11 juni 2009 · 15 svar Den svenska skolans framtid - be afraid, be very afraid
Här har ni något att förfasas över: en viktig faktor för att elever ska prestera bra i skolan, är att det finns bra lärare. Nu ska det väl egentligen inte behövas en avhandling för att understryka detta självklara påstående. Men så är alltså fallet. Bra lärare spelar roll.
Ni minns väl för något år sedan när lärarnas riksförbund sågade svensk lärarutbildning? Ordförande Metta Fjelkner sade då att förbundet inte kan stödja dagens lärarutbildning, som de anser vara ett ”akademiskt sorgebarn”. Att läraryrkets status är fortsatt lågt kan nog till och med få den mindre cyniskt lagde att dra slutsatsen att många av dem som skulle kunna bli bra lärare, väljer andra utbildningar (och karriärer) än just lärarkarriären. För att vara tydlig: Kombinationen "dålig utbildning" och "låg status för läraryrket" skapar en teoretisk förväntning om att de som i framtiden ska undervisa våra barn inte är riktigt så bra som de skulle kunna vara om utbildningen hade varit bra och om läraryrkets status varit bättre. Det är inte cynism. Det är enkel matte.
I samband med detta kan konstateras att svenska grundskoleelever presterar allt sämre relativt andra länder. Enligt PISA-studierna är svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik under OECD-snittet. Ska man tro TIMSS-mätningarna har svenska grundskoleelevers medelprestationer sjunkit mer än i något annat jämförbart land. Beträffande elevernas arbetsmiljö framträder inte heller någon vacker bild. Sen ankomst, skolk och oordning i klassrummet är vanligare i svenska skolor jämfört med den genomsnittliga europeiska. Och riktas blicken mot gymnasieundervisningen, ja, då kan vi konstatera att en tredjedel av eleverna lämnar skolan utan att ha betyg.*
Ska vi tro att trenden vänder? Jag ser ingen anledning till onödig optimism. Om nu bra lärare spelar roll, och vi inte ska förvänta oss att svensk lärarutbildning kommer att ta fram särskilt många riktigt bra lärare under den närmaste framtiden, ser åtminstone jag inget särskilt skarpt ljus borta vid horisonten. Tvärtom.
_______
* Uppgifterna kommer från 2007.
Reader Comments (15)
Gud ske pris ser och adresserar sittande regering situationen i ungdomsskolan:
1) Nya läro- och kursplaner införs i ungdomsskolan fr.o.m. ht 2011. Kursplaner med begripliga mål till skillnad från Lpo/Lgy 94s postmoderna guckel.
2) Tidigare och systematisk uppföljning av elevernas prestationer relativt dessa mål.
3) Reformerad lärarutbildning. Måhända kommer det inte förändra urvalet i någon större utsträckning, men nästa generation lärare kommer iaf att få en betydligt mer ändamålsmässig utbildning än dagens.
Oppositionen köper, sitt larviga tal om betygshets och kadaverdisciplin till trots, problembeskrivningen att ovan kommer att kunna genomföras med bred politisk förankring.
Vid horisonten - ljus!
Att vara lärare är ett underbart yrke, idag tar mina elever studenten, det har varit jobb in i det sista, lite vemodigt är det alltid när sista skrålet ekar ut för sommaren.
Varför är det problem med kvaliteten på rekryteringen till läraryrket?
Här är mina 5 cent:
Lönen är för låg - fyra - sex års utbildning och en slutlön för de flesta strax under 30 000 i dagens penningvärde.
Ingen backar upp en lärare som gjort fel eller som ifrågasätts, vare sig rektor, kollegor eller samhället. Toleransen är låg.
Arbetstiderna framhålls ofta som ett plusvärde i yrket. För de flesta är arbetstiderna 8 - 16 tre dagar i veckan och 8 - 17 två dagar i veckan. Under veckan är 15 - 21 h i klassrummet. Någon egentlig rast eller paus finns inte oavsett vad lagen säger. Du är tillgänglig under hela dagen. På lågstadiet äter ofta personalen tillsammans med eleverna och för detta får de betala själva för att skattmasen inte skall komma! Utöver detta förväntas du jobba upp till 10h till, ibland i skolan ibland hemma. Olika arbetsgivare har olika policy. Mycket har hänt vad gäller arbetstider och arbetsbelastning, framförallt inom friskolevärlden. Den här förändringen har inte skildrats alls i media. Därför tror de flesta att det är som när de själva gick i skolan.
En överutbildning av lärare har skapat ett överutbud, i synnerhet på alla de orter som har lärarutbildning. En annons efter en svenska/historia lärare kan många gånger ge ett femtiotal sökande som alla är behöriga. Situationen inom yrkesämnen som t ex nätverksteknik eller el är ofta den motsatta, här får man övertala någon utan pedagogisk utbildning att undervisa.
