Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
sep252009

Det intressanta med KD 2.0 (och det är inte normalitet och kulturkrig)

Det tog inte ens en vecka innan Hägglunddebatten blev uttjatad och svåruthärdlig. Diskussionen har helt uppehållit sig vid angreppen på kultureliten och frågan om det finns något verklighetens folk och om en politiker i så fall, en medlem av makteliten, skulle kunna göra anspråk på att föra den lille mannens talan. Alltsammans garnerat med populismanklagelser.

Det påminner om att bygga en politisk debatt på att någon sagt negerboll istället för chokladbulle, semantiska spetsfundigheter utan djupare politisk relevans. Det Hägglund haft för sig den senaste tiden är högintressant, men inte av det skäl som fått Sveriges ängsliga politikskribblare att gå i taket.

Den uppenbara invändningen mot Hägglunds frihetsspråk har varit att kristdemokraterna faktiskt själva hör till de värsta förbudsivrarna och pekpinneviftarna. Invändningen är förstås befogad. Kristdemokraterna, precis som värdekonservativa rörelser i gemen, är mycket förtjusta i att använda statsapparaten till att pracka på andra sin egen livsstil. Detta föga sympatiska mönster kan ses som att man försöker använda offentlig politik till att få symbolisk bekräftelse på sin egen moraliska suveränitet (den klassiska och läsvärda referensen är Gusfield - Symbolic Crusade). Grupper som tidigare haft en dominerande samhällsposition, men som sedan framgångsrikt utmanats av nya livsstilar, vill använda offentliga tvångslösningar som en symbolisk bekräftelse på att man fortfarande är nummer ett när det gäller att veta hur livet verkligen ska levas. Lätt att förstå, svårare att känna sympati för. Och där någonstans hittar vi kristdemokraterna 1.0.

Varför skulle en partiledare för en symbolisk paternaliströrelse börja tala frihetsspråk och värna individuellt självbestämmande? (Och varför, med undantag för Svenska Dagbladets ledarblogg, är det ingen som seriöst försökt analysera denna centrala fråga, utan att ta nästa buss till Trivialitetslandet och floskulera om populism och fyraprocentsdesperation?) Saken är att det värdekonservativa sökandet efter offentlig statusbekräftelse inte gått något vidare. Istället för kristen värdegrund har vi fått genuscertifiering, istället för familjevärden och omfattande vårdnadsbidrag får vi kvoterad föräldraförsäkring och jämställdhetsbonus. Det är fler än värdekonservativa som kan spela paternalistspelet. Om man öppnar för offentliga pekpinnar, men inte själv får hålla i dem, blir det politiska projektet direkt kontraproduktivt.

Vad blir i så fall nästa drag för en partiledare som inser det slaget förlorat? Om man en gång för alla givit upp hoppet om att pracka på andra sin egen livsstil blir nästa prioritet att åtminstone säkra möjligheten att få behålla den för egen del. Där kommer det Hägglundska självbestämmandet in i bilden - autonomi som en second best-lösning för en paternalist som givit upp sina maktambitioner och nu övergår till rent självförsvar. Måhända inte den övertygelse som får ett liberalt hjärta att klappa, men bra mycket lättare att tugga i sig än ursprungsinställningen. Hägglund är tydlig i sin självkritik:

Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. Vårt uppsåt har varit gott. Vi vill naturligtvis väl.

Men vi måste våga vara självprövande i det här avseendet. Nya lagar och förordningar är inte alltid lösningen på problem. Ofta är det bekväma lösningar designade av politiker. Men det är inte sådana lösningar som vanligt folk uppskattar. Jag tror att vi har missat en del av vår egen samhällsanalys i det här avseendet.

Frågan ställs: Varför gör Hägglund detta nu, och varför skriva på DN Debatt? Den sidan läser väl ändå inte det jordnära verklighetens folk som nu ska fångas in. Har det inte slagit någon att artikeln publicerades dagen innan kristdemokraterna hade ett rådslag om sin politiska inriktning? Hägglund är i färd med ett delikat partiinternt manövrerande. Hur ska han kunna förmå partiet att överge sin förbudsmentalitet och börja prata om individuellt självbestämmande? Är det inte så värderelativistiska centerpartister låter? När man i sak blir tämligen liberal, blir risken för politisk identitetskris akut.

Där kommer det förutsägbara kulturkriget in i bilden. Eftersom de klassiska motståndarna fortfarande blir fly förbannade, bevisar det att den nya självbestämmandepolitiken är genuint kristdemokratisk och värdekonservativt passabel. Expressens ledarsida som en reverse indicator på vad en kristdemokrat tycker, så att säga. Reaktionen är lätt att framkalla för den som så önskar. Det räcker med att skrika Negerboll! för att det kavalleriet ska anfalla.

Ibland undrar jag om inte alla dessa ilskna kulturskribenter känner sig som brickor i ett spel.

