16 maj 2010Kommentar om ”yttrandefrihet” som begrepp
I kölvattnen på Vilks-affären har det uppstått en debatt om begreppet yttrandefrihet. Jakob Heidbrink gör där poängen att yttrandefrihet som juridiskt begrepp – och det är den diskursen han vill behålla begreppet inom – innebär en begränsning av det allmännas rätt att inskränka individens fria uttrycksmöjligheter. Däremot fångar inte begreppet in relationen individer emellan. I privata relationer har man dels inte alltid samma yttrandefrihet: Arbetsgivare kan ålägga anställda tystnadsplikt, föräldrar kan hota med indraget lördagsgodis om ungen svär, och det står oss fritt att inte vilja ha att göra med människor vars åsikter vi finner avskyvärda, etc. Den, så att säga, negativa yttrandefrihet man däremot har gentemot sin omgivning följer indirekt av att individer inte får utöva tvång, hot och våld mot varandra.
Fri att välja.
I juridisk mening är detta förstås tveklöst korrekt. Regeringsformen 2:1 är tydlig: ”varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet”.
Men jag måste ändå envisas med att hävda att det är olyckligt, och månne en aning dålig pedagogik, att vara så snäv i sin användning av yttrandefrihetsbegreppet. Det är lätt hänt att effekten blir att man omedvetet nedtonar den samhällseffekt det får när någon offentligt slår folk på käften för deras åsikters och yttrandens skull. (Den första kommentaren under detta hårresande inlägg är ett exempel.)
Precis som yttrandefrihet, definieras även pressfrihet och religionsfrihet gentemot det allmänna i svensk grundlag. Skulle det därför vara orimligt att beskriva framgångsrik systematisk terror mot en dagstidning som ett hot mot pressfriheten – enbart därför att terrorn utfördes av en privat grupp som ordningsmakten inte lyckades kontrollera? Som sagt, i juridisk mening vore uttrycket felaktigt, men inte tusan skulle vi förvänta oss och begära ett så steriliserat språkbruk när vi debatterade den politiska sidan av saken.
Även religionsfrihet är något som individen enbart garanteras av det allmänna. Individer emellan uppstår religionsfrihet på samma sätt som friheten att välja frisyr, skosnören eller favoritmärke bland bubbelgum: en indirekt effekt av förbudet att utöva våld mot andra. Det har knappast gjort att debattörer känt sig förhindrade att diskutera förföljelser av ”feltroende” minoriteter och individer i termer av kränkningar mot religionsfriheten, även när det är individer, familjer eller extrema grupper som ligger bakom trakasserierna. Och med rätta. Det är något annat att slå folk på käften för att de har fel religion än för att de gillar fel bubbelgum, och det behöver speglas i de ord vi använder när vi debatterar sådana brott och deras allvar. Detta att kalla en spade för en spade, helt enkelt.
Reader Comments (26)
Peter: Jag inser din poäng, men jag håller inte med dig. Det är för mig på alla sätt två mycket fundamentalt olika saker om det allmänna med polis, kronofogde, militär och andra bärare av statens våldsmonopol ingriper mot en enskild, eller om en grupp eller flera grupper individer hotar någon annan individ (förutsatt, förstås - vilket jag också klargör i mina egna inlägg - att det allmänna gör sitt för att skydda den utsatta parten så gott det nu går).
Jag tror att det är mycket bättre att tala om det något oprecisa "öppna samhället", av vilket yttrandefriheten är en del. I det öppna samhället har vi inte bara yttrandefrihet (i snäv juridisk bemärkelse), utan också en social acceptans för yttranden vi upplever som obehagliga. Attacken mot Vilks är nämligen bara en ände av en glidande skala: medias vägran att på allvar låta Sverigedemokraterna komma till tals är också ett hot mot det öppna samhället. Att rasister inte hittar något accepterat forum för sina dumheter, är ett hot mot det öppna samhället. Den goda smaken är ett hot mot det öppna samhället. Dessa företeelser är dock enormt svåra, för att inte säga omöjliga, att reglera juridiskt, inte ens om man är beredd att acceptera en långtgående "juridifiering" av samhället.
