26 mars 2010En liten novell om politisk placebo
Det lilla lunchstället låg en halv trappa ned. I brist på vanliga bord hade de fått ta ett par höga barstolar vid fönstret mot gatan. Adam pekade på skylten på fasaden mittemot.
– Se där. Jag visste inte att Resumé har sina lokaler här. Undrar om de brukar luncha på det här stället, sade han apropå ingenting särskilt.
– Jag har väldigt svårt för Resumé! svarade Bertil ljudligt. Den påminner för mycket om en skoltidning!
”Politiska åtgärder fungerar till femtio procent genom placebo. Och den andra halvan fungerar för det mesta ändå inte alls som man planerat, så den biten kan man lika gärna bortse ifrån.”
Det gick inte riktigt att veta om det var meningen att få så många huvuden att vändas i deras riktning, eller om han bara var likgiltig. Bertil hörde till den typ av människor som alltid såg ut att trivas. Ögonen var glada, även när han inte log. Han verkade aldrig oroa sig och följdriktigt var det omöjligt att inte tycka om honom, tänkte Adam, medan han lyssnade på sin vän – denne valross till regeringstjänsteman som ägnat större delen av lunchen till att förklara varför hela skiten kanske skulle braka ihop om det blev regeringsskifte.
– Det finns inget värre än att få in gröngölingar i Rosenbad. Vi har en fyraprocentsspärr till riksdagen, men vilken jävla gök som helst kan hamna i regeringen. Det borde vara tvärtom. De tror att de kan nått om politik bara för att de suttit i riksdagsbänk och hållit torgmöten i femton år. Ho ho, det kan bli en riktig pannkaka i höst.
Adam och Bertil hade diskuterat statsfinanserna. Adam förstod inte varför Bertil spådde nya, stora underskott. Den ekonomiska återhämtningen hade gått snabbare än någon anat. Redan nästa år skulle staten vara tillbaka på svarta siffror igen. Men regeringskoalitionen låg fortfarande efter med fem-tio procent i opinionsmätningarna. Adam försökte imponera med sin analys av läget.
– Oppositionen är smartare än regeringen nu. De lovar konkreta satsningar, och finansierar det genom att sakta avveckla de där jobbskatteavdragen. Det är rätt tänkt. Alla förstår vad höjd a-kassa och mindre dagisgrupper innebär. Det är konkret.
Bertil suckade.
– Jo, men finansieringen. Där får de större problem än de anar.
Adam missade inbjudningen till en följdfråga, och fortsatte istället.
– Vem fattar jobbskatteavdragen? Felet var att avdragen blev alldeles för tekniskt utformade. Ingen vet vad de tjänat. Det är därför det inte fått något genomslag hos väljarna. Man borde få pengarna som utbetalningsavier istället. Då jäklar!
– Sitter du där och skämtar?
– Jaja, jag vet att det inte är juridiskt möjligt, men ändå. Det vore ju det optimala, sade Adam och kände sig som en samtida Machiavelli.
Bertil skakade på huvudet.
– Lärde du dig ingenting om politik på gymnasiet? Om vi hade skickat utbetalningsavier skulle vi ju blivit tvungna att betala ut pengarna. Begriper du inte hur mycket det skulle kosta?
– Det kostar väl inte mycket mer att betala ut pengarna i klumpsummor än att dra av i preliminärskatten? genmälde Adam.
– Och som vanligt är det jag som måste förklara hur världen ser ut. Så här ligger det till. Politiska åtgärder fungerar till femtio procent genom placebo. Och den andra halvan fungerar för det mesta ändå inte alls som man planerat, så den biten kan man lika gärna bortse ifrån.
– Placebo?
– Det viktiga är inte vad staten gör utan vad folk tror att staten gör. Självfallet har vi aldrig genomfört de där jobbskatteavdragen i praktiken. Varför skulle vi? Det räcker utmärkt att påstå att avdragen görs.
