Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
onsdag
mar172010

Ska vi byta grejer? Ingvar Carlsson bytte landshövdingeposter mot riksdagsplatser

– Såvida inte alla blir generaldirektörer, då kan vi ställa upp, sade den socialdemokratiska riksdagsledamoten Marianne Ståhlberg.

Cynismen antydde vad det var som krävdes för att hon skulle släppa in en ”rikskandidat” på valbar plats i riksdagslistan i hennes partidistrikt. Rikskandidat? Med ett år kvar till valet 1988 bekymrade sig den socialdemokratiska partistyrelsen för att gräddfilen in i riksdagen, systemet med rikskandidater, var på upphällningen. Personer som en partiledning av ett eller annat skäl ville se i riksdagen kunde man låta placera på valbar plats i någon valkrets ute i riket.

Problemet var bara att det egentligen var partidistrikten som bestämde över riksdagslistorna. Under tvåkammarriksdagens tid var det enkelt. Då kunde partiledningarna använda första kammaren som destination för önskade personer. Första kammaren var indirekt vald och tillsattes av landstingen. Rikskandidater var ingen ovanlighet. Så landade exempelvis en ung Olof Palme sin riksdagsplats för Jönköpings län 1958. Men med enkammarriksdagen var det en annan femma.

Det föll på partisekreterarens lott att ringa runt och tjata, truga och beveka de måttligt entusiastiska kamraterna i spenaten. Inför valet 1985 hade Bo Toresson bara lyckats placera tre rikskandidater, och nu befarade han att systemet skulle kollapsa. Varför skulle ett partidistrikt offra sig om så många andra vägrade och istället prioriterade sina egna?

Rikskandidat Roine Carlsson, försvarsminister 1985–1991.  – Vi har nu Roine Carlsson. Men det är klart att då möts man i diskussionen av frågan: Hur gör man i andra distrikt? beklagade sig Stig Gustafsson över den börda de fått bära i distriktet.

Systemet med rikskandidater var viktigt för partiet. Partisekreteraren förklarade att om man skulle kunna rekrytera nya ministrar utanför riksdagen behövde man kunna erbjuda en fallskärm:

  – [D]et är naturligtvis ett argument för regeringsbildaren, om han vill tillfråga personer utanför riksdagsgruppen, om han på någorlunda goda grunder kan säga, att vederbörande i framtiden också har en möjlighet att gå in i riksdagen. Annars blir det naturligtvis svårt med hänsyn till den mycket jämna situation vi har i riksdagen, för vi kan ju inte utesluta, att vi någon gång åker på ett valnederlag.

Statsminister Ingvar Carlsson verkade anse att det var aningen fräckt av distrikten att inte dansa med i den byteshandel som regeringen bjöd in till.

  – Jag tycker … att när vi ställer upp och ibland på direkt begäran från partidistrikten utser till exempel riksdagsledamöter till landshövdingar eller generaldirektörer och partidistrikten då på det sättet faktiskt får en ledig plats, finns det särskild anledning för de partidistrikten att vara positiva, när det gäller att placera rikskandidater. Och är det så … att vissa partidistrikt ändå visar total oförståelse mot regeringen och partistyrelsen, när vi är ute i våra ärenden, får vi väl då också låta det här påverka i dubbel riktning. Jag talar lite hårt språk nu … 

Partistyrelsen beslutade enhälligt om att ställa sig bakom att systemet med rikskandidater skulle fortleva. Man hoppades att Toresson beväpnad med detta ställningstagande skulle kunna få litet ordning på skeppet.

Hur gick det för Marianne Ståhlberg, då? Hon blev sedermera generaldirektör för Glesbygdsverket.

Reader Comments (17)

OT - eller måske ikke - jeg noterer at Glesbydgsverket er gået i graven og erstattet af Tillväxtverket. Navnet kan tolkes på mere end én måde.

PS: Iofs mindes jeg aldrig at have læst om landskandidater i danske S. Nogle partier har dog et system med landsdækkende kandidatudvælgelse.

17 mars 2010 | Unregistered CommenterJacob Christensen

Intressant! Varifrån kommer informationen?