Dessutom blir begrepp som är så vida att de inkluderar inbördes mycket olika företeelser så breda att de i praktiken blir tomma på innehåll. Yttrandefrihet som en rättighet, som ett krav på det allmänna, har pregnans: blandar man ihop begreppet med allsköns andra företeelser ända fram till den goda smaken som hotar möjligheten att utan fara för sanktioner av fysisk eller social art yttra sig, blir begreppet enligt min mening oanvändbart. Något sådant har i viss utsträckning redan hänt med våldtäktsbegreppet (som inbegriper så många olika schatteringar att vi inte längre kan vara säkra på att vi egentligen diskuterar samma sak), och jag anser att det ligger en fara i att låta yttrandefrihetsbegreppet gå samma öde till mötes.
Det öppna samhället är ett begrepp i paritet med frihet eller rättvisa: så brett att det knappt går att diskutera. Om vi låter detta mycket abstrakta begrepp vara en kategori över mycket snävare och därför mera precisa delaspekter, gagnar det samtalet, då vi kan diskutera det öppna samhällets olika aspekter. Låt oss alltså behålla yttrandefrihet som juridiskt begrepp, och låt oss tala om - förslagsvis - social tolerans, eller tålmodighet inför oförskämdheter när det gäller dem som med andra medel än statlig tvångsmakt vill tysta Vilks, Sverigedemokraterna, militanta veganer, kommunister, förintelseförnekare eller andra otrevliga personer.
Att privata medier har möjlighet att välja att INTE förmedla vissa åsikter är ju en oerhört viktig del av ett fritt och öppet samhälle, inte en begränsning av detsamma.
"Yttrandefrihet" som begrepp har en massa böjliga egenskaper. För några dagar sedan skrev Mats Svegfors i DN om att inskränkningar av public service-bolagens aktiviteter på konkurrensutsatta marknader hotade yttrandefriheten. Jo tjena.
Jakob, det ser onekligen ut som en fråga där vi får agree to disagree, men vi kan ju alltid försöka göra det så tydligt som möjligt.
Jag känner förstås väl igen mig i problemet med terminologisk urvattning. För egen del har jag gett upp när det gäller begreppen demokrati och liberal, som betyder litet vad som helst nu. Så misstanken att jag själv skulle vara en lika god kålsupare svider! :-D
Det är två saker jag vill bita fast mig i. För det första gäller det mina motexempel som jag gav (pressfrihet och religionsfrihet). Dessa friheter definieras ju också i likhet med yttrandefrihet enbart mot det allmänna, och din kritik mot att tillåta sig använda yttrandefrihetsbegreppet i en vidare politisk bemärkelse borde också träffa dessa begrepp. Köper du det, och reagerar du inte på att den snäva användningen i dessa fall blir underlig och ”snål”? Jag kan addera ytterligare ett exempel: mötesfriheten, som också bara definieras mot det allmänna. Om polisen misslyckas att förhindra att en grupp systematiskt får sina offentliga möten saboterade av andra, brukar man normalt hävda att gruppens mötesfrihet hotas eller kränks. Följer man din linje borde det påståendet vara felaktigt, ja, rent befängt. Inte sant?
Min andra invändning gäller hur begreppet ”öppet samhälle” i praktiken skulle fungera. Det är ingen dum term, även om den är vag. Problemet är att så snart man skall karaktärisera det där öppna samhället i termer av hur medborgare måste förhålla sig till varandra och vilken lagstiftning osv. som krävs, behöver man mycket riktigt fylla ut den med andra begrepp. Och för att beskriva medborgarnas rättsliga skyldigheter mot varandra i ett öppet samhälle (till skillnad från önskvärda attityder som tolerans) kan man inte komma undan att i någon form tala om ”yttrandefrihet” m.m. i just den vidare meningen. Visst, man kan alltid använda sig av omskrivningar, ”fritt meningsutbyte utan rädsla för hot och våld” osv., men är inte det mest en semantisk fråga? Inte minst som samma slags filosofiska argument för varför staten inte får utöva våld mot oönskat tal också har full bäring på varför inte individer och grupper får göra det.
Man kommer också i det fallet att behöva förklara varför våld i syfte att tysta är något annat och allvarligare, en form av politisk kränkning, än vardagligt privat våld. Hur skulle man annars förklara att dissidenter och demonstrationer prioriteras så stora polisresurser i jämförelse med privatpersoner som utsätts för måhända i sak lika omfattande våld, men av rent privata skäl (hämndlysten ex-man osv.). Dvs. våldets samhällsdimension måste diskuteras, och den diskussionen kräver någon form av ”civilt” yttrandefrihetsbegrepp, religionsfrihetsbegrepp osv.
