söndag
aug012010
1 augusti 2010 · 30 svar Saliga äro de relativt fattiga
Idag skriver jag en liten betraktelse över den relativa fattigdomen i Svenska Dagbladet.
Om så Tage Erlander finge regera i tusen år, kommer det alltid att vara möjligt att skriva löpsedeln: ”De tvingas gå till Sveriges sämsta läkare”. Haken är att man inte kan bli kvitt existensen av Sveriges sämsta läkare med mindre än att man, från botten och upp, successivt avskedar hela kåren tills blott en älskad tv-doktor återstår, Sveriges sämsta, bästa och enda läkare. Det finns alltid en nitlott när man jämför.
Medan patienter till obemärkta läkare inte är offer för ”relativt kvacksalveri”, är detta slags jämförelser vanliga när det handlar om privatekonomi.
Reader Comments (30)
Tar tillfället i akt att dra nytta av den nationalekonomiska kompetens som brukar samlas här. Delar av kritiken mot ett relativt fattigdomsbegrepp tycks mig rimlig. Peters spekulationer om brända Zorn-tavlor är ett utmärkt exempel på hur fel det kan bli.
Men samtidigt, speglar inte detta fattigdomsbegrepp något viktigt? Drar inte priserna iväg om en större grupp av befolkningen plötsligt får betydligt mer att röra sig med? Och borde inte det göra att de som stannat kvar på samma inkomst- och förmögenhetsnivåer får mindre köpkraft, och, alltså, blir relativt sett fattigare?
Jag är inte så bekymrad över priser på mjölk eller fläskfilé. Men hur är det med priser på, säg, bostadsrätter i Stockholms innerstad? Självfallet kan inte alla bo i Stockholms innerstad, det finns helt enkelt för få lägenheter. Men om priserna dras upp av att en stor grupp medborgare får mer pengar att röra sig med blir det, onekligen, svårare för andra att hänga med i budgivningarna.
Och dessa andra får därmed, utan att deras ekonomiska status ändrats i absoluta termer, svårare att realisera sina boendedrömmar. Eller de får lägga en större del av sin disponibla inkomst på boendekostnader. De har, helt enkelt, blivit fattigare, enbart för att andra blivit rikare.
Är det inte mekanismer såsom dessa som det relativa fattigdomsbegreppet är tänkt att fånga. Och ligger det inte något i den tanken?
En ärlig fråga, och med förhoppning om klargörande svar eller argument.
(och för den som invänder att man inte är fattig om man ens kan tänka tanken att ge sig in på Stockholms bostadsrättsmarknad, byt gärna ut exemplet mot något som passar bättre - jakten på en hyresrätt på en framtida avreglerad marknad, SJ-biljetter, ja vad vet jag)
Lustigt nog har jag själv använt mycket snarlika exempel för att argumentera för att inkomstskillnader kan vara intressanta att diskutera (hos Nonicoclolasos har jag för mig). Mitt favoritexempel, eftersom det är aningen ekivokt, är konkurrensen om attraktiva partner på köttmarknaden. Jag läste en artikel för ett tag sedan om hur singelkvinnor i Kina nu blivit rätt kräsna, till männens förtret, eftersom den ekonomiska utvecklingen gör att de kan hoppas på ett bättre parti än tidigare. Vissa saker vi efterfrågar har ett fixerat, eller åtminstone mycket trögrörligt, utbud: vindsvåningar i Gamla stan eller (catch all) hög social status. Det är inte ointressant att diskutera fördelningsfrågor, det håller jag med om. Och visst kan livet för den ene i praktiken bli sämre när den andre får det bättre ställt.
Men jag har två invändningar. Dels är social status (som ofta är den verkliga grunden till klagomålen) ett nollsummespel. Bostadsrätter innanför tullarna kan förstås bli lite fler på sikt, men även det utbudet är mycket trögföränderligt. Så på den punkten är problemet närmast olösligt, om vi inte pratar om total nivellering. Dels är det själva termen ”fattigdom” som leder tanken i en underlig riktning. Skulle armodet i Sverige ha brett ut sig därför att medelklassen fått litet större förbättringar än mindre bemedlade, även om de också fått högre levnadsstandard? Terminologin lockar till att glömma bort vad det är som mäts och inte mäts med relativa mått.
Först vill jag säga att jag följer dig här på på twitter med behållning. Men, jag tycker att du är ute och cyklar i din jämförelse med läkare.