I slutändan är det alltså ett ansträngande, lågbetalt, rättsosäkert jobb med hårt reglerad arbetstid som väntar.
Varför blir man då lärare? När klassrumsdörren stängs och ungarna sitter där, då glömmer man allt det negativa.
Henrik: Det verkar vara lite svårt att få ihop det där med överutbud och underbetalning. Om det trots låga löner vimlar av sökande lärare så finns det väl ingen anledning att betala mer. Bristande lönedifferentiering som gör att man kan belöna de som visar sig vara duktiga kan dock vara ett problem. Ett problem som hänger samman med att betygssystemet på lärarhögskolorna gör det omöjligt för de duktigaste att utmärka sig.
@Jonas: Nu bevisar väl iofs inte höga betyg på lärarhögskolan att man är en duktigt lärare. Det är ju något man bevisar efter utbildningen.
@Henrik Ravin: Lärarna har ju faktiskt fortfarande någonstans mellan 10-14 veckors semester om året, vilket ska jämföras med vanliga människors 5. Slå ut det och yrket framstår som tämligen lökigt även om det säkert kan vara påfrestande ibland.
Personligen tror jag många väljer läraryrket för att man vet vad det är och det är i en miljö som man på förhand känner att man behärskar. Detta torde vara synnerligen vanligt bland "arbetarbarn", vars föräldrar inte har någon högre utbildning. Men bara en spekulation från min sida...
Så hur definieras en "bra" lärare? Helst a priori resultaten naturligtvis.
Mitt intryck av läraryrket är att det trots allt är ganska behagligt, åtminstone om man håller sig ifrån skolor motsvarande de som det görs såna där intensiva, engagerade filmer om. Som lärare i grund- eller gymnasieskolan slipper man också det monstruösa, världsfrånvända ego som snabbt svullnar upp hos en föreläsare på universitetet.
Dock kan det finnas en poäng med att det inte ska krävas 4-6 års utbildning för att bli lärare. Om Henrik Ravin avser universitetsutbildning så låter det gravt överdimensionerat, endast, får man anta, slaget av bibliotekariens studentlånskamikaze.
Jojo, men är det ett problem då? Det här med att det inte är de som skulle bli de bra lärarna som blir lärare?
Är det verkligen så jädra viktigt? Det kanske är betydligt bättre att de personerna blir revisorer eller programledare på z-tv istället?
Själv satt jag med möjlighet att bli läkare men valde lärare istället, och så här långt är det jävulskt kul, men sett ur mitt lokalsamhälles perspektiv (kiruna) vore det mycket bättre om jag hade blivit läkare.
@Jonas, nej det finns ingen anledning att betala mer i lön så länge det vimlar av lärare, anledningen till att det vimlar av lärare är överutbildningen. Vill man attrahera mer kvalificerade sökande till utbildningen måste man veta att lönerna kommer att bli högre, så länge antalet platser är många och lönerna låga kommer rekryteringsproblemet att kvarstå. Sedan vill jag påpeka att överutbudet inte råder inom yrkesämnena, där råder ofta brist.
@Fredrik A, jag har 40h arbetsvecka och 5 veckors semester som lärare. Sedan är det ju så att skollov är inarbetad tid för de flesta lärare. Somliga jobbar mer än sin förtroendetid andra jobbar mindre.
@Tom - mer kompetens för pengarna än en lärare finns inte att uppbringa.
@Fredrik A: Precis, det finns inga sätt för arbetsgivarna att bedöma om en nyutexaminerad lärarstudent är duktig eller ej. Element i utbildningen som möjliggör en sådan differentiering skulle göra yrket mer attraktivt för dem som tror sig vara bra lärare. Detta givet att rektorerna bryr sig om vem de rekryterar och det är inte uppenbart.
Det Henrik argumenterar för är att vi skulle få bättre lärare av att begränsa utbudet av platser på lärarutbildningen. Jag håller med om att detta på sikt skulle kunna pressa upp lönerna men det är inte självklart att lärarna skulle bli bättre av det. Dessutom har jag svårt att se exakt hur det skulle gå till att begränsa utbildningsplatserna i vår decentraliserade universitetsvärld. Trots allt är det upp till universiteten själva att erbjuda vilka utbildningar de vill erbjuda och upp till studenterna att välja dessa utbildningar.
Trots de låga lönerna förefaller yrket vara väldigt attraktivt och det finns alltså ingen anledning att höja några löner. Snarast borde de sänkas så att vi kan minska klasstorleken. Om man skulle höja (de formella eller informella) kraven på lärarna kommer lönerna successivt att stiga och det är helt i sin ordning. Men att börja med att höja lönerna förefaller bakvänt.
