Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
tisdag
feb082011

Statsskulden ett varv till

Katrine Kielos fortsätter att hävda det oförnuftiga i att staten betalar av på sina skulder. Är det inte smått extremistiskt av Borg att amortera, trots att Sverige med råge uppfyller minimikraven för EU:s stabilitetspakt och trots att vi är i en långt bättre sits än våra än mer olycksaliga grannar? Nej, sätter man in svensk statsskuld i ett längre tidsperspektiv är vi snarare en skuldalkoholist som nu tagit en vit månad, men strax börjar drömma om en återställare.

Sedan den svenska statsskulden började växa 1975, har det under sammanlagt tio år hänt att staten gjort nettoamorteringar. Övriga år har skulden fortsatt att växa.

Statsskuldens utveckling, 1975–2010 (miljoner kronor).

Den här statsskulden är inte resultatet av någon långsiktig investering à la omfattande järnvägsbyggen som måste lånefinansieras och betalas av under en längre tid. Det här handlar om konsumtionsskulder som ansamlades förfärande snabbt under två olyckliga perioder i svensk politik. Frågan man skall ställa sig är dels om det är förnuftigt, dels om det är moraliskt, att ge upp ambitionen att någonsin betala tillbaka den där skulden.

Hur har statens skuld- vs amorteringsbenägenhet utvecklats över tid? Låt vara att statens skuldsättning varierar naturligt över en konjunkturcykel. Nedanstående diagram visar årliga amorteringar på statens statsskuld med ett rullande femårssnitt för att jämna ut ekonomins svängningar.

Årliga amorteringar på statsskulden, rullande 5-årssnitt, 1979–2010 (miljoner kronor).Det är först år 2000 som Sverige tar sig över nollstrecket och i genomsnitt de senaste fem åren inte ökat sin skuldsättning. Men inte ens under 2000-talet har vi varaktigt kunnat hålla oss över det nollstrecket. Och märk väl, då talar vi inte om enstaka dåliga år, utan ett rullande femårssnitt. De senaste fem åren har skulden i snitt minskat med drygt 31 miljarder om året. Med den avbetalningstakten kommer stora delar av den valmanskår som röstade fram skuldsättarregeringarna att ligga i graven innan allt är betalat.

Bara räntorna på statsskulden kostar oss 26 miljarder kronor i år, om budgetpropositionen spår rätt. Det kan exempelvis jämföras med budgetposten för hela studiestödssystemet, 23,5 miljarder kronor. Är planen att denna budgetpost skall göras permanent? Om inte, är jag nyfiken på när det egentligen är meningen att skulden skall betalas.

Det talas ofta om förpliktelser mot kommande generationer i miljöpolitiken. Med vilken rätt intecknar vi detta utrymme i kommande statsbudgetar? Med vilken rätt intecknade tidigare beslutsfattare detta utrymme i dagens budget?

Reader Comments (11)

Jag är så glad att du spottar ur dig smartheter igen. Tack för att du förgyller min tillvaro :)

8 februari 2011 | Unregistered CommenterCamilla

Hej,

Från min horisont har du ett något märkligt sätt att se på statsskulden. För det första är det väl inte vidare givande att att bara beakta statsskuldens nominella storlek utan att ta hänsyn till att den svenska ekonomin hela tiden växer. Statsskuldens andel av BNP var 30% år 1959, och som störst i början av 1990-talet, runt 80% av BNP. Idag är den 40% av BNP. Hur det kan beskrivas som någonting som hela tiden bara blir värre har jag svårt att förstå.

Du ondgör dig vidare över statsskuldsräntorna - men struntar då i att beakta att den offentliga sektorns kapitalinkomster i form av räntor och utdelningar överskrider räntekostnaderna. Något du torde vara medveten om eftersom du hänvisar till budgetpropositionen där även dessa uppgifter är tillgängliga (s 240-241).

