26 februari 2011En liten novell om Palmemordet
Adam och Bertil beger sig hemåt, strosar Sveavägen söderut och passerar stadsbiblioteket. Det är folktomt. Svinkallt är det också, även för att vara en februarikväll. Adam går med uppvikt krage, Bertil muttrar och slår med armarna. Adam hajar till. Först ser han en vid Handelshögskolan, sedan en till på andra sidan gatan. Och när de hunnit fram till Rådmansgatan och möter den tredje mannen med walkie-talkie frågar han sin äldre vän. Bertil svarar trött.
– De där jävla privatspanarna. Har du glömt att det är den 28:e idag?
Framme vid Tegnérgatan är trottoarerna fyllda. Åtta identiska män i blå täckjackor vankar av och an framför biografen Grand, välplanerat iakttagna av lika många ensamma förare i lång rad identiska silverfärgade Volvo-bilar fickparkerade längs Sveavägens västra trottoar.
– Förut var det bara någon enstaka privatspanare som gjorde sin reenactment, viskar Bertil. För varje år blir de fler och fler. Och inte fan är de överens om hur det gick till heller.
Konkurrerande statister står post på sina bestämda platser. Åtta likadana walkie-talkie-män i det ena hörnet, åtta vittne A väntar vid en busshållplats. Och nu händer något. Det är dags, nu kommer de snart ut från biografen, är alla beredda? Regissörerna – eller är de snarare lekledare – skyndar runt och ger instruktioner till sina statister. Ut genom biografens dörrar skrider åtta höknästa statsministrar med sina åtta statsministerfruar, följda av åtta Mårten med lika många flickvänner i släptåg.
– Och nu går ni fram till bokhandelns fönster, ljuder en megafon. Det uppstår tumult. Varje statsministerpar får sina instruktioner av sin ansvarige arrangör.
– Nej, nej, ni ska börja konversera och därefter sakta dra er bortåt bokhandelns fönster.
Åtta mystiska män står och blänger på sina tilltänkta offer och observeras av samma antal identiska Mårten-statister.
– Följ med hem till oss på en kopp te! Frågan ställs i kör, det nekande svaret kommer i kör.
Och paraden drar vidare. Åtta statsministerpar vankar ned för Sveavägen, statister och regissörer i släptåg. Konkurrerande instruktioner regnar över konkurrerande statsministrar. Inte så fort. Det ska ta si och så många minuter. Nu, nu viker ni av över gatan. Nu, mystiske man, nu följer du efter dem över till Sveavägens östra sida. En arrangör snäser åt sin antagonist.
– Oseriöst! Det finns inga belägg för att mördaren följde efter vid övergångsstället.
– Det gör det visst! Damen i fönstret såg tydligt en man följa efter makarna Palme vid övergångsstället.
– Det kan ha varit vem som helst. Mördaren kan lika gärna ha fortsatt ned för Sveavägens västra sida.
– Mördaren?! Å din klåpare. Det finns inga belägg för att mördaren själv följde efter från Grand. Det var mördarens medhjälpare! Din rekonstruktion är en fars!
En handfull silverfärgade bilar glider förbi med mördarna vid förarsätet och kör hela vägen fram till mordplatsen. Övriga rekonstruktörer fnyser. Den versionen kan man ju inte ta på allvar. Åtta statsministerpar stannar upp vid ett butiksfönster. Några mystiska män skyndar ned för ena sidan gatan, andra skuggar paret på den andra sidan. Irritationen mellan de rekonstruktionsansvariga herrarna tilltar.
Och herrar är de allesammans. Allvarliga män i 60-årsåldern, trenchcoat och anteckningsblock, alla precis lika tvärsäkra på sina motstridiga versioner av vad som hände den där februarikvällen för 25 år sedan. Nu, nu ska ni gå. Nej, inte så fort. Vänd er om här, stanna där. Vittne C, nu observerar du dem vid bankomaten. Statsministerparen vaggar fram i gåsmarsch.
Precis när klockan slår 23.21 hoppar åtta identiska gärningsmän fram från Dekorimas avfasade hörn. Framsträckta pekfingrar: Pang! Åtta statsministrar faller samtidigt till marken, fällda som bowlingkäglor. De identiska gärningsmännen, mörka halvlånga jackor och uppvikta mössor, börjar jogga ned i gränden. Det uppstår en köbildning vid trapporna upp till Malmskillnadsgatan.
– Stoppa mördaren! ropar Bertil i tystnaden efteråt.
Reader Comments (4)
Hahahaha!
Lysande!
Brilljant!
Tack! :-)