10 juni 2009 · 2 svar Svårigheter gör oss mindre tilltalande, inte mer
Jag har bibringats uppfattningen att jag var charmerande som femåring. Sedan dess har emellertid min personlighet varit stadd i ett långsamt men oupphörligt förfall. Det ligger ingenting dramatiskt i att avslöja det. Min hypotes är att samma mönster gäller snart sagt alla personer. Vi föds tilltalande och repas sönder och samman under livets gång. Jag kallar det för min billacksteori om personligheten.
Vår intuitiva världsuppfattning brukar genomsyras av grumliga idéer om att saker och ting ska balansera sig på olika sätt. Efter regn kommer sol, det är aldrig ens fel när två träter, man får lön för mödan och ingen kan vara felfri. Ett utslag av denna yin-yang-mentalitet är tanken att uthärdandet av olika slags svårigheter skulle vara personlighetsutvecklande.
- Min sjukdom har orsakat mig mycket lidande, men samtidigt är jag tacksam. Utan dessa erfarenheter skulle jag inte varit den jag är idag.
- Det har varit en jobbig tid, men jag har lärt mig massor och utvecklats som människa.
Förlåt en stygg motfråga, men hur kan man vara säker på att man har anledning att vara tacksam över att man blivit den man är? Nog torde det finnas både en och annan som har goda skäl att förbanna de omständigheter som gjort vederbörande just sådan som hon blivit. Smått fascinerande är det, när man tänker på saken, att vi inte lägger märke till hur egenkärt det är att förklara sig störtförtjust med att vara den man "är", vad som nu avses med den mystiska repliken.
Denna konkurrerande och långt vanligare personlighetsteori, jag kallar den för rödvinsteorin om personligheten, som målar bilden av tunga bördor och svårigheter som karaktärsutvecklande, något som får personligheten att mogna och fördjupas som ett bättre årgångsvin, tror jag bygger på att man drar paralleller till kroppsarbete - som ju är ett enda långt jäkla lidande. Att lyfta tungt och ta i ska vara uppbyggligt för kroppen. Den idén går i båda riktningar. Om det inte svider i skinnet måste det vara något fel på verksamheten. Och vice versa, gör det ont och svetten lackar utgår vi ifrån att man är på väg att uträtta stordåd och skulptera sin lekamen till en ny David-staty. Pytt. Förslitningsskador, säger jag.
Saken är nämligen denna. Personer som inte drabbas av motgångar och vedermödor är lyckliga och glada. Och lyckliga och glada personer är betydligt mer charmerande och ett mer njutbart umgänge än olyckliga och bedrövade personer. Vi blir inte mer tilltalande av våra motgångar, tvärtom. Sorgen är en ful mask, ryggen kröks under ryggsäcken. Tyvärr är verkligheten så grym att vi är som minst tilltalande när vi har det som svårast. Det kan kännas skonsamt att hitta på en annan verklighetsbeskrivning, men då är det just bara ett påhitt.
Baksidan av att leva sitt liv som en lycklig femåring är att man förblir just en, tja, femåring så att säga. Sorglösa personer som belyser sin omgivning med charm är socialt aptitliga, men kan samtidigt påminna blott alltför mycket om barn i sin naivitet. Billacksteorin om personligheten får därför kompletteras med teorin om jämviktslägen för optimal motgång. En rent sorglös person kommer att drabbas av vissa, om än mycket små, motgångar på grund av sin oskuldsfullhet. Bristande livserfarenhet kommer att försätta personen i några trista situationer, och törhända kommer personen också att bli bortvald ibland därför att andra uppfattar denna som aningen för barnslig. Dessa mindre motgångar förser billacken med en handfull små, knappt märkbara repor, samtidigt som bilen blir litet inkörd. Det handlar inte om slitage, utan bara att få ut kärran ur garaget och åka en liten sväng. Sedan är man alldeles perfekt - motgångarna kommer att upphöra, och så länge man lyckas undvika rena kollisioner kommer man att susa runt på livets motorväg med suffletten nedfälld.
Vissa förblir i det tillståndet, andra inte. Men låt oss inte låtsas som om en krockskadad gammal Volvo skulle vara mer tilltalande än en nyputsad Jaguar. Det är ok. Vi får prata om livet som det verkligen är.
Reader Comments (2)
Om man själv är en rostig Fiat är det inte säkert att man tycker det är höjden av glädje att umgås med en glänsande Jagga. Särskilt inte om denne bara vill prata om hur fantastiskt det var att fräsa omkring på Rivieran i somras eller om hur askul det ska bli med VIP-partajen på bilsalongen i Rio de Janeiro.
Jag gillar Jaguarer och andra fina bilar, men det finns också de där Volvo-modellerna som tror att de är skinande Jaggor, eller åtminstone inte är medvetna om skillnaderna. Om de faktiskt fick en buckla i plåten och därför fick anledning att ta en titt i spegeln för att granska förödelsen och det allmänna tillståndet, så skulle kanske livet bli bättre för alla parter...