Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
torsdag
apr292010

Därför bör man inte lånefinansiera infrastruktur

Från vänsterhåll brukar det hävdas att statliga investeringar i infrastruktur borde lånefinansieras. Varför skulle inte staten låna till investeringar som ger bruksvärde under lång tid, när hushåll och företag gör det? Det är inte ekonomiskt lättsinne att ett hushåll belånar sitt hus eller att ett företag investerar i en ny produktionslinje med upplånat kapital. Budgetlagen dikterar däremot att staten som huvudregel skall ta den fulla investeringskostnaden i t.ex. ett motorvägsbygge redan år 1, trots att vägen skänker nytta i många år. Är inte detta en stelbent enfald som, med Gudrun Schymans ord, ”gör [oss] fattigare än vi är och kortsiktiga när vi behöver vara långsiktiga”?

Längre än näsan räcker?

Det är en alldeles utmärkt fråga. Om man inte tänker närmare på saken, kan det förefalla omotiverat och förskräckligt stelbent att budgetlagen ställer upp sådana begränsningar för hur infrastrukturinvesteringar skall finansieras. Men på denna alldeles utmärkta fråga finns också alldeles utmärkta svar. Eftersom det är litet olyckligt att driva frågor där man inte har tänkt närmare på saken, tänkte jag ge en liten förklaring till varför staten inte bör lånefinansiera ”investeringar” (citationstecknen blir strax motiverade).

Lockande lån

Tanken bakom att lånefinansiera investeringar är att möjliggöra rationella satsningar som annars skulle vara utom räckhåll. Lånefinansieringen ger oss fler valmöjligheter. Om vi bara förvaltar friheten väl – dvs. lånar till lönsamma och långsiktiga investeringar, men inte till kortsiktig konsumtion – blir vi rikare på kuppen. När staten idag gör en infrastrukturinvestering ser däremot kalkylen ut som i figur 1: hela kostnaden tas år 1, medan nyttan eller avkastningen av investeringen utfaller i många år.

Figur 1. När man betalar investeringar kontant tar man den fulla kostnaden år 1, medan nyttan av investeringen tickar in under många år. Verkar inte det vara onödigt jobbigt?

Om man kunde jämna ut den där inledande smällen över alla de år man har glädje av investeringen (genom ett lån och efterföljande amorteringar och räntebetalningar) skulle det bli möjligt att göra fler långsiktigt rationella satsningar som idag blir omöjliga när smällen år 1 inte får plats i statsbudgeten (figur 2).

Figur 2. Om man istället lånefinansierar investeringen fördelas kostnaden över alla de år man har glädje av investeringen. Se så smidigt! Varför inte göra så?

Och hur logiskt det där än låter, är resonemanget helt enkelt fel när det gäller statliga infrastrukturinvesteringar.

Studielån

En startpunkt är att fundera på skillnaden mellan studielån och statliga anslag till universiteten. Om det är rationellt för individen att låna till sin utbildning, varför skulle det då inte vara i sin ordning att staten tog upp lån för att driva universiteten?

Vilken löjlig idé! invänder någon. Det är inte alls samma sak. För det första är det jag som investerar i min egen utbildning, som (i bästa fall) ger mig själv avkastning i framtiden. Staten däremot producerar utbildning åt någon annan – driften av högskoleutbildning är inte primärt en investering i statlig verksamhet (annat än i indirekt och oklar omfattning), till skillnad från när staten t.ex. bygger ett hus att inrymma universitetet i. För det andra, är produktion av utbildning inte något slags enstaka anskaffningskostnad som sedan bär frukt. Tvärtom är det en återkommande verksamhet, en stående kostnad år efter år. Det är en del av statens löpande verksamhet: det staten gör, inte en engångskostnad staten tar för att sedan kunna göra något.

Saken är den att båda invändningarna även gäller produktion av fysisk infrastruktur.

Investering för vem?

Det är fullt förenligt med budgetlagen att finansiera statens egna investeringar med lån (t.ex. bygga ett hus som staten sedan använder till att förvara uppstoppade djur och dumma riksdagsmotioner). En järnväg eller motorväg är däremot inte alls en investering i statlig verksamhet på det sättet. Det är en produkt som staten tillhandahåller hela samhället, och vars avkastning i okänd omfattning kommer staten till del. Investeringarna må vara samhällslönsamma, men det är oklart om de är lönsamma för staten, och det är inte heller deras syfte. De skiljer sig på det här sättet inte från exempelvis produktionen av högre utbildning eller driften av en förlossningsklinik.

Löpande verksamhet

Produktionen av högre utbildning är inte en engångskostnad, utan något som rullar på, vecka efter vecka. En järnvägsinvestering eller ett tunnelbygge kan tyckas vara mer av engångskaraktär. Och visst, produktionen av, tja, tunneln genom Hallandsåsen är en engångskostnad – eller var tänkt att vara det i varje fall. Men i det resonemanget glömmer man att staten gör mängder med stora infrastrukturinvesteringar. Det enskilda bygget är en engångskostnad, men det att staten producerar infrastruktur är näppeligen någon singulär tilldragelse, utan en högst ordinär och förväntad del av statens normala verksamhet. Är det inte det ena vägbygget så är det det andra. Produktion av fysisk infrastruktur är en del av statens löpande verksamhet på samma sätt som produktion av högre utbildning är det.

