Ett par veckor innan han mördades förklarade Olof Palme varför han var motståndare till privat reklamfinansierad tv i Sverige. På Socialdemokraternas partistyrelsemöte i februari 1986 sade han:

Om vi skulle få en privat, reklamfinansierad kanal, så skulle det bli ett utflöde av 4-oktoberkommittén ... Det skulle raskt utvecklas till ett instrument för Svenska Arbetsgivareföreningen. Detta är oerhört viktigt för oss att förhindra. Därför tycker jag att det är är utomordentligt förgripligt när en person skriver, att vi kan väl göra upp med folkpartiet och släppa Barabas lös.

Det var inte reklam i sig som var stötestenen för Palme. Han var inte främmande inför tanken att tillåta reklam i SVT. Det kunde rentav vara litet fiffigt eftersom det skulle dränera den privata reklammarknaden. Istället såg han den verkliga sprängkraften i tv-frågan.

Vi kommer ideologiskt så oerhört fel, om vi får en diskussion om reklam eller icke reklam, utan i grunden ligger frågan vem som ska äga och driva dessa för svenska folket så oerhört starkt påverkande massmedia.

Den generationen socialdemokrater är det lätt att känna ett slags reserverad respekt för. De tänkte klart i grundläggande maktfrågor, förstod kopplingen mellan ekonomi och politik och var strategiskt skickliga. Palme gjorde en korrekt analys och drog en helt riktig slutsats givet sina utgångspunkter: tv-kanaler har utomordentligt stort inflytande, alltså ska staten ha ett monopol. Förlåt, en fri television menade jag.