2 oktober 2010En pyrrhusseger för oss alla?
De brukar bara svara med ett skeptiskt småleende. ”Sådär säger alla borgare”, får jag höra när jag säger till socialdemokrater att jag på ett plan har tämligen varma känslor för Rörelsen. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad jag menar, men det är i den här trakten jag hittar ett ärligt uppsåt och en politisk tradition som förtjänar all respekt.
Men det finns ett men av sådan tyngd att man omöjligen kan förbigå det. Det fundamentala problemet med den svenska socialdemokratin är relationen mellan partiet och staten. Medan hjärtat slår för pojken Ingvar Carlsson som med fackföreningsboken i handen hittar pappa död på golvet i kafferosteriet, blir jag skrämd och förfärad när samme man ett antal decennier senare ogenerat använder sin kontroll över höga statliga ämbeten till att utpressa sin egen partiorganisation och diktera kandidaturer till landets parlament. Svensk socialdemokrati korrumperades av sin symbios med staten.
Vad skall en renlärig liberal rösta på? Inför valet 2010 fick vi se mången förläst skrivbordsrumpa skruva sig. Hur skulle man med sin politiska själ i behåll kunna rösta på borgerliga regeringspartier som satt FRA-märken på rockslaget? Somliga unga liberaler röstade på piratpartiet, en Neo-redaktör föll för miljöpartiet. Långrandiga analyser förklarade varför det skulle vara stört omöjligt att stödja alliansregeringen, varför en god liberal måste rösta obskyrt.
Som jag ser det, är det där resonemanget ett politiskt koketteri, historielösa fisförnämheter som bortser från den grundläggande maktfrågan i svensk politik. Det är ingen som helst brist på välgrundade förebråelser man kan rikta mot Alliansen. Men om de så införde en FRA-lag i kvartalet, är frågan om socialdemokratins hegemoni överordnad allt. Sakfrågorna är detaljer, viktiga detaljer, men sådant som låter sig lösas. Att bryta socialdemokratins symbios med staten – tillståndet där borgerliga regeringar bara är korta anomalier som man ”övervintrade” i väntan på att statens rättmätiga ägare skulle återvända – har en annan vikt. Det är en fråga med historiska dimensioner.
Symbiosen mellan Rörelsen och staten uppstod inte därför att socialdemokratin skulle varit väsensskild från andra politiska rörelser. En Ingvar Carlsson finner det inte naturligt att använda utnämningsmakten till att kontrollera partiet och riksdagen därför att han skulle vara en särdeles slem typ. (Jag har rakt motsatt uppfattning om honom.) Jag förväntar mig att varje parti och varje partiordföranden som hamnar i samma maktställning under lika lång tid kommer att genomgå samma utveckling. Makthavare försöker att konsolidera sin egen position. Det är bara naivt att tro någonting annat.
Och det är där socialdemokratins sammanbrott blir ett problem för oss alla. Den historiska möjligheten var att bryta banden mellan Det Stora Partiet och staten. Vad är vunnet om istället ett nytt parti träder in i det gamlas ställe? Det gamla arbetarepartiet lämnar över lagfarten och huvudnyckeln till det nya arbetarepartiet. Problemet var inte att just socialdemokraterna så totalt dominerade svensk politik. Problemet var att något parti kunde göra det.
Moderaterna är idag lika stora som socialdemokraterna. Tillväxten har skett på de mindre allianspartiernas bekostnad. Inte bara går väljarströmmarna från de mindre borgerliga partierna till Det Stora. Dessutom är effekten förmodligen underskattad på grund av moderater som tillfälligt taktikröstar på centern och kristdemokraterna. Därtill är effekten självförstärkande. Det stora partiet blir gravitationspunkten i koalitionen, besätter alltfler och allt tyngre poster, som i sin tur genererar alltmer uppmärksamhet.
Det tog inte ens en mandatperiod innan statsministern började beskriva sitt parti och sitt politiska uppdrag i landsfaderliknande termer: höjd över särintressena blickar han ansvarsfullt ut över landet. Tyngd av sitt ansvar över våra öden kan han inte tillåta sig att spela det futtiga spel som övriga partier är indragna i. Inte ett parti som alla andra. Det stora partiet. Det ansvarsfulla. Varför skulle inte de nya ägarna, gradvis och över tiden, anse sig nödgade att använda kontrollen över statsapparaten på samma kreativa sätt som de gamla? Det sker ju trots allt bara för allas vår skull. För allmänintresset.
En förklaring till att Reinfeldt kan sätta sig i statsmannatronen är att det största oppositionspartiet idag beter sig rent clownaktigt och amatörmässigt. Och snälla nån, detta är verkligen inte bara ett valrörelseslagord. Valet är avgjort, vi kan släppa den delen. Socialdemokraternas tillstånd skulle bara vara ett muntert skådespel, om det inte vore för de större återverkningarna. Godartade valsegrar skall bara vara tillfälliga och villkorade. Ingen skall kunna ta sin makt för given.
Reader Comments (7)
Klockrent.
Hur hade PSW gjort för att få valframgångar åt sossarna då?
Intressant analys om socialdemokratins sammanväxt med staten. Och jag håller med om att moderaterna nu försöker inta en liknande "statsbärande" roll (även om det är skillnad på att regera i ostört bo i 70 år och två mandatperioder). Men jag finner inget svar på Per Santessons egen fråga i början av artikeln: vad ska en renlärig liberal rösta på..?
Johan: Vet inte riktigt. Lättare att peka ut saker som de nog borde låta bli att göra.
Jonas: Eftersom jag inte är någon renlärig liberal (renlärighet intresserar inte mig), har jag inget svar.
Jisses! Det bästa jag läst på länge!
Jag nöjer mig med vad de inte ska göra.
Samarbeta med kommunisterna?
Det rödgröna samarbetet tycker jag är svårt att säga något entydigt om. Naturligtvis är V-samarbetet en belastning (precis som Mp också skrämmer bort bensinslukare i glesbygden), men det är en rävsax. Blockpolitiken är inte självvald för S, utan samarbetet skulle V bli mycket yvigare, och S skulle få svårt att ge trovärdiga besked i regeringsfrågan.
Det är exempelvis en dålig idé att attackera regeringen på skatteområdet (skattesänkningar för de rika, osv.). Att döma av Valu föredrar en majoritet av väljarna regeringens skattepolitik, och S har själv bristande trovärdighet eftersom de i praktiken accepterar merparten av genomförda skattelättnader och föreslår ytterligare egna.