23 augusti 2010Hukningen inför magplasket
Undrar om de börjar uttala tanken högt nu? När man såg Svenska Dagbladets huvudnyhet igår frågade man sig om inte snacket hos de rödgröna valstrategerna snart tar en ny vändning. Tänk om det här inte går vägen? Vad gör vi då?
Jag tyckte att jag skymtade just den där uppgivenheten när jag såg Christer Isakssons nya bok om socialdemokraterna. För två år sedan präntade han ned en Sahlin-biografi som var en så reservationslös hyllning till den nya förnäma partiledaren, att även en Åsa Linderborg blev generad och grunnade på om författaren till I väntan på Mona Sahlin hade försökt skriva till sig ett jobb hos nästa S-ledda regering. Två år senare hette det plötsligt i Isakssons efterföljande bok att partiet under Mona Sahlins befäl hade gått för långt till höger, en förändring till allmän plåga och ideologisk villervalla. Tänk som det svänger.
Det vore fel att skriva att råttorna lämnar skeppet. Dels verkar Isaksson vara en bra prick som skall slippa jämförelser med skadedjur, dels är alla slags politiska skeppsmetaforer intill kräkningsgränsen utslitna. Men nog är det allt någon som lämnar någonting just nu. Rörelsens äldre tunggubbar förklarar för Aftonbladets reporter varför valet går åt helvete i expressfart. Lena Mellin säger inte precis emot. Leif GW Persson tackar för sig och tänker rösta på något annat i år. Ett magplask är på gång, och nu börjar man vilja kliva åt sidan. Det kommer att stänka. Mönstret är inte på något sätt unikt. Jag drar mig till minnes hur oberoende liberala Sydsvenskans politiske chefredaktör Per T Ohlsson i september 2002 uttalat önskade sig en socialdemokratisk valseger. Hellre Persson än Lundgren. Den gången var det Moderaterna som närmade sig vattenytan på osnyggt sätt. Reflexen sitter i. Vem vill stå bredvid när det plaskar?
Hur tänker Socialdemokraternas koalitionspartner? Det var inte detta man hade hoppats på, och vad gör man nu? För Miljöpartiets del är inte mödan bortkastad. Den förändrade EU-politiken och övergivna flyktingamnestin kommer man ändå att kunna få betalt för om det blir aktuellt med samarbete med en borgerlig minoritetsregering, som från andra hållet pressas av Sverigedemokraterna som tungan på vågen. Miljöpartiet kommer att kunna, och kommer se till att få, nytta av sin nyvunna regeringsfähighet.
Men Vänsterpartiet? Ack, hur tänker vänsterpartisterna nu? Där har man tvekat inför koalitionstanken till att börja med. Och nu ser det ut som om man inte ens kommer att få betalt! Här har vi ungen som varit snäll ända sedan november, och nu verkar inte jultomten komma.
Ett koalitionsbildande parti måste väga koalitionens intressen mot partiets. Vad föredrar man? Att vara ett litet parti i en koalitionsregering, eller ett större parti men i opposition? För regeringsalternativens trovärdighet förmås småpartierna överge profilfrågor – det gäller som bekant att ”lämna besked” nuförtiden. Priset man riskerar är naturligtvis att tappa röster till de partier som är gravitationspunkter inom respektive block.
Om Vänsterpartiets ledning börjar tappa hoppet om en rödgrön valseger, vore det rimligt om de började strunta i blockgemensamma överenskommelser och satsade på partiprofilen istället. Jag skulle inte bli förvånad om Vänsterpartiet börjar blåsa i sina gamla trumpeter under valrörelsens sista veckor. Tomten kommer ändå inte.
Reader Comments (6)
Ja, det kan stämma. Vad V gör beror nog jämte ett stort underläge för "kartellen" på deras avstånd till 4 procent i kommande opinionsundersökningar (dvs delvis på slumpen).
MP är väl även S "favoriter" i meningen de första de tog kontakt med mm. Fet påverkar nog också.
Skulle vänstern nuköra egen profilering skulle nog V-regeringssamarbete vara bränt för överskådlig tid, men samtidigt tror jag inte oavsett vad som händer att efterträdaren till Mona kommer att satsa på V-samarbete.
S måste alltså fixa återkomsten till makten själva, genom att åter bli ett dominerande parti som med stöd av MP och ev. V kan ta sig till makten. det tror jag aldrig att man klarar med sin gamla ideologi och därför kommer vi nog att få se en mer högerorienterad ledare i S -- efter valet va? Måste nog vara en "modern" typ som allmänheten attraheras av. "Jan Nygren"-typ...
Ja vart ska S ta vägen efter en valförlust? Ett mycket kort steg högerut står ett fulltriangulerat Alliansen. V-samarbete lär identifieras som en orsak till valförlusten och är uteslutet, dessutom kommer V att inta en permanent och troligen mer aggressiv oppositionsidentitet.
MP kommer att gå framåt och framstå som de enda vinnarna i vänsterkartellen.
Gå till val 2014 på S-minoritetsregering? Tufft mot en ännu mer samspelad allians.
En ny allians s-mp kan åter segla upp, men då med ett ännu starkare och självmedvetnare mp, vars krav på en gemensam politik ytterligare urholkar S.
Intressant.
Detta kanske är tecken på dina funderingar.Lars Ohly försöker profilera Vänsterpartiet som självständigt och inte en del av ngt större. http://www.sydsvenskan.se/val2010/article1212152/»-Vi-har-accepterat-stora-delar-av-jobbskatteavdraget-Problemet-ar-att-det-varit-orattvist-utformat.html
Och Persson vill också distandera sig. http://www.dagensps.se/artiklar/2010/08/26/51884378/index.xml?referred_from=/nyhetsbrev/ps-morgon-kvall/2010/08/26/80509038/index.xml
Se där, se där. Nästa sak att hålla utkik efter är oväntat återhållsam allianskritik från Mp, föranledd av att de ser framför sig hur de mycket väl kan tänkas ingå i en alliansregering inom, tja, 1–1 1/2 år.
Vilken riktning S ska ta? Tja, mer åt mitten kan de inte gärna gå, och inte har det hjälpt. De skulle behöva hitta någon ny profil för att kunna få en mer spännande storstadspolitik och norpa tillbaka mp-röster.
Snygg prediktion! Historien verkar ha givit dig rätt.
Tackar, jo det der ut så. Men jag hade nog väntat mig tydligare och tidigare desertering från V, ärligt talat.