En liten novell om Las Vegas

– Sådärja, då var det klart!

Den sista byggarbetaren på den sista byggnadsställningen satte tornspiran på plats i den perfekta imitationen av Towern. Det var höst i Västerlandet, och det perfekta Las Vegas hade till slut blivit färdigbyggt. Nu fanns allting där, varje kulturell och historisk ikon som världshistorien frambringat fanns representerad i form av airbrushmålade betongkonstruktioner som betalande weekendturister kunde besöka, beskåda och bestiga. På ena sidan gatan: Machu Picchu, med Pizza Hut inrymt på bottenvåningen, på den andra sidan: Big Ben jämte Rubens ateljé och Babylons hängande trädgårdar. Byggandet hade pågått i åratal, men nu fanns verkligen alla världens sevärdheter representerade och reproducerade. Alla och allt. På en förmiddagspromenad kunde man göra en veritabel jorden runt-resa. Slutdestination, Starbucks på Las Vegas Boulevard.

På kvällen sammanträdde The Casino Club i pianobaren på översta våningen i Bellagio. På konferensbordet låg sönderlästa guideböcker från Lonely Planet. Paris, London, Rom, Peking – volymerna var fyllda med anteckningar och avbockningar i hörnen. Sevärdhet efter sevärdhet hade betats av. Nu stod kasinodirektörerna vid panoramafönstret, champagneglas i händerna, och blickade ut över sin skapelse. Kvällsbelysningen på Lutande tornet i Pisa hade tänts två kvarter bort, mycket stämningsfullt.

  – Tänk att kultursnobbarna kallade detta för smaklöst, sa mannen med röda slipsen. Smaklöst?! Tvärtom. Detta är ju kvintessensen av god smak, en fördomsfri samling av det bästa från alla tider och platser. Men nu är det ingen som skrattar längre.

  – Exakt, sa mannen med gröna slipsen. Alla som sett vår skapelse blir fulla av beundran. Alla mina gäster reagerar på samma sätt. När de kommer hit till fönstret och får överblick över hela staden blir de förstummade. Många blir stående i femton-tjugo minuter. Vet inte vad de ska säga. De kan inte ge ord åt sin hänförelse.

Men mannen med gula slipsen satt kvar vid bordet och bläddrade i guideböckerna. Han ville vara helt säker på att de inte missat något.

  – Kom nu, Guling, sa de andra direktörerna. Ge dig! Vi har täckt in allt nu. Det vet du.

  – Mmm, jag vill bara vara säker.

Han bläddrade i en volym de inte använt på länge, eftersom de kunde den utantill, guideboken om USA. Plötsligt gav han till ett tjut.

  – Jävlar, jävlar! Vi har missat något! Jag fattar inte hur vi kunde missa det!

  – Vad, vad? ropade direktörerna. Det kan inte vara möjligt. Vad har vi missat?

  – Vi har miniatyrer av all världens sevärdheter, gastade mannen med gula slipsen, men vi glömde bort den största av alla, den vi byggde själva. Vi har ingen miniatyr av Las Vegas!

Champagneglasen samlades in. Direktörerna satte sig vid bordet. Det fanns bara en sak att göra.

* * *

Det var senhöst i Västerlandet. Tornspiran på den lilla reproduktionen av Towern i Mini-Las Vegas sattes på plats och direktörerna i The Casino Club samlades vid panoramafönstret på översta våningen i Bellagio, i den miniatyrvariant som byggts i det nykonstruerade Mini-Las Vegas – denna märkliga, enorma sevärdhet i sevärdheten som uppförts i stadens utkant. Det var som om staden reflekterades i den omgivande öknen, som om spelhallarna och hotellen kastade en bisarr tvillingskugga mot bergen.

  – Mycket välgjort på min ära! utbrast mannen med röda slipsen. Denna imitation kan lura vem som helst. Man skulle kunna tro att man var i Las Vegas.

  – Sannerligen, sa mannen med gröna slipsen. Och se kvällsbelysningen på mini-Lutande tornet därborta. En exakt kopia av Lutande tornet på Las Vegas Boulevard, in i minsta detalj. Vi använde samma ritningar och material.

De skrattade och skålade och var mycket nöjda, tills de upptäckte att mannen med gula slipsen än en gång satt för sig själv vid konferensbordet.

  – Nja, sa han. Tyvärr är det ju en detalj som saknas i denna Las Vegas-miniatyr.

Glasen samlades snabbt in, och det fanns bara en sak att göra.

* * *

Så blev det vinter. Åren gick och tornspira sattes till tornspira i avbildningen som aldrig blev färdig. Vilsna turister tog miste på original och kopia, förirrade sig bort i någon tredje ordningens reproduktion av The Mirage inuti The Mirage och sågs aldrig igen. Ibland kunde man förnimma ett storstadens sorl nerifrån djupet: Jackpot! Special Offer!

* * *

The Casino Club hade avslutat ett händelselöst sammanträde. Mannen med röda slipsen blickade bort mot Konstruktionen. Den sträckte sig från stadens utkant och fyllde öknen bort till Spring Mountains.

  – Vi har byggt ett mästerverk, sa han. Och det kommer aldrig att bli färdigt.

  – Ett monster, suckade mannen med gröna slipsen. Vad har vi gjort? Folk föredrar kopior framför original. Nu har vi tappat vår business till Mini-Las Vegas. Vår skapelse har vänt sig emot oss.

  – Värre än så. Jag pratade med marknadschefen på Mini-MGM som berättade att de tappat 20 procent av sin kundstock till Mini-mini-MGM sedan de öppnade en fejkad fejk-show med låtsade Siegfried och Roy-imitatörer.

De riktade sig mot mannen med gula slipsen.

  – Vad är det nu då? Varför sitter du där och deppar vid bordet?

  – Nya upplagan av Lonely Planet har just kommit. Vi har blivit utkonkurrerade. De har strukit Las Vegas!

Det blev dödstyst. Direktörerna i The Casino Club stirrade ut i mörkret. Men plötsligt skrattade mannen med den gröna slipsen. Han tände en cigarr och log brett.

  – Perfekt. Då kan vi riva Konstruktionen.