Peter: Beaktansvärda kommentarer. Vad gäller pressfriheten, är denna för mig en aspekt av yttrandefriheten. Pressfriheten tillförsäkras ju inte heller särskilt. I sann juridisk anda jobbar jag alltså med en begreppshierarki, där det öppna samhället bland annat omfattar yttrandefrihet mot det allmänna, i vilket ingår pressfriheten.
Religionsfriheten överlappar med yttrandefriheten i det att uttalanden om tro handlar om yttrandefrihet. Religionsfrihet har dock också aspekter av andra friheter - såsom mötesfriheten - och bör därför kanske få sin egen plats. I grunden tror jag dock att religionsfriheten kan reduceras till en samling av aspekter av andra friheter, så att det särskilda skydd för religioner som vi har egentligen är överflödigt.
Mötesfriheten är en annan femma än yttrandefriheten, eftersom möten kan ha dimensioner som inte berör yttrandefriheten. En fotbollsmatch kan förbjudas om arenan inte håller för åskådare. En konsert kan förbjudas för att brandsäkerheten i lokalen är dålig. Här har vi att göra med en särskild frihet (som förvisso ofta används tillsammans med yttrandefriheten) som är så säregen att den lämpligen behandlas särskilt.
Jag tror inte alls att det är fel att behöva konkretisera vilken aspekt av det öppna samhället vi menar vid varje givet ögonblick. Annars riskerar vi nämligen att prata förbi varandra utan att ens märka det. Den sociala toleransen gentemot vissa yttranden är en verkligen annan femma än ett statligt polisiärt ingripande mot den som yttrar obehagligheter, och det är viktigt och av värde att särskilda de två kategorierna. Därigenom kan vi nämligen dels destinera kritiken till rätt plats - grupper i samhället eller själva statsapparaten - dels märker vi när det börjar dyka upp diskrepanser mellan officiella föreställningar och social verklighet.
Vårt problem för närvarande upplever jag vara just att vi med accelererande hastighet får en diskrepans mellan yttrandefriheten - som förvisso håller på att naggas i kanten - och den sociala verkligheten. Det allmänna anser sig i många fall inte ha anledning att reagera mot yttranden och skyddar dem vars yttranden angrips (i båda fallen finns en viss och ganska illavarslande selektion, där hot från höger uppfattas som mera allvarliga än hot från vänster, hot från islam uppfattas som mera allvarliga än hot från kristna, men det är en annan diskussion). Den sociala verkligheten är dock en kränkningskultur som i största välmening vill skydda allsköns grupper mot att utsättas för obehagliga tillmälen, där folk alltmer tar saken i sina egna händer. När Antifa demonstrerar mot nazister, applåderar vi. När en muslim sätter skallen i Vilks, är vi skrämda.
I toleransens tecken undergräver vi genom social praxis den juridiska yttrandefrihet vi har. Detta ser vi bara om vi gör också terminologisk skillnad mellan den juridiska yttrandefriheten och den sociala toleransen gentemot obehagliga yttranden. Om låter allt omfattas av begreppet "yttrandefrihet", försvinner inte behovet av att göra semantiska distinktioner, vi har bara plockat bort ett begrepp som skulle underlätta för oss att göra distinktionerna.
@Jakob: Jag håller, liksom PSW, med om att "terminologisk urvattning" är en skadlig företeelse (och en ofta underskattad sådan), men det gäller att undvika slagsmål mot väderkvarnar; det gäller att veta när slaget om en term är förlorat. Annars dömer man sig själv till den frustrerade besserwisserns tillvaro, där man slåss för en stringent men ack-så-död definition.
Effekten av sådan terminologisk stockkonservatism, tenderar dessutom att bli diametralt motsatt den avsedda; d.v.s. större språkförbistring i stället för mindre. Denna diskussion om "yttrandefrihet" är ett klart lysande exempel på detta.
I praktiken åligger precisionsarbetet, i mitt ödmjuka tycke, den som söker precision utöver den gängse användningen av en term (utom i sammanhang där man har en MYCKET god kännedom om mottagarens begreppsvärld), och vad gäller specifikt yttrandefriheten, ser jag att du har förekommit mig. Jag tänkte föreslå "yttrandefrihet i juridisk mening", men du har redan (i ditt sista/senaste stycke) myntat "juridisk yttrandefrihet".
