Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
okt082010

Utan kategorier blir inte mycket sagt

Nu skall vi inte generalisera, säger någon förnumstigt och viftar med fingret. Det är sannerligen delikat, det där med grupper och kategorier när man diskuterar samhällsproblem. Bildat folk vet ju att vi alla är olika och att man inte skall dra folk över en kam. Då måste det väl vara fult att kategorisera?

Oavsett om debatten handlar om våldsamma män eller riskaverta kvinnor är invändningen densamma: variation inom gruppen sägs göra det meningslöst, eller rent av samhällsfarligt, att diskutera genomsnittsskillnader mellan grupper. Det är inte en specifik höger- eller vänstermanöver att ge sig på kategorisering. Debattdödaren förekommer över hela det politiska spektrat.

Inte lika som bär!

Morgonradion levererade idag ett typiskt smakprov på hur man slår en sådan stoppboll. I P1-Morgon hävdade Dagens Arenas Nisha Besara, apropå arbetslösheten bland invandrare:

Man pekar ut en grupp som inte är en homogen grupp … Man sväljer Sverigedemokraternas världsbild av att den här gruppen skulle existera som grupp. Det vill säga, det finns ett vi och ett dom … [Bättre med] ett fokus på individer ur en tänkt grupp som egentligen inte existerar … Man gör rätt genom att se till individen och inte till människor ur en tänkt grupp som inte har med varandra att göra.

Tekniken består i att språkligt upplösa kategorier istället för att prata om samband mellan kategorierna. Tänk en man som besöker en specialist på håravfall, och klagar över sin glesa frisyr. Vad beror den på och vad kan man göra åt saken? Vill man leka kategoridödarleken svarar specialisten då:

Tja, skallighet är inte ett exakt begrepp. Även bland personer som kallas för skalliga kan man uppmäta stor variation i graden av kvarvarande behåring. Därtill är det omöjligt att exakt definiera vem som är skallig och inte – begreppet är helt meningslöst. Man kan inte tala om skallighet! Fokusera på det hår du har, inte på det du saknar. Det finns inte två likadana hjässor. Och tur är väl det!

Är svaret tekniskt korrekt? Möjligen. Är svaret inriktat på problemlösning? Griper man sig an tillståndet som föranledde besöket hos specialisten till att börja med? Nåja.

Att skapa en kategori innebär att man sätter en gemensam etikett på element baserat på deras egenskap i en viss dimension (”storfotade”, ”brunögda”, ”flerbarnsföräldrar”), även om elementen i gruppen naturligtvis varierar i andra dimensioner som inte omfattas av kategorin (”storfotade” kan vara både barnlösa och blåögda). Det är svårt att föreställa sig några kategorier alls som saknar variation mellan elementen i kategorin. Till och med kategorin ”bananer” innehåller bananer som ser rätt olika ut. Tanken att grupper måste vara homogena för att vara intellektuellt kosher, är en återvändsgränd på snart sagt vartenda plan. 

Politiskt är det en självstympning som gör det omöjligt, i synnerhet för en socialt progressiv* vänsterrörelse (ironiskt nog), att uttrycka och belägga samhällskritik. I kvällspressen försöker man gestalta samhällsproblem genom människoöden. Men skall man på allvar diskutera orsakssamband och göra någonting mer än att blott begråta eller bejubla enskildheter, klarar man sig inte utan kategorier: sjukskrivna, entreprenörer, arbetslösa, fåmansföretag, hatbrott, skattebetalare. Samhällsanalys utan kategorier är bara sentimental.

Intellektuellt är det också nonsens att sätta fulstämpeln på kategoriseringar. Att skapa grupper och kategorier är inte bara nödvändigt för att tänka kring samhällsfrågor. Det är nödvändigt för att tänka överhuvudtaget. Det är omöjligt att begripliggöra världen genom att se allt man råkar på som en mängd enskildheter som inte låter sig sorteras i olika mentala lådor.

Men vad skall man göra med variationen, då? Är det inte fördummande att hävda att män är längre än kvinnor, när det förvisso finns ett försvarligt antal män som är kortare än ett lika försvarligt antal kvinnor. Döljer inte kategorierna bara dessa spännande unika element, är det inte just där vi hittar det verkligt intressanta?

Det finns förstås både mer och mindre meningsfulla kategorier. Det handlar inte om hur mycket ”gemensamt” elementen i gruppen har med varandra. (Hur då ”gemensamt”? Inget är exakt lika någonting annat.) Det intressanta är om man kan dra några användbara slutsatser med hjälp av kategoriseringen, om det finns någon intressant variation, osv.

Kategoriseringar utmanar man med alternativa kategorier. Sambandet mellan grupp A och grupp B förklaras i själva verket av att undergrupp A1 samvarierar med B, medan A2 spretar i en annan riktning. Man talar fortfarande om grupper och kategorier – kom inte och säg att alla element i A2 skulle vara identiska – men menar att det är en mer relevant gruppindelning.

När jag lyssnade igen på Nisha Besara hörde jag att det var den manövern hon egentligen ville göra. Synd att ta omvägen över att försöka upplösa sociala begrepp. Den strategin tror jag är ett skott i foten.

–––

* Nu får jag väl frågan om vänstern skall beskrivas som progressiv. Jag nöjer mig med att använda en terminologi som de själva identifierar sig med här. Det kan vara fiffigt ibland.

Reader Comments (13)

En bra fråga är ju: "Hjälper det mig att tänka - eller hindrar det mig från att tänka?"

Samma sak gäller när någon protesterar mot generaliseringar och vill upplösa en generalisering i en myriad ojämförbara detaljer. Gör de det för att hjälpa dig att tänka mer nyanserat - eller för att hindra dig från att tänka något om världen överhuvudtaget?