Att det finns olika kvalitet på läkare speglar inte relativ fattigdom. Däremot, hade de fattigaste i befolkningen tvingats/lurats att besöka läkare som fått sin legitimation i ett cornflakes-paket, då hade det reflekterat fattigdom. Att alla har rank i ett av naturen hierarkiskt socialt system är INTE synonymt med att folk längst ner skulle behöva vara dömda till det vi kallar fattigdom, bara för att vi mäter den relativt. Relativ fattigdom (som vi definierar den idag och som jag tycker att det finns tveksamheter kring) uppstår när avståndet mellan medianen och de som har det sämst växer.
Relativ fattigdom som vi mäter den idag minskar inte alls av att vi bränner Zorn-tavlor (eftersom storleken på inkomsten hos de över medianen tas, som jag menar felaktigt inte med i beräkningen).
Att sen Sahlin vill att utbildning ska löna sig behöver inte alls stå i motsättning till fattigdomsbekämpning - om man menar att utbildning ska börja löna sig för de som utbildning idag knappt lönar sig för; anställda (kvinnor) i offentlig sektor med kvalificerade arbeten som lärare och sjuksköterskor med löner under medianen. För i princip alla andra lönar sig utbildning redan, så där behöver vi inte slå in öppna dörrar, utan målgruppen är uppenbar.
Jag har ju redan tjatat om detta både hos bergh och på Ekonomista, men relativ fattigdom innebär faktiska, mätbara fysiologiska processer och inte en artefakt att raljera kring.
Som sagt, tråden på Ekonomistas behöver ju inte upprepas här. Men två saker vill jag påpeka. Visst kan man sänka medianen genom att bränna Zorn-tavlor, det handlar bara om att förstöra tillräckligt mycket värden så att personen pressas ned under den befintliga medianen. Ännu större effekt får man förstås om man ger sig på medelklassen.
Och omvänt, välståndsökningar för medelklassen ökar den relativa fattigdomen - även om de sämst ställda också får det bättre i absoluta termer - så länge deras välståndsökningar inte är minst lika stora. Därför skulle den relativa fattigdomen minska om man helt utraderar någon rikings förmögenhet, men däremot öka om någon del av den istället kom medelklassen till del.
Det är naturligtvis högst relevant vilket mått vi använder för att mäta fattigdom, oavsett om vi pratar i absoluta eller relativa termer. Du pratar om levnadsstandard, ett mått som rimligen tar hänsyn till underliggande priser. Om mina boendekostnader går upp går min levnadsstandard i övrigt ned. Alltså har vi här ett mått som är känsligt för den typ av utveckling som kan dras igång av ökad ekonomisk ojämlikhet.
Lena Sommestad, å andra sidan, pratade i sin artikel om inkomster. Ett betydligt klumpigare mått och ett mått som är okänsligt för prisnivåer (om inte löneutvecklingen på sikt följer med, men nu måste vi nog be lämplig ekonom klargöra ett och annat). Och det är här hon månne har en poäng. En grupps ökade inkomster gör faktiskt en annan grupp fattigare. I relativa termer. Och kanske i signifikanta termer.
Så vi har här två separata men sammanlänkade frågor: absoluta eller relativa skalor, och vilket mått ska vi använda?
Sen kan jag inte annat än hålla mig dig om slutklämmen i din kommentar. Användandet av fattigdombegreppet här antyder en viss språklig fattigdom.
Men den allmänna prisnivån ökar inte bara för att inkomster ökar – vi har trots allt tillväxt. Det vi talar om här gäller vissa specifika varor där utbudet är statiskt eller trögrörligt: bostäder med attraktivt läge, prisnivån på stans bästa krog, osv. Och den sortens varor kommer alltid att vara utom räckhåll för många av de som drömmer om att kunna konsumera dem. Problemet där är att Gamla stan helt enkelt är för liten och att det alltid bara finns en bästa krog i stan - ingen prissättning kan ändra på det.
Om man säger att den relativa fattigdomen skulle minska när man bränner en dyrbar Zorn, utan att upplysa om att detta bara gäller i det osannolika fallet att ägarens inkomst just då skulle råka falla under medianen, då kan man ju knappast påstå att det är genom Zorn-brännandet som man minskar fattigdomen. Det påståendet är fortfarande fel med dagens relativa fattigdomsmått.