Att sälja aktier i Nordea är rimligen en dålig affär, vilket många påpekat, eftersom avkastningen på aktierna för det mesta är klart bättre än motsvarande utgiftsminskning i form av lägre statsskuldsräntor. Försäljningen försämrar alltså, snarare än förbättrar, statens finansiella ställning. Men visst, aktier är osäkra och Nordea går inte alltid med vinst.

Nåväl. Oavsett vad man anser om Nordea-affären kan jag tycka att det är underligt att du ensidigt fokuserar på statens utgiftssida och inte tar hänsyn till intäktssidan, på samma sätt som du bara tar upp statens skulder och inte dess tillgångar. Finns det möjligtvis någon rimlig anledning till det som jag helt har missat?

Vänligen,
Daniel West

8 februari 2011 | Unregistered CommenterDaniel West

Det är inte direkt okänd materia att statsskulden mätt som andel av BNP minskar – jag ser överhuvudtaget inget annat mått i debatten, vilket skapar illusionen av att det skulle pågått något slags amorteringsbonanza. Det är sannerligen inte fallet, och den nominella skuldutvecklingen visar det tydligt. Skulden blir inte värre och värre längre, Tack och lov. Men knappt har vi börjat betala av den innan kverulerandet börjar.
Du framställer statsskuldens utveckling närmast som en balansräkningsillusion: skuld i ena spalten motsvaras av förvärv av värdefulla tillgångar och kloka investeringar i den andra. Så har inte skulden uppstått. Vi betalar på räkningen för ekonomiska misstag under 1970-talet och 1990-talet. Med vilken rätt kan man lämna den bördan vidare till ofödda generationer?

8 februari 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

För att svara på en av dina frågor: Det är inte meningen att skulden ska betalas av helt (och således kommer posten räntor på statsskulden att vara permanent).

Är detta bra eller dåligt? Pja, ingen verkar veta vad som är lagom skuldnivå, men det verkar osannolikt att det skulle vara 0.

I det läge Sverige befinner sig just nu är resurser som går till ytterligare sänkt statsskuld resurser som skulle kunna använts till annat (skattesänkningar eller investeringar). Givet att skuldens nivå är låg och dess förändring under kontroll, är det svårt att hävda att det på marginalen gör mer nytta att sänka den ytterligare, än att exempelvis sänka skadliga skatter.

Ännu underligare är att stifta en lag om överskottsmål över en konjunkturcykel (inte tidsbegränsad, eller i syfte att ta ner statsskulden till viss nivå, utan just överskottet som egenvärde).

Lagstadgad överbeskattning är knappast ett överord i sammanhanget.

http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3281&dok_id=GYB318

9 februari 2011 | Unregistered Commenterbergh

Jo, jag har letat runt efter optimal government debt och liknande i Google Scholar, men kunde inte hitta något besked om varför en varaktig skuld skulle vara vettigt. Det finns kanske någon makroekonomisk teknikalitet om penningmängd och what not som förklarar varför det blir trubbel om skulden går i botten. Jag har inte själv sett det argumentet, men visst, det kanske finns. Men lustigt nog har hittills ingen kunnat förklara varför vi ska ha den där skulden varaktigt (säg, på +30-40 års sikt eller så). Det verkar bara vara en tanke vi vant oss vid, något som inte ställer till med allvarliga praktiska problem om skulden är måttlig, och som alla andra också ägnar sig åt. För min del blir jag inte särskilt övertygad av det sättet att resonera.

Om det inte finns något ordentligt ekonomiskt svar på varför skulden ska vara det ena eller det andra återstår det moraliska förhållningssättet.

I den bästa av världar är ju lagstadgat överskottsmål rena dumheterna. Men här får man väl ändå se det i sitt sammanhang. Vi har ju ändå några decennier på oss innan det räcker med bara budgetbalans, med mitt synsätt.