8 oktober 2010 | Unregistered CommenterHåkan

Sen tror jag inte att Beshara är motståndare av alla typer av kategoriseringar heller. Men hon prioterar andra grupper som viktigare att analysera, t.ex. kategorin män, som här (http://dagensarena.se/ledare/bara-kvinnor-kan-skapa-fred/).

Eller som klassiskt, nazister tycker det är judarnas fel och kommunisterna tycker att samhällets problem beror på de rika.

Det är väl en smaksak, vad man tycker är fel och viktigt att adressera i samhället, lite som att högertyper ofta vill höja straffskalan för vissa typer av brott som våld och egendomsbrott och vänstern för andra brott som våldtäkt och skattesmiteri.

8 oktober 2010 | Unregistered CommenterJens

Utan att ha lyssnat på vad Nisha Besara sagt så tycker jag också att det är problematiskt med kategoriseringar. Men inte så mycket att dom finns, utan att dom ofta görs utifrån vad som enkelt att mäta, inte vad som är rimligast eller lämpligast. Om jag förstår dig rätt är det detta du är inne på avslutningsvis i ditt resonemang.

Men både värnandet om människors lika värde och ambitionen att nå precision i analysen borde leda till att vi kategoriserar utifrån mer relevanta faktorer än vad som ofta görs. Dvs, är vi intresserade av att analysera arbetslöshet så betraktar vi rimligen gruppen arbetslösa hellre än en grupp som måhända är överrepresenterad bland de arbetslösa - vare sig det är ungdomar, invandrare eller långhåriga. Och sen finns det såklart grupper inom gruppen arbetslösa... Relevanta likheter och olikheter, helt enkelt.

8 oktober 2010 | Unregistered CommenterJosef

Jag har gjort mig skyldig till att spilla över diskussionen hit: http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?f=19&t=13717
Läs och kommentera gärna.

8 oktober 2010 | Unregistered Commentervils

Vad sägs om det här vanliga och okontroversiella sättet att definiera en grupp människor efter hårfärg:

"Det är tyvärr vanligt att rödhåriga blir retade i skolan."

8 oktober 2010 | Unregistered CommenterL

Vils: Läste igenom tråden so far. Nej, jag är inne på VoF mer sällan än jag borde, så jag hade missat tidigare diskussioner. Korrelation implicerar förstås inte kausalitet (men det är svårare att tänka sig kausalitet utan korrelation, däremot). En kategorisering kan inte vara ”rationell och evidensbaserad” – den kan bara vara mer eller mindre intressant. Ointressant blir den när det saknas samband mellan kategorin man skapat och saker man vill ta reda på. (Det är t.ex. inte ”irrationellt” att skapa kategorin Vattumän, men kategorin visar sig däremot vara komplett oanvändbar för att dra några slutsatser om karaktärsegenskaper.) Håller i övrigt med dig, visst finns ofta problem med kategoriseringar och de skall man förstås diskutera – men att ifrågasätta att man alls använder sig av kategorier är en återvändsgränd.

L: Tja, rödhåriga är en kategori. Är det vanligare att medlemmar av den gruppen blir retade än medlemmar av gruppen brunhåriga eller gruppen råttfärgade? En empirisk fråga. Beror det i så fall på hårfärgen, eller ser orsakssambandet annorlunda ut?

8 oktober 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Och för att vara petnoga om detta med korrelation och orsakssamband: det finns faktiskt många situationer där vi är synnerligen nöjda med att hitta pålitliga korrelationer och struntar i att det inte är ett orsakssamband. Jag använder dagligen Claes Ohlsons utmärkta transparenta plastägg som får koka tillsammans med mina frukostägg. När ägget färgats rött vet jag att de vanliga äggen är lagom kokta. Att det inte är Claes Ohlssons plastägg som gör att äggen blir kokta är tämligen likgiltigt. Vi använder kategoriseringar till mer än att bara leta efter orsakssamband i världen. Att kunna navigera i världen räcker gott emellanåt.

8 oktober 2010 | Registered CommenterPeter Santesson

Peter - En intressant teoretisk studie om "optimal kategorisering": http://swopec.hhs.se/hastef/abs/hastef0721.htm

Slutsatsen ar mer eller mindre att man skapar smala kategorier i syfte att gora precisa prediktioner, men smala kategorier gor ocksa att man har begransad erfarenhet.

Kanske inte helt forvanande.

9 oktober 2010 | Unregistered Commenterpontus

Men Peter! Nu tycker jag verkligen inte att du bejakar din inre postmodernist

10 oktober 2010 | Unregistered CommenterMicke

Jag måste bara få säga det: Tack! för denna postning. Tankens klarhet!

20 oktober 2010 | Unregistered CommenterMJV71

Tack, själv. :)

20 oktober 2010 | Unregistered CommenterPeter

Som vit medelålders man gillar jag detta!

11 april 2012 | Unregistered CommenterMagnus A

Bra text. Kategoridödarleken är en välfunnen benämning på den vanliga tekniken.

Vad det handlar om är väl att det finns synvinklar och perspektiv (snarare än "frågor") man inte vill diskutera, och då letar man tekniker för att slippa. Och så söker man skapa konsensus kring vissa teknikers koppling till vissa perspektiv och synvinklar, lägger implicit och där det behövs explicit till det postlutheranska moraliska pekfingret och så har man redan anspråk på vad Silberstein och Urban kallar authoritative entextualisation, med förhoppningen att de kritiska synvinklarna i nästa steg inte kommer upp alls.

12 april 2012 | Unregistered CommenterNikllas B

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>