Begreppet är komplett urvattnat och förorsakar mer besvär än innehållsupplysning. En ”liberal”, vad tusan är det? Jag lutar åt att det är dags att helt överge begreppet. (Jag ser framför mig hur politiskt sentimentala kastar sig efter astmasprejen – men kom igen, det är bara ett begrepp och om det ändå inte fungerar?).

Det finns två huvudproblem med begreppet liberal: dels är det alldeles för brett, dels har begreppet blivit moraliserande snarare än informerande (mer om det strax).

Det har nog slagit de flesta att ”liberal” kan betyda litet vad som helst. Samma etikett förekommer i självbeskrivningar i allt från Fria moderata studentförbundet till Expressens ledarsida. Vid ena sargkanten en renodlad marknadsliberalism. Vid den andra sargkanten det som jag i socialt uppsluppna sammanhang kallat för Grön ungdoms oberoende pressröst. (Det skulle jag dock aldrig våga skriva på en blogg. Men äsch, de har sina fans de också.) På något sätt föredrar jag Aftonbladet. Den är åtminstone borgerlig.

Nåväl, de cirklar som etiketterar sig själva som ”liberala” överlappar varandra på ett så litet, eller kanske snarare på ett så ointressant sätt att termen inte tillför något väsentligt. Istället skapar den en guilt-by-association som gör alla berörda illa till mods. Jag gissar att de ovan exemplifierade ”liberala” grupperna båda finner det precis lika olustigt att dela samma politiska beskrivning. Det är som att komma till skolan och upptäcka att snubben man verkligen ogillar har på sig en likadan tröja.

Men vaga och ointressanta begrepp kan man leva med. Problemet med ”liberal” är värre än så. Min allvarligaste invändning är att ordet så ofta används, inte som en beskrivning på en samling politiska uppfattningar, utan som ett slags utmärkelse eller troslära som man ska uppnå och visa sig vara en fullvärdig medlem av. Det räcker inte med att bara konstatera att de åsikter man har är av sådan art att de i normalt språk kallas för ”liberala” och därefter, för att förenkla kommunikationen, börja använda just den etiketten. Nä nä, man skall därtill vara en ”äkta” liberal! Fullvärdig medlem i klubben. Rashäst, liksom. Av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är.

”Liberal” som en politisk guldmedalj och nyckelhålsmärkning tar sig uttryck i anspråk på vad en äkta liberal måste tycka – samt vidhängande obligatoriska anklagelser riktade mot de förment ”oäkta” liberalerna. Anspråken på vad en ”liberal” måste tycka om ditt och datt brukar föregås av frasen ”du/den/ni som kallar sig liberal...”. Lustigast blir det när frasen används av personer som själva inte kallar sig för liberaler, men som ändå kan fördra det de menar är ”äkta” liberaler, medan de där ”oäkta” är ena riktiga ruskpälsar. Men för det mesta är det bara en inomliberal renlevnadstävling som försiggår. Dagens exempel är Cordelia Edvardson:

En sann liberal kan mycket väl erkänna att det finns biologiska/genetiska skillnader mellan tillexempel män och kvinnor. Den springande punkten är att dessa olikheter i liberalens samhällsvision inte tillåts att påverka könens sociala, politiska eller juridiska jämlikhet. ... Den sanna liberala visionen däremot har råd att medge att det i regel är skillnad på den intellektuella utvecklingen av ett svart barn som växer upp i ett slumområde och livnär sig på skräpmat, och ett vitt barn från ett medel- eller överklasshem där det noga hålls koll på vitaminintaget. Liberalen förnekar inte verkligheten. Hans/hennes vision är att förändra den.

Och sådär brukar det låta. Det är som om ”liberal”–begreppet är en livsuppehållande snuttefilt, och vi kan attackera varandra genom att rycka bort filten och sedan ställa åsiktskrav som villkor för att lämna tillbaka den. Å nej, å nej! Jag får inte kalla mig för liberal för Cordelia. Vad ska jag nu ta mig till?! Tja, för den som först väljer favoritbegrepp och därefter förser sig med åsikter som ger tillträde till begreppet återstår förstås bara att tänka om, så att man inte kastas ut ur klubben. Stå där alldeles ensam i kylan med sina åsikter, utan vare sig John Stuart Mill eller Ann-Charlotte Marteus att hålla i handen. Läskigt värre.