Naturligtvis ökar fattigdomen om de fattigaste halkar efter medelklassen. Det är väl helt intuitivt för alla som använder fattigdomsbegreppet i Sverige. Att storleken på inkomster över medianen inte alls har betydelse för det relativa fattigdomen, det är som sagt däremot en underlighet i dagens definition. Jag har inte sett att det skulle finnas belägg för att just dessa inkomster är oviktiga. Ska fattigdomsdefinitionen ses över så borde man se till hur avståndet till dessa inkomster påverkar effekten av fattigdom.
Äsch, nu är du väl ändå rätt grälsjuk? Självfallet är Zorn-tavlor och lyxbilar ett humoristiskt sätt att illustrera den grundläggande paradoxen med det relativa fattigdomsbegreppet: att man kan minska "fattigdomen" genom att förstöra välstånd.
Nej, jag har svårt att se något naturligt i att säga att någon nödvändigtvis blir fattigare samtidigt som personens levnadsstandard ökar, bara för att någon annans levnadsstandard ökat aningen mer.
Jag har ytterligare ett argument mot användandet av relativ fattigdom, som inte nämnts tidigare: säg att det i landet finns folk som faktiskt är absolut fattiga, dvs har svårt att få råd med tak över huvudet och mat för dagen (och dessutom har ständig tandverk, eftersom de inte har råd att gå till tandläkaren, och ser dåligt eftersom de inte har råd att skaffa glasögon). Då kommer ju politikerna, om de är inriktade på att minska den relativa fattigdomen, inte göra ett dyft för att hjälpa dessa absolut fattiga. För vilka åtgärder som är lämpliga om det är relativ eller absolut fattigdom man vill bekämpa skiljer sig ju ganska markant: även om man inte bränner Zorn-tavlor i jakt på minskad relativ fattigdom, så kanske man höjer A-kassor och liknande, vilket ju inte hjälper den som inte får någon A-kassa.
@Peter
nae, jag är inte grälsjuk, jag tror bara att du bidrar till missuppfattningar om hur måttet på relativ fattigdom faktiskt fungerar - kapitalförstörelse leder inte till minskad fattigdom och uppmuntras inte det mått vi har. Jag menar inte att du gör det medvetet, men en sådan populistisk och felaktig illustration kan användas av andra som vulgär opinionsbildning.
Eftersom våra prestationer och möjligheter, tex vår utbildning och våra möjligheter att skaffa jobb, värderas i relation till andra människor, då är det väl fullt rimligt att människors brist på dessa möjligheter också värderas relativt. Inkomstmåttet är ju en inexakt representation av detta.
@David
människor i misär omfattas ju också av den relativa fattigdomsdefinitionen, men det spelar ingen större roll - de faller utanför alla åtgärder oavsett hur man definierar fattigdom. De är i huvudsak papperslösa, de är osynliga för myndigheterna, de har inte rätt till soc eller vård och de inte kan ta någon laglig anställning. Jag tror ju inte att Alliansregeringen helt plötsligt skulle erbjuda dessa fri vård bara för att de blev definierade som fattiga enligt en annan definition. Det hade ju annars varit den första rimliga åtgärden om man faktiskt brydde sig om absolut fattigdom.
@Nymnchen
Men att människor i misär inte får socialbidrag och vård och inte kan ta någon laglig anställning är ju politiska beslut. Om det vore vedertaget att fattigdom betyder absolut fattigdom och inget annat, så skulle ju inte politikerna kunna slå sig för bröstet och skryta med att de åtgärdar fattigdomen, med annat än att de faktiskt åtgärdar ovan nämnda problem. Så länge man ger politikerna möjligheten skryta med att de motarbetar fattigdom trots att de inte åtgärdar ovanstående problem, så kommer de att nyttja denna chans, och därmed ignorera människor i misär.
Misär är ju den enklaste sortens fattigdom att åtgärda politiskt, om man nu är intresserad av att slå sig för bröstet. Problemet är väl snarare att ingen är särskilt intresserad av att slå sig för bröstet med åtgärder mot fattigdom, oavsett hur den definieras.
Jag tycker att din attityd är jättekonstig. Det är ungefär som om sjukvården skulle säga "nä, så länge som det finns enkla bakteriella sjukdomar så tänker vi inte behandla cancer, sporiasis eller reumatism". Tänk om utbildningsväsendet sade: "så länge vi har elever som inte kan svenska så kan vi inte lära någon annan att räkna och skriva; det skulle ta bort fokus från de värst drabbade"
Du får det att låta som om det ena utesluter det andra. Så är det naturligtvis inte. Om man ser till konsekvenserna så har den relativa fattigdomen förödande konsekvenser för folks hälsa och livschanser i Sverige. Det ska alltså ignorera för att någon annan har det sämre? Det finns alltid någon annan som har det sämre.
