minsta kulturell förklaring. Men hur vanligt är egentligen det?

På lördagkvällen dök den norske terroristens manifest upp på nätet. Skulle motivet stå att finna någonstans i den elefantistiska skriften? Strax utbröt en animerad debatt. Var det inte oansvarigt att återge innehållet i skriften? Tänk om andra tar intryck. Eller är det tvärtom så att trollen spricker i dagsljus och att en öppen diskussion är det bästa vaccinet?

Man kan ha olika uppfattning om den saken. Men en sak kan man vara säker på: den debatten skulle aldrig föras om det förvirrade kackel som kommer från en genuint ensam galning. Ingen tvekar om det skulle vara farligt att berätta om de röster en galen mördare hörde eller de Napoleonfantasier han bar på. Det otäcka med den norske terroristens manifest är tvärtom att innehållet inte är tillräckligt främmande och förvirrat, att det faktiskt i allra högsta grad har beröringspunkter med ett bredare politiskt sammanhang. Vi skräms därför att beteendet inte är tillräckligt slumpmässigt, inte tillräckligt obegripligt och avskuret från samhället. Vore det komplett fjärran allt vad socialt liv heter skulle det vara ett fasansfullt blixtnedslag, en hemsk smäll och ett efterföljande lugn. Nu står man där istället med frågan vad den kvardröjande känslan av igenkänning ska säga oss.

Förklaring och skuld

Man ansvarar för sina egna handlingar, inte för andras, och inte för trist statistik om ett eller annat kollektiv som man råkar kunna sorteras in i. Men trots att vi alla vill och har rätt att kräva att bedömas som individer med egen förmåga till val, har ändå inte allt som händer strikt individuella orsaker. Ansvaret för våra handlingar är personligt, skulden för ett illdåd är gärningsmannens och ingen annans. Men orsakerna är däremot sällan strikt individuella. Jag har utvecklat den poängen tidigare.

Om man ger Anders Lindberg rätt i att det kan finnas någon form av koppling mellan ett omgivande politiskt debattklimat och terroristens handlingar, var landar vi då? Är inte detta resonemang identiskt med att ställa muslimer till svars för vad fjärran extremister företar sig i islams namn? Hur i hela friden ska någon kunna ta ansvar för hur den galnaste pannan i skåpet lyckas förvrida det man själv säger? Nej, något ansvar eller någon skuld i den meningen finns naturligtvis inte. En sådan princip får orimliga konsekvenser. Ingen oskyldig ska få ett norskt terrordåd smetat i ansiktet.

Samtidigt finns det ett rimligt ”men” som i all försiktighet kan infogas här. Det är inte helt godtyckligt vilka sorters idéer som figurerar i sammanhang som detta. Våldsextremismen omger sig med en tankevärld som drar knivskarp gräns mellan De Egna Goda och De Andra, mellan bröderna i den rättfärdiga kampen och förrädare och avfällingar på den andra sidan. Liknande tongångar hittar man också mer eller mindre av inom partier och politiska rörelser som helt tar avstånd från våld. (Därtill riktar de ofta sådant språk just mot varandra: epitet som ”kräk” och ”svin” och ”förrädare” utdelas ömsesidigt.) Likheten i tonläge betyder absolut inte att alla som har sådana idéer eller talar sådant språk skulle ha nära till våld. Men beröringspunkterna finns där och är knappast slumpmässiga. Det är ont om våldsbenägna centerextremister. Man drar tankegången ljusår för långt om man hävdar att den norske terroristen skulle vara ett direkt resultat av en bredare politisk diskurs. Men nog är det också enögt att helt förneka beröringspunkten – även om man låter bli att pådyvla ansvar.

Vad landar detta i? Tanken här är inte att vissa åsikter eller debatter bör göras tabu därför att vettvillingar på marginalen kan bränna en synaps och i extrema fall finna något slags inspiration till illdåd. Samhällsdebatten ska inte avgränsas av mörkermännen längst ut på kanten. Men det finns någonting här som besvärar mig. Man kan kalla det för en fråga om stil eller ton och politisk hövlighet i brist på bättre ord. Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget.

 

–––

Reader Comments (8)

Högintressant som alltid!

25 juli 2011 | Unregistered Commenterpontus

Intressant!
Jag skulle vilja rekommendera den amerikanske professorn
Jonathan Haidt (http://people.virginia.edu/~jdh6n/), som behandlar dessa frågor ur ett moralpsykologiskt perspektiv.

25 juli 2011 | Unregistered CommenterHC

Det här är väl inte konstigt. Vi har haft en våg av islamistisk terrorism (9/11, London, Madrid, Mumbai, Stockholm) så det är inte konstigt att folks första tanke är "kan det vara ....?" Hade det hänt under 70-talets våg av RAF-terrorism skulle folk först av allt ha tänkt på vänsterextremister. I London på 80-talet skulle folk ha associerat till IRA. Kopplingen islamism-terrorism kommer att försvinna av sig själv när terrorismen upphör. Kanske blir nästa terrorgrupp djurrättsaktivister - då kommer folk att tänka "typiskt djurrättsaktivister" nästa gång det smäller.

Däremot är det viktigt att inte polis, myndigheter, medier drar förhastade slutsatser och sprider ogrundade spekulationer. Vet de inte vem gärningsmannen är så vet de inte, och då ska de inte gissa.

25 juli 2011 | Unregistered CommenterHåkan Lindgren

Bra där! Man skulle rätt så gärna vilja se Anders Lindberg gå i direkt svaromål... Maken till denna upppenbara kombo av hyckleri – sammansatt av två vulgära och intellektuellt ohederliga inpass – uppträder väl trots allt förhoppningsvis ganska sällan från en representant för rikspressen numera?

25 juli 2011 | Unregistered CommenterMagnus Strömgren

Vill tacka för ett välskrivet och intressant inlägg.

27 juli 2011 | Unregistered CommenterCarl

Peter, jag vet inte om du har uppmärksammat svaret: http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/07/en-rattelse

28 juli 2011 | Unregistered Commenterpontus

Ha ha, jodå. Tycker inte att det var något som var värt att bemöta… Jag kommer att skriva mer om det där med kulturella förklaringar senare. Aftonbladets syn på ”kultur” känns en smula förenklad.

28 juli 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

Ja, jag skrev faktiskt ett litet svar där jag påpekade för Kielos att hennes syn på kultur är lite väl snäv. Fast det hade förstås varit roligt om hela aftonbladets redaktion delade hennes märkliga åsikt. Då skulle kulturdelen bara handla om diverse folkdanser och kebabtester. För ä ju dä som ä kultuuuur.

28 juli 2011 | Unregistered Commenterpontus

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>