Man kan tillägga en sak: den vidare användning som jag tror är ofrånkomlig kan ändå få viss precision om man inte inkluderar ”positiv” yttrandefrihet av olika slag. Jakob, flera av dina invändningar bygger ju just på sådana exempel på uttunning, exempelvis att tvingas ställa krav på viss slags attityd, att alla skall ”komma till tals” etc. Går man dithän betyder yttrandefrihet allt och ingenting alls. Men inte skulle väl uttunningen vara fullt lika bedrövlig om man enbart sträckte sig till att även – i politiska sammanhang, inte juridiska – även tillåta sig att tala om viss brottslighet, visst våld som hot mot yttrandefriheten? Då handlar det fortfarande om en negativt definierad rätt. Förvisso är den rätten redundant, noga räknat – den existerar redan genom sedvanliga förbud mot tvång – och är därför inte precis något elegant begrepp. Jag förväntar mig inte att göra dig belåten med lösningen, Jakob. Men vill bara peka på att det ändå finns grader i det terminologiska förfallet.
jag ser yttrandefrihet som ett ord som beskriver ett tillstånd i ett samhället.
detta tillstånd "att yttrandefrihet råder" bärs upp av två mekanismer - en explicit, vilket är lagrummen ( rätten att yttra sig, förbud mot våldshandlingar), och en implicit, vilket är samhälleliga normer ( man tycker det är bra med yttrandefrihet, och är medveten om vilka premisser som gäller för att den ska gälla)
avsaknad av konsensus kring båda riskerar att slå ut yttrandefrihet som tillstånd..finns inte konsensus kring normer då spelar det ingen roll hur många lagar det finns som garanterar dem. likaså är ett samhälle som i lagar förbjuder yttrandefrihet, men i praktiken präglas av det i form av motstånd som i Iran, inte heller ett fungerande samhälle.
Jag forstar inte vart Heidbrink vill komma. Sa som det ser ut nu sa existerar det en liten men hogljud mobb av muslimska vigilantes som forsoker uppratthalla nagon version av de klassiska blasfemilagarna inom Islam. Sa lange denna mobb inte ar statligt sanktionerad sa tillhor de alltsa inte det "allmanna". Alltsa ar en de facto blasfemilag oproblematisk och absolut inget hot mot yttrandefriheten. Nar alternativa lagar, som diverse blasfemilagar, uppratthalls medelst lynchmobbar som kan operera relativt ostort, sa upplever i alla fall jag det som ett hot mot yttrandefriheten.
Dessutom sa anser jag att alla de vansterdebattorer som, implicit, efterlyser en liten blasfemiklausul i den nuvarande konstitutionen ar ett direkt hot mot (den nuvarande) yttrandefriheten.
Pontus: Dit jag vill komma är att det är en sjuhelsickes skillnad mellan att få din föreläsning stormad av beväpnad polis som tar med dig till någon fängelsehåla eller att få sin föreläsning stormad av upprörda idioter med knytnävar. Sedan kan vi hantera denna reella skillnad på olika vis rent terminologiskt sett, men en stor del av missförstånden mellan debattörerna uppstår genom att denna skillnad inte görs eller glöms bort.
Sedan är jag ju - för femtielfte gången - helt med på att det är allvarligt och oroväckande att den sociala toleransen mot "kränkande" yttranden urholkas alltmer, att yttrandefriheten i juridisk bemärkelse allt mindre tycks vara uppburen av en social konsensus. Det centrala för mig är dock att vi inte kan påverka den sociala konsensus kring lagstiftning som juridiken behöver med juridiska medel: vi kan inte lagstifta om att alla skall i sin sociala praxis hantera andras yttranden på samma sätt som det allmänna (oftast) gör.
Min poäng - och den anser jag fortsatt vara viktig - är att det är fel och kommer att leda till fel åtgärder om vi förväxlar yttrandefrihetens juridiska med dess sociala dimension. Jag går här nu till och med så långt att jag struntar i de terminologiska skillnader jag själv förespråkar, just för att få fram den poängen.
Är det så himla svårt att inse?