Jag har inte sagt något om att man bör ignorera problem som leder till förödande konsekvenser för folks hälsa och livschanser bara för att andra problem leder till andra förödande konsekvenser, utan bara att man bör använda olika ord för olika saker -- om politikerna vill slå sig för bröstet för att de förbättrar folks livschanser så får de gärna göra det (under förutsättning att det är sant att de förbättrar folks livschanser, vill säga).
Att ingen skulle vara intresserad av att slå sig för bröstet för att ha åtgärdat fattigdomen finner jag märkligt. Varför finns det då vissa som menar att fattigdomsbegreppet ska vara relativt och andra som menar att det ska vara absolut? Om alla (förutom just vi två, då) är ense om att fattigdomen bör få flöda fritt, så finns ju ingen anledning att träta om begreppet bör vara absolut eller relativt.
Om vi endast tar och omfördelar resurser i ett samhälle som kommer den som delar preferenser med de som blir rikare att förlora eftersom efterfrågan på de varor de uppskattar kommer att gå upp med medföljande prisökningar. Det motsatta kommer naturligtvis ske om man istället delar preferenser med de som blir fattiga. Har alla identiska och homothetiska preferenser så sker ingen efterfrågeförändring och priser hålls därför konstanta.
Om vi istället antar att vissa blir rikare för att de just blir mer produktiva så kommer relativpriserna för de varor som "de rika" producerar att gå ned (datorer, bilar, etc), och relativpriset på alla andra varor alltså gå upp (t.ex. bostäder). Men producenter i alla kategorier varor kommer givetvis tjäna på denna förändring. Den enda situation jag kan tänka mig där någon faktiskt förlorar på denna förändring i relativpriser är om man producerar liknande varor som "de rika", delar de rikas preferenser, men själv inte upplevt ökad produktivitet - ett ganska osannolikt fall, tror jag.
Alltså så är det nog så att ökad produktivitet leder till ökade relativpriser på bostäder, och en alltså upplevd försämrad levnadssituation. I själva verket kommer visserligen bostäder bli dyrare, men alla blir också rikare och har därför råd att konsumera mer.
Mina 2 cent.
Stora skillnader i välstånd i ett samhälle ökar de sociala spänningarna. Med detta följer många problem, varav kriminalitet är det största. Därför är relativ fattigdom intressant. Jag har ännu inte hört talas om någon som vill bekämpa den relativa fattigdomen som dragit slutsatsen att man skall bränna upp överklassens lyxbilar och Zorn-tavlor.
Det är viktigt att stora grupper av människor i samhället inte hamnar efter, även om de med ett utpräglat marknadsekonmiskt tänk förtjänar att göra det.
Peter: Du envisas med att prata om levnadsstandard och min levnadsstandard sjunker om en större del av min disponibla inkomst går till boendet. Och det kommer ske om (ett signifikant antal) andra får ökad inkomst men inte jag (låt oss nu anta att vi har marknadshyror, trots allt är en av grunderna för vårt reglerade hyressystem just en medvetenhet om denna problematik).
Ökad inkomst för andra leder alltså till sänkt levnadsstandard för mig. Priserna på lyxkrogar är irrelevanta. Men priserna på bostäder, kollektivtrafikresor och eventuellt bilar är högst relevanta.
Det är här vi hittar attraktionskraften i ett relativt fattigdomsbegrepp, även om just "fattigdom" må vara fel term. Men den vändningen öppnade du ju upp för själv, så jag kanske slår in öppna dörrar.
Hej!
jag undrar ifall du har läst boken Jämlikhetsanden av Wilkinsson och Pickett?
I så fall förstår jag inte hur du kan ifrågasätta det relativa fattigdomsbegreppet.
Om inte - så rekommenderar jag boken. I korthet visar författarna att det är ojämlikheten, uttryckt i just inkomstfördelningen, i ett samhälle som förklarar väldigt mycket av sociala problem, psykisk och fysisk ohälsa så fort samhällets ekonomiska välstånd nått över en nivå som vi i den rika delen av världen passerade för länge sedan. Till och med ett land som Kuba har passerat denna gräns och det är bara extremt fattiga länder som kan förbättra medborngarnas välmående genom att höja BNPn
mvh
Anders Jönsson
Anders,
Bra försök. Naturligtvis har de inte läst boken. Ekonomer i allmänhet, och folk på borgerliga tankesmedjor i synnerhet har bestämt sig redan innan för att epidemiologer (i allmänhet) inte är kapabla att adressera "kausalitet" (i synnerhet). ("Kausalitet" definierad av ekonomer och framräknad via statistisk formel)
Ett annat argument de brukar återge är att livet är för kort.