Vad är ”investeringar”?

Detta leder fram till den första invändningen mot att börja lånefinansiera infrastrukturinvesteringar. Eftersom med mycket få undantag (åldringsvård är möjligen ett av dem) all offentlig verksamhet kan kallas för ”investeringar” av ett eller annat långsökt slag – i humankapital, i socialt kapital, i kulturellt kapital, osv. – skulle en uppluckring av budgetlagen öppna för kreativ bokföring och försämrad budgetdisciplin.

Illusoriskt investeringsutrymme

Men om man kunde komma till rätta med den saken genom något piffigt regelverk vore lånefinansiering kanske ändå att föredra? Hur var det nu med argumentet att lånen skulle möjliggöra stora investeringar som bär sig på sikt? Problemet med det resonemanget är att infrastrukturinvesteringar sker högst regelbundet. Det är liksom inte bara under nästa budgetår man kommer att frestas att bygga någon ny järnvägslinje för lånade pengar. Går man över till lånefinansiering kommer utgiftsposterna i budgeten att förändras från stora investeringskostnader för nya projekt till stora lånekostnader för gamla projekt (figur 3). Det totala investeringsutrymmet förändras däremot inte.

Figur 3. I ett system med återkommande lånefinansiering ökar inte investeringsutrymmet. Istället kommer budgeten ett typiskt år (år 3 i figuren) att domineras av kostnader för gamla lån.

Man kan månne tänka sig en tillfällig effekt precis under skiftet från kontantprincipen till låneprincipen. Den effekten motsvarar tämligen exakt att man för stunden känner sig rikare om man börjar betala sina räkningar i slutet av lönemånaden istället för i början. Ingen ansvarig beslutsfattare skulle lockas att dopa sina finanser på det kortsiktiga sättet.

Risken att skuldsätta morgondagens skattebetalare

Om man nu inte blir rikare av att gå över till lånefinansiering, finns det då något skäl att tro att man blir fattigare av det? Är valet mellan modellerna hugget som stucket? Problemet med lånemodellen är att investeringsbesluten kommer att inteckna budgetutrymmet för Mr. Tomorrow Guy. Man fattar beslut idag på bekostnad av kommande riksdagars handlingsfrihet – och kommer inte kunna göra annat, eftersom det egna handlingsutrymmet redan ätits upp av gamla lån som man ärvt från tidigare mandatperioder.

Det krävs inte mycket cynism för att misstänka att beslutsfattare är benägna att ta lättare på kostnader som man kan skjuta långt in i framtiden. Lånemodellen riskerar helt enkelt att föda ekonomiskt lättsinne, på precis samma sätt som SMS-lån och kreditkort gör individer mer köpglada. Lånemodellen saknar, kort sagt, långsiktigt positiva effekter, medan det inte råder brist på negativa bieffekter. Om det nu inte just är en kreditfinansierad köpfest man är ute efter.

Reader Comments (4)

Å andra sidan kan det vara just denna kreditfinansierade köpfest man är ute efter. För att göra det lite enklare kan vi anta att vi befinner oss i slutet av 1920, då specialiseringen inte var lika stor, och människor kunde byta jobb utan att behöva för stor omspecialisering och utbildning (dvs, vi antar att de flesta människor jobbade med att bygga vägar, bära saker eller kemtvätta skjortor (vilket antagligen inte krävde alltför stor utbildning, åtminstone inte 1920).
Om man då, enligt gammelkeynesianskt tänk, vill hindra en stor nedgång i ekonomin, (det är nu för tiden mer komplicerat än att slänga ut miljarder på godtyckliga offentliga investeringar, därav 1920-talsreferensen, skulle det mycket väl kunna vara motiverat att istället för att bygga en väg i taget utan att låna pengar, faktiskt börja bygga alla på en gång, och låna pengar till detta.

Nu anser jag förvisso att det är lite mer komplicerat än att slänga ut pengar på slumpmässiga offentliga investeringar för att faktiskt lyckas med sådana stabiliseringar, men själva poängen finns fortfarande kvar; det behöver inte nödvändigtvis vara en dålig sak att låna till offentliga investeringar. Allting beror (som du så fint implikerade) på syftet.

29 april 2010 | Unregistered CommenterJakob

Det går att göra – och förekommer – undantag från kontantprincipen idag. Det handlar då om extraordinärt stora investeringar som verkligen inte kan passas in i den vanliga mallen. Men vänsterkritiken är inte inriktad på den sortens randfenomen, utan går ut på att göra lånefinansiering till huvudregel.

29 april 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Varför kommer jag osökt att tänka på höghastighetståg? Att lånefinansiering har diskuterats där beror ju på att det skulle vara en ovanligt stor investering. Inte att jämföra med att laga hål i asfalten på storgatan direkt. Om infrastruktursatsningar alltid ska finansieras med sparade pengar kommer vi aldrig att kunna göra extra stora investeringar.

29 april 2010 | Unregistered CommenterJesper

Om du menar den angelägna satsningen att inrätta höghastighetståg mellan Göteborg och miljonstaden Borås, så är den knappast av ett slag som skulle göra det motiverat med undantag.

3 maj 2010 | Unregistered CommenterPeter S-W

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>