Slutligen, en invändning mot vanan att bedöma skulden hela tiden som procent av BNP, är att det i praktiken lockar fram en reflex att skimma av tillväxt i form av ökad skuldsättning. Om nu, tja, 30 procent av BNP accepteras som den "naturliga" skuldnivån av någon anledning, betyder det att tillväxt skulle ge staten ett "låneutrymme", som i själva verket är en beskattning av kommande generationer. Det finns en Berglin-serie som är talande. Kamrern säger till sina bostadslånekunder att nu när räntan har gått ned har de fått ett amorteringsutrymme. "Amorteringsutrymme?!" utbrister de förfärat. "Nej, ett _låneutrymme_!" Det är där någonstans attityderna börjar befinna sig.

9 februari 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

Du har helt rätt i att mycket av tidigare skuldsättning var oklok. Men det är en sunk cost, som vi inte kan ändra på nu.

Det ekonomiska argumentet är att fråga sig var resurser gör mest nytta: vid avbetalningar på statsskulden, vid skattesäkningar eller vid investeringar.

Eftersom Sverige har väldigt höga skatter talar ganska mycket för att 100 miljarder i smarta skattesänkningar skulle göra större nytta än 100 miljarder i minskad statsskuld, exempelvis sett till effekten på den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.

Och om det stämmer kanske även moraliska argument talar för skattesänkningar?

9 februari 2011 | Unregistered Commenterbergh

Jag ser fördelar med att i mitt privatliv att ha skulder. Som att mitt företag har skulder, eller att min bostadsrätt är belånad till viss del. Här blir räntorna en kostnad som vägs upp av mina investeringsmöjligheter eller andra fördelar.

Men varför det skulle vara rimligt för staten att ha en skuld, det ter sig märkligt. Såvida inte staten ämnar köpa nytt territorium och kallt räknar med att de nya medborgarnas skatteintäkter väger upp räntekostnaderna och investeringskostanden.

Räntekostnaden är en enorm skyldighet för skattebetalarna som jag inte ser vägs upp av något som staten ens kan investera i som ger bäring på sikt. Såvida inte staten köper aktier då. Nordea verkar vara en bra investering. Men varför ska staten agera börsmäklare?

9 februari 2011 | Unregistered CommenterAron

Det moraliska argumentet (som jag också hört en och annan miljöpartist framföra) är svagt tycker jag. Kommande generationer kommer nämligen att vara klart rikare än vad vi är idag, bl.a. tack vare de investeringar som dagens generation gör. Att då efterlämna lite statsskuld är i sammanhanget en väldigt liten sak. Kanske borde vi låna mer för att uppväga orättvisan i att vi är så mycket fattigare än kommande generationer ;-)

2 mars 2011 | Unregistered CommenterMarcus S

Mmm, även det svaret har jag ju förstås också hört. Och problemet jag har med det är att det tycks bygga på en tanke om rättvis fördelning mellan generationer. Det är väl en sådan grundläggande normativ fråga där det är svårt att hitta något knock out-argument för det ena eller andra synsättet. Men ur mitt perspektiv kan jag inte se grunden för den sortens fördelningsargument mellan generationer.

Däremot skulle man väl kunna säga att om en framtida generation ändå skulle föredra policy A {skuld+investeringar som ger avkastning} framför policy B {skuldfri och inga investeringar, eller långt färre} så är den där skulden, så att säga, intergenerationellt pareto-optimal. Men så har ju som bekant inte den svenska statsskulden uppkommit.

2 mars 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

Men det var ju du som tog upp huruvida vi hade rätt att lämna en skuld till kommande generationer eller inte. Det blir lite ensidigt att bara titta på skulder vi lämnar efter, när vi lämnar efter så mycket rikedom.

2 mars 2011 | Unregistered CommenterMarcus S

Jo, men håll isär de två olika argumenten nu. Det ena är vi har rätt att beskatta framtida generationer genom skuldsättning idag därför att de ändå kommer att ha det så bra. Det tycker jag är märklig fördelningspolitik. Det andra argumentet är att skuldsättning uppvägs av kloka investeringar, så att framtida generationer - om de hade rösträtt idag - skulle förväntas ställa upp på lånefinansierad politik. Det argumentet är principiellt riktigt tycker jag, men är däremot inte relevant för hur den svenska statsskulden uppstod.

3 mars 2011 | Registered CommenterPeter Santesson

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>