Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
feb262011

Harvard-affären

Av kontroverserna kring Olof Palme var Harvard-affären den som fick den allra märkligaste vändningen. Historien började våren 1984, med att Palme gästföreläste vid Harvard. Hans Dahlgren gjorde upp detaljerna med universitetet. Något arvode ville inte Palme ha, sade Dahlgren. Men, nämnde han helt i förbifarten och apropå ingenting alls, nu råkade det vara så att Palme hade en son som hette Joakim och som gärna skulle vilja pröva studentlivet vid Harvard. Ja, inte för att antyda något eller så…

– Va fan, lade jag den inte här någonstans?

En månad senare fick Joakim ett telefonsamtal från Harvard där de berättade att han fått ett stipendium och skulle vara varmt välkommen som student till hösten (SOU 1999:88: 585–86). Snacka om sammanträffande! Och det skulle komma fler.

Det där stipendiet var ju bara roligt för Joakim och borde inte varit något att bråka om. Problemet var dock att Palme inte hade tagit upp det i sin inkomstdeklaration. Och varför skulle han gjort det, frågade han när Jan Guillou konfronterade honom i ett radioprogram under valrörelsen 1985. Stipendiet hade ju inget att göra med föreläsningen. Två skilda saker, varför i hela friden skulle stipendiet varit en ersättning för föreläsningen? (Östberg 2009: 367–68)

Varken landets opinionsjournalister eller Taxeringsnämnden fann saken lika enkel som Palme. Harvard-affären drog igång. Palme skälldes för skattefifflare. Eller var det så att inte ens statsministern behärskade den snårskog som det svenska skattesystemet degenererat till? Inget av alternativen var tilltalande. Taxeringsnämnden beslöt att Palme skulle skatta för stipendiet. Palme svor, plågades, blev direkt deprimerad av historien. Och överklagade.

Så långt är affären bara ett stycke tråkig svensk politik. Men det är nu det blir intressant. Palmes överklagan mottogs av länsrätten som registrerade den och arkiverade den för framtida behandling. Två veckor senare skulle registrator plocka fram akten för att lägga in en kopia i den. Men akten var försvunnen. Inte bara det. Målet fanns inte ens registrerat i datorsystemet. När man gick igenom gamla backupband kunde man fastställa att någon gått in i registret, använt ett särskilt behörighetskort, och raderat posten.

Redan det är en ytterst märklig sak att göra på en länsrätt. Men det var konstigare än så. Målet hade raderats efter kontorstid, klockan halv sju på kvällen den 28 februari 1986, fem timmar innan Palme mördades (SOU 1999:88: 587). Som hämtat hur en inte så pjåkig thriller.

Det här sammanträffandet – ja, var det egentligen ett sammanträffande? – blev en av grundingredienserna i konspirationshistorierna om Palmemordet. Polisutredningen efter mordet underlät nästan helt att utreda Palme som privatperson. Granskningskommissionen konstaterade senare att ”någon egentlig kartläggning av Olof Palmes privatliv finns aldrig gjord” och noterade hur man ”inte ens brytt sig om enkla kontrollåtgärder avseende deklarationer, bankkonton, frågor till anhöriga” (SOU 1999: 258–59), onekligen ett egendomligt sätt att bedriva en mordutredning.

Bara den häpnadsväckande försumligheten lämnade utrymme för att spinna historier som förband Harvard-affären med skotten på Sveavägen. Men än märkligare blev Harvard-historien när mordutredarna blev varse juristen Annie F som hade jobbat på länsrätten vid tiden för mordet. Annie hängde runt med tvivelaktiga typer och hennes pojkvän lär ha varit ingen mindre än Sigge Cedergren (SOU 1999:88: 592). Jajamen, just den Sigge Cedergren vars vittnesmål fick polisen att börja intressera sig för Christer Pettersson och som på dödsbädden vittnade om att han lånat ut en magnumrevolver till Pettersson. Det är sannerligen en liten värld.

Hur slutade allt detta, kan man undra. Polisen lyckades aldrig utröna vad som hade hänt med Palmes överklagan. När dataintrånget preskriberades slutade man att utreda händelsen vidare. Det var svårt att se hur den bisarra historien egentligen skulle passa in i mordutredningen. Vissa saker är trots allt bara sammanträffanden. Året efter mordet bifölls Palmes överklagan. Domskälen är kanske inte överdrivet tydliga. Det är nog inte övermaga att misstänka att rätten låtit sig påverkas en smula av det gångna årets dramatik.

Relaterat i inslag-arkivet: En fri television – Olof Palme-tappningen

Reader Comments (3)

Wow!

26 februari 2011 | Unregistered Commenterpontus

Man kallade faktiskt till förhör efter att brottet preskriberats för att fråga den misstänkte om den kunde erkänna nu så att frågan kunde avföras från mordutredningen. Källa: Granskningskommissionens rapport.

27 februari 2011 | Unregistered CommenterJr

Sant, du tänker på detta, som var vad som hänt i fallet efter preskriptionen:

"Härefter har PU i juni 1997 företagit registerslagningar avseende H och P. Av dessa framgår att H tidigare hade straffats för förskingring och bedrägeri medan P var ostraffad.
I månadsskiftet september/oktober 1997 höll PU förnyade förhör med H och P. De underrättades därvid om att ärendet var avskrivet, eftersom eventuella brott var preskriberade, och tillfrågades om de mot den bakgrunden kunde bringa nytt ljus över händelsen. Båda nekade på nytt till inblandning. P bedyrade under förhöret att han inte hade någon anledning att hålla inne med sanningen." (s. 594)

Sen tycker jag kanske inte att det ändrar så mycket, men rätt ska ju vara rätt.

27 februari 2011 | Unregistered CommenterPeter

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>