Din poäng är viktig. Men givet detta mål — att inte blanda ihop de två dimensionerna — varför insistera på att reservera yttrandefrihet till strikt juridisk term och låta den andra dimensionen flyta ut och stå helt utan term. Varför inte istället trumma ut just budskapet att yttrandefrihet har två dimensioner? Det faktum att du behöver distinktionen för att göra poängen på bästa sätt, kanske bör tas till intäkt att behålla distinktionen.
Att bibehålla den fundamentala skillnaden mellan statligt förtryck och repressalier kontra mobbens, det är naturligtvis av avgörande betydelse. Men jag kan inte anse att detta görs på ett bra sätt genom att insistera på att den senare företeelsen inte får kallas — i ett samtal om tillståndet för vårt öppna samhälle — för en kränkning av friheten. Det tycks mig orimligt att kasta detta allmänt vedertagna frihetsbegrepp helt över bord. Det skulle försvåra det politiska samtalet oerhört mycket, och inbjuda till det slags trivialiseringar som vi har sett i den aktuella debatten.
Kanske kan ni bara konstatera att ni är ense om att våldsbrott som riktas mot någon i syfte att hindra den personen (och andra personer) från att hysa och torgföra en viss åsikt är värre än andra våldsbrott. Kanske kan ni då istället diskutera VARFÖR ni anser det (istället för att använda termer som för de flesta inte betyder något alls)? Så kanske de som anser att Vilks får "skylla sig själv" förstår varför en sådan utsaga är alldeles tokig.
Det är ju värt att notera att lagstiftaren inte har ansett att angrepp mot någon för att hindra denne från att yttra sig offentligt är allvarligare än andra angrepp. Hur kommer det sig? Förslag: inför ett brott som heter "Övergrepp i yttrandefrihetssak", som straffas särskilt hårt.
Peter: Det var en bra idé om ett nytt brott men jag anser nog att PSW har förklarat varför denna typ av brott är allvarligare än andra våldsbrott: de får negativa konsekvenser på det offentliga samtalet i hela samhället.
Jonas,
Det var kanske aningen missriktat eftersom han är den som bäst skrivit om den här händelsen. Debatten i allmänhet tycks emellertid handla om huruvida det ÄR eller inte ÄR ett yttrandefrihetsproblem. Typiskt meningslöst att diskutera enligt min uppfattning. Bättre då att förklara vad man menar.
En annan sak är att det finns en poäng i att tydliggöra att den grundlagsskyddade yttrandefriheten inte är på tapeten, men om det råder knappast något tvivel.
Peter: Klart att det vi håller på med här är något av en pseudodiskussion à la hur många änglar som kan dansa på ett knappnålshuvud – semantiskt nöjesgrälande bara. Olika inlägg fyller olika syften, liksom.
Frågan om straffskärpning var uppe på Björn Östbrings blogg. Jag tycker själv att det vore en bra markering, Heidbrink argumenterade emot utifrån en generell skepsis mot att skärpta straff skulle ha någon större preventiv effekt på extremisterna. En annan sak som slår mig är att det skulle bli svårt att dra upp gränser för vad som skulle utgöra brottet. Ett banalt fylleslagsmål efter att någon varit oförskämd – yttrandefrihetsbrott? Nja, det var väl inte riktigt det vi siktade på. Men hur drar man gränsen för att inte urvattna begreppet?
Viktigast är nog den allmänna attityd som förmedlas från opinionsbildare och etablissemanget i vid mening. Och det är därför exempelvis Ulrika Knutsons ironiserande är så förskräckande.
"Att bibehålla den fundamentala skillnaden mellan statligt förtryck och repressalier kontra mobbens, det är naturligtvis av avgörande betydelse. "
Men när staten väljer att INTE INGRIPA mot mobbens välde, så är det staten som åsidosätter individens rätt.
Diktaturer har i alla tider låtit en mobb utöva en stor del av repressalierna. Det var inte tyska poliser eller soldater som krossade judiska affärsinnehavares fönsterrutor på kristallnatten. Men de undvek att ingripa, och de lagförde inte förövarna.
Om man alltför ivrigt upprätthåller distinktionen mellan mobbvälde och statlig repression, så friskriver man staten från ansvar.