– Men?! Det är ju…
– Ja, det vore ju oansvarigt att genomföra dem i praktiken! Svindyrt, och vem vet vad effekten skulle bli? Har du sett hur tjock statsbudgeten är? Ingen jävel kan överblicka alla tusentals utgiftsposter, avgifter och skattesatser och förutsäga vad som händer i ena änden när man skruvar i den andra. När jag började på Finansen hade min föregångare lämnat en stor post it-lapp på pärmhögen med räkenskaperna. ”Rör ingenting!” stod det. Klokt råd! Ingen kan överblicka skiten. Ingen! Ja, så vi förändrar så litet det bara går. Rätt självklart. Man ska vara glad över att systemet funkar och låta bli att sabotera det.
Bertil förklarade hur arrangemanget fungerade. Den obefintliga revisionen, inkompetensen hos ekonomiska och politiska journalister, handplockningen av kasperdockor till alla granskande ämbeten, mängden av oöverskådliga regelverk, in- och utbetalningssystem, som i förening möjliggjorde ett självspelande piano helt i avsaknad av kontrollfunktioner och förändringsambitioner.
– Men Adam! Äsch, se inte så indignerad ut. Jag hävdar bestämt att det är helt nödvändigt. Det är när politiker försöker producera mer än bara prat som saker går över styr. Ingen far illa av litet välmenande babbel.
– Oppositionen då? De måste ju själva veta hur det fungerar.
– Sossarna? Gud, ja. Hur tror du att Wärnerssonpengarna betalades ut? Perssonpengarna? Hi hi, det är ju ren komik att läsa utvärderingarna av de där språkliga satsningarna. Som att följa tillfrisknandet hos en inbillningssjuk. Det har rått ett tyst samförstånd mellan blocken i åratal. Klokt så. Svensk politisk kultur är i grunden sund och rationell. Eländet uppstod när Miljöpartiet fick större inflytande. Bitvis nöjde de sig med de vanliga fiktiva satsningarna. Som Djurskyddsmyndigheten. En hemsida och en mässingsskylt. Totalkostnad femtontusen spänn. Men de olyckorna krävde järnvägssatsningar också. Det satt en krisgrupp på departementet i flera månader och försökte komma på något sätt att fejka en Bottniabana. Ibland lyckades man, som med ”avvecklingen” av Barsebäck, men allt oftare blev man tvungen att faktiskt genomföra eländet.
Adam var förstummad.
– Sossarna vet naturligtvis att de inte sparar en krona på att plocka bort avdrag som aldrig genomförts. Men samarbetspartierna tror att det är dags för julklappsutdelning och fattar inte att alla paket är tomma.
Servitrisen kom in med notan. Bertil betalade för de båda.
– Jag pratade med Mona, fortsatte han. Hon försöker förtvivlat locka in dem på att införa ett nytt komplicerat ålderdomsavdrag och bygga upp en obegriplig och rent uppdiktad koldioxidbeskattning, men Vänsterpartiet envisas med att vilja höja pensionsutbetalningarna. Och den där nya valpen till språkrör är inne på att förbjuda stadsjeepar.
– Du gillar inte honom?
Bertil reste sig och gick mot dörren. Han vände sig om.
– Idealister och barn under femtio år bör stängas ute från alla former av politiskt inflytande. Det är något man lär sig med åren.
Reader Comments (7)
Mycket underhållande! Du tar idén om fiscal illusion ett steg vidare.
Jag tycker mig se den nya generationens Bo Balderson utvecklas här på bloggen, mitt framför våra ögon. Släng nu bara in ett par mer eller mindre märkliga mord i leken, så har du nåt. (Det var menat som en komplimang alltså. Och jag är inte så säker på att min uppmaning är menad som ett skämt. Hm.)
Bravo! Ingen kommer ihåg vad som hände med valpskatten.
"nya generationens Bo Balderson"
Hur vet vi att det inte är den gamla generationens Bo Balderson vi ser?
Tack, tack! :-)
F.ö. har jag aldrig, trots försök, tagit mig igenom en Balderson. Jag avskyr deckare.
Det där är ju exakt vad den riktige Bo Balderson skulle ha sagt för att undvika att bli avslöjad! Hmm...
instämmer i hyllningarna!
och du kan med fördel skippa morden i balderson 2.0, endast folk som inte kan skriva som behöver blodigheter för släpa läsarna mellan sidorna.