Hälsar
Patrik

17 mars 2010 | Unregistered CommenterPatrik

Hejsan Patrik,

Roligt att det är någon annan som tycker att det här är intressant. Själv tycker jag att det är rätt anmärkningsvärt att läsa hur statsministern antyder att på utpressningsmanér börja bryta mot regeringsformen 11:9 för att kunna styra över riksdagslistor. Men vi hör väl till undantagen.

Citaten är hämtade från partistyrelsens protokoll. Bakgrundsinfon om första kammaren, Palme osv. är mer allmänt googlingsbar.

17 mars 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Nej, då. Minst en till är intresserad, och jag misstänker att många med mig förhindras att kommentera av sina respektive chocktillstånd. I mitt fall har flera av kroppens vanligtvis autonoma system gått över i manuellt läge, så jag har fullt upp med att pumpa med hjärtat och flimra med flimmerhåren...
On-topic förstår jag inte vad du menar med att "statsministern antyder". Som jag läser det, erkänner han rakt av att tillsättningar av så väl generaldirektörer som landshövdingar har varit rena beställningsjobb. Missar jag någon nyans i uttalandet...?

18 mars 2010 | Unregistered CommenterOtto M

Det är utpressningen som bara antyds: inga riksdagsplatser, ingen blir generaldirektör.

18 mars 2010 | Unregistered Commenterpsw

Aha, men de dubiösa, parti-interna påtryckningsmetoderna är väl ändå det lilla, i ett sammanhang där landets högste politiker erkänner regeringsformsvidriga tillsättningar av befattningshavare med rätt att sätta sprätt på skattemedel?

18 mars 2010 | Unregistered CommenterOtto M

Tja, storleken på det ena felet gör ju inte det andra mindre precis. Men jag tycker att påtryckningsgrejen är mer tydligt författningsvidrig.

Enligt RF 11:9 får regeringen bara väga in sakliga skäl som förtjänst och skicklighet när den tillsätter statliga tjänster. Carlsson säger indirekt att regeringen använder tjänsterna som bytesmedel för att kunna placera folk i riksdagen. Då får vi dels den delikata situationen där regeringen, på marginalen förvisso, utser riksdagen istället för tvärtom. Dels innebär det att politiker från distrikt som vägrar att spela med får se sina chanser till statliga toppjobb gå upp i rök.

Det här är inte en partiintern historia. Det är just det perspektivet Carlsson anlägger, och det är det som är så allvarligt och anmärkningsvärt. Han inser inte att det är i rollen som regeringschef han tillsätter statliga tjänster, vilket är något väsenskilt från att vara en partiordförande som har att piska ordning i leden. Det är liksom grundlagsreglerat vad en regering får pyssla med och inte.

Själv har jag aldrig råkat på något lika klockrent exempel på hur gränsen mellan stat och parti luckrades upp under de socialdemokratiska regeringarna.

18 mars 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Det där om att det kändes som en statskupp får en helt djupare och förklarad innebörd. Tack för rotandet i en makaber syn.

18 mars 2010 | Unregistered CommenterLouise

Men säger RF 11:9 vad som avses med "förtjänst"? Annars kan ju Carlsson ha tänkt "kandidat A har förtjänsten att jag pga korruption tjänar på att tillsätta A", och därmed inte brutit mot grundlagen (annat än dess andemening, förstås).

18 mars 2010 | Unregistered CommenterDavid Bergkvist

VABbar med snorigt småbarn idag och saknar därför det vanliga biblioteket. Med den reservationen framförd: minns jag inte fel handlar "förtjänst" i första hand om antalet tjänsteår. Sedan bjuder ordalydelsen på viss öppenhet i och med att den kräver "såsom" förtjänst osv. Men märk väl: avgränsningen är sakliga skäl, dvs. saker som faktiskt har med tjänsten och prestationsförmågan i tjänsten att göra. Att utesluta personer därför att de tillhör ett partidistrikt som förargat partiledningen är verkligen inte ett sakligt skäl, om begränsningen ska betyda någonting över huvudtaget. De där sakerna framgår av förarbetena och avhandlas förstås i den juridiska grundlagslitteraturen.

