24 juni 2010Meningslöst att avskaffa LAS, även om den är skadlig?
Synen på las splittrar Alliansen. Medan i synnerhet Centerpartiet vill lätta upp regelverket, menar Moderaterna att LAS inte har någon nämnvärd negativ effekt på den totala sysselsättningen. Det där kan man ha olika uppfattningar om, men jag skulle vilja lyfta en annan fråga. Även om det är så att LAS har en substantiell negativ effekt på företagens anställningsvilja är det för mig inte uppenbart att sysselsättningen skulle öka om man avskaffade lagstiftningen.
”Men hon har jobbat här i sextio år. Hur skulle vi kunna göra oss av med henne?!”
Förklaringen till den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige brukar skrivas i termer av överdrivet anställningsskydd och alltför höga ingångslöner. Anställningsskyddet regleras genom lag (nåja, det kan sägas mer om den saken, men det sparar vi till kommentarsfältet). Höga ingångslöner regleras genom kollektivavtal. Till skillnad från exempelvis USA finns det ingen lagstadgad minimilön i Sverige. Skillnaden är tankeväckande. Svensk lönebildning visar att det har gått alldeles utmärkt för fackföreningar att – utan tvingande lagstiftning – driva krav som gynnar (vissa) insiders på bekostnad av högre arbetslöshetsnivåer. Låt oss anta, för enkelhetens skull, att fackets löneanspråk begränsas av två saker. (1) För varje bransch finns en högsta arbetslöshetsnivå som facket kan tolerera, och de driver sina lönekrav upp till den punkten. (2) På samma sätt finns det en högsta lönenivå som arbetsgivarna kan tolerera innan det blir mer lönsamt för företagen att vägra och istället ta kostnaden av att båda sidor trappar upp med stridsåtgärder. Den nivån kommer bland annat att bestämmas av styrkerelationen mellan fackföreningarnas och arbetsgivarorganisationernas konfliktresurser/-kostnader.
Låt oss, för argumentationens skull, anta att LAS verkligen innebär ett reellt anställningsskydd och därmed är en värdefull förmån för de anställda och att arbetsgivarna därmed ser det som dyrare i vid mening att anställa någon (sämre möjligheter att maximera värdet på personalen till given lönekostnad). Vid en given lönenivå skulle i så fall en arbetsgivare ha en lägre efterfrågan på arbetskraft med LAS än utan. Lagen ligger, så att säga, ovanpå lönekostnaden som en lagstadgad förmån.
Vad skulle i så fall hända om den lagstadgade förmånen plockades bort?
Allt annat lika skulle naturligtvis efterfrågan på arbetskraft öka – när inte LAS-kostnaden finns kvar har det blivit mer prisvärt att anställa. Men varför skulle allt annat vara lika? Har det inte, i själva verket, nu öppnats ett utrymme för facket att driva långt hårdare krav i nästa avtalsrörelse: ”kompensation” för LAS avskaffande, antingen i form av att snarlika regler förs in i kollektivavtalen, eller en ersättning i form av högre löneläge?
Om det är högsta tolererbara arbetslöshetsnivå som håller fackföreningarna tillbaka, skulle de kunna driva dessa kompensationskrav fram till den punkt där effekten av LAS avskaffande helt ätits upp i avtalsrörelsen. Och på samma sätt, i den utsträckning det är styrkerelationen mellan fackföreningarnas och arbetsgivarnas konfliktvapen som satte lönenivån på den tidigare nivån, så förändras inte den relationen nu. Istället avgör den bara vem som kommer att kunna utnyttja utrymmet som skapats: arbetsgivarna i form av att anställa fler, eller arbetstagarna i form av att höja sina löne- eller kompensationsanspråk.
Det här resonemanget är kanske på tok. Berätta gärna i kommentarsfältet.
Reader Comments (7)
Finurligt. Men jag har en invändning: Även om arbetslösheten skulle vara kvar på samma nivå pga kompensationer åt facken, så skulle det ju ändå bli andra, de som arbetsgivarna föredrar, som arbetar. Det skulle kanske kunna ge högre produktivitet och därmed leda till annat trevligt? Dessutom kan man tänka sig att en del skulle öka sin effektivitet om de visste att deras anställning inte var för evigt.
@Camilla: Jäpp, och inte nog med att de, som arbetar i företagen, kommer att vara de, som arbetsgivaren föredrar. De kommer, i högre grad än idag, att vara de, som själva vill arbeta där. Idag utgör ju förlorad plats i turordningen en kostnad för att byta arbetsgivare.
Annorlunda uttryckt har vi idag förmodligen massor av folk, som mot sin vilja arbetar i företag som inte vill ha dem, och det är ju synd.
Om facken i första hand tillvaratar insiders intressen, skulle de väl rimligen förhandla in LAS-motsvarande regler i kollektivavtalen? Eller?
Jo, antagligen, men som det är nu är ju turordningsreglerna ett default-tillstånd. Tycker att det skulle känns bättre om default-tillståndet skulle vara det "bästa", dvs inga turordningsregler. Särskilt som kollektivavtalens täckningsgrad minskar.
Du har förstås hur rätt som helst i att icke-turordning är ett betydligt anständigare default-tillstånd. Man ska avtala in anställningsvillkor som parterna är överens om, inte tvingas avtala bort dem. Min kommentar handlar mer om att ställa effekterna av en las-reform mot de politiska kostnaderna. Om merparten av eventuella negativa effekter av turordningsregler osv. kommer att bestå även om lagstiftningen försvinner, blir inte reformen särskilt angelägen - i varje fall inte om den är kontroversiell och kostar röster. Tja, sett ur ett rent strategiskt perspektiv i varje fall.
Ja, strategiskt sett är det kanske inte så smart. Antagligen innebär det att andra reformer som provocerar vänstermänniskor, och som skulle vara mera effektiva, blir lidande... Bättre då att rikta in sig på annat. Vad tror du skulle vara bäst (och samtidigt realistiskt)?
Jag vet inte riktigt, och visste jag är jag inte säker på att jag skulle skriva det här. Men jag vet alltså inte. :-)