Ola, det har du rätt i. Däremot träffar den kritiska invändningen inte alls Heidbrink som varit hur tydlig som helst med att staten måste göra en rimlig ansträngning att skydda sina medborgare från brott. Och i fallet Vilks har han väl fått det skydd han borde? Däremot har jag frågat mig om inte Sd fått snålare beskydd än de skulle fått om deras åsikter varit mer accepterade.
Jag tror nog man hade kunnat avgränsa brottet.
Ett försök: "Den som med våld eller hot om våld angriper någon i syfte att hindra denne från att offentligen uttrycka eller på annat sätt inför allmänheten göra tankar, åsikter och känslor tillgängliga döms för övergrepp i yttrandefrihetssak till fängelse i lägst..."
För tolkning av begreppen "offentligen", "allmänheten" och "göra tillgänglig" kan inspiration hämtas från upphovsrätten eller TF eller YGL el dyl. De är ganska väl definierade begrepp. Dessutom brukar jurister vara ganska bra på att se till att begrepp inte urvattnas.
Alla: Jag tror inte för fem öre på att någon "markering" från "samhällets" (bättre: det allmännas) sida leder någon vart. Att ha en straffskärpande bestämmelse - lämpligen i 29 kap. brottsbalken - när ett brott riktar sig mot yttrandefriheten (om vi nu skall kalla det för det) kommer inte att påverka den sociala hållningen.
Det finns en övertro på det som lagstiftning kan åstadkomma, vilket är en av många anledningar till att jag är så noga med att hålla isär yttrandefrihetens juridiska och dess sociala dimension. Vi kan för all del straffa ett angrepp som motiveras av någons yttranden med livstid eller dödsstraff, det kommer fortfarande inte att påverka de social processer som gör hjältar av de som "offrar sig" för "den goda saken". Tror någon på allvar att de idioter som störde föreläsningen inte skulle ha gjort det om de på misshandelsstraffet på pålägg med ett år? Tror ni att de mordbrännare som idag stod inför rätta skulle ha låtit sig avskräckas ens av två års pålägg?
Yttrandefrihetens sociala dimension är oåtkomlig för juridiska mekanismer, det vidhåller jag bestämt. Vill vi värna yttrandefriheten, skall vi nog mycket snarare göra en poäng av att låta alla idioter komma till tals och bemöta dem med argument istället för med skällsord. Fram med Sverigedemokraterna i debattartiklar och soffor i morgon-TV! Ge militanta veganer utrymme att driva sin linje! Låt nazister publicera och sprida sina vederstyggliga alster i dagspressen! Publicera Jyllandspostens Mohammed-karrikatyrer! Sluta idka självcensur, ta mod att ge dem utrymme som gör andra mäkta upprörda genom sina uttalanden, då först värnar vi yttrandefrihetens sociala dimension. Det är den centrala poängen.
The Economist hade för någon vecka sedan en artikel som jag tyvärr inte hittar på nätet just nu. Den handlade om en radiostation i USA som tvingades att sända en uttalad nazists valpropaganda. Eftersom stationen inte kunde välja bort en officiell kandidats valreklam, var stationen tvungen att istället själv sända sitt avståndstagande från innehållet i kandidatens budskap. Där har ni yttrandefrihet! Att en extremist som inte har en chans att komma in i senaten får sprida sina åsikter fritt, det är det som är kostnaden av yttrandefrihet. I vår känsliga tidsanda har vi börjat glömma bort det, vi förvägrar extremister ett legitimt forum för sina yttranden och har debatter om huruvida en extremisttidning skall få presstöd. Det är DÄR vi har ett problem, inte med juridiken.
Vi kan nämligen inte tvinga folk att vara toleranta. Vi kan bara visa att tolerans är viktig och fungerar. Jag avråder alltså bestämt från att försöka lösa det här problemet med lagstiftning och rekommenderar mindre självcensur istället.
Nu har vi två parallella diskussioner här. Jag håller förstås helt med om att yttrandefrihet ytterst vilar på ett slags ”kultur” och att den ”kulturen” inte kan lagstiftas fram. Och det var inte hela den dimensionen som jag avsåg när jag lyfte frågan om att kalla individers brottsliga försök att tysta varandra med våld för brott mot yttrandefrihet i en vidare mening. Det tror jag inte heller att du tror Jakob, men jag vill bara påminna om det där igen så att inte den det gamla samtalsämnet omedvetet parkeras på fel plats.