18 mars 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Om jag inte minns fel är detta med förtjänst och skicklighet kopplat till 1809 års RF. Tanken var att kungen inte skulle gynna adeln. Kriterierna var alltså mer utformade mot att det inte skulle räcka med börd, än att den mest kompetente skulle få jobbet.

Svensk utnämningspolitik är en intressant företeelse. I intervjuerna med Erik Fichtelius berättar Göran Persson hur han "tvingades" skaka fram jobb åt borgerliga politiker: "de borgerliga politiker som alla har tyckt sig vara så ohyggligt duktiga och skickliga, ingen av dem har fått jobb i näringslivet, utan dem har jag faktiskt fått ordna jobb åt på olika sätt" (s. 93)

Hälsar
Patrik

18 mars 2010 | Unregistered CommenterPatrik

Detta med att nya regeringar erbjuder bra jobb åt den avgångna regeringens politruker är ett gammalt mönster (började väl 1976 vad jag förstår, av lättförklarliga skäl) och har en naturlig förklaring. Tit-for-tat, en ren försäkring för den sittande regeringen. I Riksarkivet har jag rent av hittat en skriftlig kontraktsliknande överenskommelse mellan partisekreterarna i S och partierna i fyrklövern 91-94 om ett sådant system. (Säger inte mer om den saken just nu.)

Det är inte heller nytt att en regering fyller statsförvaltningen med sina egna (för att göra myndigheter mer lättstyrda) eller delar ut generaldirektörsjobb som belöning (räkna bara antalet c-märkta generaldirektörer som tillsattes när s-c-samarbetet avslutades). Se t.ex. Per Molander (2006), Chefstillsättning i staten för en bakgrundsdiskussion om detta.

Vad är nytt i det här då? Jo, att en regering tvingar en partiorganisation till underkastelse genom att hota om att blockera tillträde till toppjobb om de inte rättar sig i ledet. Det är ett sätt att använda offentliga tjänster som man normalt brukar förknippa med, tja, mer, ehm, korrupta länder. Det andra som får mig att hicka till är att det inte är vilken fråga som helst. Regeringen använder utnämningspolitiken för att få kontroll över vilka som kommer in i riksdagen. Hunden är ute och går med husse.

18 mars 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Kai Hammerrich skriver något om att det fanns en deal mellan Palme och Fälldin i sin bok Kompromissernas koalition. Man ska väl helller inte glömma att Mp fick en egen myndighet (Djurskyddsmyndigheten) och GD (Matz Hammarström) som tack för senast.

Hälsar
Patrik

19 mars 2010 | Unregistered CommenterPatrik

Jag undrar om Transparency International lyckas fånga upp den här sortens korruption i sitt index, där Sverige ju har en stabil plats i toppskiktet (d.v.s. transparenstoppen, inte korruptionstoppen).

19 mars 2010 | Unregistered CommenterOtto M

Att starta djurskyddsmyndigheten är knappast korrupt, det är en politisk viljeyttring framförhandlad politiskt.

Om djurskydd och främjande av produktion beroende av djur ska ligga under samma myndighet kan vettiga människor ha olika åsikter om. Hade myndigheten skapats i syfte att ge miljöpartister jobb hade det varit korruption, men det är det väl knappast någon som anser?

Att Matz Hammarström däremot utses som generaldirektör kan lukta illa.

19 mars 2010 | Unregistered Commentermarkus

Markus: "Hade myndigheten skapats i syfte att ge miljöpartister jobb hade det varit korruption, men det är det väl knappast någon som anser?"

Utan data kan man förstås bara gissa. Men måste jag gissa så... tja, helt orimligt verkar det faktiskt inte.

19 mars 2010 | Unregistered CommenterPSW

Hej och tack för en väldigt intressant och rolig sida som jag upptäckte först idag.

Hur fungerar det med "rikskandidater" idag? Thomas Bodström placerades väl på Örebros lista inför valet 2006. Har partidistrikten blivit fogligare för partiledningens vilja eller behöver de fortfarande "mutas"? Eller har behovet att få in speciella personer i riksdagen minskat, Göran Persson utsåg nästan aldrig nya ministrar från riksdagsgruppen. Bättre fallskärmar för statsråd och topptjänstemän nu som gör riksdagspension mindre nödvändig?

22 mars 2010 | Unregistered CommenterCalle

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>