Massivt utbudsöverskott kan bevisligen samexistera med extremt höga löner; se bara på musiker och skådespelare.
Lönen i dessa yrkeskategorier avgörs inte främst av publikens sammansättning, utan av dess storlek, men detta är (i den skola vi idag har) knappt ens en variabel för lärare. Lärarens värde (och därmed potential för betalning) ligger i stället i hur mycket han eller hon kan höja sina elevers framtida intjäningsförmåga (och en massa mjuka värden, blablabla, så nu glömde jag inte dem).
Störst värde har naturligtvis den som kan få eliten bland elever att lyfta sig några extra procent, men om populärpressen inte har missrapporterat forskningen värre än vanligt, handlar detta om andra lärare än de, som kan åstadkomma samma mirakel med mediokra respektive svaga elever, och det finns så väl samhälls- som individnytta i varje enskilt "lyft". Matchning av lärare och elev är alltså en utmaning värd att anta.
...men den politiska korrektheten måste då läggas med halsen blottad på altaret. Att exempelvis bussa slumpmässigt utvalda elever från "utsatta" områden till de fina kvarterens skolor är inte en bra idé. Boendesegregationen är faktiskt en hjälp i den (som det verkar) önskvärda elevsegmenteringen.
Jag hör ibland argumentet (mot "elitklasser") att de starka eleverna behövs utspridda i alla klasser, för de svaga elevernas skull. Förutom det cyniska utnyttjande detta innebär (what's in it for the bright guy? wedgies?), har förespråkarna för detta tankesätt en hel del att bevisa, d.v.s. även om vi antar att de starka eleverna frivilligt offrar sig, är den totala nyttoeffekten större?
För den som inte inser hur obehagligt ovanstående synsätt är, kan man med liknande argumentation motivera regelmässig slakt av fullt friska individer, i syfte att dela ut nya organ till behövande. Den totala hälsan i samhället ökar. Lyckomaximering. Hurra...?
Jag är mycket oroad över utvecklingen i "skolan". Men låt mig lyfta fram några enligt mig centrala problem
- att jag skriver "skolan" med citationstecken, är att det inte finns en skola, utan flera MYCKET olika skolor. Detta har med kommunaliseringen med den påföljande (och väntade) privatiseringen att göra. Det ligger världar mellan olika skolor, bara inom samma kommun idag. Till och med Folkpartiet kommer med förslag på återförstatligande av skolan. Det gamla "lärarpartiet". Det säger en del, skulle jag vilja påstå.
- lärarutbildningen har varit rena experimentverkstaden sedan 1990-talets andra hälft. Vilken röra. vilken brist på tydlig målbeskrivning, förväntade resultat osv osv.
- jag dristar mig till att påstå att en person inte blir en bra lärare tack vare lärarutbildningen - utan trots den. Och här kommer incitamentsproblemet in: om man älskar sitt ämne och har en god förmåga att förmedla kunskap så sorteras man i regel bort i anställningsprocessen: kommunerna vill ha billig arbetskraft och billig arbetskraft är oftast inte välutbildad. Jag har själv fått förklaringen från en arbetsförmedlare i en av Sveriges 10 största kommuner. Man undrar: vad gör lärarfacket? Kommunaliseringen är även här ett huvudproblem alltså.
Så visst ska man känna oro. Den sista förhoppningen ställer jag till den ekonomiska krisen- kanske leder den till ökad konkurrens om utbildningsplatserna? Fast å andra sidan spelar det ingen roll om inte skolorna är beredda att satsa lite extra på lärare som funkar.
MJV: Vad lärarfacken gör är att använda sig av moral i stället för strategi. LO-förbunden har sedan länge insett att vägen till att stänga ute oönskad konkurrens går via att höja lönekostnaderna för dem man vill hålla borta. Lärarfacken försöker däremot använda sig av lönen som ett vapen för att belöna dem som belönas bör (dvs dem med "rätt" examenstyp). De andra ska ha sämre villkor vilket naturligtvis gör dem mer attraktiva för arbetsgivarna. Lärarfacken skulle kräva full lön, full anställningstrygghet OCH betald vidareutbildning för dem som saknar "rätt" examen. Då skulle lärarexamens status i arbetsgivarnas ögon höjas.
@Faster Sven: Argumenten för att ha de starka eleverna kvar i normala klasser är väl att de "klarar sig ändå", dvs. att de inte låter sig dras ner av de elever som presterar sämre, samt att de i någon mån kan inspirera de elever som sitter på potential att lyckas, vilket kan höja resultatnivån hos de senare. Om det inte finns något bättre att aspirera till, kan man luras att tro att man är bra nog.
@Mats: Ja, för "klara sig" är ju vad livet går ut på. Att vilja mer är osolidariskt och orättvist...