Men de har utmärkt kritik av boken! (som de har copy/past-at av någon annan som inte heller har läst boken, så när man påpekar att deras kritik av boken redan är adresserad i boken, då blir det en jobbig icke-diskussion, som jag tänkte bespara dig).
För er andra kan jag bara hålla med Anders om att The Spirit Level är en lättläst populärvetenskaplig litteratursammanställning som kraftfullt argumenterar för jämlika samhällen.
Nymnchen - Intressant! Kan du vara lite mer precis nar det kommer till exakt vilken "statistiska formel" ekonomer anvander for att definiera kausalitet. Jag har aldrig sett till nagon.
Kausalitet for manga ekonomer innebar att att A ar relaterad till B och att B ar en direkt konsekvens av A. Hur ser epidemiologer pa kausalitet?
Anders: Wilkinson och Pickett använder ett helt annat mått på relativ fattigdom (20/20-måttet) än det så allena saliggörande som Sommestad menar att EU-länderna prompt måste hålla sig till. Jag har sannerligen inte försökt skåpa ut relevansen av att mäta inkomstfördelning i ett samhälle. Däremot är det konspiratoriskt och förhastat att dra slutsatsen att regeringen måste ha ljusskygga motiv bakom att vilja släppa EUs fastslagna mått. Det är ett mått med stora märkligheter inbyggda.
För att bara ta ett exempel. Sommestad själv anger den svenska medianinkomsten år 2008 till 21 000 kronor i månaden. Det betyder att den relativa fattigdomsgränsen samma år skulle ligga på 12 600 kronor. Antag en reform som omfördelar inkomster på följande sätt: inkomster över 30 000 kronor i månaden minskar med 3 %. Inkomster mellan 13 000 kronor och 21 500 kronor ökar med 3 %. Med EUs relativa fattigdomsmått skulle denna förändring öka den relativa fattigdomen. Måttet kan lätt ge märkliga utslag och måste tolkas med stor försiktighet. Hur försiktigt brukar man tolka måttet då? Tja, läs Sommestads egna formuleringar...
(Som kuriosa tror jag att en ledtråd till hennes tonläge finns i placeringen på riksdagslistan i Uppsala län och hur löst det fjärde socialdemokratiska riksdagsmandatet hänger i länet.)
mlo: Levnadsstandard är väl ett bra ord i sammanhanget? Dörren du slår på försöker inte jag hålla stängd i varje fall. Som sagt, jag kan tänka mig många situationer där den ene i praktiken får det sämre av den andres förbättringar.
Angående vilken statistiska formel som ekonomer bedömer som "vettig" så får du fråga Mats Persson vad han menade med "Men det kan aldrig ersätta en vetenskaplig undersökning, där man försöker komma på en vettig statistisk metod att kartlägga kausaliteten." i Ekonomista-tråden. Det finns säkert en viss flexibilitet :-)
Definitionen av kausalitet är ju samma (det blev visst lite syftningsfel i förra kommentaren), det är definitionen av vad som utgör bevis för kausalitet som skiljer. Naturvetare anser att kausalitet klarläggs genom att undersöka mekanismer och genom specifik design av experiment. Ekonomer förkastar detta som grund för kunskap när det passar. Vilket det uppenbarligen gör när det gäller bla The Spirit Level.
(vad naturvetare anser om att man i kausalitetsbestämningar kan byta ut experiment mot undersökningar och mekaniser mot "vettig statistik", det är en annan fråga)
Nymnchen och Anders
Tips om en noggrann och vetenskaplig genomgång av The Spirit Level av några som definitivt har läst boken:
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/2/9/hur-vetenskaplig-ar-the-spirit-level-jamlikhetsanden.html
Nymnchen - Jag förstår inte hur du lyckas tolka Mats Perssons ord som att det existerar en statistisk formel som definierar kausalitet. Persson pratar istället om vetenskaplig metod, och det i ett sammanhang där en läsare anser att "det går precis lika bra att 'se sig omkring'" som att utföra vetenskapliga undersökningar. Även du måste väl ha studerat någonting om vetenskaplig metod, för att förstå skillnaden med en formel?