Reader Comments (10)

Intressant analys! Samtidigt, bakom ligger också en strävan efter avpolitisering, en uppgivenhets politik som förmår cementera det som Göran Persson (och för den delen Mona) så väl lagt grunden till, nämligen att visioners tid är förbi och politiken inte ska förstås som ett transformativt kollektivt projekt utan som ett reaktivt förvaltande...

25 september 2009 | Unregistered CommenterRasmus Karlsson

Jag håller inte med dig. Om Göran Hägglund valt generaliseringarna "vanligt folk" och "kulturvänster", två påtagligt fördomsfulla stereotyper och dessutom byggt stora delar av sitt resonemang runt dem, så förtjänar de att bemötas. Dina misstankar om Hägglunds intention må vara sanna. Han använder här sina stereotyper till att måla upp den elitistiska "kulturvänsterns" hydra som ett hot mot det "vanliga folkets" fria vilja. M.a.o lägga över det värdekonservativa oket på vänster planhalva.
I själva verket finns det inget som knyter samman de kulturyttringar folkmassorna rasat över, med Socilademokratisk politik. De har onekligen bägge sammanfallit med en period av borgerligt styre.
När Göran Hägglund sedan sitter i TV och har synpunkter på statliga skolors verksamhet, för att ytterligare underhålla sitt syfte, gör han sig i mina ögon skyldig till ministerstyre. Det är lite obehagligt.

26 september 2009 | Unregistered CommenterCilla

nä, de skenbart ilskna kulturskribenterna vill hjälpa kristdemokraterna så att inte moderaterna tvingas samarbeta med de uppenbart uppenbara negerbollsvurmande populisterna sverigedemokraterna.

26 september 2009 | Unregistered Commenterbob

Om din analys stämmer så är det ju en intressant parallell till de frireligiösa och nykterister som tidigare utgjorde ena halvan av Folkpartiet (nu är de inte så många kvar). De tyckte ju i grund och botten väldigt annorlunda än de storstadsliberaler som de delade parti med, men de hade inga större förhoppningar om att kunna få svenska folket att bete sig som dem (även om de kämpat på en del med alkoholpolitiken). Så i stället valde de att kalla sig liberaler och säga att "vi låter er göra som ni vill, om ni låter oss göra som vi vill."

Om kristdemokraterna landar i samma slutsats så är väl det trevligt - men man kan ju fråga sig varför de ska ha ett eget parti då...

26 september 2009 | Unregistered CommenterAndreas Bergström

Cilla: Jag vet inte exakt vad Hägglund sagt, men ministerstyreanklagelser brukar fyras av litet väl lättvindigt, i mitt tycke. Ministrar bör avhålla sig från att kommentera specifika ärenden, och definitivt låta bli när det gäller myndighetsutövning mot enskild (t.ex. examination av ett specifikt märkligt konstprojekt). Samtidigt måste de ju naturligtvis kunna uttrycka kritik mot hur offentlig verksamhet sköts, och då är det svårt att inte få använda aktuella händelser som exempel.

Andreas: Jo, den frågan lär ju dyka upp, och har ställts förut om andra partier. Men partiegoism på bekostnad av allmänborgerliga intressen, är ju något av en borgerlig specialgren.

26 september 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Kulturkrigets stereotyper måste förstås bemötas, så långt håller jag med Cilla. Sedan en lång tid tillbaka kan man tyvärr alltför enkelt hänvisa till kultureliten utan att avkrävas ett förklaring vad som faktiskt avses med en sådan elit. Om man inte bemöter fluffigheterna riskerar däremot kulturen fortsätta bli ett slagträ i debatten från höger. Här har företrädare för sagda kultutelit ett ansvar att reda ut begreppen, ställa de rätta frågorna och leverera analyserande förslag. Annars lär vi inte bli av med kulturkriget i första taget.

30 september 2009 | Unregistered CommenterJon

"pracka på andra sin egen livsstil" - se där, ett slentrianmäsigt men tomt uttryck.

Förresten, läs RPM:s krönika idag.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/man-far-inte-brista-i-respekt-for-spraket_3935053.svd

14 december 2009 | Unregistered CommenterAuthor

Se där, en dryg och fullständigt innehållslös kommentar.

14 december 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jo, det är högst relevant att invända mot att å ena sidan söka saklighet, å andra sidan använda sig av överdrifter i syfte att uppnå denna: "de värsta förbudsivrarna och pekpinneviftarna"; "pracka på andra sin egen livsstil"; "använda offentliga tvångslösningar som en symbolisk bekräftelse på att man fortfarande är nummer ett när det gäller att veta hur livet verkligen ska levas"; "paternalist".

Tja, lite affekt och känsla har dock sitt underhållningsvärde. Men kanske inte som det var tänkt.

14 december 2009 | Unregistered CommenterAuthor

"Jo, det är högst relevant att invända mot att å ena sidan söka saklighet, å andra sidan använda sig av överdrifter "

Så det var det du gjorde med din kärnfulla kritik: "se där, ett slentrianmäsigt men tomt uttryck"? Menar du alltså att det skulle vara en överdrift att kalla KD 1.0 för förbudsivrande paternalister?

14 december 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>