Ok, nog om den saken. Vårt nya samtalsämne har blivit om det är lönt att skärpa straffen. Jakobs retoriska frågor träffar rätt. Nej, är man tillräckligt rabiat true believer avskräcks man förstås inte. Men signalen av en straffskärpning kan vara riktad mot det övriga samhället, ett av många sätt att kommunicera till den skräckslagna omgivningen att rättsapparaten tar detta slags brott på yttersta allvar och står på tå. Skulle inte det bidra till att skapa förutsättningar för den hämningslösa kommunikationskultur du efterlyser?
En motfråga till Jakob, lite retsam i bästa välmening (ja, det är ju svårt det där med tonfall i skrift, men fyll i lämplig vänligt sinnad smiley här): Skulle inte du, med din argumentation, lika gärna kunna tänka dig en straffsänkning i så fall?
Jakob,
Forstar jag dig ratt om du anser att en de facto blasfemilag ar inget hot mot yttrandefriheten, men att en de jure blasfemilag ar?
pontus: Jakob får tillrättavisa mig skarpt om jag är ute och cyklar nu, men vi har tjabbat om det här så länge att jag känner mig rätt säker på vad oenigheten består i. Frågan gäller inte om en ”de facto blasfemilag” (säg, grupper som står för allvarliga trakasserier som staten inte lyckas förhindra) är ett hot mot det öppna samhället, ytterst allvarligt osv. osv. Det tycker alla. Frågan gäller bara om det är är en olämplig terminologisk urvattning att tala om det brottet i termer av yttrandefrihet i politiska samhällsdebatter, även om det i juridisk mening otvivelaktigt är en terminologisk felaktighet.
Å ena sidan är det lätt att förstå motviljan mot terminologisk uttunning. Å andra sidan är det ganska underligt att inte få tala om hot mot tryckfrihet om en militant gruppering systematiskt eldar upp alla tidningsredaktioner de ogillar.
(Bara så vi slipper dra det här ett varv till i kommentarsfältet. :-) )
Eftersom meningen med yttrandefriheten är att man ska ha frihet att yttra sig; så måste begreppet avse frihet från hinder. Att reservera begreppet till "frihet från det allmännas hinder" är att inskränka betydelsen, och göra friheten mindre värd.
Samhället ska inte bara lova att låta bli att slå mig när jag säger något dumt.
Samhället ska dessutom lova att slå alla dem som vill slå mig när jag säger något dumt.
Annars har jag inte någon yttrandefrihet att tala om.
Ola: Men samhället lovar redan att slå den som slår dig oavsett varför – folk får helt enkelt inte slåss. Frågan gäller varför det skulle vara viktigt eller dumt att använda yttrandefrihetsbegreppet för att beskriva de fall där staten straffar den som slog dig för det du sa, eller om det bara gör begreppet otydligt.
Ola: Våld är våld, det är alltid dåligt, skadar alltid samhället, skapar alltid otrygghet och rädsla.
Jag tycker inte att 'hatbrott' ska dömas hårdare heller, däremot kan det underlätta för polisens utredningsarbete att förstå varför ett brott begåtts och hjälpa brottspreventivt.
Jag hoppas att idioterna som gav sig på Vilks döms för misshandel, försök till misshandel, uppvigling etc.
Tack PSW, det här har varit en mycket intressant tråd att följa.
PSW: Men vad ar da ett "hot" mot yttrandafriheten? Att Stasi stormar din bostad och slanger dig i finkan for dina yttranden ar ju knappast ett hot, utan snarare en direkt overtradelse. Ett hot maste val foreligga om det existerar en icke-negligerbar sannolikhet att den nuvarande yttrandefrihetslagen kan komma bli vingklippt? Betraktande alla kulturjournalister som glatt hade sett en sadan vingklippning sa kanns det just nu som att ett hot foreligger. Dessutom sa kanns det spontant sa att nar de facto lagar skiljer sig fran de jure, sa riskerar de jure lagar att bli tandlosa. Om en lag riskerar att bli tandlos sa kanns det spontant som att det finns ett "hot" mot den lagen.
Aterigen, vad ar i sa fall ett "hot" mot yttrandefriheten? Ar Heidbrink nojd med att andra denna typen av pastanden till "attackerna mot Lars Vilks ar ett hot mot de facto yttrandefriheten"?