Förövrigt så anser nationalekonomer, precis som alla andra, att kausalitet förstås bäst medelst (upprepade) randomiserade experiment. Antingen naturliga sådana, eller rena labb-situationer. Vad du verkar argumenterar för är att man har förstått mekanismer där A kausalt påverkar B, B kausalt påverkar C etc. och sen när man hittar en korrelation mellan A och Z, så innebär det automatiskt att A är kausal för Z, och att magnituden finns att utläsa i korrelationsdatan. Det tycker båda jag och många andra är djupt problematiskt och gränsar till högst tendentiös forskning.
Camilla:
"Vetenskaplig"? Nej, du. Vad man brukar mena med vetenskaplig är att materialet är publicerat i peer-reviewed vetenskaplig artikel. The Spirit Level är inte heller vetenskaplig, men dess referenser är. Berghs och Norbergs kritik av The Spirit level stödjer sig däremot inte på någon som helst forskning och kan i det närmaste liknas vid fria fantasier. En genomgång (vetenskaplig eller ej) kan inte kvalificeras för noggrann om den inte tar hänsyn till referenser.
En bättre diskussion hittar du här:
http://www.andreasbergh.se/blogg/2010/4/26/om-stefan-folsters-kritik-av-the-spirit-level-i-expressen.html
Och vetenskaplig genomgång hittar du här:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2776131/?tool=pubmed
Nej, jag tror inte att ekonomer tror att det finns bara en statistisk formel, det skrev jag inte. Men av Perssons uttalande är det uppenbart att vissa ekonomer tror att man kan (eller till och med bör) "kartlägga kausaliteten" med "statistisk metod". (vilket naturligtvis är rent nonsens).
Att påstår att naturvetare inte skulle belägga kausala samband i varje led, det är också en vanlig missuppfattning, illustrativt att du tar upp den. För det första dras slutsatserna inte A-Z utan A-C genom att studera kontrollerade (naturliga eller konstruerade) experiment.
Man kan tycka vad man vill om problematiken med naturvetenskaplig metod. Det gör folk också. Det finns en massa människor som inte tror på varken vaccin, evolution eller klimatpåverkan, så du är inte ensam i din skepsis.
Nymnchen - Vilka forfarliga halmgubbar! Jag orkade inte bara skriva ut hela kjedjan A till Z, utan skrev "etc." istallet for att ga igenom hela alfabetet. Men AVEN om det finns ett etablerat kausalt samband mellan A och Z (medelst B, C, D etc. (!)), sa innebar det naturligtvis inte alls att korrelationen mellan A och Z ar pa nagot satt kausal! Du verkar helt missa den poangen.
Jag vet inte pa vilket satt du menar att kartlaggning av kausalitet med hjalp av statistisk metod ar rent nonsens, men randomiserade experiment med kontroll och behandlingsgrupp och darefter statistisk inferens (medelst vad som ofta kallas differences in differences) ar ju legio inom all vetenskap! Man bade kan och bor (om det finns mojlighet) att kartlagga kausalitet pa ett sadant satt. Sa pa vilket satt ar det rent nonsens?
Sen tycker jag du ofta svanger dig med "inom naturvetenskapen". Vad jag forstar ar du i periferin av vad du kallar naturvetenskap, men verkar inte ha nagra storre problem att foretrada bade matematiker, fysiker och biologer.
Forovrigt vill jag lagga till att kritiker som Bergh och Norberg baserar, eller delar, manga av sina argument med forskningen av bland annat Angus Deaton. Du kan lasa en kort summering har:
http://www.nber.org/reporter/spring03/health.html
Ja, Nymnchen, du brukar ju vara noga med att man ska kolla källorna. I inlägget jag länkade till finns länkar till flera vetenskapliga genomgångar.
(Att gå igenom något vetenskapligt behöver inte heller betyda att man nödvändigtvis publicerar sig i en peer-review-tidskrift, det räcker med att använda sig av vetenskapliga metoder, men det är en annan fråga. Din attityd är något tröttsamt arrogant.)
Peter
Du kanske redan har sett, men Lena S skriver lite indignerat om din kolumn i SvD: http://blogg.aftonbladet.se/civilisten/2010/08/det-ar-svart-att-forsvara-okad-fattigdom
Tack för tipset! Tror inte att det är Lena S, utan ”Civilisten” som saxat ett inlägg rakt av från Lena S blogg. Jag svarade på det där ett par varv med henne, tills hon förklarade att debatten var avslutad.
Åh, så konstruktivt :S