En Juholt–Centern-spekulation

En av socialdemokraternas knäckfrågor inför valet 2014 är naturligtvis hur man skall kunna gå till val på ett trovärdigt regeringsalternativ utan att samtidigt formellt presentera en tänkt koalition med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Om Alliansen håller samman i valet finns inte liksom inte så många andra parlamentariska möjligheter, och väljarna torde vara förmögna att räkna ut det på egen hand.

De ser så fina ut allihop!

Den röda tråden genom socialdemokratisk regeringsstrategi har alltid varit önskan om borgerlig splittring. När den funnits har man utnyttjat den och sökt fördjupa den, när den inte funnits har man hoppats på den. Juholt är förstås inte annorlunda. För två dagar sedan muttrade han i en SvD-intervju:

En av allianserna är upplöst. Jag är inte alldeles övertygad om att den andra alliansen är säker på att den ska gå till val tillsammans 2014.

Och hoppas kan man ju alltid. Juholt har förhandlat med Centern under sin tid i försvarspolitiken. Men blir kärleken besvarad? Visst, det är inte precis obekant att småpartierna i regeringen haft svåra problem att hävda sig mot Moderaterna i valet och bryts inte den trenden hotas både de och Alliansens regeringsinnehav. Samtidigt är den naturliga motfrågan varför ett samarbete med Socialdemokraterna skulle vara en lösning på det problemet. Historien förskräcker. Varken Centern eller Folkpartiet har fått någon valvind av S-samarbeten, och av Moderaterna får de åtminstone ministerposter i betalning.

Men ändå. Det kan vara värt att fundera ett varv till på om Juholt ändå går och klurar på någonting speciellt. Igår publicerade Anna-Karin Hatt en DN-debattartikel så till den grad innehållslös att budskapet rimligen bara kan vara ett: hon vill utses till ny centerledare på stämman i september. Om man köper Anna-Karin Hatt får man hennes man Greger Hatt på köpet. Oaktat vilken formell post han får, är han ändå rimligen hennes viktigaste politiska bollplank.

Vad är Greger Hatt för filur, då? Han är något av en politisk vagabond. Om man skall tro svenska wikipedia var han i tjugoårsåldern med och grundade Miljöpartiet. Därefter tillbringade han tjugo år i Socialdemokraterna, och satt i regeringskansliet under 1990-talet, bland annat åt Ingvar Carlsson. Under 2007 lämnade han Socialdemokraterna och gick över till Centern under visst buller och bång. Motiveringen är intressant.

Vad händer i socialdemokraterna? Kommer man att överge inställningen att ”vi gör allting rätt och de andra är illasinnade och orättvisa”? Kommer den nya partiledningen att ändå driva igenom en verklighetsanalys och ett systematiskt nytänk? Det handlar om politisk kvalitet. Det är större skillnad mellan bra och dålig politik i dagens Sverige än mellan höger och vänster. Ödesfrågorna delas i en bred mittfåra. De senaste åren har den moderatledda alliansen stått för den ojämförligt djärvaste förnyelsen och kvalitetshöjningen i svensk politik. … Partipolitiken lever i en brytningstid. Jag kommer, som många andra, att fortsätta stödja dem som utifrån en anständig humanism presenterar de bästa förslagen för att lösa de samhällsproblem jag ser.

Så låter man när parti- och blockbindningar inte sitter särskilt djupt (och så rör man sig när man vill vara nära den verkliga politiska makten). Kan det vara så att Juholt hoppas se konturerna av ett kommande försvarstal här? Ett tal som skall hållas när en stelnad allians skall bytas ut mot ett spännande samarbete med en förändrad socialdemokrati som då sägs vara bärare av nytänket och kvalitetshöjningen för dagen?

Hur mycket det kan ligga i den förhoppningen är en annan femma. Det förekommer en hel del önsketänkanden i olika riktningar när det gäller hållfastheten i politiska allianser. Men jag undrar ändå om inte en viss Herr och Fru Hatt förekommer i Juholts dagdrömmar. Bara en tanke.